Det går en kuppvåg genom Västafrika. Den 30 augusti tog familjen Bongos 56-åriga styre slut i Gabon. Men vem ligger bakom kuppen? Olive Carlson och Francisco Contreras analyserar.

Det finns motstridiga tolkningar av den senaste statskuppen i Gabon den 30 augusti. Den skiljer sig från de andra statskupper som genomförts, även de av militärer, i andra västafrikanska länder som Mali, Burkina Faso och Niger. Den drivs inte av antifranska känslor som i Niger, appellerar inte till den antikoloniala kampen i Afrika och konstigt nog blev den mer eller mindre accepterad av Frankrike, Väst och den västafrikanska ekonomiska gemenskapen ECOWAS, som annars tagit avstånd från de senaste statskupper i Västafrika, inte minst den i Niger i juni. Det återstår också att se om kuppen verkligen är en brytning med Bongo-dynastin.

Även EU:s utrikeschef Josep Borrell konstaterade strax efter statskuppen att militärkuppen i Gabon inte kan jämföras med kuppen som skedde i Niger. Och fortsatte med ett tillägg som av många uppfattades som ett försiktigt erkännande av militärernas maktövertagande “Naturligtvis är militärkupper inte lösningen, men vi får inte glömma att det i Gabon hade hållits val som var fulla av oegentligheter.”¹ Och visst har måste-uttalanden med fördömanden av statskuppen florerat i medierna och från det internationella samfundet, men inga direkta hot om intervention eller sanktioner har lyfts så som mot Niger.

Statskuppen genomfördes av presidentgardet i Gabon efter ett omdiskuterat presidentval den 26 augusti som knappt uppmärksammades i de internationella nyheterna. Presidenten Ali Bongo hade uppropat sig som segrare i ett val som oppositionen och internationella observatörer menade var fullt av oegentligheter och att valresultatet manipulerat. Högt uppsatta arméofficerare ledda av generalen Brice Oligui Nguema meddelade i ett TV-framträdande att presidentvalet ogiltigförklarats, att Bongo tvingats avgå och att militärer tagit över makten som ”ett ögonblick av nationell befrielse”.

Ali Bongo Ondimba hade styrt det oljerika landet Gabon under 14 år (2009–2023) och efterträtt sin far Omar Bongo som sedan den s.k. självständigheten 1967 innehaft makten i 42 år. Bongodynastin hade fram till statskuppen styrt landet i drygt 56 år.

Nguemas statskupp välkomnades på hemmaplan och i diasporan runt om i världen. Tidigt på morgonen efter statskuppen demonstrerade människor på gatorna i huvudstaden Libreville och visade sitt stöd för maktövertagandet och den nya ledaren Oligui Nguema. Demonstranterna ropade ”il est notre sauveur”, han är vår räddare. Sociala medier översvämmades av jublande kommentarer och videos.

Bongodynastin hade fram till statskuppen styrt landet i drygt 56 år.

Maktövertagandet i Gabon är ännu ett tecken på att förändringsvindar blåser över Frankrikes gamla kolonier i Afrika och ingenting kommer att bli som förr. Förändringsvindar som kommer med militärkupper, som drabbade annars Afrika från självständighetsperioden 1960 fram till 2000 men minskade till antal åren efter 2000, för att nu återigen bli vanligare. Under 2020 inträffade en kupp, i Mali. Sedan ökade till fem under 2021 (Tchad, Mali, Guinea, Sudan och Niger) och även fem under 2022, varav två lyckades, båda i Burkina Faso. Det är militärkupper som finner stöd bland folkmassor som sätter sina förhoppningar på de nya militärledarna. 

Stora förväntningar på nya ledaren

Generalen Brice Clotaire Oligui Nguema var annars en doldis i landets maktspel. Han var fram till statskuppen okänd för Gabons allmänhet fast han tillhört innersta kretsen. Han stod den gamle Omar Bongo nära och det sägs att han är kusin till den avsatte Ali Bongo. Oligui Nguema ledde sedan 2020 presidentgardet, en elitstyrka som har till uppgift att skydda presidenten.

Uppenbart har Nguema starkt stöd bland befolkningen som ville få bort Bongofamiljen från makten. Men trycket växer nu för att han även ska genomföra nödvändiga förändringar i ett land som i decennier plågats av korruption, förtryck och fattigdom.

