I förra numret av Parabol avslöjade Lasse Diding att boken De hemliga breven innehöll allvarliga faktafel. I den andra delen av artikelserien går han igenom några av bokens recensenter – var det någon av dem som upptäckte felen?

”Äntligen. Vi är många som väntat på sista akten av samhälls- och familjetragedin Myrdal.” Så inleder Maria Schottenius i DN såväl den längsta som den mot Jan Myrdal personligen mest negativa och känslosamt hatiska texten.¹

Breven bevisar enligt Schottenius inte bara att han var bottenlöst curlad och då med husgåvan som självklar final, utan själv närmast ett monstrum av moraliskt förfall på såväl det personliga som det politiska planet, som gjorde livet surt för alla som kom i hans närhet.

Efter att ha exemplifierat alla dessa personliga defekter går hon över till hans skrivande liv och det blir en odyssé genom hans politiska ökenvandringar med dess dyrkan av mordiska regimer. Därefter är hon vad jag kan se den enda som inte har ett enda positivt ord över ens för hans litterära stil. Allt är dåligt och moraliskt sjukt.

Hon avslutar som hon började och konstaterar att det tog 40 år av lidande för familjen innan hans försåtliga och fientliga ”sanning” kunde dementeras. Hennes känslor driver henne att håna Jan Guillou för hans fortsatta beundran för Jan, påstår att det var Jan Myrdal som kallat Janken för ”jävla jude” och blandar ihop det i breven av Jan använda begreppet ”västsossar” med vänstersossar.

Martin Kragh visar sin okunskap om litteratur

Även den politiske fienden till allt JM stod för i livet, Svenska Dagbladets recensent Martin Kragh, ser boken som en bekräftelse på att Jan nu förlorat även sin sista strid när även barndomstrilogin tappat all trovärdighet.² Kragh beskriver likt Schottenius Jans politiska villfarelser utan ände och curlandet utan gräns, som når sin kulmen med Gunnars känslofyllda brev som markerade att Jan även för föräldrarna passerat en anständighetens gräns. Bokens dramaturgi som bygger på en lögn når också hos Kragh sitt mål.

Därmed visar Kragh mest sin egen okunskap och traditionslöshet och hur det kan gå när man som recensent hamnar alltför långt bort från sina egna specialområden.

När han därefter dömer ut ”den litterära tradition som numera blivit förhärskande och som går ut på att gräva i små och stora barndomsminnen” ger han omedvetet Jan en något viktigare roll än han faktiskt hade när han slår fast att Jan ”blev en pionjär” för hela denna tradition. Därmed visar Kragh mest sin egen okunskap och traditionslöshet och hur det kan gå när man som recensent hamnar alltför långt bort från sina egna specialområden. Kanske har han ändå uppfyllt den roll som Svenska Dagbladets kulturredaktör eftersträvade när en outsider givits detta uppdrag. Kanske ville man på något sätt spela ner betydelsen av brevbomben genom att låta Kragh dubbelrecensera och samtidigt kortfattat också behandla Claes Bergs bok om Gunnar Myrdal.

Bulletin – den lägsta nivån av alla kultursidor

I Bulletins korta recension blir den öppet aggressiva tonen än starkare och Lindén slår direkt fast att ”myten om det lärda men excentriska geniet Jan Myrdal” överhuvudtaget aldrig funnits.³ Denne politiske idiot fick obegripligt nog ”en plats i litteraturens finrum”, en framgång Lindén mäter med att Jan ”äntligen lyckades tjäna pengar genom Barndomstriologin” (ja, Bulletins kulturchef skriver triologi). Den svinaktigt bortskämde Jan Myrdal har på detta sätt ”banat vägen för vartenda kändisbarn som i gråtande form vill visa hur dålig man var”.

Recensionen avslutas med en uppmaning till alla som gillade Jan Myrdal att skämmas och till Aftonbladet att låta Jan Guillou recensera denna bok med undermeningen att denne då skulle inse sin egen idioti när han framhållit Jan Myrdal som den enskilt viktigaste författaren i sitt skrivande liv. Japp, detta korta referat återspeglar rättvist den kulturella nivån på denne kulturchef.

SVT på dissidentjakt

I en kort text på SVT Nyheter ger den erfarne recensenten Per Andersson en avfärdande bild av hela Jan Myrdals gärning.⁴ Han exemplifierar med att även den internationellt berömda Rapport från kinesisk by inte var en verklighetsskildring eftersom Jan 1987 deklarerat att han var ”partitagande” i det han skrev och slår därmed fast att skönlitteratur per se inte är verklighetsskildrande. Redan i bokens förord från 1963 diskuterar JM utförligt denna sin öppet redovisade estetik när det gäller realismen kontra naturalismen.

En liknande logik använder Andersson när det gäller det han kallar ”memoarböckerna” om barndomen, samma böcker som JM redan från början presenterat som romaner, dvs konstnärligt gestaltade verklighetsskildringar. Därefter beskriver han det uppenbara faktum att man i breven möter en oförtröttligt stödjande mor under Jans vuxenliv mellan 18 och 35 och detta blir då ”övertygande underlag” för att Jan ger en falsk bild av sina första 12 år i livet i sin barndomstrilogi. Den vackra prosan blir på detta sätt ett olustigt och förstärkande bidrag till vår tids lögnkultur. Undrar hur han betygsatt Strindbergs Tjänstekvinnans son?

Sydsvenskan vill att författare ska vara trevliga

Kalle Lind hyllar i Sydsvenskan Barndom som litteratur för att sen döma ut JM helt på grund av hans personliga egenskaper och för att han parasiterade på sin omgivning.⁵ Dissar hela författarskapet men utan att på något annat sätt motivera den bedömningen. Omöjligt att förstå varför denne obehaglige JM fick sådant inflytande. Den ”sorgliga” läsningen av breven tycks helt styra hans slutsatser.

Kalle Lind verkar ha som krav att bra författare ska vara trevliga. Inte mycket till litteratursyn eller intellektuell hållning. Detta är ändå en av Sveriges större dagstidningar och han borde väl själv ha någon ambition som kritiker om han vill bli något mer än en samlare av anekdoter? Hela texten känns väldigt poserande och renons på substans.

Expressens slarvfel

Ulrika Kärnborg skriver i Expressen text fylld av faktafel som kunnat undvikas vid enklaste kontroll, men inte ens en stor tidning som Expressen har väl något sådant idag.⁶ Hon tror att JM fick sitt litterära genombrott med Barndom (hon kan ha plockat detta från Bosse Lindquists inledning då han tror samma sak), hon tror att detta var första gången någon skrev så öppenhjärtigt om det mest privata, hon tror att folkhemmet just då börjat ifrågasättas från vänster, hon tror att Gunnar och Alva försörjde Jans fruar, hon tror att föräldrarna hela livet höll JM under armarna så väl ”psykiskt som ekonomiskt” och slutligen tror hon förstås att Gunnar och Alva köpte ett hus åt Jan. Allt detta i en text på ca 2000 tecken.

