Att kön inte är binärt, utan ett spektrum, påstås ofta i debatten. Men det är sällan professorer i biologi ansluter sig till denna, felaktiga idé, skriver Jerker Vinterstare i ett svar till Erik Svensson.

Den 7 maj 2024 kan tidskriften Flamman mycket väl ha publicerat ett stycke historia. Författaren till den aktuella texten är biologiprofessorn Erik Svensson vid Lunds Universitet och det historiska ligger i följande mening: “Därför är den ofta hörda frasen ‘kön är binärt’ i strikt bemärkelse felaktig, tvärtemot vad högerdebattören Jerker Vinterstare påstår i Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik“.¹ Såvitt jag vet är detta första gången som en professor i biologi förnekar kön som ett binärt system.

Såvitt jag vet är detta första gången som en professor i biologi förnekar kön som ett binärt system.

Är kön binärt? Trots att svaret varit känt sedan länge och inga nya rön framkommit, är det en av könsdebattens mest omstridda frågor. Och till skillnad från väldigt många andra frågor inom naturvetenskapen krävs här ingen abstrakt matematisk formel eller mängder av teoretiska modeller för att härleda svaret. Summan av 1 + 1 kan nämligen aldrig bli något annat än 2, och om inte 1 + 1 kan bli något annat än 2 kan kön inte vara något annat än binärt. 

Med tanke på hur kontroversiell sakfrågan är bör vi vara noga med semantiken. Hur individens kön bestäms är inte synonymt med hur vi definierar kön. Det förstnämnda involverar olika biologiska processer som kan variera både mellan och inom organismgrupper, medan det sistnämnda alltid utgår från könscellernas relativa storlek till varandra. Stora orörliga könsceller, så kallade ägg, produceras av henne, medan han bär en reproduktiv anatomi för att producera små rörliga könsceller, så kallade spermier.

Precis som Svensson belyser i sin artikel har evolutionen tagit olika vägar för att skapa det biologiska maskineri som bestämmer individens kön. Kombinationen av könskromosomer som X och Y eller Z och W kan hos vissa organismer vara helt avgörande, medan yttre miljövariabler som temperatur och sociala faktorer kan påverka könets uttryck hos andra.

Hos vissa arter kan till och med individen ändra kön under sin livstid. Exempelvis föds individer av fiskarten blågylta alltid som honor, men kan över tid och utifrån sociala signaler ändra kön till hane. En organism som byter kön från hona till hane kallas för protogyn hermafrodit medan en organism som ändrar kön från hane till hona kallas för protandrisk hermafrodit. Notera dock att dessa hermafroditer alltid byter kön från det ena till det andra och aldrig till ett tredje (eftersom kön är binärt). Bland däggdjur som människan har yttre miljöfaktorer ingen könstransformerande effekt. I stället är individens kön genetiskt fixerat från befruktningen. Det finns dock flertalet genetiska mutationer som på olika vis kan förändra individens reproduktiva anatomi och fysiologi, och det är alltså på grund av förekomsten av sådana mutationer som Svensson menar att kön inte är binärt.

Det finns dock flertalet genetiska mutationer som på olika vis kan förändra individens reproduktiva anatomi och fysiologi, och det är alltså på grund av förekomsten av sådana mutationer som Svensson menar att kön inte är binärt.

I sin historiska text skriver Svensson: “Hos ett litet antal individer – oftast 1 procent eller färre – går det inte säkert att klassificera biologiskt kön. Därför är den ofta hörda frasen ‘kön är binärt’ i strikt bemärkelse felaktig”. Detta är inget annat än en tankevurpa och dessvärre ingen ovanlig sådan idag när könsideologin vunnit mark på bekostnad av naturvetenskapen. Tillstånden som Svensson hänvisar till brukar samlas under termen “Disorders of Sex Development” (ofta förkortat DSD) och kan i svårare fall, precis som Svensson skriver, försvåra könsbestämningen av den drabbade individen.

Vissa DSD-tillstånd kan verkligen rucka den stereotypa bilden av en manlig och kvinnlig fenotyp, men tillstånden generar aldrig nya sorters könsceller. Fertila personer med DSD-tillstånd producerar antingen ägg eller spermier, de producerar alltså inte främmande könsceller utanför det binära systemet. Det finns alltså inte “äggmier” eller “sperägg”, eller vad nu intermediära gameter kan tänkas heta. Och sann hermafroditism förekommer inte hos vår art, men om det hade funnits hade dessa individer, likt hermafroditer hos andra organismer, producerat ägg och spermier. Således kan varken DSD-tillstånd eller hermafroditism falsifiera faktumet att kön är binärt. Summan av 1 + 1 blir som sagt alltid 2.

Fertila personer med DSD-tillstånd producerar antingen ägg eller spermier, de producerar alltså inte främmande könsceller utanför det binära systemet. Det finns alltså inte äggmier eller sperägg, eller vad nu intermediära gameter kan tänkas heta.

Trots ett långt och alltmer detaljerat utforskande av jordens natur har ett tredje kön lyst med sin totala frånvaro, vilket är anledningen till varför vi biologer är överens om att kön är ett binärt system. Och bortsett från all empiri är det också svårt, om inte omöjligt, att ur ett teoretiskt perspektiv föreställa sig funktionen av fler än två kön. Låt oss snabbt undersöka varför. 