Gabon är trots sina naturtillgångar ett av världens fattigaste länder. Världsbankens siffror visar att 40% av befolkning lever i fattigdom och 8% i extrem fattigdom. Landet har den högsta arbetslösheten i världen med 37%.²

Som en av de första åtgärderna för att skicka en signal till befolkningen, avbröt Nguema aktiviteterna för de cirka 400 franska soldater som är permanent stationerade i Gabon.³ Kort efter startades operation ”Clean Hands” för att bekämpa förskingring av statliga medel.⁴

Det som talar emot honom är hans nära band till Bongo-dynastin.

På en träff med näringslivet annonserade Nguema om ekonomiska prioriteringar för att bekämpa korruptionen. Han har också på kort tid lovat att införa ett studiebidrag från högstadieelever, att frige fängslade aktivister, att samarbeta med oppositionen, att se över regelverket kring medborgarskap, stödja lokala banker och hämta hem utvandrade gaboneser.

Det som talar emot honom är hans nära band till Bongo-dynastin. Oppositionen fruktar en fortsättning på samma politik och att det slutar med mer eller mindre kosmetiska förändringar. Många är därför avvaktande och väntar på handling för att se vart maktövertagandet tar vägen.

Oligui Nguema, väl medveten om detta, försvarar sig. På en video som cirkulerat på sociala medier säger han att “Det är när du är i systemet och på toppen som du kan förändra systemet”. Anledning till att militärerna tog över makten, argumenterar Nguema, var för att skydda folket och undvika inbördeskrig efter ett manipulerat valresultat. Man befarade, menar han, att folket skulle protestera mot valresultatet och att den nu avsatte presidenten skulle svara med våld mot demonstranterna.

En icke-kupp? 

Afrikaexperterna verkar annars splittrade. Vilka ligger bakom kuppen? vad är det för slags kupp? Är det en så kallad gatekeeperkupp? (Frederick Coopers beskrivning för svaga afrikanska stater som överlever genom sin kontroll av “porten” mellan sitt land och resten av världen) som blir repressiv och våldsam när den försöker hävda sin dominans, som Sudans i oktober 2021? Eller en förvaltarkupp som säkrar makten fram till att val hålls, som i Mali 2013 och Burkina Faso 2015? En palatskupp a lá Etiopien när Abiy Ahmeds 2019 utmanövrerade TPLF eller en i Afrika återkommande palatsrevolution för att lösa interna familjerivaliteter? Eller helt enkelt en traditionell maskopi mellan högtuppsatta militärer och en extern aktör (läs Frankrike)?

En gatekeeperkupp? En förvaltarkupp? En palatskupp?

Maja Bovcon, Afrika-analytiker på konsultföretaget Verisk Maplecroft, ställer sig frågande om kuppen verkligen är slutet på Bongo-dynastin eller om det är en maktuppgörelse mellan olika fraktioner av Bongo-familjen. Mah Iahdih Nan menar att Frankrike, som var rädd för en eventuell statskupp liknande de som inträffat i grannländerna, gick före händelserna och genomförde en egen statskupp mot en impopulär regim.⁵

Statsvetaren Danielle Resnick, expert på Afrika söder om Sahara, menar att Gabons kupp väcker frågor om den moraliska tvetydigheten hos militärer som avsätter diktatorer och att allt tyder på att det är en så kallad icke-kupp, i likhet med den i Zimbabwe 2017 som avsatte Robert Mugabe efter mer än 30 år vid makten.⁶ Det är inte heller första interna kuppförsöket mot den störtade presidenten. När Bongo 2009 var utomlands för att behandlas för en stroke avvärjdes ett annat kuppförsök även då från militärer.

Gabons oppositionsledare Albert Ondo Ossa, som enligt observatörerna vann presidentvalet i augusti, anklagar familjen Bongo för att ha planerat ”statskuppen” med syfte att säkerställa kontrollen i det oljerika centralafrikanska landet. Även Västafrikaexperten Cornelia Tremann menar att med tanke på de personer som ligger bakom händelserna kan det vara en intern maktuppgörelse inom familjen.

Trådarna till de konspiratoriska teorierna är flera. Förutom Oligui Nguemas nära band till Bongodynastin, har det avslöjats att denne med kontanta medel köpt utländska fastigheter i USA värda miljoner dollar. Och att Ali Bongo har efter åtta dagar släppts från husarrest och nu dragit sig tillbaka till sitt privata residens i Libreville.