Kärnborg hade ingen aning om Jan Myrdals betydelse för den autofiktiva genren och upplever det som ”minst sagt otäckt” att Jan Guillou skriver att ingen annan ”författare har någonsin påverkat mig mer än han”. Kärnborg ställer sig naturligtvis inte frågan om varför en hel generation författare påverkades så starkt av JM.

Efter detta frågar hon ”hur det stod till med den intellektuella hederligheten i landets journalistkår” när Jan Myrdals ”sanningar” inte utsattes för någon kvalificerad granskning. Man undrar förstås vilka villkor dagens kritiker jobbar under på en tidning som Expressen, hur mycket tid skribenten har kunnat avsätta för läsning och research.

Göteborgspostens nye kritiker försöker skärpa sig

Owe Nilsson gör i GP sin debut som kritiker och man kan därför anta att han försökt skärpa sig.⁷ Hans recension börjar också helt ok med en genomgång om autofiktionens dilemman och han slår fast att Barndom idag har positionen som en av de starkaste barndomsskildringarna i svensk litteratur.

Nilsson menar därefter att dessa brev är bevis för att JM är en okänslig lögnare och därtill en bortskämd snorunge långt upp i vuxen ålder. Det senare har ju JM själv bekräftat även om han förnekat det även av Nilsson framförda falska påståendet om att han skulle ha fått ett hus.

Vad gäller lögnaktigheten i barndomsböckerna bevisas den enligt Nilsson med att Alva långt senare i livet i dessa brev är en förstående och uppmuntrande mor. Mer anser Nilsson inte behöver framföras i frågan. Vad gäller JM:s strävan efter att vara självständig intellektuell och fri från alla beroenden anser Nilsson detta orimligt när han samtidigt parasiterar på sina föräldrar.

Ingen har satt in Jan i hans tidsmässiga sammanhang och man har fastnat på en nivå som för 40 år sedan bara platsat i skvallerpressen.

Avslutningsvis refereras Jankens syn på varför Jan konstruerade en barndom som medelålders man för att hämnas på Alva för hennes generositet. Ja, detta är vad det blev av den kritiska debuten.

Naturligtvis är vi på solårs avstånd från de stora tidningarnas fasta kritiker för 40 år sedan då man kunde arbeta med en text några veckor. Idag betalas frilansskribenter en struntsumma och de fasta skribenterna bland exemplen ovan har nog knappast mer än en dag att arbeta på och inga möjligheter att läsa in sig på bakgrunden. Med detta sagt måste jag ändå erkänna att jag närmast blev chockad när jag läste de ovan relaterade texterna. Ingen har satt in Jan i hans tidsmässiga sammanhang och man har fastnat på en nivå som för 40 år sedan bara platsat i skvallerpressen. Därför är det förstås spännande att se om två kunniga Myrdalläsare lyckats skapa sig en egen bild av brevboken och kanske lyckats undgå utgivarnas gillrade fällor?

De kunniga Myrdalläsarna fångas in i nätet

Göran Greider var som 25-åring en hängiven läsare av Jan Myrdal och kan hemvant känna igen sig i hans kulturella referenser. Som socialdemokrat också väl medveten om Alvas och Gunnars samhälleliga insatser kan han därför nu på ett inkännande sätt diskutera autofiktionens olika sidor även i ett specialfall som det myrdalska med sina direkta politiska implikationer, när Jans ord kom att användas mot det svenska välfärdsbygget.

Med detta sagt är det ändå intressant att se hur han i sin recension fångas in i det som är brevbokens starkaste nät, nämligen berättelsen om den bortom alla gränser bortskämde Jan.⁸ Hade den unge Göran vetat att det hus utanför Mariefred han då själv besökt, betalats av Jans föräldrar hade denne arbetargrabb kanske rakt av slängt ut Jans böcker och sagt denne bortskämde överklassare några sanningens ord. Således sväljer även Greider betet med strandvillan och gör detta till en stor poäng i sin text.

Lite märkligt är det också att han så kritiklöst läser såväl Bosse Lindquists som Janken Myrdals texter om än han i den senares fall känner skribentens bultande undertryckta ilska mot fadern, men funderar inte vidare på vad det inneburit för helheten av detta brevurval. Att han missar de av mig tidigare påtalade bristerna i Lindquists resonemang är också märkligt.

Psykologiskt okänsligt blir det när han inte heller kan se dubbelheten i Jans förhållande till Alva. Kombinationen av det obehag han burit med sig livet igenom efter det tidiga traumat med ett starkt beroende ekonomiskt och intellektuellt långt fram i 30-årsåldern. Ingen ovanlig kombination i fina familjer.

Med detta sagt är det en fröjd att läsa den nyfikne kritikern som sugs in i det driv mot det framtida författarskapet breven så uppenbart förmedlar. Han känner pulsen, hatet mot allt och alla, det pubertala storhetsvansinnet och vantrivseln med det västerländska hyckleriet förmedlat med en eld i paritet med Strindbergs.

Därtill avslutar han med en reflektion om det 60-tal ”när massorna i den fattiga världen reste sig mot västvärldens imperialism”, något man måste fatta för att förstå den kraft JM:s röst fick när hans eld blev tolk för denna rörelse i Sverige och fångade inte bara Jan Guillou utan en hel generation unga revoltörer. Även detta gör att vi aldrig kommer att bli av med Jan Myrdal, konkluderar Greider.

Aftonbladets recension av De hemliga breven skrevs av Greider och Åsa Linderborgs text i samma tidning är en extra krönika/kommentar från en likt Greider extremt kompetent Myrdalläsare.⁹ Hon läste och fascinerades av barndomsböckerna redan i 15-årsåldern och därefter läste hon allt annat Jan skrivit. Under Jans sista 15 år i livet blev hon den som på Aftonbladet gav honom inte bara mothugg utan rakt av refuserade hans texter ibland.

Linderborg diskuterar initierat autofiktionens väsen och konsekvenser för alla inblandade, något hon har djup personlig kännedom om.

Linderborg diskuterar initierat autofiktionens väsen och konsekvenser för alla inblandade, något hon har djup personlig kännedom om. Samma sak gäller de politiska konsekvenserna av hur Jans texter användes av högern för att slå mot välfärdsstaten, en debatt som låg inom ramen för hennes eget område som disputerad historiker. Hon påpekar att Jans syn låg nära föräldrarnas i dessa frågor och att Jan upprepade gånger försvarade denna deras livsgärning.

