EU är Kubas viktigaste handelspartner. Nu vill extremhögern med SD i spetsen vill strypa både bistånd och handeln med Kuba. Målet: regimskifte. Vad tycker kubaner själva om det? Joanna Castro samtalar med aktörer från civilsamhället.

Vi sitter vid ett avlångt bord i en lokal som tillhör en civilsamhällesorganisation på Kuba. Det är jag och cirka 15 personer till, medlemmar i organisationen. Jag sitter på den privilegierade platsen som får det mesta av den kalla luften från AC:n. Det ville de att jag skulle få eftersom gästvänligheten är en social norm på Kuba; en värdering, som européer skulle säga. På Kuba identifierar jag tre nyckelvärderingar och gästvänlighet är en av dem, solidaritet den andra och att inte ge upp/kreativitet den tredje.

Under våren 2023 har den europeiska högern i EU-parlamentet och i de enskilda länderna rört på sig med målet att få EU att överge Avtalet om politisk dialog och samarbete mellan EU och Kuba (PDCA), ett dokument som undertecknades i december 2016. Om detta skrev jag i Parabol nr 2/2023.

När det starka, varma kaffet med mycket socker serveras tar jag fram min anteckningsbok, tittar runt på alla och ställer frågan:

”Tycker ni att länder i Europa och EU borde fortsätta föra den politiska dialogen och ge stöd till det kubanska civilsamhället och utvecklingsprojekt på Kuba?”

Det är då jag börjar få citat som skulle få många svenskar att sätta kaffet i halsen. En mängd olika perspektiv, många olika analyser och ingångar till situationen. Ibland är de överens med varandra, ibland inte. De pratar med auktoritet om Miami och USA eftersom de flesta har släktingar som bor där. Andra har släktingar i Spanien. Någons barn återvände förskräckt från Chile efter att ha fått uppleva polisvåldet under upploppen där i december 2020, fast besluten att aldrig mer pröva på att emigrera utan stanna i Kuba. Några är på väg till Texas, som Sara som bara är intresserad av uppehållstillståndet eller ”permanent visum” som kubaner säger, så att hon kan resa in och ut och besöka sitt barn och syster som bor där.

”Vill du ha ett argument? Vi vill inte att Kuba ska bli som Miami, vilket system Kuba ska ha bestämmer vi”, säger Rafael.

”Lyssna, jag är nog den sista som lämnar ön. Jag är den som släcker ljuset på fyren”, säger Ana.

”Vi är ett land som vill skriva sin egen historia, det kubanska social-politiska projektet har värdefulla komponenter som är värda att behålla och utveckla, men det ska vi göra vi själva”, säger en tredje.

”Minns ni 80-talet?” frågar Gloria och alla ler belåtet vid minnet. ”Det var nog den bästa tiden vi har haft, vi hade livskvalité, utbildningssystemet var på topp och barnen hade fritid av hög kvalitet, vi kunde åka på semester, staten fungerade”. ”Men vi fick inte resa utomlands” lägger Marta till och gruppen nickar instämmande och ler samtidigt.

Åttiotalet var nog den bästa tiden vi har haft, vi hade livskvalité, utbildningssystemet var på topp och barnen hade fritid av hög kvalitet, vi kunde åka på semester, staten fungerade. Men vi fick inte resa utomlands.

”Vi för två olika kamper här: den ena mot omvärlden som vill se oss besegrade, som vill göra slut på Kubas socialistiska modell. Den andra är mellan oss själva: där vi har olika syn på hur problemen ska lösas”. Säger en fjärde.

”Du kan inte skriva att allt är bra för det är det inte. Här gör en del motstånd mot systemet. Människor lämnar ön, emigrerar för att de är missnöjda. Men det är också sant att blockaden är verklig och gör livet svårt” säger Lupe som lägger till att hon såg en graffitti i hennes kvarter där det stod: ”Ner med du vet vad” och alla skrattar.

”Folk som bor i USA emigrerar inte därför att de har matats hela livet med tron att USA är bäst och det inte går att leva bättre någon annanstans. I stället för att emigrera tar de droger” säger Rafael igen. Aymara som sitter och antecknar i sin dator höjer på ögonbrynen och skakar på huvudet.

”Jag har mitt liv här i Havanna, mina vänner, mina aktiviteter. Vad ska jag göra någon annanstans? Men jag behöver visumet så jag kan hälsa på min syster och barn när jag vill. Därför åker jag och stannar där (i USA) i ett år, efter ett år och en dag får jag uppehållstillståndet och vänder tillbaka till Havanna”, säger Sara.

”Det finns visst ett civilsamhälle här och staten har krympt som ett resultat av reformpaketet. Stödet vi får använder vi direkt i kapacitetsförstärkning på lokal nivå med deltagande metoder. Vi har jobbat mycket med jämställdhet, klimatanpassning, vi stödjer jordbrukare och utan matsuveränitet finns inte heller jämställdhet.” säger Ana igen.

”Den mest korrumperade kubanska politikern är ändå mycket mindre korrupt än den minst korrumperade amerikanska politikern, politiken där är korruption” säger José.

”De som sitter i Nationalförsamlingen i Kuba får inte lön, varje ledamot i nationalförsamlingen måste behålla sin vanliga anställning och får lov från jobbet att närvara vid sessionerna och tid att läsa på. Men ingen får lön” förklarar José.

La Asamblea Nacional del Poder Popular eller Nationalförsamlingen är statens högsta organ och är den lagstiftande makten. Ledamöterna väljs i fria val genom hemlig, direkt röst i valurnorna. Ledamöterna måste inte vara medlemmar i Kubas kommunistiska parti men en majoritet ändå är det. Totalt väljs 470 ledamöter. För att bli kandidat till Nationalförsamlingen, måste man föreslås av massorganisationerna eller av de lokala kommunförsamlingarna som i sin tur valdes i November förra året och där ledamöterna föreslås av invånarna i varje kommun/kvarter (barrios).

Inga valkampanjer som i Västs mening med affischer och reklam hålls. I stället åker kandidaterna runt i sin provins och pratar med folk för att samla stöd. 55,74% av ledamöterna som valdes fram i mars 2023 är kvinnor och 45,11% är svarta eller mulatter.

Kritikerna lägger fram argumentet att det inte går att bli kandidat om man är emot systemet. Inga valkampanjer som i Västs mening med affischer och reklam hålls. I stället åker kandidaterna runt i sin provins och pratar med folk/grannar, massorganisationer osv för att samla stöd. 55,74% av ledamöterna som valdes fram i mars 2023 är kvinnor och 45,11% är svarta eller mulatter. Nationalförsamlingen röstar fram president och vicepresident.

”Den kubanska familjen är splittrad, och det gör ont för vi är väldigt familjekära, säger Marta vars tolvåriga barnbarn är på väg till Miami för att återförenas med sin mamma efter många år hos farmor.

Avtalet om politisk dialog är viktigt för både kubaner och européer. Vill man främja ett starkt civilsamhälle, mänskliga rättigheter, inklusive rätten till utveckling, till mat, till hälsa och samarbete mellan nord och syd bör man försvara Avtalet om politisk dialog och samarbete mellan EU och Kuba. Allt annat är hyckleri.