Att Northvolt skulle krisa kunde man räkna ut redan från början. Målet var inte att investera i produktion, utan att skaffa statliga bidrag och lån, s.k. räntesökeri. Räntesökeri ger idag bättre avkastning än produktiva investeringar, och oseriösa kapitalister flockas. Nu är den bästa lösningen att arbetarna tar över, skriver Tommy Hjertberg.

Krisen är total för batteriföretaget Northvolt. 1800 anställda har varslats om uppsägning och otaliga anställda hos underleverantörer har fått lämna sina jobb på Northvolts fabrik i Skellefteå. I skrivande stund har flera dotterbolag gått i konkurs och moderbolaget har påbörjat en rekonstruktion enligt kapitel 11 i USAs konkurslagstiftning.¹ Om moderbolaget klarar sig eller inte är än så länge osäkert. Öppenhet om sakernas verkliga tillstånd är inte en del av processen.

Borgerliga debattörer som Chang Frick och Henrik Jönsson försöker skjuta över detta kapitala misslyckande på Socialdemokrater, miljöaktivister och vem som helst annars av deras politiska måltavlor.² Samtidigt som de undviker att nämna att Tidö-regeringen samt Sverigedemokraternas strategi för att bygga ut kärnkraften är exakt densamma som Northvolt har byggt på, nämligen subventionerade lån.³ Både att bygga batterier och kärnkraftverk är nödvändiga delar för att kunna genomföra en industriomställning, men subventioner och önsketänkande om företagens avsikter kommer inte att räcka.

Borgerliga debattörer som Chang Frick och Henrik Jönsson försöker skjuta över detta kapitala misslyckande på Socialdemokrater, miljöaktivister och vem som helst.

Högerdebattörerna hittar några korn av sanning när de framför sin kritik men den alternativa utopi som de målar upp där företagsamma entreprenörer börjar i liten skala, bevisar affärsidéns hållbarhet och låter företaget växa organiskt är skrattretande naiv. Batteritillverkning är storskalig processindustri och det går inte att påbörja den i liten skala för att sedan växa. För att kunna konkurrera med befintliga producenter krävs det stora produktionsanläggningar från första dagen. I Northvolts fall har investeringarna uppgått till över 140 miljarder kronor fram tills ansökan om rekonstruktion i USA.⁴

Det finns ett stort överskott på kapital i Europa. Ständigt nya rekord för börserna och oerhört uppblåsta värden för finansiella produkter som derivat och kryptovalutor bevisar detta. Så varför finner inte kapitalöverflödet sin avsättning i investeringar som Northvolt? Varför behövs alls stimulanser i form av subventionerade lån? Svaret ligger i att räntesökeri ger bättre avkastning än produktiva investeringar, och det är därför som högerns dröm om storskaliga projekt som drivs av entreprenörer är en fantasi som hör hemma i en tid som passerat för länge sedan.

Räntesökeri
Räntesökeri handlar om att företag i stället för att rationalisera sin produktion försöker öka sina intäkter genom att skaffa sig olika typer av relativa fördelar gentemot sina konkurrenter. ”Räntan” i det här sammanhanget är alltså inte samma sak som den bankränta eller låneränta som man syftar på dagligt tal.

Företag har alltid haft en drift att försöka skaffa sig intäkter genom olika typer av räntor. Det har handlat om att placera sin fabrik vid ett lämpligt vattendrag för att kunna transportera sina varor, eller om att placera sin gruva vid de rikaste malmfyndigheterna. Karl Marx analyserade räntorna på sin tid och introducerade det som han kallade för differentialränta av typ 2 där själva koncentrationen av kapital innebar ett övertag.⁵ Denna typ av differentialränta har varit den tyska ekonomins stora styrka, men idag har den alltmer överförts till länder som Kina och Sydkorea i takt med att Europa avindustrialiserats. Chiptillverkningen i Taiwan är ett extremt uttryck för denna typ av ränta och bolaget TSMCs intäkter utgör 13.5 % av hela Taiwans BNP.⁶ Både den klassiska jordräntan och Marx’ differentialränta typ 2 kommer in som bidragande faktorer i produktionsprocessen, och detta skiljer dem från den typ av räntor som driver fram räntesökeriet.

Begreppet räntesökeri introducerades i den ekonomiska debatten 1974 av Anne O. Kreuger för att beskriva hur strävan efter räntor kunde bli ett dominerande inslag i konkurrensen.