Därefter beskriver Linderborg som enda dagskritiker insiktsfullt de olika psykologiska implikationerna hos alla inblandade. Hon påpekar styrkan i konsekvenserna av att som Jan tidigt ha blivit övergiven, de skuldkänslor dessa upprepade svek skapade hos modern Alva och hur Jan upprepar den onda cirkeln när han själv övergav Janken och vilka konsekvenser detta fått för Janken, konsekvenser han själv inte kan se klart.

Hon ser avslutningsvis också Jan i hans historiskt-politiska sammanhang och konstaterar att han självklart högg i sten många gånger och att många av hans gamla följare därför tyvärr slängt ut barnet med badvattnet, då det finns väldigt mycket värdefullt kvar vad gäller såväl det skönlitterära arvet efter Jan, som inom den politiskt-historiskt-kulturella skriftställargärningen.

Hon är också en av få som ställer källkritiska frågor om De hemliga breven. Urvalsprinciper? Vilka brev finns i Jans arkiv i Varberg? Frågor som måste besvaras om man vill veta vad Jans jakt efter breven syftade till. Antagligen skämdes Jan över att behöva visa upp hur mycket han curlades menar Linderborg. Som en av få nämner hon inget om villan med strandtomt han faktiskt aldrig fått av sina föräldrar.

Så här skriver och jobbar en riktig kritiker.

Den stora vändningen

Det som händer och som kommer att förändra scenen för dessa texter, var ett tillfälligheternas spel av helt oväntat slag. En internationell litterär ikon av högsta valör i form av Karl Ove Knausgård råkar av en tillfällighet, samtidigt med lanseringen av De hemliga breven, komma till Sverige för att ta emot ett litterärt skandalpris i just den författares namn, vars mediala begravning då pågår. Utan att själv ha hunnit läsa boken på allas läppar, håller han ett formidabelt hyllningstal om Jan Myrdals författarskap och då Knausgård ändå är Knausgård publiceras detta över två helsidor i Dagens Nyheter. Samma DN som först publicerat den rekordlånga lanseringsintervjun med Janken Myrdal och därefter den längsta och hätskaste begravningsrecensionen av förre kulturchefen och nuvarande försterecensenten Maria Schottenius över just denne Jan Myrdal, vars samlade produktion nu tokhyllas överraskande av den ”finaste” höglitteräre Nobelpriskandidaten.

Just då tyckte jag nästan synd om min gamla klasskamrat Maria från gymnasiet. Hon fick snällt svälja Knausgårds dubbellektion i litteraturhistoria. Som enda respons på Knausgård publicerade DN istället ett angrepp från ett av offren för det som cementerat Jan Myrdal som omoraliskt avskyvärd folkmordskramare. Att Knausgård inte ens svarade på detta angrepp, markerade i sin tur för alla, hans i sammanhanget oberörbara ställning i den kulturella hierarkin.

Nyheten om Karl Ove Knausgårds Leninpris hade briserat två månader tidigare och fyllt pressen med kommentarer som mestadels var negativa, men de hade huvudsakligen rört Lenin och inte Jan Myrdal. När De hemliga breven kom ut var det därför som om man glömt bort Knausgårds pris och räknat bort det när Jan Myrdals gärning nu brett förringades och med överväldigande majoritet skulle läggas till handlingarna. Av en tillfällighet korsades nu vägarna och när breven diskuterats i två veckor höll så Knausgård sitt tacktal i Varberg och det visade sig handla specifikt om det de många begravningstalen avhandlat, nämligen Jan Myrdals förhållande till sanning och lögn.

Talet som två dagar senare publicerades över två helsidor i DN visade sig vara en bomb.¹⁰ Här stod nu världens mest firade autofiktive författare, som bland alla priser han fått också mottagit Svenska Akademiens nordiska pris, det så kallade Lilla Nobelpriset, och höll ett tokhyllande tacktal till ära åt Jan Myrdals litterära gärning. Myrdals autofiktiva böcker hade varit helt avgörande för hans eget författarskap och utnämndes till evärdliga klassiker som vi för all framtid måste läsa och förhålla oss till.

Här stod nu världens mest firade autofiktive författare och höll ett tokhyllande tacktal till ära åt Jan Myrdals litterära gärning.

Under den för Myrdals belackare djupt provocerande titeln ”Jan Myrdal sträckte sig mot sanningen i allt han skrev” analyserar Knausgård därefter i detalj sanningssökandets anatomi hos Myrdal. Han avslutar med frågan om Jan i sin strävan efter att skriva sig fri från livets alla sociala spel som överallt omger en, verkligen lyckades med det? Han fortsätter:

”Att jag står här, mer än 80 år senare och pratar om hans relation till sin mor och far och att medier de senaste veckorna varit fulla av stoff om dem, tyder på att han inte gjorde det. Men det betyder också att vi fortsätter att läsa hans böcker, att de fortsätter att vara relevanta och det har, tror jag, med samma sak att göra. De flesta böcker från sextiotalet är nästan oläsliga idag, just för att de är så sextiotalsaktiga. De är befolkade av sextiotalsmänniskor som tänker sextiotalstankar med sextiotalshållningar. Bara de böcker som böjt på nacken och sökt efter sitt, egna och envisa, låter sig fortsatt läsas, för de handlar om något som inte går över. Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell är en sådan bok, den kunde ha varit skriven igår eller för hundra år sedan, det är en enastående bok, så som flera av Myrdals böcker är, och det är därför det är en stor ära att få det här priset, som jag med detta vill tacka så mycket för.”

Talet som dessförinnan i detalj dissekerat och analyserat skammens och skamlöshetens mekanismer var i sig själv och med sin publicering i den finaste morgontidningen, ett lysande exempel på just en sådan myrdalsk helt skamlös handling. Det var den tidning där dess tidigare kulturchef, Maria Schottenius, stått främst i kören av skadeglatt nöjda begravningsentreprenörer vid Jan Myrdals begravning.

Något svar från Schottenius hade förstås bara gjort henne löjlig och istället tog man till ett säkert kort och lät Jesper Huor än en gång berätta sin egen historia om sin roll som Pol Pots direkta offer och därmed på en liten omväg slå mot Jan Myrdals bottenlösa moraliska ondska.

Med Knausgårds tal hade debatten fått en oväntad vändning och snart vågade nu nya röster träda fram till Myrdals försvar och det var alltså de som i Sverige representerade den högsta kulturella statusen vad gäller litterär kvalitet, professor emeritan Birgitta Holm och Proustexperten Carl-Johan Malmberg.

