Kriget mot Palestina har pågått i hundra år, men den här fasen är den blodigaste. Hur kommer det sluta? Författaren Rashid Khalidi tecknar här några möjliga möjliga scenarion.

Det som sker i Palestina handlar inte om någon uråldrig tvekamp mellan araber och judar som har pågått sedan tidernas begynnelse, och inte om en regelrätt konflikt mellan två nationer eller folkgrupper. Det vi ser är ett resultat av flera inbördes sammanhängande faktorer: uppkomsten av moderna nationalstater och modern nationalism, såväl arabisk som judisk, imperialismens inträngande i Mellanöstern, sioniströrelsens med naturnödvändighet våldsamma, europeiskt inspirerade bosättarkoloniala metoder för att ”förvandla Palestina till Israels land”, med den tidige sionistledaren Zeev Jabotinskys ord, och palestinsk civil olydnad och våldsamt motstånd mot dessa metoder.

Det har alltid handlat om långtgående ingripanden till sioniströrelsens och Israels fördel från samtidens stormakter: från Storbritannien fram till andra världskriget och senare från USA, Sovjetunionen, Frankrike med flera.

Vidare har detta krig aldrig pågått bara mellan sionismen och Israel å ena sidan och palestinierna å den andra, med sporadiskt stöd från arabiskt och annat håll åt den senare parten. Det har alltid handlat om långtgående ingripanden till sioniströrelsens och Israels fördel från samtidens stormakter: från Storbritannien fram till andra världskriget och senare från USA, Sovjetunionen, Frankrike med flera. Stormakterna har aldrig varit opartiska eller medlare, de var och är fortfarande aktörer som stödjer Israel i kriget. De båda parterna i kriget mellan kolonisatörer och koloniserade, förtryckare och förtryckta, har aldrig varit ens tillnärmelsevis jämnstarka. Vågskålen har hela tiden tippat över till fördel för sionismen och Israel.

Tesen har utan tvivel bekräftats av händelserna från och med den 7 oktober 2023. Den ojämlika maktbalansen framgår av de oproportionerliga dödssiffrorna, förstörelsen och folkförflyttningarna. Fördelningen mellan dödade palestinier och dödade israeler är i nuläget ungefär 25:1. Under månaderna efter den 7 oktober har emellertid helt nya inslag i kriget förekommit.

Dödligaste fasen någonsin

Det är för tidigt att bedöma vilken effekt de kommer att få på längre sikt: det israeliska angreppet på Gaza pågår fortfarande för fullt, israeler hålls fortfarande som gisslan, en humanitär katastrof är under uppsegling i Gaza och det är ännu inte möjligt att anlägga ett historiskt perspektiv på allt detta. Mitt resonemang i det följande är därför en preliminär och återhållsam analys av de nya inslagen i konflikten.

Sett till civila förluster och raserade hem på båda sidorna har det varit den dödligaste episoden under hela det långa kriget, åtminstone sedan 1948. När jag skriver detta uppgår den totala dödssiffran enbart bland civilbefolkningen (inklusive 7000–8 000 palestinier som saknas och som sannolikt inte är i livet) till drygt 30 000 palestinier och drygt 800 israeler.¹ Det är med råge det största antalet palestinska dödsoffer under alla faser i det hundraåriga kriget. Aldrig tidigare har så många palestinska civila dödats.

Första gången ett folkmord sänds live

Att en till synes ändlös räcka av massövergrepp mot befolkningen i Gaza har visats i traditionella mediekanaler och strömmats i realtid på sociala medier har förstärkt effekterna. Det är första gången som en generation av unga över hela världen har sett liknande bilder av blodbad under flera månader i sträck; det har utlöst massdemonstrationer och en större allmän upprördhet än någonsin över hela jorden. En annan ny infallsvinkel är att Israel på grund av sina attacker har anklagats för folkmord av Sydafrika och dragits inför den Internationella domstolen i Haag, som med stor majoritet enades om att ta upp fallet och gav order om interimsåtgärder.

Protesterna kan påverka Israels framtid i regionen och kanske rentav utfallet av det amerikanska presidentvalet.

Dessutom har lidandet i Gaza undergrävt Israels redan kantstötta legitimitet globalt (utom bland eliter och vissa delar av allmänheten i ett fåtal inflytelserika, mäktiga västländer). Förutom en uppenbar risk för att kriget ska sprida sig till andra delar av Mellanöstern kan efterverkningarna få oväntade långsiktiga följder för Israels inrikespolitik, liksom för palestinierna och flera arabiska och andra stater i regionen. De kan påverka Israels framtid i regionen och kanske rentav utfallet av det amerikanska presidentvalet.

