Carl Göran Ekerwald skriver om sitt möte med Knausgård och vad människorna i hans romaner har gemensamt med Bibelns Abraham, Edward Munch samt Lenins tidiga epok.

Min bekantskap med Knausgårds författarskap tog sin början den 14 november 2011. Sigrid Kahle och jag bodde i Paris på Svenska Institutets Hôtel de Marie. Vi hade båda en känsla av att mänskligheten vet mycket mer än vad dess medlemmar vågar säga i svart på vitt. Sigrid sökte sitt svar på centret för arabstudier nere vid Seine – en kolossal byggnad i glas och betong. Jag sökte få mer kunskap om psykiatern Jacques Lacan – han som ställer frågan: ”Vem är det som talar när jag talar om mig själv?” Boken ”Vie de Lacan” hade just kommit ut.

På institutet umgicks vi med Stellan Ottosson som arbetat vid ambassaden i Moskva och Karin Aronsson Ottosson. Den 14 november superade vi i deras lägenhet. När vi skildes åt vid tolvtiden räckte Karin mig en bok. “Du har ju skrivit om Olav Hauge. Här har du en annan norrman.” Hon gav mig Knausgårds “Min kamp”.

Ett litterärt möte som får betydelse glömmer man inte. Jag minns tydligt stämningen – vi tackade för oss och skulle just gå ut. Karin vände sig snabbt om och hämtade boken och gav mig.

Samma kväll började Sigrid högläsa “Min kamp” för mig.

Och det första intrycket? – Nånting omtumlande. Nånting nytt och riskfyllt, nära nog hotfullt i framställningen. Man kände att här kan hända det som ingen vågar tala om. – Är det “samvetet” som ställs i strålkastarljuset?

Det har gått tolv år. Jag vågar inte säga att jag läst allt som min norske kollega skrivit, men tillräckligt för att säga några ord om detta författarskap.

Det är också Knausgård som fäst min uppmärksamhet på sin vän Anselm Kiefer – den tyske konstnären som har sin ateljé i en nerlagd flygplanshangar utanför London. På mina väggar har jag satt upp bilder som under namnet Existenser uttrycker en intressant syn på människan. Hon framställs som ett sex våningar högt, vacklande träskjul där alla fönster och dörrar står vidöppna. Det översinnliga, andliga ska ha möjlighet att strömma in i detta skjul – under förutsättning att det inte är fullpackat av åsikter, ambitioner, framtidsplaner – att detta verbala tankesurrande som enligt Lacan är beviset på att den moderna människan är psykotisk. Hennes “förnuftiga” tänkande är i själva verket ett vansinne. Kunde hon finna en stillhet lik den hos en ko som idisslande glor ut på ängen – skulle det översinnliga få ett tillfälle att höra av sig. Människan har inget företräde framför djuren. (Pred. 3:18)

Det är vad Rousseau kallar la philosophie du non-savoir; ickevetandets filosofi. “Giv oss oskuld, ickevetande, fattigdom!” Det är Bibelns: “Saliga äro de i anden fattiga!” Kunde ditt så kallade “självförverkligande” resultera i ett sådant tillstånd skulle du känna dig leva långt framme i evigheten.

Personerna i Knausgårds romaner har inga “gudabekymmer”. De talar om djävulen och kyrka, men avspänt, oengagerat. De ber inga böner.

Personerna i Knausgårds romaner har inga gudabekymmer. De talar om djävulen och kyrka, men avspänt, oengagerat. De ber inga böner. De har ingen religion. De är lika vanliga som patriarken Abraham. Han hade heller ingen religion.

De har ingen religion. De är “vanliga”. Lika “vanliga” som patriarken Abraham. Han hade heller ingen religion. Han levde 500 år före Moses och 2000 år före Jesus. Han hade inte tio Guds bud. Inga heliga texter. Han vänder sig inte till någon gud där han ber i Mesopotamien. – Det är Gud som hör av sig till honom. Helt i enlighet med ordet hos Jesaja 65:1: “Jag har uppenbarat mig för dem som icke frågade efter mig!”

Gud talar till Abraham -och han rättar sig därefter. Han är en “hanif”, det vill säga “Guds vän”. Såväl judendom, kristendom som islam utgår från Abraham.