Den alldeles nyss tryggt begravde Jan Myrdal grävdes upp igen tillsynes livs levande. Knausgård hade med sin analys av skammens två sidor visat att den skamlöshet som krävs för att göra upp med olika sociala spel som till exempel Jantelagen kan som spegelbild ses som ett avskyvärt brott mot det samhälle där Jantelagen blir en kodex för solidariteten mellan de många vanliga människorna. Dess lagar och regler gör det möjligt och uthärdligt för Jantes invånare att leva där.

Den alldeles nyss tryggt begravde Jan Myrdal grävdes upp igen tillsynes livs levande.

Vi kan med skamlöshet göra oss fria och ta avstånd från vad människorna i det omgivande samhället gör, men aldrig från vilka de är och med dessa resonemang hade Knausgård lagt grunden för den fortsatta diskussionen om såväl autofiktionens möjligheter och spelrum som för diskussionen om litteraturens möjligheter överhuvudtaget.

Jan Myrdal lever

Med denna petiga genomgång av alla texter med anknytning till De hemliga breven har jag velat visa på dynamiken i en debatt som började som en välorkestrerad och välorganiserad kampanj mot den sedan några år döde Jan Myrdal. Meningen var enligt utgivarna att återupprätta främst Alva men också i viss mån Gunnar Myrdal som vägröjare för den svenska välfärdspolitiken. En viktig del av ansvaret för deras delvis skamfilade rykte ville utgivarna lägga på Jan Myrdals barndomsskildringar som med sin litterära slagkraft utnyttjats från såväl höger som vänster i debatten om att från statligt håll ”lägga livet tillrätta” för vanligt folk. Genom att jämställa Jan Myrdals metod att ”vrida upp verkligheten i fiktion” med att medvetet ljuga ville man också ifrågasätta hela den genre av jag-litteratur han givit sådan skjuts åt med sin barndomstrilogi. Jag har försökt visa på den oerhört förenklade syn på förhållandet mellan konst, sanning och vetenskap en sådan deras strävan lutar sig mot.

Jag har också velat visa på hur nära nog alla inblandade debattörer inte begripit alternativt underskattat betydelsen av Jan Myrdals traumatiska barndomserfarenheter eller helt enkelt förnekat dem. Jan Myrdals unika anknytningserfarenheter från diametralt skilda känslomässiga klimat och dessas betydelse för ett viktigt författarskap har fram till nu få kunnat och än mindre velat se. Istället har man ägnat sig åt att på olika sätt lufta sina personliga eller politiska aversioner mot den bullrige och med mindre sympatiska personlighetsdrag försedde Jan Myrdal, under de många år då han dominerade den litterära och vänsterpolitiska scenen i Sverige.

Att läsa och noga lyssna på alla medlemmar i en dysfunktionell familj är sällan möjligt men i en välartikulerad och skrivkunnig familj som den myrdalska där alla gett sin bild av rollspelet kan vi konstatera att denna svenska kulturfamilj blir minst lika intressant och mänskligt lärorik att följa som till exempel den tyska familjen Mann. Tyvärr är det för få som hittills jämfört och ställt vittnesmålen i den myrdalska familjen mot varann, trots de unikt goda möjligheterna. Men det krävs då också förmåga att skilja huvudsak från bisak och att hålla minst två saker i huvudet samtidigt.

Genomgången har också velat visa på under vilka fattiga premisser mycket av vår tids kulturdebatt framlever sina dagar.

Genomgången har också velat visa på under vilka fattiga premisser mycket av vår tids kulturdebatt framlever sina dagar. Utan tid att på rimligt vis sätta sig in i De hemliga brevens kontext, förväntas recensenter och tyckare ge lika starka som snabba utlåtanden om inte bara ett stort författarskap utan helst med några slagkraftiga formuleringar också om en epok och en tidsanda. Variationen på kunskapsnivån om ämnet gör i ett sådant här fall all vettig diskussion närmast omöjlig.

Jag har i det sammanhanget även visat på hur fort och starkt en debatt kan vända när en litterärt oomtvistad och av svensk ankdammsdebatt oanfäktad storhet som Karl Ove Knausgård plötsligt på ett övertygande sätt ger ett helt annat perspektiv på debattens centralfigur och därmed överraskande kan vidga debatten och inkorporera helt nya för konstens framtid avgörande frågor.

Att oförlöst ilska och starkt känslodrivna hämndaktioner sällan är en bra grund i samhälls- och kulturdebatt är därtill ytterligare något som efter denna kulturfejd blivit extra tydligt. Särskilt Kaj Fölsters över tid helt förändrade syn på sin egen uppväxt i den myrdalska familjen berättar något viktigt om hur våra minnesfunktioner påverkas av traumatiska uppbrott och starkt känslomässigt inre tryck.

På det personliga planet med mitt livslånga intresse för Jan Myrdals författarskap hoppas jag slutligen på att all denna diskussion kan ge en liten skjuts för den forskning om Jan Myrdals författarskap som hittills varit alldeles för tunn och svag. Om några år fyller Jan 100 år och vi väntar fortfarande på en rejäl och sammanfattande biografi om hans liv och verk, en bok som sätter in honom i sin egen tid och begripliggör varför vi ändå var såpass många som på vår tid fångades av hans ordakonst och berättelser om världen.

Texten är ett utdrag ur Lasse Didings bok “De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven” som kan beställas här. En komplett genomgång av samtliga recensioner finns i boken.

Augustprisnominerade De hemliga breven av Kaj Fölster, Bosse Lindquist och Janken Myrdal sägs avslöja Jan Myrdals lögner – en version recensenterna svalt med hull och hår. Men vad är egentligen sant i boken? Lasse Diding går till botten med påståendena i en ny bok. Parabol har fått ensamrätt till att publicera två utdrag. Här kommer det första.

Boken De hemliga breven är Janken Myrdals stora uppgörelse med sin far och till den har han valt två medhjälpare. Fastern Kaj Fölster hade redan 30 år tidigare haft sin stora uppgörelse med sin dominante storebror när hon 1992 gav ut sin bok, De tre löven. Det var en bok om modern Alva men lika mycket också om henne själv och hennes liv i familjen. Redan då hade hon generöst använt de nu aktuella breven som slagträ mot Jan, men det verkade i den nya debatten vara bortglömt. Tillsammans med Janken gör hon nu ett nytt försök att sprida bilden av den bortskämde lögnaren Jan, som nu är död och således inte denna gång kan gå i svaromål, som han gjorde för trettio år sedan på Kajs anklagelser med svarsboken Inför nedräkningen. Jag upptäckte då att inte någon i den nu aktuella debatten verkade ha gett sig tid ens att läsa om dessa två inte särskilt tjocka böcker, trots sin omedelbara relevans i debatten som återigen flammat upp om myrdalarna.