Trådarna till de konspiratoriska teorierna är flera. Förutom Oligui Nguemas nära band till Bongodynastin, har det avslöjats att denne med kontanta medel köpt utländska fastigheter i USA värda miljoner dollar.

Frankrike verkar ha klarat sig helt skinnat undan statskuppen till skillnad från hur det gått i de andra statskupperna. De franska företagen verksamma i Gabon har återupptagit sin verksamhet i landet. Det franska gruvföretaget Eramet som på dagen för kuppen sade att det skulle upphöra med verksamheten som en försiktighetsåtgärd, meddelade snart att man skulle återuppta produktionen. Bloomberg rapporterar att det multinationella olje- och gasbolaget Tullow Oils tillgångar i landet inte påverkats av kuppen och att Gabon nu förlängt sina licenser till 2046.

Oppositionsledaren Ondo Ossa menar att den av militärerna nu tillsatta regering inte har några kända oppositionella ansikten, men flera militärer och politiker från tidigare Bongoregeringar. Flera av dem står Frankrike nära. Så som den utnämnde premiärminister Ndong Simas, en utbildad ekonom i Frankrike, som var primärminister under Bongodynastin 2012 – 2014.

Revolten mot Franceafrique

Men förklaringen till revolten, bortom konspirationerna, kan även finnas i missnöjet med den franska inblandningen, den franska kolonialismen, och regimen, Bongodynastin, som befäste sig vid makten efter självständighet och som stått Frankrike nära.

Frankrike har med Bongodynastin haft en närmast symbiotisk relation. Franska bolag har kunnat suga ut vinster från landets naturtillgångar samtidigt som regimen blivit rika på mutor och korruption. Därför menar man att statskuppen i Gabon i grunden är en revolt mot den franska neokoloniala ordningen.

Den gamla kolonialmakten Frankrike tvingade på Gabon och andra västafrikanska länder efter självständigheten ett system av kontroll och underordning som kom att benämnas Franceafrique. Franceafrique som begrepp är idag en het potatis när Frankrikes närvaro på den afrikanska kontinenten ifrågasätts och debatteras livligt i de franska och afrikanska medierna.

När de västafrikanska länderna på 1950–60-talet fick sin självständighet var Frankrikes starke man generalen Charles de Gaulle orolig för att Frankrikes ekonomi och makt skulle försvagas om man förlorade privilegierna från sin tid som kolonialmakt. Franceafrique var ett sätt för att bevara makten över sina tidigare kolonier och därmed förbli en världsmakt.

Ledarna i Västafrika, i Centralafrika och Komorerna tvingades, som villkor för att erhålla sin självständighet, att skriva på avtal som begränsade deras utveckling.⁷. Genom de påtvingade överenskommelserna kunde Frankrike fortsätta ha kontroll över Västafrikas naturtillgångar. De för västafrikanerna ogynnsamma villkoren dömde de gamla franska kolonierna till fortsatt fattigdom trots deras gigantiska resurser och naturtillgångar.

De starka ekonomiska och politiska banden med Frankrike har tidigare räddat Bongo från att fråntas makten.

De starka ekonomiska och politiska banden med Frankrike har tidigare räddat Bongo från att fråntas makten. Franska presidenter har utan hämningar gett sitt stöd till både pappa Omar och sonen Ali. Som år 2009 när Ali Bongo riskerade att förlora valet och Nicolas Sarkozy gick ut offentligt med sitt stöd.  Det var nåt Sarkozy, liksom tidigare Chirac, tvingades att göra rädd för att den tidigare kolonialmaktens namn annars skulle besudlas av hemliga dokument som den tidigare ledaren Omar Bongo hade samlat på hög i presidentpalatset.

Andra menar att Frankrike, med sina goda förbindelser med diktatorer och auktoritära ledare i Gabon och Västafrika, värnat om sina ekonomiska intressen. Franska multinationella bolag har kontroll över Gabons naturtillgångar och står för tre fjärdedelar av de utländska investeringarna. De cirka 100 franska bolagen verksamma i landet har mycket gynnsamma villkor och är så gott som skattebefriade. De beskattas i stället i Frankrike.⁸

Det franska bolaget AREVA (nuvarande ORANO), ledande i kärnkraft och uranbrytning, är ett av dem som tömt Gabon på 26 000 ton uran under de senaste 40 år och tagit hem stora vinster.⁹ Detta har bidragit till att en stor del av befolkningen i Gabon antingen saknar elektricitet eller tvingas betala höga elpriser.