Israels armé bröt samman den 7 oktober

Flera andra faktorer har tillkommit. En är att blixtattackerna den 7 oktober och de påföljande misslyckandena på slagfälten blottlade stora svagheter i den israeliska militärens planering och underrättelseverksamhet samt i den omtalade övervakningstekniken. Israels försvar i söder överrumplades, och en hel armédivision (Gazadivisionen) bröt samman.

Nederlagen ledde till att drygt tusen israeliska soldater och civilpersoner dödades och tillfångatogs och att en hel rad bebyggelsecentra vid gränsen intogs; somliga av dem återerövrades inte förrän den 10 oktober. Sammantaget var det ett av de största nederlagen i Israels historia. Det är också första gången sedan 1948 som ett så våldsamt krig har rasat inne i Israel. Ett allvarligt misstag från underrättelsetjänsterna 1973 ledde till att krig bröt ut i oktober, och därutöver har Israel drabbats av många attacker på civilbefolkningen, alltifrån kommandoräder och raket- och artilleribeskjutning till självmordsbombare.

Möjlig återockupation av Gaza

Men efter 1948 har alla större israeliska markoffensiver – 1956, 1967, utnötningskriget 1968–1970, 1973, invasionerna i Libanon 1978, 1982 och 2006 samt alla tidigare krig mot Gaza – i huvudsak utkämpats på arabisk mark. Med vissa undantag under den andra intifadan har Israel i 75 år aldrig utsatts för någonting som kan jämföras med den direkta attacken på civilbefolkning som skedde inne på landets eget territorium.

Vad förändringen av de invanda militära mönstren kommer att leda till är oförutsägbart. Men den katastrofalt omfattande förlusten har fått den israeliska regeringen att antyda att den tänker behålla kontrollen över säkerheten på Gazaremsan under lång tid och vägra att dra tillbaka sina trupper. Det innebär i praktiken en fullständig eller partiell långsiktig återockupation.

Netanyahus regering har envist vägrat att avslöja några tydliga preferenser för vilken ordning som ska gälla efter kriget, men det verkar vara någon form av fullständig eller partiell återockupation.

Netanyahus regering har envist vägrat att avslöja några tydliga preferenser för vilken ordning som ska gälla efter kriget, men det verkar vara någon form av fullständig eller partiell återockupation. Med tanke på enklavens roll efter 1948, som fokus för det mest inbitna motståndet mot Israels fördrivande och ockupation av palestinierna, kanske det inte finns något tydligt slut på den nya fasen av konflikten inom överskådlig framtid, trots eventuella tillfälliga nedtrappningar i samband med vapenvila.

Israels säkerhetsdoktrin ur spel

En annan ny faktor, som inte har att göra med Israels militära misslyckanden, är att händelserna den 7 oktober visar att Israels säkerhetsdoktrin tillfälligt har satts ur spel. Den kallas ofta missvisande för ”avskräckning”, men i själva verket tog den avstamp i den aggressiva inställning som Israels väpnade styrkor fick tillägna sig genom sina förgrundsgestalter, officerare som Moshe Dayan, Yigal Allon och Yitzhaq Sadeh. De blev som medlemmar av Haganah- och Palmach-miliserna i slutet av 1930-talet tränade av brittiska kolonialveteraner, vilka likt generalmajoren Orde Wingate var experter på att slå ner uppror.²

Enligt doktrinen kan fienden besegras i grunden, permanent undertryckas och tvingas att acceptera kolonisatörens villkor med hjälp av förebyggande attacker eller överväldigande starka straffexpeditioner och genom att man slår till mot civilbefolkning som anses understödja upprorsrörelserna. Tidigare innebar doktrinen periodiska tillslag mot befolkningen i Gaza och dödande av ett stort antal för att tvinga fram acceptans av status quo med belägring och blockader. Det har nu pågått i 17 år – och beskrevs av israeliska analytiker som ”gräsklippning”.

Jag hävdar att doktrinen tillfälligt har satts ur spel eftersom de våldsamma metoderna för att ta itu med ett i grunden politiskt problem gick i stöpet efter händelserna den 7 oktober. Men säkerhetsapparaten och det politiska ledarskapet i Israel har inte lärt sig någonting.

Jag hävdar att doktrinen tillfälligt har satts ur spel eftersom de våldsamma metoderna för att ta itu med ett i grunden politiskt problem gick i stöpet efter händelserna den 7 oktober. Men säkerhetsapparaten och det politiska ledarskapet i Israel har inte lärt sig någonting. I stället har de fördubblat sina ansträngningar och hållit fast vid talesättet ”om våld inte fungerar så ta till ännu mer våld”. De tycks ha glömt Clausewitz’ uttalande om att krig är politikens fortsättning med andra medel. Med den israeliske politiske sociologen Yagil Levys ord är ”Israels politiska bygge ett militärt bygge” i kriget mot Gaza. ”Netanyahu formulerar hela politiken inom en militär begreppssfär. Det finns ingen politisk strategi för avslut och ingen politisk vision, vilket är grundläggande under alla krig.”