Den tredje komponenten i det triumvirat som nu en gång för alla skulle ge den döde Jan Myrdal ännu en dödsstöt för undvikande av varje möjlighet till återuppståndelse var hans gamle och allra mest bittert inbitne fiende Bosse Lindquist.

Den tredje komponenten i det triumvirat som nu en gång för alla skulle ge den döde Jan Myrdal ännu en dödsstöt för undvikande av varje möjlighet till återuppståndelse var hans gamle och allra mest bittert inbitne fiende Bosse Lindquist. Denne hade genom åren varit i intensiva strider med Jan Myrdal och var en av få som Jan Myrdal öppet medgav att han tyckte extremt illa om även på det personliga planet och vid något tillfälle handgripligen slängt ut från sitt hem när de skulle talas vid. Tydligen hade han och Janken på något sätt hittat varann i hatet mot Jan och det fick då överflygla alla de stora och uppenbara skillnader dem emellan vad gällde samhälls- och historiesyn.

De hemliga breven är inte alls hemliga
De ”hemliga” breven, dvs brevsamlingen mellan Jan Myrdal och hans föräldrar, gavs till Kaj Fölster, enligt vad hon skriver i De hemliga breven sidan 7, av mamma Alva 1982 med uppmaningen ”Ta dem! Ni ska veta, men ge dem inte till Jan.” Därefter skulle dessa ha bevarats av brorsonen Janken Myrdal i hans källare ända fram till nu och detta för att inte Jan skulle få dem och då kunna undanhålla och/eller gömma dem.

Sanningen är som Kaj Fölster själv skriver i sin bok De tre löven från 1992 på sidorna 31-32, att hon efter Gunnar Myrdals begravning faktiskt skickade dessa originalbrev tillbaka till Jan, men först efter att ha kopierat dem, ”… jag skickade honom breven, men inte utan att fotokopiera dem”. Det är dessa delvis stympade kopior som nu presenteras i De hemliga breven och inte originalbreven. Detta görs utan att på något sätt meddelas av bokens utgivare. På ett ställe (sidan 258) där delar av brevet saknas, meddelas verkligen att det är en kopia, men då detta bara påpekas i just detta fall och inte i andra fall där text saknas, tror läsaren rimligtvis att de övriga breven är original, vilket de alltså inte är!

Även dessa fotokopierade brev ville Jan Myrdal göra offentliga och på så sätt tillgängliggöras för alla och envar. I Jans bok Inför nedräkningen från 1993 skriver han på sidorna 254-255 att han kontaktat Kungliga Biblioteket för att de ska kräva in den privatkopierade brevsamlingen Kaj Fölster har i sitt hem och så fortsätter han: ”… dessa mina kopierade brev, manuskript och brev till mig bör vara helt och totalt fritt tillgängliga för envar. Inte för att det roar mig – jag delar min farmors och mormors syn på privatbrev – utan för att jag inte tycker om chantage (utpressning). Jag har inget att skämmas för.”

Skämmas borde förstås istället utgivarna av De hemliga breven göra: Kaj Fölster, Bosse Lindquist och Janken Myrdal! Och allt detta hade naturligtvis Jan Myrdal själv kunnat berätta om han varit i livet men genom att invänta hans död och därmed hans tystade röst hoppades man kanske att dessa falsarier skulle kunna gå obemärkta förbi.

Jankens motiv
Efter att under de tolv sista åren av hans liv ha kommit att på alla sätt leva nära Jan Myrdal, tyckte jag mig ha en ganska klar bild av denne på sitt sätt rätt hänsynslöse man, som in i det sista ständigt var hundraprocentigt lojal endast mot det han såg som sitt livsuppdrag. Det som han för dagen arbetade med var för honom också världens centrum och alla vi som befann oss runtom honom var bara pusselbitar han ville få på plats i sitt eviga pusslande med sina texter, som han alltid tog för givet skulle på avgörande sätt i framtiden förändra världen. Således blev aldrig jag något annat än en halvbildad miljonär som ibland kunde vara till lite nytta i detta hans skrivande. Jag kände mig helt bekväm med denna roll samtidigt som jag naturligtvis fick känna på avigsidorna.

En som jag tänkt har fått känna på dessa avigsidor långt mer än jag är förstås hans son Janken. Övergiven och försummad under hela uppväxten för att därefter, före Googles tid, kunna utnyttjas av fadern som encyklopedi i historiska spörsmål, fick denne store historiker också agera springpojke och hjälpreda åt fadern på ett sätt jag kan känna igen mig i. Själv har jag med stort intresse läst allt Janken som agrarhistoriker och historiefilosof skrivit och min respekt har alltid varit odelad. När jag fick De hemliga breven i min hand kände jag därför hundraprocentig sympati för att han inte en dag för tidigt och drygt sjuttio år gammal till slut gjorde upp med sin dominante far.

Mot denna bakgrund gjorde mig därför läsningen och upplägget av denna bok beklämd och när sen lanseringen och mottagandet blev som det blev, växte plötsligt fram ett obehag över alla de många obesvarade frågor som dök upp vid läsningen.

Hade han egentligen haft en lycklig barndom och älskat sina föräldrar, något som han långt senare plötsligt ville förneka? Var hans empatilösa inställning till människors död i de diktaturer han alltid hyllat ett slags psykopatiskt drag?

Skulle den makalöse författaren Jan Myrdals roll som litterär barndomsskildrare i August Strindbergs och Jules Vallès anda förminskas för att han i brev skrivna 15–30 år efter denna barndom visat sig vara bortskämd och stå i ett nära känslomässigt förhållande till sin mor Alva, som han samtidigt i barndomstrilogin utmålat som känslomässigt kall och avstängd? Hade han egentligen haft en lycklig barndom och älskat sina föräldrar, något som han långt senare plötsligt ville förneka? Var alla bra författare också trevliga och sympatiska i största allmänhet? Hade han alltsedan han började skriva publikt som tonåring systematiskt använt lögnen som främsta drivmedel? Var hans empatilösa inställning till människors död i de diktaturer han alltid hyllat ett slags psykopatiskt drag som helt uppfyllde hans obehagliga personlighet?

Ja, detta var bilden som hamrades in av de tre utgivarna av boken som till varje pris tycktes vilja styra läsningen av dessa brev för att ingen av dessa slutsatser skulle undgå någon läsare.

Inför denna bild började jag känna visst obehag som därefter växte allt mer och allt fortare. Varför hade bokens redigeringsprinciper inte kommunicerats av källkritikern Janken Myrdal? Vilka brev hade valts ut och vilka hade valts bort?