Personerna i Knausgårds romaner blir upplysta på samma sätt som Abraham – deras samveten klargör det översinnliga budskapet för dem.

Det intressanta är att de godtar allt detta som nånting helt naturligt. Detta är människans villkor. Man talar om religionernas tillkomst – judendomen för mer än tretusen år sedan, islam för fjortonhundra år sedan. – Men inte har väl stenåldersmänniskorna varit utan gudomlig upplysning! Alla är vi födda med ett samvete. Vi vet inom oss vad som är rätt och vad som är fel.

Anselm Kiefer har en annan bild som pryder mitt arbetsrum. Den visar Jakobs stege (Första Mosebok 28:12).

Man påminns om Gogol döende “– Hämta en stege!” Kiefers stege som går från jorden upp till himlen är skranglig och osäker – den som sist klättrade upp var tvungen att klä av sig de jordiska paltorna – de ligger kvar på några steg. På Jakobs stege passerar Guds änglar upp och ner obehindrat – men människan som vill upp måste klä av sig det jordiska. Perserna kallar det “tadjrid”, avklädning.

Knausgårds inledande ord till “Min kamp” beskriver denna avklädning. Döden tar oss. “Hjärtat stannar förr eller senare.” Läsaren möter färdriktningen i detta författarskap. Vilket myller av mänskliga öden och situationer som avtecknar sig mot bakgrunden av det för alla människor gemensamma livsvillkoret – avklädning, förintelse. Den indirekta fråga som ställs är: Hur mår de dödsdömda? Svaret är paradoxalt: ganska bra, ibland sämre, ibland bättre.

Hur mår de dödsdömda? Svaret är paradoxalt: ganska bra, ibland sämre, ibland bättre.

Det tycks röra sig om ett segt släkte.

Nu ska en svensk författare uttala sig om en norsk kollega. Det finns mellan de två brödrafolken en mental spänning alltsedan unionsupplösningen 1905. Svenskarna blev i folkomröstningen avvisade. Endast 184 norrmän röstade för unionen, flera hundratusen röstade emot. Intressant är att vår nuvarande svenska kungs farfar – han som senare blev Gustaf V, den gången var kronprins och telegraferade från London till sin far Oscar II att inte ingripa militärt mot norrmännen. Det fanns svenska patrioter som ville ta till vapen. – Bernadottarna var toleranta och kloka. Karl XV understödde som kung anarkisten Bakunin när denne mer än ett år vistades i Stockholm (1863).

Litterärt har det fria Norge stått sig storartat, Hamsun fick Nobelpriset 1920, Sigrid Undset 1928 och nu i år Jon Fosse! – Nordens främste poet är i mina ögon Olav Hauge – och jag kan berätta att hans hustru Bodil Cappelen ännu lever och bor i Tönsberg – vi har kontakt. Hennes brevväxling med Olav Hauge finns utgiven och är en underbar läsning. I Sverige avundas vi norrmännen deras nationalsång, “Ja, vi elsker dette landet…” – Björnstjerne Björnson skrev texten, Rikard Nordraak, Griegs vän, gjorde musiken. Han blev bara 24 år. “Norske Mand i Hus og Hytte, tak din store Gud! Landet vilde han beskytte, skønt det mørkt saa ud … “. Holberg var norsk. Och Brahms farmor var från Bergen.

Ibsen kommer man inte förbi. När han fyllde 75 år hyllades han i Trondheim – Laura Fitinghoffs dotter dansade arabisk dans i löst spunnet muslin för gamlingen – Laura hade skrivit “Barnen från Frostmofjället”. När jag tio år gammal var inackorderad i Östersund för att gå på läroverket – var det Lauras sonson som ledde mig till biblioteket. Och jag blev läsare, 1934.

När Georg Lukacs, ärkekommunisten i Budapest, Lenins och Stalins vän, hade läst Ibsens “Brand” – “Hvad du er, vaer fuldt og helt, icke stykkevis og delt, ikke et idag, igår og noget andet om et år!” – då gick han till fots till Ibsens hemtrakt i Sydnorge. Det var denne Lukacs som startade Ungernupproret mot Sovjet 1956 – USA ville sätta in militär för att hjälpa Lukacs – han tackade bestämt nej. Han avskydde västvärlden.