Sexuell reproduktion kom först, sen kom de båda könen. Det låter kanske konstigt men faktum är att sexuell reproduktion hos de flesta encelliga organismer, vissa svampar och även ett fåtal växter sker utan inblandning av två skilda kön. Reproduktion via sammansmältning av likstora könsceller kallas isogami och även om könscellerna vid isogami är lika till det yttre förekommer alltid en inre variation som skapar olika typer av parningsvarianter, där exempelvis “+” kan smälta samman med “-“. När livet gick från encelligt till flercelligt – från litet till stort – ökade dock kraven på könscellerna.

De nya och till kroppsstorleken större livsformerna krävde mer resurser och den naturliga selektionen gynnade därför stora könsceller som kunde hysa mer näring för att stödja organismen under den initiala fasen efter befruktningen. Stora könsceller var dock inte en problemfri lösning. Dels var produktionskostnaden högre vilket resulterade i färre könsceller, och dels orsakade den större storleken försämrad rörelseförmåga, vilket minskade könscellernas chans att stöta på och smälta samman med andra könsceller. Och är man en könscell är ju hela syftet med ens tillvaro att smälta samman med en annan.

Är man en könscell är ju hela syftet med ens tillvaro att smälta samman med en annan.

Detta öppnade upp möjligheten för en konkurrerande strategi – att vara liten, snabb och till antalet många. Via så kallad disruptiv selektion gynnades de båda extremerna – liten och stor, medan de mellanstora könscellerna förlorade i det evolutionära spelet. Uppkomsten av de båda könen var ett faktum. Hon blev hon på grund av sina stora och resursstarka men orörliga ägg, medan han blev han på grund av sina många små rörliga spermier som var effektiva på att befrukta ägget.

Det var alltså övergången från likstora (isogami) till olikstora (anisogami) könsceller som skapade de båda könen. Könscellernas storleksmässiga separation skedde långt innan vår egna art var född och från ett teoretiskt ramverk där de två extremerna ”stort och litet” korades för flera hundratals miljoner år sedan blir det som sagt svårt att tänka sig hur kön idag skulle kunna vara något annat än just binärt.

När rationella argument inte längre finns att tillgå är ett vanligt verktyg att misskreditera, eller på andra sätt förminska trovärdigheten hos sin motdebattör. Och förmodligen är det därför som Svensson, i bisatsen till sin historiska mening, väljer att placera epitetet “högerdebattören” framför mitt namn. Inte för att “högerdebattören” är negativt i sig, men ett betydligt mer relevant epitet för sakfrågan hade varit “biologen” eller “biolog-kollegan” – vi arbetade trots allt under samma tak på Biologiska institutionen vid Lunds Universitet under flera års tid.

Inte för att “högerdebattören” är negativt i sig, men ett betydligt mer relevant epitet för sakfrågan hade varit “biologen” eller “biolog-kollegan” – vi arbetade trots allt under samma tak på Biologiska institutionen vid Lunds Universitet under flera års tid.

I minnet från den tiden finner jag skäl att misstänka att Svensson själv är personligt politiserad i frågan. Att Svensson identifierar sig på ett så långt avstånd som möjligt från vad som idag anses vara “höger” håller han inte som en hemlighet. Och kanske är det just en sådan stark politisk bias som får en professor i biologi att dra till med ett påstående som i sin absurditet kan ställas i paritet med att en astronom hade påstått att jorden är platt. Här målar Svensson, likt så kallade “plattjordare”, in sig i ett hörn där logiska argument inte längre finns att tillgå.

Personligen anser jag att kyrka och stat bör vara separerade och så även politik och vetenskap, men utvecklingen i väst har dessvärre varit den motsatta. För att citera den läsvärda artikeln “The Ideological Subversion of Biology” som den världsberömda evolutionsbiologen Jerry Coyne och hans kollega Luana Maroja publicerade förra året: “Främjandet av dessa andra sätt att veta kommer från en önskan att hedra förtryckta grupper genom att ge mycket av deras kultur samma kunskapsmässiga auktoritet som vetenskapen, ett synsätt som filosofen Molly McGrath kallade ‘the authority of the sacred victim’. I sin sekulära form härrör denna auktoritet från postmoderna uppfattningar som säger att vetenskap bara är ett av många ‘sätt att veta’ och att vetenskapens dominans speglar makt snarare än prestation. Detta synsätt sammanfattas av mottot att ‘vetenskap alltid är politiskt’, och har sedan lång tid tillbaka fått stöd av individer både till höger och vänster”.²

Såvitt jag vet är Svensson en erfaren och kunnig evolutionsbiolog, och det är därför mer sannolikt att han försöker politisera vetenskapen än att han missförstår biologin.

Såvitt jag vet är Svensson en erfaren och kunnig evolutionsbiolog, och det är därför mer sannolikt att han försöker politisera vetenskapen än att han missförstår biologin. Men precis som att siffrorna i en addition inte kan manipuleras för att ge ett oväntat resultat, kan inte heller biologins grundläggande principer omformuleras. Kön, definierat genom de två distinkta könscellerna – spermier och ägg – bekräftar att biologin är lika konsekvent och förutsägbar som en matematisk ekvation. Att det biologiska könet går att dela upp i två enheter, varken mer eller mindre, är inte något nytt – det är en sanning som vilar på empiri från generationer av ett Popperskt kunskapssamlande.