När jag sen upptäckte Kaj Fölsters helt nya syn på sin nu plötsligt lyckliga barndom som förmedlades i bokens förord och jämförde med vad hon skrivit 31 år tidigare om sin extremt olyckliga barndom i De tre löven, förstod jag att något måste ha hänt här emellan och att hon på olika sätt fångats av sina känslor. Att Janken som historiker inte såg detta och själv också i sin egen text förmedlade ett bultande sårat hjärta som var så långt från den lugnt analyserande historikern man kunde komma, förstärkte min tveksamhet till hela boken. Plötsligt hittade jag saker i den som fick mig att bli övertygad om att dessa tre utgivare av De hemliga breven inte hjälpt varandra att ”sätta boken i motvind” som Janken i Söndagsintervjun med Martin Wicklin påstått och därmed menat att de extra hårt prövat alla sina påståenden och hypoteser gällande Jan Myrdals liv och verk.

Snart hittade jag otvetydiga bevis för en ny hypotes om att dessa tre utgivare istället för att ha satt boken och alla sina påståenden om Jan i motvind, hade triggat varandra i sin avsky för Jan Myrdal och jag kunde plötsligt komplettera mina litteraturvetenskapliga hypoteser med konkreta påståenden om historieförfalskning och det var främst följande tre exempel som då övertygade mig:

1. “Alva Myrdal blev så chockerad när Jan läste sin uppväxtskildring i radio att hon svimmade.”

Bosse Lindquists dramaturgi i början av sin inledning där han beskriver två försvarslösa åldringar som plötsligt hörde sonen i radion varpå den ena då svimmade och slogs medvetslös: “En fredagsmorgon sommaren 1982 satt ett gråhårigt par i sitt kök i ett pensionärsboende i Djursholm och lyssnade på radion. Plötsligt hör de sin sons röst. Det var Jan Myrdal som läste högt ur inledningen till sin kommande bok Barndom. Med nästan fotografisk skärpa beskrev han sina första tio levnadsår – en fruktansvärd uppväxt där det gamla paret hängdes ut in i det mest intima, som iskalla och förgörande föräldrar. Han sa att de förstört hans liv och att han aldrig skulle förlåta dem. Den gamla kvinnan reste sig, tappade balansen och ramlade framlänges, så illa att hon slogs medvetslös. Under resten av sommaren och början av hösten fortsatte Jan Myrdal sin uppläsning.”

För säkerhets skull läste jag snabbt om Barndom ännu en gång när jag läst dessa Bosse Lindquists inledande rader och kunde snabbt konstatera att hans beskrivning av bokens innehåll helt saknade bäring i boken. Det är till allra största delen en hoppfull berättelse fylld av omgivande kamrater och vuxna som på olika sätt ger den lille Jan en varm och kärleksfull barndom. Undantaget är de perioder han tvingas vistas hos sin dysfunktionella familj, där han söker komma undan den mobbande fadern och den kyligt förstående modern. Ingenstans i boken beskrivs denna uppväxt som ”fruktansvärd”, ingenstans påstås att föräldrarna ”förstört hans liv” och ingenstans påstås ”att han aldrig skulle förlåta dem”. Lindquists beskrivning är så långt grundfalsk.

Ingenstans i boken beskrivs denna uppväxt som fruktansvärd, ingenstans påstås att föräldrarna förstört hans liv och ingenstans påstås att han aldrig skulle förlåta dem. Lindquists beskrivning är så långt grundfalsk.

Den yttre ramen för själva uppläsningen är likaledes falsk. Vi fås att tro att Gunnar och Alva oförberedda satt och lyssnade på radion när plötsligt Jans stämma hördes och överraskade dem med sin läsning. Så har också Jans syster Kaj framställt det hela vid ett framträdande om De hemliga breven för ett auditorium hos Fredrika Bremerförbundet under lanseringsturnén för boken, där hon berättar att hon var med vid detta tillfälle och att Alva blev så chockad att hon inte bara ramlade utan också slet av en del av örat och ambulans fick tillkallas. Nu fanns det en anledning till att dottern Kaj Fölster var hemma hos föräldrarna denna tidiga höstdag den 3 september 1982. Två kapitel ur boken hade publicerats i Expressen redan 25 juli, vilket renderat tidningen en anmälan till Pressombudsmannen undertecknad Alva och Gunnar Myrdal och nu skulle de i radion få lyssna på mer.

Således hade föräldrarna med dottern Kaj samlats just för att höra på Jans uppläsning, så chockverkan hos Alva berodde inte som Lindquist försöker få det att framstå som, på att föräldrarna var helt oförberedda. Men visst blir historien för såväl bokläsarna som för Kaj Fölsters auditorium, slagkraftigare när Bosse Lindquist på detta sätt ”vrider upp den i fiktion”. På samma gång dör förstås trovärdigheten hos denne dokumentarist, som för övrigt ägnar sin text åt att plädera för att inte ens i konstnärligt litterära sammanhang bör man använda stilgrepp som dessa. Och självklart inte i en bok med den explicit uttalade målsättningen att berätta den välavvägda objektiva sanningen i denna familjehistoria.

Att Lindquist också är renons på psykologisk insikt och saknar solida kunskaper om litteraturens och konstens villkor, blir tydligt inte bara när han med några platta fraser presenterar vad som ska vara Jans egen syn på sitt författarskap, utan också på grund av enkla blamerande faktafel.

I en text som ska behandla de genom historien livligt diskuterade mångfacetterat komplicerade sambanden mellan konst och verklighet utifrån en given författares speciella verk, börjar han med att påstå att ”Barndom blev Jan Myrdals genombrott på den litterära stjärnhimlen”. Som varje handbok kan tala om kom detta litterära genombrott 18 år tidigare med Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, en bok flerfaldigt återutgiven just såsom varande litterär klassiker för en hel 68-generation inte bara i Sverige, utan också i sin modifierade form Confessions of a disloyal European med stort internationellt genomslag. Det är till exempel denna bok Karl Ove Knausgård tokhyllar och explicit pekar ut som den enskilt viktigaste inspirationskällan inför arbetet med sin egen världsklassiker Min kamp.

2. “Jan Myrdal påstår sig känna igen sin tidigare frus könsorgan på nätet.”
Janken Myrdal beskriver hur den 90-årige Jan Myrdal hittat en porrbild på nätet som han sen enbart med hjälp av utseendet av könsorganet definierar som tillhörande den unga Nadja Wiking. (Jan Myrdals första fru 1948-1952, och Jankens mor, reds. anm)

Kanske är det i just detta ögonblick han bestämmer sig för att till slut göra upp offentligt med fadern?