Det var denne Lukacs som startade Ungernupproret mot Sovjet 1956. USA ville sätta in militär för att hjälpa Lukacs. Han tackade bestämt nej. Han avskydde västvärlden.

Det gjorde också Olav Hauge och Bodil Cappelen – om de for ut på kontinenten, då var det Östtyskland som var målet. Och de jublade när norrmännen röstade nej till EU.

Men skönlitteratur är inte åsikter. Hamsun hyllade Hitler. I Olav Hauges dagböcker ser man hur hans tankar ofta ägnas just Hamsun. Han är en av dem som har de flesta nerslagen i de sex volymerna dagböcker.

En svensk blir glad åt de återkommande hyllningar som Hauge ger Vilhelm Ekelund och baronen Eric Hermelin. Hermelin är “makalös!” Och på ett annat ställe skriver Hauge: “Ska sluta läsa böcker – bara läsa Ekelund!”

Edvard Munch – Knausgård skrev inkännande om detta geni. Han skriver att Munch söker mänsklig närvaro i bilden. Redan nu vill jag ha sagt att detta ideal också är det vi möter i romanerna – och tonfallet, själva sinnelaget hos Munch påminner om det hos Knausgård. Det är svårt att beskriva. Men det liknar en vänlig arm utsträckt från författaren och lätt placerad bakom läsaren med orden:

Kom, sätt dig ner – jag är människa, du är människa, nu ska jag i förtroende berätta mitt livs historia för dig helt öppet och ocensurerat – hur jag lagar pannbiff och äter ägg och går på toaletten och onanerar, älskar, hatar, vrider och vänder på mig inför tidens skramlande, sönderfallande fasader. Jag är född upprorsåret 1968 – judeutrotningar var fortfarande aktuella tack vare Lanzmanns film Shoah. Och Utöya-massakern, striderna mellan Israel och Palestina. Alla jordbävningar, jordskred, översvämningar.

Århundradets mest spektakulära ögonblick gavs genom televisionen som en minnesbild inom mig. Jag glömmer den aldrig – flygplanen som den 11 september 2001 i full fart rusar in i skyskraporna på Manhattan – World Trade Center – världsekonomins själva hjärta. Journalisten från New York Times vadade fram i drivor av damm och bråte – plötsligt stack det ut en hand från ett skjul – en tiggare bad om en slant. Här fortsatte livet utan något som helst samband md de två flygplanen och deras massakrerade kroppar.

Sitt kvar! Jag ska berätta för dig vad jag har upptäckt om jordelivets villkor. Du känner ju väl till dem från barndomen genom Bibeln – alla är vi ju kristna. Det är Jesus som ger oss syndakatalogen: i varje människa finns en mördare, en tjuv, en lögnare, en äktenskapsbrytare, en bödel (Matt. 15:18).

I varje människa finns en mördare, en tjuv, en lögnare, en äktenskapsbrytare, en bödel. Det innebär också att den som har ett gott anseende måste vara en stor bluff.

Det innebär också att den som har ett gott anseende måste vara en stor bluff. Gud vill inte veta av gott anseende bland människor (Luk. 16:15, Markus 10:18, Jesaja 2:22). Du ska få se hur jag ger vittnesmål om allt detta.

Beträffande referenser till Bibeln och Koranen har jag ännu inte sett någon klassiker som inte utnyttjat detta mäktiga andliga källsprång. Vill man jämföra Knausgårds romaner får man lov att gå till Thomas Manns ”Buddenbrooks” eller Vasilij Grossmanns “Liv och öde” eller Tolstojs “Krig och fred” eller Balzacs ”Vie humaine” eller ”Vredens druvor”, “Grapes of Wrath” av John Steinbeck. Det är på den nivån Knausgård rör sig. Hos alla dessa skymtar också en biblisk bakgrund.

Men hur värdera? Vad kräver läsaren av en bra roman? – Först och främst, den ska fängsla oss genom sin inneboende spänning. Vi vill fråga oss: “hur ska det gå?”. Vi ska ha svårt att lämna texten, så spännande är det.