Kan inte krossa Hamas

Ett splittrat ledarskap som drivs av hämndbegär efter sitt förödmjukande militära nederlag och de höga förlustsiffrorna bland civilbefolkningen den 7 oktober, och som blint håller fast vid Israels urmodiga säkerhetsdoktrin, har uppenbarligen inget tydligt politiskt syfte med sin krigföring, förutom den fåfänga önskan att återupprätta en aggressiv form av ”avskräckning”.

Den är fåfäng därför att doktrinen bevisligen inte lyckades avskräcka Hamas tidigare och sannolikt inte heller kommer att göra det i framtiden. I stället för att formulera en klar politisk målsättning har den israeliska regeringen, som är internt oense i många frågor, ställt upp som huvudmål (förutom att rädda eventuella överlevande i gisslan) att krossa Hamas, en politisk-militär-ideologisk gruppering med förgreningar över hela Palestina och i den palestinska diasporan. Det är en ogenomförbar uppgift.

Men om Hamas lyckas ha kvar bara en bråkdel av sin militära kapacitet efter många månaders strider kan detta bli en Pyrrhusseger, för precis som Henry Kissinger en gång skrev: Gerillan vinner om den inte förlorar. Den konventionella armén förlorar om den inte vinner.

Det kan vara mer eller mindre möjligt att den israeliska armén i grunden besegrar Hamas militära styrkor på Gazaremsan, trots de egendomliga, komplicerande omständigheterna med asymmetrisk krigföring ovan och under jord. Men om Hamas lyckas ha kvar bara en bråkdel av sin militära kapacitet efter många månaders strider kan detta bli en Pyrrhusseger, för precis som Henry Kissinger en gång skrev: ”Gerillan vinner om den inte förlorar. Den konventionella armén förlorar om den inte vinner.”³

Vilket det militära utfallet än blir, och oavsett om många fler av Hamas ledare dödas, på samma sätt som många tidigare, så kommer Hamas i slutet av den här fasen inte att vara utslaget som politisk kraft och ideologi. I ljuset av att blixtattacken i oktober kostade Israel så oerhört mycket, både mänskligt och militärt, och trots att Israels våldsamma motattack på civila i Gaza har skördat stora mängder offer, är det i själva verket osannolikt att Hamas taktik med väpnat motstånd skulle upphöra så länge det inte ser ut som om den militära ockupationen, koloniseringen och förtrycket av det palestinska folket ska ta slut. Det finns inte en skymt av politiska lösningar som skulle kunna leda till reellt palestinskt självbestämmande och jämlikhet.

Militär istället för politisk lösning?

Ett uppror som hade kunnat bli en katalysator för förändring kan nu i själva verket resultera i att det palestinska motståndet lever vidare och att Israels säkerhetsapparat och politiska etablissemang fortsätter att reagera militärt när det som krävs är en politisk lösning. De israeliska framtidsutsikterna är otydliga, och även palestiniernas politiska situation efter kriget är oviss. Rent militärt var Hamas attack i oktober oanat omfattande och kraftfull och är onekligen ett nytt dramatiskt inslag.

Men om vi återgår till Clausewitz tes är det svårt att urskilja vilka politiska mål Hamas har, och huruvida de kan ha förändrats. Flera gånger tidigare har Hamas sagt sig vara berett att acceptera en palestinsk stat vid sidan av Israel, till exempel i sin principdeklaration 2017, som innehöll formuleringar om ”etablerandet av en fullständigt suverän och oberoende palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad, i enlighet med förslaget av den 4 juni 1967, med återvändande för flyktingar och fördrivna till de hem som de tvingades lämna, som symbol för en nationell samstämmighet.”⁴

Vilken framtid har det försvagade PA?

Å andra sidan manade Hamas i samma dokument till ”fullskalig och total frigörelse av Palestina, från floden till havet”, och organisationen har konsekvent vägrat acceptera Israels legitimitet och aldrig lovat avstå från våld. Båda tendenserna framträder i motsägelsefulla uttalanden från Hamasledare efter oktober, och de har vacklat mellan försök att ansluta sig till PLO och förena sig med andra palestinska politiska krafter och att behandla dessa som rivaler som ska besegras.