Det var först när den 92-årige Jan 2019 fick sin sista bok, den självbiografiska Ett andra anstånd, utgiven på Norstedts förlag under relativt stort medialt pådrag, som det till slut brast för Janken. I denna skriver Jan enligt Janken i efterordet till De hemliga breven, om Nadja Wiking som sexuellt utlevande såväl före som under och efter äktenskapet. Janken refererar Jans resonemang kring begreppet kamratäktenskap och har från sin mor fått försäkringar om att det inte, som Jan påstår, var ett sexuellt fritt förhållande. Janken har också efter sin mor en diger brevsamling där det tydligt framgår att Nadja kräver sexuell trohet om hon ska gifta sig med Jan.

I breven ber Jan om ursäkt för att han under tiden tillsammans med Nadja varit otrogen och trohet inom äktenskapet är överhuvudtaget ett centralt tema i breven. När Jan så påstår i Ett andra anstånd att han på nätet hittat en pornografisk bild från tidigt 40-tal och där tydligt känt igen Nadja, så verkar något inom Janken brista och kanske är det i just detta ögonblick han bestämmer sig för att till slut göra upp offentligt med fadern?

Men det är också i detta ögonblick han fallerar som historiker och låter känslorna ta överhanden.

”Det Jan skriver om porrbilden från 1940-talet där han skulle ha känt igen Nadja på könsorganets utseende är så absurt att man undrar över hur bokens förläggare har släppt igenom det. Den nittioårige gubben påstår sig känna igen den han var gift med i tidiga tjugoårsåldern på hur könshår, venusberg och blygdläppar ser ut på en bild han har hittat på nätet. Jag vet naturligtvis inte om min mamma förekommer i porrtidningar, och det vore i sig inte något jag skulle döma över, men envar kan förstå att det som här återges är en ren lögn.”

En som vid denna tid blev nästan lika upprörd var De hemliga brevens andre redaktör Bosse Lindquist, som skrev en ilsken artikel i Dagens Nyheter, där han likt Janken i dennes efterord fyra år senare ifrågasätter Norstedts omdöme att låta Jan Myrdal komma med sådana påhopp mot avlidna personer. Kanske var det då som dessa två annars så olika skribenter hittade varann i sitt gemensamma hat mot Jan Myrdal?

Hade han verkligen känt igen Nadja på könsorganets utseende och enbart med detta som referens identifierat henne?

Denna Bosse Lindquists mot Jan Myrdal flerfaldigt dokumenterade ilska är ingenting som någonstans i De hemliga breven redovisas, vilket måste betraktas som uppseendeväckande med tanke på att syftet med boken uttryckligen sägs vara att presentera en oomtvistad sanning bakom Jan Myrdals många lögner. Därför väcker det också hos läsaren en misstänksamhet att detta är ett medvetet val av redaktör som inte enbart grundar sig på journalistisk kompetens.

När jag läste Jankens upprörda ord här ovan kände jag instinktivt fullständig förståelse för hans reaktion, men ville för säkerhets skull kontrollera i Ett andra anstånd vad Jan faktiskt skrivit. Hade han verkligen känt igen Nadja på könsorganets utseende och enbart med detta som referens identifierat henne?

Så här börjar Jan på sidan 381 i boken sin beskrivning av den pornografiska bilden han hittat på nätet: ”Ja, det var ingen look-alike. Det var Nadja. Hon satt skrattande på det särskilda sättet. Jag kände igen varje drag kring ögonen och munnen.”

Först därefter beskriver han detaljerat hennes könsorgan och många som levt tillsammans med en kvinna i en sexuellt aktiv relation under flera år har nog också hunnit studera hennes könsorgan noga. Att som Jan här känna igen Nadja på ansiktet och därifrån dra sig till minnes könsorganets utseende och detaljerat beskriva det utifrån bilden, blir i mina ögon något helt annat än att som Janken utelämna det faktum att Jan först känt igen och utgått ifrån sin förra frus ansikte. Oavsett vad man tycker om dessa Jans detaljerade beskrivningar av hennes könsorgan, kan Jankens referat i efterordet till De hemliga breven inte betraktas som något annat än historieförfalskning.

3. “Jan Myrdal fick ett hus med sjötomt gratis av sina föräldrar, och sa inte ens tack”

Bosse Lindquists mer än åtta sidor långa, långsamt upptrappande historia om hur Jan Myrdal skulle ha fått ett hus med sjötomt av föräldrarna när han 35-årig återvände till Sverige från Kina och dessutom då visat sin fullständigt bottenlösa bortskämdhet med att dels inte ens tacka, dels istället komma med nya kravlistor på vad som måste fixas av föräldrarna innan Jan och Gun tar huset i besittning. Denna den största och allra fetaste lögnen var den som i den publika debatten och i recensionerna gjort det allra djupaste och mest bestående intrycket på så många läsare. Det var många som blev lurade och så sent som den 8:e november sa undertecknad när han blev intervjuad i Hallands Nyheter: ”När de köpte ett hus till honom i Mariefred tackade han inte ens utan klagade på att det saknades garage och annat.” Det var nu bara det att påståendet om ”huset med sjötomt som Jan Myrdal fick av sina föräldrar” hade en stor svaghet. Det råkade vara osant.

För många läsare och recensenter av De hemliga breven har huset i Mariefred blivit sinnebilden för den bortom all sans bortskämde Jan.

För många läsare och recensenter av De hemliga breven har huset i Mariefred blivit sinnebilden för den bortom all sans bortskämde Jan. Redan i Bosse Lindquists långa inledning får vi följa berättelsen en första gång i boken, när han steg för steg närmar sig dramats peripeti och utförligt citerar Gunnar Myrdals långa besvikna epistel där Jans otacksamhet dissekeras. Hela denna berättelse om detta hus upptar åtta sidor av Lindquists inledning och han avslutar med: ”Kanske förstod Jan att han och Gun gått för långt med kraven och missnöjet kring att få en egen villa. Effekten sträckte sig dock inte så djupt att den satte spår i övrigt i breven som följde.”

Detta Fagervik som föräldrarna skulle ha köpt och gett till Jan när han och Gun kom hem från Asien, och som han istället för att tacka för, bara klagade på. Det saknade nämligen en rad för honom nödvändiga bekvämligheter, vilka föräldrarna uppmanades fixa, så att det skulle vara klart när han kom hem. Det är då Gunnar, nästan för första gången, till Jan skriver ett långt handskrivet brev på svenska, där han förklarar att detta var droppen, och för att i boken ytterligare lägga emfas på denna Jans skändlighet, presenteras brevet också i faksimil.