Uppfyller Knausgård det kravet? Ja – med råge. Han vet att lotsa läsaren fram till det avgörande för att helt plötsligt fördröja lösningen genom hundra sidor annat intressant ämne – Hitlers barndom eller ryska försök att förlänga människans liv eller studier i Stalins tänkesätt – dessa avbrott är i sig så intresseväckande att vi håller oss kvar i hopp om den slutgiltiga upplösningen av intrigen.

För att uttrycka sig kort: Knausgård är i hög grad underhållande. Därtill finns det gåtfulla ställen som är svårtydbara men genom sin gåtfullhet attraktiva. Här ett exempel som överraskar.

Knausgård är i hög grad underhållande. Därtill finns det gåtfulla ställen som är svårtydbara men genom sin gåtfullhet attraktiva.

Syvert nitton år, arbetslös, får tillfälligt jobb på en begravningsbyrå. Han reser ut till ett äldreboende för att avhämta ett lik, lägga det i kistan och köra vidare. När de kommer fram till äldreboendet ser man tre hästar komma fram mot elstängslet. Syverts medföljande chef tar fram en påse med morötter, går fram och matar hästarna. De äter i tur och ordning alla tre. Därefter går Syvert och chefen in för att hämta den döda kvinnan.

Läsaren frågar sig: Vad betyder denna passus? Är den till för att vittna om det irrationellas existens. Saker inträffar som har sin grund i det som ligger bortom förståelsehorisonten.

Eller är denna passus en anspelning på Emanuel Swedenborgs uppfattning om andliga motsvarigheter. Han påstår att i Bibeln betyder “stjärna” detsamma som “kunskaper”. “Guld” betyder “himmelsk godhet”. “Krubba” betyder “andlig näring” – och “häst” betyder “intelligens”, “equus significat intelligentiam”.

Den döda kvinnan i sin klänning behöver inte längre någon jordisk intelligens. Hon har flyttats över till en annan värld. Men jordisk intelligens finns kvar – de tre hästarna vittnar om det. Och de avtackas med morötter för den tjänst de gjort kvinnan medan hon levde.

Antag att Knausgård känner till detta från sina studier i Swedenborg (“Andlig dagbok” översatt från latinet av baron Eric Hermelin, s. 44, 1920), och att han medvetet eller omedvetet låter texten inrymma allt detta. Möjligt är också att han med morötterna till hästarna utanför huset där döden just gjort ett besök vill understryka mötet mellan jordiskt liv och förintelse.

Att sådana gåtfulla partier återfinns väcker läsarens uppmärksamhet.

Läsaren ställer emellertid ännu större krav. Vi läser för att få oss en smula glädje till livs i en rätt glädjelös tillvaro. Vi läsare ställer samma krav på boken som Horatius kortfattat formulerat: “Jucunda et idonea dicere vitae” (Ars poetica, v.334) “… säga det som gör en glad och som är gynnsamt för våra liv“.

Det finns, säger Horatius, “verba et voces … ord och röster” som förmår lindra den smärta du känner.

Romanförfattarna uttyder det som sker här på jorden, var och en på sitt sätt och utifrån sina erfarenheter. Effekter på läsaren avgör om denna tolkning är hälsosam eller inte. Det är Rumi som därmed lägger grunden för en försvarbar litterär kritik:

“Den tydning, som dig görer varm i hjertat, och förhoppningsfull, den är den rätta;

Den tydning, som dig görer rask och arbetslustig, och af vördnad full, den är den sanna.

Men allt hvad dig, i tjensten, tröger gör, och olustig, och lat,

Vet och, förvisso, vet, att det är en förfalskning och förvanskning,

EJ en tydning.” (Rumi, Mesnavi V. 3125–3126)

Hur uppfyller Knausgård dessa krav? Gör han läsaren glad? Det här är inte fråga om någon banal humor som kommer oss att skratta. Glädjen ska gå djupare. Att det också sker framgår med all önskvärd tydlighet i det faktum att vi vill läsa vidare. Författaren har lyckats göra oss beroende. Här finns en dold attraktion – nämligen vår längtan efter att under några timmar komma bort från oss själva. – Vi själva är ju som Jesus påpekade, ett mycket dåligt sällskap att hålla sig till. Knausgård låter oss bli kvitt oss själva, nära nog ännu mer effektivt än den välsignade alkoholen. När han gör fyraåriga barn till huvudpersoner, känner vi igen oss.