Medan kriget rasar vidare på Gazaremsan, där några Hamasledare har dödats av Israel och fler kanske kommer att dödas, kan man inte bedöma vilka krafter som kommer ta överhanden inom Hamas eller vilken politisk tendens som kommer att vinna. Vi kan inte heller veta om det finns någon framtid för den försvagade, misskrediterade palestinska myndigheten i Ramallah, som saknar all legitimitet och är föraktad av de flesta palestinier som ett lydigt säkerhetsredskap för den avskydda israeliska ockupationsmakten.

USA: Biden följer Trumps Israelpolitik

USA:s 81-årige president Biden har ända sedan sin första tid som offentlig person, när han blev senator år 1973, har trott på många myter om Israel och Palestina som figurerar i den amerikanska politiska debatten och medievärlden. Hans regering har inte upphävt några av de politiska beslut som öppet favoriserar Israel och som genomdrevs av Trumpregeringen. Den intar en hållning som är lika avfärdande mot palestinierna som föregångarens.

Bidenregeringen har hållit fast vid en rad betydelsefulla avvikelser från tidigare amerikanska policybeslut, bland annat flytten av ambassaden till Jerusalem, stängningen av konsulatet i östra Jerusalem och avvecklingen av den palestinska beskickningen i Washington D.C., erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad och godtagandet av annekteringen av Golanhöjderna. Biden övergav inte Trumps ”Abraham-fördrag”.

Bidenregeringen har hållit fast vid en rad betydelsefulla avvikelser från tidigare amerikanska policybeslut, bland annat flytten av ambassaden till Jerusalem.

Han tonade ner den palestinska frågan och fokuserade samtidigt på normalisering av relationerna mellan Israel och arabstaterna. Regeringen lovordade de åtgärder som ledde till direkta diplomatiska förbindelser mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Marocko och Bahrain samt en icke implementerad överenskommelse med Sudan. Det väckte palestiniernas vrede. Biden gick ännu längre: presidenten och hans team utövade påtryckningar för att få till stånd en saudisk-israelisk normaliseringsuppgörelse.

Att regeringen har upprepat sin maning om att finna ”en tvåstatslösning” låter ihåligt, eftersom ingenting tyder på att den har tänkt sig att försöka bryta den israeliska regeringens oeftergivliga motstånd mot en sådan. Det märks inte heller några tecken på att USA avser att ställa krav på nödvändiga förutsättningar för en reell tvåstatslösning: ett snabbt och fullständigt stopp för Israels 56 år långa militära ockupation och för allt beslagtagande och kolonisering av palestinsk mark som har genomförts av hittills närmare 750 000 illegala bosättare på 60 procent av Västbanken och i östra Jerusalem. USA:s regering har inte heller visat att den kan acceptera att palestinierna tillsätter egna representanter genom demokratiska val.

Tvåstatslösningen är meningslös

Utan att kompromisslöst stödja sådana åtgärder är en maning till ”tvåstatslösning” lika meningslös nu som alltid. I stället för ett verkligt palestinskt självstyre, statsbyggande och suveränitet skulle förslaget leda till att status quo vidmakthölls i Palestina i en något annorlunda form. En ”palestinsk myndighet” av quislingar som styrs utifrån och saknar verklig jurisdiktion och verklig auktoritet skulle bara ersättas med en ”palestinsk” quisling-stat som likaså saknade alla de attribut som hör till suveränitet och oberoende och kännetecknar en verklig statsbildning. Det skulle i själva verket bli en parodi: ett splittrat Bantustan styrt av Israel, med ekonomiskt överinseende och säkerhetsövervakning från USA och dess västeuropeiska och arabiska bundsförvanter.

Kriget mot Palestina har gått in i en särskilt dödlig, mycket destruktiv ny fas som innehåller flera förändringsfaktorer, samtidigt som många huvudlinjer från de föregående faserna under detta hundraåriga krig fortfarande finns i bakgrunden. När jag skriver detta är framtiden högst osäker. En fred som bygger på den svåra processen att få insikt om smärtsamma historiska realiteter och montera ned förtryckande strukturer och som inför rättvisa, lika rättigheter och ömsesidigt erkännande tycks inte skymta vid horisonten. Men jag har ändå kvar hoppet om att mina barnbarn, som har blivit fyra till antalet sedan den här boken först kom ut, ska få uppleva en varaktig fred och se slutet på detta krig.

Texten är ett utdrag ur det nyskrivna efterordet till Rashid Khalidis bok “Hundraårskriget mot Palestina” som nu ges ut på svenska på Karneval förlag. Översättning: Ulrika Junker Miranda. Se Khalidi i samtal med Ta-Nehisi Coates här.