Ett annat franskt företag, ERAMET, som exploaterar Gabons mangan, exporterar råvaran till Frankrike under gynnsamma villkor med låga priser och säljer sedan slutprodukten dyrt.

Ett annat franskt företag, ERAMET, som exploaterar Gabons mangan, exporterar råvaran till Frankrike under gynnsamma villkor med låga priser och säljer sedan slutprodukten dyrt. Bara under första tertialen i år har ERAMET gjort en vinst på 775 miljoner euro.¹⁰ Gabon däremot utarmas av naturtillgången, förlorar arbetstillfällen och går miste om skatteintäkter.

Gabon är den fjärde största oljeproducenten i Afrika. Det franska företaget TotalEnergie exploaterar landets olja- och gastillgångar med goda marginaler och samtidigt har priset på gas och bensin nått rekordhöga priser i landet som gör att låginkomsttagare inte har råd att tanka sina fordon. Även mineraler som är nödvändiga för dagens teknologi, såsom litium och cobalt, kontrolleras av franska storbolag. Tidigare var det gamla franska oljebolaget Elf en stat i staten i Gabon, som stod för 75 procent av Elf:s totala vinster. I utbyte mot skydd och mutor från Elf, använde Frankrike Gabon som bas för militära aktiviteter och spionage i Västafrika.¹¹

Tidigare var det gamla franska oljebolaget Elf en stat i staten i Gabon, som stod för 75 procent av Elf:s totala vinster.

Under de 56 år vid makten har Bongodynastin byggt upp, med hjälp av förskingrade statliga medel och mutor från Frankrike, ett imperium med enorma förmögenheter, bland annat fastigheter värda minst 85 miljoner euros.¹² Mycket av detta kom fram när oljebolaget Elfs tidigare ordförande, Loik Le Floch-Prigent, åtalades 2003, i förmodligen den största korruptionsskandal i Frankrike sedan andra världskriget.

Enligt vittnesmålen betalades miljoner dollar ut i form av olagliga “royalties” till olika afrikanska ledare och deras familjer. Årliga kontantöverföringar på cirka 10 miljoner pund gjordes till Omar Bongo för att garantera att franska Elf och inte amerikanska eller brittiska oljebolag fick gynnsamma oljekontrakt och också för att säkerställa de afrikanska ledarnas fortsatta lojalitet mot Frankrike. ¹³

Ali Bongo nämns även i Pandora Papers, en samling med nästan 12 miljoner dokument som 2021 läcktes till International Consortium of Investigative Journalists (ICTJ) och som avslöjade 35 världsledares hemliga offshoreinnehav. “Bongosystemet”, säger ICTJ, var den populära termen för “ohämmad ackumulering av rikedom”.

Känt är också att franska politiker från vänster till höger ska i hemlighet erhållit pengar från afrikanska presidenter för att finansiera sina valkampanjer. Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy, Francois Holland, Jean-Marie Le Pen ska ha fått sådant stöd, vilket de så klart förnekat.¹⁴ Den fd franske presidenten Valery Giscard d’Estaing menade i en radiointervju år 2009 att den gamle Bongo finansierade Giscardrivalen Jacques Chiracs valkampanj 1981 via det mäktiga franska oljebolaget Elf.¹⁵

Ali Bongo blev till slut åtalad i Frankrike för ”les biens mal acquis” (oegentligheter) och för att ha använt statens pengar för köp av fastigheter och lyxbilar. Anklagelserna kom när han började söka efter andra samarbetspartners som Kina, USA och Storbritannien. Frankrikes anklagelser mot Ali Bongo kylde ner det bilaterala samarbetet mellan länderna. Därefter sökte Gabon medlemskap i brittiska Commonwealth, och antogs som medlem i juni 2022, vilket bröt mot de koloniala ”överenskommelserna” mellan Frankrike och Gabon. 

Allt det här har den nya starke ledaren för Gabon lovat att ändra på och dessutom se till att landets resurser tillkommer landets befolkning. Det folkliga trycket på de nya ledarna är stort. Det ställs nu krav på att naturtillgångarna skall kontrolleras av landet, att bygga upp handelsförbindelser med rättvisa exportpriser på råvaror och att öppna upp för andra handelspartners i världen. Men mycket är än så länge oklart med makten. Framtiden kommer att avgöras om generalen Brice Oligui Nguema förmår att bryta med både Bongo-dynastin och Franceafrique.