Horatius kräver också det som i texten skulle vara gynnsamt för våra liv, för vårt sätt att leva.

Knausgård lyckas med detta konststycke. Hans persongalleri är högt bildad övre medelklass. De följer aktiekurserna. Sjuttonde maj – då passar det bra med en champagnelunch. De lever sina liv rakt fram utan kyrka, utan religion. De påminner om riddaren på Dürers bild – han sitter till häst, blickar rakt fram fast döden hotar honom från sidan och den hånskrattade djävulen står bakom hästens svans.

“Ritter, Tod und Teufel … riddaren, döden och djävulen” (Dürer 1513), bilden gestaltar en tilltalande strategi för ens levnad. Trots alla hot leva i en stum tillit till ens öde. Persiska sufier lovprisar en tillvaro som bestäms av omedvetenhet. Man ska rent av se till att man är “omedveten om sin omedvetenhet”. Människan är ett ingenting och det är lyckligt för den som upptäckt denna väg genom livet.

Under hästen löper riddarens hund – samma rakt fram riktade blick, ointresserad, tillitsfull. Människor och djur, samma släkte. Vi ska ta oss igenom. – Ty! Vi tillhör egentligen inte alls denna världen. – Goethes ord ringer i ens öron – “Ich hab mein Sach auf nichts gestellt … har ställt min sak på intighetens grund, därför trivs jag så bra …”

Horatius kräver texter som “tröstar din smärta”. Det är uppenbart att både Bibeln och Koranen fyller den uppgiften.

Horatius kräver texter som “tröstar din smärta”. Det är uppenbart att både Bibeln och Koranen fyller den uppgiften. Den misshandlade prostituerade flickan läser Jesu ord om hororna – de har företräde framför präster och högt uppsatta när Sankte Per vakar över paradisets port (Matt. 21:31). Och den illa sedda alkoholisten, han läser hos profeten Jeremia (35:5) Guds befallning till de nyktra: “Drick!” – Jesus förvandlade vatten till vin och kräver att alla som vill kalla sig kristna måste dricka vin i nattvarden. Är alkoholisten gammal, kan han hänvisas till Psaltaren: “Giv vin åt de döende och åt de förtvivlade”.

Knausgård prisar alkoholen för att den gör förståndet klarare. Intressant och lärorik är skildringen av mötet mellan Syvert och hans ryska halvsyster. Ett första möte är misslyckat. De får ingen riktig kontakt. – Efteråt skriver Syvert till halvsystern att de borde träffas på nytt “och dricka oss fulla”. Då kommer de att lyckas bättre.

Man påminns om indianstammen i Amazonas som sökte fyra försvunna barn 2023 – de misslyckades först. Beslöt då att de som sökte skulle berusa sig och därefter försöka på nytt – då lyckades de.

Allt detta kan man läsa hos Knausgård. Men Horatius krav går djupare – de ska upplysa oss så att vi blir av med den existentiella smärta som upptar oss. Vari består denna smärta?

Huvudpersonerna ger då och då vittnesbörd om orsaken. En säger t.ex.: “Jag har två personer i mig – en som vill gott, en som vill ont.” En av dem står med luftgeväret i näven för att skjuta träff och säger plötsligt till sig själv: “nu skjuter jag min självtillräcklighet. Min principlöshet. Min oärlighet”.

Han är mycket medveten om att han samtidigt som han vill vara en hygglig människa plötsligt kan bli rent ohygglig.

Han står med en hammare i näven för att slå i en spik, och då kommer en ond tanke in i honom: “Jag kan ju ta hammaren och slå ihjäl min bror och min mamma och ärva huset” – han söker urskulda det med att denna önskan bodde inne i hammaren.

Hans mor är änka efter en framgångsrik borgare, Syvert nitton är arbetslös och bor hemma hos henne. Han märker tydligt att hon önskar honom bort ur huset. Han belastar hennes dåliga ekonomi. Hon lever på städjobb. När Syvert tänker på sin situation blir han förbittrad på modern: “Hon, denna jävla städkäring!” Strax efteråt kommer hans reaktion på det inträffade: ”Vad tråkigt allting blev!”