Begreppet räntesökeri introducerades i den ekonomiska debatten 1974 av Anne O. Kreuger för att beskriva hur strävan efter räntor kunde bli ett dominerande inslag i konkurrensen.⁷ Hon visade hur intäkterna från olika typer av importlicenser, tillstånd att producera reglerade produkter, statliga krediter och offentliga subsidier. Det som kännetecknar den typ av räntor som blir till grund för räntesökeri, är att de inte kommer in som bidrag till produktionen, utan att de kommer in i bolagen som rena intäkter. Detta är en väsentlig skillnad eftersom det skapar helt andra drivkrafter.

Anne O. Kreugers kritik av räntesökeriet är ett utmärkt exempel på hur ekonomisk kritik aldrig kan fullbordas utan att ifrågasätta kapitalismen. Perspektiven sträcker sig inte längre än till att det enskilda vinstintresset måste vara drivande för ekonomin. Som bland annat chefsekonom på Världsbanken började hon själv förespråka att man med bättre konstruerade stöd skulle kunna tämja räntesökeriet och med dess hjälp få fattiga länder att industrialiseras.

Kapitalismen drivs av enskilt berikande och varje enskilt företag strävar efter att ta så lite ansvar som möjligt för gemensamma problem eftersom dessa innebär kostnader, så kallade externaliteter. De ”gemensamma problem” kan vara sociala frågor, miljöförstöring och klimatförändringar men de kan också vara saker som underminerar lönsamheter för den kapitalistiska ekonomin som helhet. Den ideologiska inriktning som dominerat borgerlig politik sedan Thatcher och Reagan har varit att en fri marknad ska lösa alla problem. Inget enskilt kapital tar något ansvar för sociala problem eller miljöförstöring. Dessa saker är inget problem för bolagen, annat än att det skapar ett svårhanterligt missnöje hos befolkningen. Men det som är ett stort problem för bolagen är att ingen heller tar ansvar för infrastrukturen som de behöver för att bedriva sin verksamhet. Därför har politikerna tvingats ta till allt större statliga ingripanden för att försöka tygla bolagens rovdrift. Den så kallade nyliberalismens löfte om en ”nattväktarstat” har blivit till sin motsats. I USA utgör statliga utgifter 36 % av BNP. I många EU-länder ligger andelen omkring 50 %.⁸

Den industriella revolutionen drevs av kapitalistiska vinstintressen. Större och mer effektiva industrianläggningar innebar en stegrad lönsamhet för industriföretagen. Men i den gröna nyindustrialisering som politikerna försöker sätta igång idag är dynamiken den motsatta.

Om man ska kunna styra investeringar och industrier bort från negativa externaliteter och till det ”gemensamma bästa” måste åtgärderna bli permanenta. Värdet som ska försörja dessa uppsvällda statsorganisationer skapas av industrin. Om industrin ska ställas om i en riktning som sänker produktiviteten så krymps försörjningsbasen samtidigt som utgifterna ökar. Det är möjligt att göra med mindre branscher som inte är av central betydelse för ekonomin, men om man ska göra det med basindustrin så undermineras hela försörjningsbasen.

Den industriella revolutionen drevs av kapitalistiska vinstintressen. Större och mer effektiva industrianläggningar innebar en stegrad lönsamhet för industriföretagen. Men i den ”gröna” nyindustrialisering som politikerna försöker sätta igång idag är dynamiken den motsatta. Den kapitalistiska drivkraften är att få så stora bidrag som möjligt samtidigt som de ”gröna” inslagen i driften sänker produktiviteten och därmed innebär ett incitament för att göra så lite som möjligt. En av ekonomerna bakom ”Reagonomics”, William Niskanen, kritiserade statligt ägande och skapade en modell som visade byråkratier drivs av en strävan efter mesta möjliga kostnad.⁹ Precis som i fallet med Anne O Kreuger är det ironiskt att hans modell av byråkratin så väl beskriver det som han själv var med om att skapa.

Ägaransvar
Den kapitalistiska instinkten har alltid varit att skjuta över så mycket som möjligt av ansvaret på andra. ”Efter oss, syndafloden” är ett uttryck som brukar tillskrivas den dekadenta aristokratin i Frankrike före revolutionen, men detta uttryck är mycket mer talande för kapitalisterna och blir mer relevant för varje dag. Fram till 1900-talets mitt var industrialisterna tvungna att bygga upp hela samhällen i Norr- och Västerbotten för att tillgodose behovet av arbetskraft i sina industrier. Orter som Boliden, Kiruna och Malmberget byggdes på detta sätt. Att bygga billiga bostäder var nödvändigt för att kunna hålla nere lönerna och ett visst ansvarstagande för den sociala situationen behövdes för att arbetskraften skulle kunna prestera optimalt. Genom militant agerande kunde arbetarna till och med tvinga upp denna standard till en dräglig nivå.

