Kulturredaktören säger tack och bock
Allting har en ände men korven den har två. Det här blir Aleksa Lundbergs sista text som kulturredaktör för Parabol, då hon nu går vidare till ett nytt uppdrag på SR. Ny kulturredaktör blir istället Lotta Lindqvist. Här skriver avgående redaktören om året med Parabol.
Det har varit en ära att få vara med i uppstarten av ett helt nytt samhällsmagasin, som har ambitionen att låta många röster höras, olika tänkare komma till tals och ibland motstridiga åsikter stötas och blötas. I en orolig tid som allt oftare kräver likriktning och där “motståndarens” världssyn ska bemötas med drev eller hot om “av-plattformering” känns det nödvändigt med sammanhang där det intellektuella samtalet står i fokus. Argument istället för känslobaserade utbrott.
Parabols kulturdel har väckt debatt, inte minst genom vår essäist Frida Röhl som i sin första text skrev att teatervärlden hemsöks av “en rädsla för att något ska göra ont”. Efter Metoo har teatern blivit ett tryggt rum, slog hon fast och menade vidare att “teatern inte finns till för att skapa harmoni utan för att röra om”. Registyrelsen inom fackförbundet Scen och Film reagerade och skrev i en replik att det behöver vara en självklar del av teaterarbetet “att gränsen till kränkande beteenden inte klivs över”.
Röhls inlägg blev också återgivet i flera medier, till exempel Göteborgs Posten där Mikaela Blomqvist välkomnade debatten och beskrev essän i Parabol som “befriande”.1 Blomqvist har länge varit kritisk till Göteborgs stadsteater som hon tycker “har ordnat föreställningarna utifrån tanken att publiken kommer att bli uttråkad om man inte hittar på något mer – och detta mer har ofta varit något annat än teater”. Till exempel att “pjäserna bryts av med hemmasnickrade dikter och brandtal mot rasism”. Eller så har man bjudit på stand-up genom “framträdanden av både Claes Malmberg och Lasse Beischer. Inbakade i pjäser förstås”. Frida Röhls text i Parabol fyllde kort och gott ett tomrum i den offentliga kulturdebatten!
Kultursidan har också tagit sig an debatter som förts i andra medier, som Erik Gallis text i Expressen där han skrev att folk som moraliserar om skönhetsingrepp innerst inne är nyfikna på att lägga sig under kniven: “Ni vill också. Ni bara vågar inte. Eller så har ni inte råd”.2 I en ovanligt öppenhjärtig intervju berättade Galli för Parabol att han kände sig missförstådd av sina kritiker och att hans mening varit att kritisera de som blir skadeglada när opererade kändisar fastnar på bilder som föga smickrar deras utseenden.
“Det som drev mig till att skriva det var att nya klipp på Kylie Jenner cirkulerade i sociala medier, från någon röd matta. Folk kommenterade att hon såg ´så jävla ful ut´ och det fanns en skadeglädje i kommentarerna…Absolut är hon opererad, men hon stod också i ett ganska osmickrande ljus. Jag tänkte att ´nu ser ni det ni vill se, ni vill att man ska flyga för nära solen, bränna sig och tappa vingarna´…Folk har tolkat det som att jag menar att alla är fruktansvärt avundsjuka på de som opererar sig, men det är absolut inte vad jag menar. Däremot är det många som har den där dubbelmoralen”, sa Erik Galli i Parabols intervju som fördjupade en annars rätt så gapig debatt. Om vi får säga det själva.
Genom vårt porträtt av ryska regissören Anastasia Patlay, som flydde Ryssland 2021 efter flera år av trakasserier från stat och myndigheter mot Teatr.doc där hon varit verksam, har vi kunnat skildra hur den ryska regimen förföljer konstnärer som inte underordnar sig propagandan. I och med artikeln är vi också det enda svenska medium som rapporterat om ryska teaterregissören Eugenia (Zhenya) Berkovitch och pjäsförfattaren Svetlana Petriichuk, som häktades 2023 misstänkta för att ha “rättfärdigat terrorism” i och med deras pjäs “Finist the Brave Falcon”. I juli dömdes de båda konstnärerna till sex års fängelse.3
Kulturen har även knutit till sig tänkare som Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet, som både skrivit om sitt förhållande till David Bowie och gått på djupet med sina tankar kring drag och patriarkatet av idag. Litteraturvetaren Torsten Rönnerstrand har filosoferat kring fenomenet “soft girls” och visat på likheter med gestalter från litteraturhistorien och författaren tillika läkaren P C Jersild har gett svar på tal om dödshjälp. Med mycket mera!
En kultursida av idag har ett stort ansvar i att vara en motvikt till trenden där etablerade medier förvandlat sina kulturspalter till ytterligare en debattsida, knappt märkbar i skillnad från ledarkolumnen. Det måste finnas utrymme för initierade stora tankar som inte nödvändigtvis knyter an till det dagsaktuella, utan som med fördel kan vara tidlösa och där utrymmet ägnas åt mänsklighetens svårare frågor. Eller tecken i tiden vilka har en motsvarighet i en annan tid. Någon måste skriva för evigheten, inte bara för dagen, eller rådande timme. Det finns goda exempel här och var, som Svenska dagbladets “Under strecket”, men det är långt ifrån tillräckligt.
Vår tid behöver tänkare och kunniga som drivs av något annat än dagsmoralismen. Som kan sätta saker i sammanhang och tänka vidare, utan att värdera allt för mycket, om alls. Jag hoppas Parabols kulturspalter är början på en sådan plattform och att den ska leva länge än.
Tack för den här gången!
Fotnoter