När Syvert tänker på sin situation blir han förbittrad på modern: Hon, denna jävla städkäring! Strax efteråt kommer hans reaktion på det inträffade: ‘Vad tråkigt allting blev! Ja, undra på det.

Ja, undra på det. Att hedra sina föräldrar består ju inte i att förbanna dem. Han har samvete. Det hör av sig. Det blev mycket ledsamt. Man mår bra så länge man är sams med sitt samvete. Osams då känns smärtan på en gång.

Syvert uttrycker sitt tillfälliga missnöje med brodern Joar genom en fruktansvärd prognos: “Du är en förlorare!” – Det är klart att Joar blir ledsen. – Och faktiskt, det blev även Syvert, som sa det förödande ordet.

Syvert blir bekant med en lärare som heter Krag och som kan ryska. Krag tolkar de ryska kärleksbrev som Syverts far fått från Moskva.

Vid ett tillfälle ber Krag Syvert att stanna kvar och dricka ett glas: Syverts reaktion: ”Vad är detta? Är han bög? Fy fan!”

Det finns ingen anledning. Men misstanken vaknar upp. Dom fälls.

Alla dessa exempel handlar om vår inneboende “varg” som alltid sneglar mot skogen, bort från hyggligheten.

När Syvert inför sin älskade Lisa berättar att fadern gjort en flicka i Ryssland med barn, reagerar hon med omedelbart fördömande; “Fy fan!” Och vad säger då Syvert själv i detta ögonblick? Han instämmer och fördömer sin egen far med ännu ett “fy fan!”

Vilhelm Ekelund har en iakttagelse som gäller Ibsen – där finns, säger Ekelund, “en rovdjursaktig smidighet” – den visar sig i detta faktum, det som till synes är ren idyll visar sig strax rymma tragedin. – Är inte Knausgårds beskrivning av människans jordiska villkor framställd med samma stillfärdiga, lågmälda, rovdjursaktiga smidighet?

Det är helt konsekvent att romanen ”Vargarna” får ett mäktigt motto: Det är hämtat från Uppenbarelseboken 21:4: “Han skall torka alla tårarna från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Det är löftesrikt. Mottot är uppsatt likt ett kors som betecknar “Guds Tabernakel”.

Balzac hade i sitt arbetsrum också en liknande sinnebild. Han bodde i Passy nere vid Seine – när kreditorerna sökte honom smet han ner i källaren på huset och kom ut till sin båt och flydde.

Arbetsrummet stort, 30 kvadrat, högt i tak, kalt – stol, arbetsbord och på väggen ett mycket stort kors. Inga krucifix. Bara påminnelse. På dagarna strövade Balzac inne i stan. Noterade hur folk var klädda och hur de betedde sig. Gick hem och återgav vad han sett, realistiskt, sant. Där fanns mänsklig närhet i bilden. Samma hos vår Knausgård. År 1986 är tigerbalsam, Marlborough och man tar av sig skorna vid besök.

Mottot i ”Vargarna” påminner om Balzacs kors. “Crux mea Lux” (Strindbergs gravinskrift).

Det finns vackra vändningar hos Knausgård. Sådant läsaren inte glömmer. Vi som lever läsande omger oss med böcker. Själv har jag fem, sex böcker gående samtidigt. Vid ett avbrott i läsningen lägger jag boken med texten neråt och ryggen upp. Sådana liggande böcker, skriver Knausgård, liknar “fåglar som landat med vingarna utslagna”. Böcker är fåglar – läsaren flyger med.

Hur någon värderar en text beror också på vederbörande kritikers egen litterära smak. Själv har jag läst de verk som mänskligheten bestämt sig för att inte kunna leva utan – alltså klassikerna inklusive Bibel och Koran. De har varit min referensram. Har jag en egen smak så visar den sig i det företräde jag nu på gamla dar ger Lina Sandells ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara” samt Viktor Rydbergs “Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran. Du som i österland tändes av Herran. Stjärna i Betlehem leder ej bort men hem … “

Men – slutligen, hur går Knausgård ihop med Lenin? Han nämner Lenin flera gånger. Han känner till honom. Om Knausgård nu har viss sympati för Lenin, låt oss se i vilket sällskap han hamnar.