Idag tävlar orter och länder om att skapa ett bra ”investeringsklimat”. Innebörden av detta uttryck är att bolagen ska behöva ta så lite ansvar som möjligt. Utbildad personal och infrastrukturen för att kunna flyga in underbetald personal från andra länder ska tillhandahållas av det offentliga. Industriföretagen bygger inte upp några samhällen utan blir en börda för samhället där de placeras. Skellefteås skuldsättning har mer än tiodubblats, från 170 miljoner till 1,9 miljarder kronor, under åren sedan Northvolt påbörjade sin etablering i kommunen. Skellefteå är ett extremt exempel, men tendensen är densamma på alla de orter som drabbas av den ”gröna” industrialiseringen.¹⁰

Bristen på ägaransvar drabbar inte bara det kringliggande samhället. När företagsledningarna fokuserar på räntesökeri blir själva driften eftersatt.

Bristen på ägaransvar drabbar inte bara det kringliggande samhället. När företagsledningarna fokuserar på räntesökeri blir själva driften eftersatt. Långsiktig personalpolitik för att bygga upp kompetens och samordnade arbetslag ersätts med ett kortsiktigt nedpressande av löner och arbetsvillkor. Under de senaste månadernas krishantering så har det lyfts fram att maskinerna på Northvolt inte uppfyller de säkerhetskrav som finns i svensk och europeisk lagstiftning ¹¹ och att brister i dokumentationen gjort det omöjligt att använda dem fullt ut ¹². Målet för verksamheten var att producera batterier motsvarande 1 GWh i årstakt 2024. Under förra årets nio första månader lyckades man producera 0.08 GWh ¹³. Till 2030 är målet att producera 150 GWh, varav 90 GWh i fabriker som ännu inte är byggda ¹⁴. Detta hade aldrig kunnat fortsätta i ett projekt som pågått i åtta år om ledningen hade tagit sitt ansvar för ledandet av driften, men man har uppenbarligen inte brytt sig om att bygga upp en lokal kompetens kring den egna driften. Och det är uppenbart att målsättningarna inte varit något som man orienterat verksamheten efter, utan ett spel för att dra till sig investeringar.

Harald Mix investerade 175 miljoner kronor i Northvoltprojektet.¹⁵ Han är den enda privatpersonen som gjort det. Han står därmed för någon promille av investeringarna. Resten kommer från 50 institutionella investerare. ¹⁶ Han kallas för riskkapitalist, men i själv verket så är han mer av en byråkrat. Hans inkomster kommer av att administrera sökandet av bidrag och förmånliga lån. Hur mycket han lyckats få ut av Northvoltprojektet är oklart, men bara Northvolts tidigare VD Peter Karlsson har fått ut 200 miljoner ut bolaget.¹⁷

Krisens förlopp
Krisen i Northvolt utlöstes av att fordonstillverkarna drog sig ur kontrakten med Northvolt, med de uteblivna leveranserna som skäl till att bryta kontrakten. Detta var dock ett svepskäl för den verkliga orsaken var att dessa bolag avsevärt reducerar sina satsningar på elbilar. Även detta har sin orsak i räntesökeriets nyckfullhet.

Krisen i Northvolt utlöstes av att fordonstillverkarna drog sig ur kontrakten med Northvolt, med de uteblivna leveranserna som skäl till att bryta kontrakten. Detta var dock ett svepskäl för den verkliga orsaken var att dessa bolag avsevärt reducerar sina satsningar på elbilar.

Volkswagen-koncernen är Northvolts största ägare och kund. VW-koncernen har skurit ned kraftigt på sina elbilsambitioner.¹⁸ Det har inte att göra med att européernas bristande efterfrågan på elbilar. Som vanligt så förklarar teorin om ”tillgång och efterfrågan” ingenting, eftersom både tillgång och efterfrågan beror på priset. Problemet för bilindustrin är att subventionerna av elbilar i EU har minskat samtidigt som de inte lyckas få ned produktionskostnaden för elbilarna.¹⁹ Fordonsindustrin i Europa har fokuserat på att kompensera sin ineffektivitet genom räntesökeri omkring utsläppsrätter – istället för att investera i teknikutveckling och rationalisera driften. Ledningarnas fokus ligger på att bedriva lobbying för skyddstullar och bidrag från staterna samtidigt som deras bolag blir alltmer tekniskt efterblivna. Northvolts kris utlöses alltså av att efterfrågeintensiteten är långt ifrån garanterad när Volkswagen och även BMW hittar kryphål för att skjuta upp omställningen till elbilar.

Northvolts åtgärder för att försöka rädda bolaget har följt mönstret av räntesökeri. Trots att det borde ha varit uppenbart för Northvolts ledning vad som var på väg att hända så valde de så sent som den 3 mars 2024 så satte Northvolt spaden i marken för byggandet av en tredje fabrik i Tyskland, Northvolt Drei.²⁰ Trots att de stod med en halvfärdig fabrik där produktionen inte kommit i gång har de alltså fortsatt med att starta byggandet av två fabriker till, för att inte nämna utökningen av anläggningarna i Skellefteå som drevs inom det nu konkursade dotterbolaget Northvolt Ett Expansion.²¹ Genom att fortsätta utvidgningen fick de hela tiden tillgång till nya lån och bidrag som kunde lösa bolagets situation på kort sikt och ledningen kunde fortsätta att berika sig.

Vägen framåt
I skrivande stund är det oklart om Northvolt kommer att överleva som bolag eller inte. Men om de gör det så finns det ingenting som tyder på att bolagsledningen kommer att välja en mer ansvarstagande inriktning. Affärsidén är räntesökeri och det behövs helt andra åtgärder än fler lån för att åtgärda detta. Utan en radikal omställning kommer Northvolt att fortsätta med resursslöseri och rovdrift, om bolaget ens överlever.

Om staten kommer till bolagets räddning så visar det bara att affärsidén med räntesökeri fungerar. Corona, klimatkrisen och den geopolitiska krisen har skapat förutsättningarna för att bolagen ska få eftergifter från staten som tidigare hade varit omöjliga. Detta skapar en hel krisindustri, vars affärsidé inte är att tillverka produkter utan att producera statliga stöd.

Om staten kommer till bolagets räddning så visar det bara att affärsidén med räntesökeri fungerar.

Personalen på Northvolt har genomfört en namninsamling som krävt ett stopp bonusar om 56 miljoner som företagsledningen vill betala ut till 230 särskilt utvalda nyckelpersoner trots den ekonomiska krisen i bolaget. ²² Det är ett steg i rätt riktning eftersom det utkräver ett ansvarstagande från ledningarna. Men det räcker inte långt om den underliggande affärsidén ligger fast. Men även om de skulle lida nederlag i den här frågan kommer ledningen omedelbart kommer att återgå i samma hjulspår. Bonusarnas syfte är att få nyckelpersoner att stanna kvar i bolaget. Men roten till personalflykten är att de anställda inte längre har förtroende för ledningens förmåga att styra verksamheten.

Den ”svenska modellen” har byggt på att fackföreningarna gett arbetsköparna rätt att leda och fördela arbetet. Den ideologiska motiveringen till denna eftergift har varit att arbetsköparna kan driva företagen effektivt och skapa ett välstånd som sedan kan komma arbetarna till del genom kollektivavtalade löner och ett starkt socialt skyddsnät. Idag när arbetsköparsidan bedriver rovdrift på själva företaget som de leder, så är det dags att riva upp detta samförstånd.

Den enda hållbara lösningen på krisen i Northvolt, och i förlängningen hela industrins kris, är att arbetarna tar över.

Den enda hållbara lösningen på krisen i Northvolt, och i förlängningen hela industrins kris, är att arbetarna tar över rätten att leda och fördela arbetet för att styra om verksamheten i en riktning som både tar ansvar för produktionen och för samhället runt omkring. Att Northvolt idag är konkursmässigt utgör en öppning för ett sådant övertagande. Att investerarna som misskött sitt ägaransvar förlorar rätten till sitt ägande borde inte vara stötande för någon, särskilt inte om driften återupptas med inriktning på ett långsiktigt ansvarstagande för såväl personal som underleverantörer, och för att ta ett socialt ansvar för den förslumning som bolagets barackstäder orsakat i Skellefteå och den skuldsättning som kommunen tvingats till för att finansiera uppbyggandet av infrastruktur.