Hos oss i Sverige möter vi Vilhelm Ekelund (skrev i kommunisttidningar, “hatar överklassändanslickarna”). Branting tog emot Lenin vid stockholmsbesöket. I Tyskland Rosa Luxemburg och Lassalle, i Italien, Gramsci, i Ungern Lukacs, i Finland Unna och Hagar Olsson. Därtill kommer hela den storartade ryska kultureliten vid revolutionen 1917 och fram till Lenins död. Repin, han som målade Pråmdragarna bildade en socialt tillvänd skola av målare. De ställde upp på Lenins linje. En av dem, Brodski, gjorde första stora porträttet på Lenin – sitter i en fåtölj klädd med skyddsöverdrag inne på flickskolan Smolny.

Sjostakovitj skrev 1981 sin tolfte symfoni. ”Till minnet av Vladimir Iljitj Lenin”. Den fjärde satsen heter “Mänsklighetens gryning” – det är Lenins revolution. Den heliga revoltkänslans triumf. Samvetets röst manifesterar sig. Det mänskliga sprider ljus. Kompositören hade som barn bevittnat tsarens polis när de sköt demonstranter – en åttaårig pojke föll död ner.

I sitt stora linjetal 1918 i september om kulturen varnade Lenin för idén om en speciell “proletär” kultur – vad som behövdes var en öppen attityd inför alla andliga landvinningar som tidigare generationer uppnått.

Det är angeläget att påminna om Lenins öppna sinne inför borgerlighetens vinster under den tidigare epoken. Sovjet skulle inte avvisa mänsklighetens mest älskade andliga vinster. I sitt stora linjetal 1918 i september om kulturen varnade Lenin för idén om en speciell “proletär” kultur – vad som behövdes var en öppen attityd inför alla andliga landvinningar som tidigare generationer uppnått. Det fanns enligt Lenin en av mänskligheten älskad kultur – den skulle nu Sovjet ge rum för. Till och med Kipling rekommenderas i skolorna, Shakespeare, Dante, Cervantes. Billiga nytryck spreds till alla skolor.

Lenins tal november 1920: “Sovjetisk kultur kan enbart byggas på det som det förgångna åstadkommit.”¹

Lenin hade en öppenhet – definitiva konklusioner i det andliga utan respekt för äldre generationer var direkt skadliga. Att den sovjetiska kultureliten hyllade Lenin har sin grund i denna generösa uppfattning av det “opolitiska” tänkandet.

Lenins uppfattning återspeglas i ett ord av Jan Myrdal som Olav Hauge särskilt uppmärksammat.² “Att acceptera förlamar, att förkasta förblindar!” Vad som behövs är en kritisk värdering som är utan förbehåll, fördomsfri. Det andliga har ingen partitillhörighet. Det andliga är samvetets sak. Vi vet inom oss vad som är falskt och sant.

Kretsen kring Lenin omfattar Tsvetajeva, Akhmatova, Mandelstam, Bulgakov, Blok, Majakovskij, Gorkij.

Inom islam skiljer man mellan “stora jihad” och “lilla jihad”. Enligt Rumi är lilla jihad den yttre politiska kampen mot islams fiender. Det stora jihad – är kampen mot människans egen omättliga egoism, härsklystnad, avund, hat.

Att detta är huvudtemat i Bibel och Koran kan vi vara eniga om. (Knausgård arbetade två år som språkkonsulent i norska Bibelöversättningen.) Är det inte huvudtemat i världslitteraturens mest älskade verk? – Att vi älskar dessa verk beror på vårt behov av andlig upplysning om vilka vi egentligen är. – Knausgård ger oss en i mina ögon sannfärdig bild av det rätt prekära läget. Han har till och med ett ord till hundraåringar: Bästa sättet att dö, “det er å vaere mett av dager og langsomt se verden bli svakere og svakere, lettere og lettere til den til sist forsvinner og ikke lenger er. “

Det är Kiefers bild av Jakobs stege som gäller – avklädning nödvändig.

Detta tal till Knausgård hölls på utdelningen av Leninpriset i november 2023 i Varberg.