Detta brev dyker upp i de flesta recensioner av boken och det kan man sannerligen förstå. Nu visar det sig, emellertid, att Jan 31 år tidigare i Inför nedräkningen (en bok såväl Bosse Lindquist som Janken Myrdal flera gånger annars hänvisar till) utförligt tar upp just detta husköp, eftersom Kaj redan i sin uppgörelsebok De tre löven, antytt att Jan och Gun fått huset som gåva. Eftersom denna berättelse i De hemliga breven fått sådan avgörande tyngd, tycker jag att det trots citatets längd, ändå är värt att ha med här i sin helhet. Jan skriver:

”Annat öppnar upp dörrarna till något värre. Hon berättar att Gunnar och Alva skaffat oss Fagervik. Vi har fått det. Sant är att morbror Stig hittade det och att Gunnar köpte det 1962 när vi var i Kina. Det hade vi inte kunnat göra. Vi hade inga pengar och var inte kreditvärdiga. Vi fick brev om detta. Fagervik var för litet, saknade arbetslokaler och måste byggas ut men det låg vackert. Vi var glada åt det. 1963 när vi kom hem till Sverige köpte vi det. Det kunde vi göra då Gunnar som var kreditvärdig ordnade 60 000 i lån åt oss i Mariefreds sparbank. Det är rätt att säga att han hjälpte oss köpa huset men fel att säga att han gav oss det.

Det är rätt att säga att han hjälpte oss köpa huset men fel att säga att han gav oss det. När vi började bygga ut lånade vi 13 000 av dem i väntan på att de stora lånen skulle bli klara. Dessa lämnade vi igen två månader senare.

När vi började bygga ut lånade vi 13 000 av dem i väntan på att de stora lånen skulle bli klara. Dessa lämnade vi igen två månader senare. Den återbetalningen tog vi kvitto på. Men inte hade Kaj själv hittat på att vi fick huset av dem inte. Det är en typisk Alva-radering i de inre böckerna. Att Kaj som blev så ohyggligt kränkt och sviken som terapi bygger upp Alva till en Moder åt sig är begripligt. Begripligt – även om jag finner det orättvist – är också att hon på mig och Gunnar skjuter över alla de kränkningar hon utsatts för i familjen och i sitt äktenskap. Begripligt som rationalisering av förhållandet till den tidigt kränkande Alva. Inte begripligt i rationell mening.”

Det allra märkligaste i detta långa citat är inte vad det direkt säger i sak, om än jag tycker det är märkligt nog. Att dessa detaljrika, och för en gångs skull helt kontrollerbara utsagor, i en bok såväl Bosse Lindquist som Janken Myrdal lusläst inför utgivningen av De hemliga breven, inte kontrolleras och/eller kommenteras av de annars så föregivet källkritiska utgivarna, kan inte tolkas som annat än medveten historieförfalskning. Litade de på att ingen skulle kontrollera deras uppgifter eller ville de bara likt en Trump vinna första slaget om opinionen och därmed enligt modern medielogik ha vunnit?

Att Kaj Fölster måhända inte på nytt orkat öppna dessa traumatiska sår och gräva vidare kan jag förstå, men varför väljer de två andra utgivarna att inte kommentera denna i familjen välkända historia för att istället låta det framstå som om Jan också i detta fall fått en gåva? Har känslorna i detta bokens emblematiska showcase spelat de tre utgivarna ett för oss läsare så avgörande spratt eller är det som sagt var ett medvetet val de gjort?

De har heller inte tagit upp det som framkom 1977 när Alva och Gunnar inför ett framtida arvskifte skrev en redogörelse om förtida arv där de gjort en sammanställning för vart och ett av barnen. I dokumenten som finns i Jan Myrdalbiblioteket i Varberg, framgår att Sissela enligt föräldrarnas utsaga fått klart minst medan Jan fått betydligt mer (men inget hus med sjötomt, det hade sålts av dem till Jan) och den som genom åren fått i särklass mest är Kaj Fölster, nästan det dubbla mot vad Jan enligt föräldrarna fått.

Litade de på att ingen skulle kontrollera deras uppgifter eller ville de bara likt en Trump vinna första slaget om opinionen och därmed enligt modern medielogik ha vunnit?

Denna påstådda husgåva verkar vara den enskilda historia som fått i särklass mest genomslag hos läsare och recensenter och därför ständigt också efter publiceringen av De hemliga breven återkommer så fort Jan Myrdal nu kommer på tal i privata eller publika samtal, vad sammanhang det än rör sig om. Där framgår det också att bägge Jan Myrdals barn hela tiden vetat om att detta är en skröna. En skröna som dottern Eva Myrdal lite frustrerat nämner medan sonen Janken Myrdal i samtal med mig bekräftar att han hela tiden känt till de rätta sammanhangen. Om han menar att brevbokens dramaturgi förmedlar något annat än vad jag påstår här eller om han inte anser sig ha ansvar för vad Bosse Lindquist skriver i sin åtta sidor långa redogörelse för denna händelse, kan jag nu inte svara på då Janken inte velat ställa upp på en regelrätt intervju som jag bett om i samband med denna text. Vad som kan konstateras är i alla fall att ingen läsare verkar ha uppfattat framställningen i De hemliga breven på annat sätt än att det rörde sig om en gåva till Jan från föräldrarna.

Recensenterna sväljer betet
Utan tvekan är De hemliga breven med sin spännande titel den viktigaste boken under några veckor och detta förstärks av att den har så många ingredienser som kittlar många inom kulturvärlden. Den handlar om en tidigare gigant som nu definitivt skjuts i sank och dessutom av sin egen son i ett familjedrama utan slut. En före detta gigant de flesta av recensenterna har ett upparbetat emotionellt förhållande till, om världsberömda svenska ikoner som återupprättas, ja, om politik, litteratur och intimt skvaller i oslagbar förening.

Ska det gå att detronisera Jan Myrdal också från den lilla rest av kulturell prestige han fortfarande har kvar i kraft av att ha skrivit sin av alla hittills hyllade klassiker om barndomen?

Artiklarna och deras författare i denna första grupp spänner över direkt hatiska, som nu hoppas få sista spiken i Jan Myrdals kista inslagen över indifferenta, som vill göra ett hyfsat opartiskt recensionsjobb, till de som genom livet påverkats av och beundrat Myrdal.

Artiklarna och deras författare spänner över direkt hatiska, som nu hoppas få sista spiken i Jan Myrdals kista inslagen, över indifferenta, som vill göra ett hyfsat opartiskt recensionsjobb, till de som genom livet påverkats av och beundrat Myrdal. Extremexemplet i första gruppen är Maria Schottenius, som är den enda av alla skribenter som överhuvudtaget inte har ett enda positivt eller ens neutralt ord att säga om Jan Myrdal, bara frustration, hat och befrielse över hans död. Hit hör också de politiska motståndarna Martin Kragh i SvD och David Lindén i Bulletin, men också den tidigare beundraren Per Andersson i SVT Nyheter och de mer okänt obetydliga skribenterna Inger Dahlman i Västerbottens-Kuriren och Jan Olov Nyström i Norrbottens-Kuriren.

Till mellangruppen av känslomässigt neutrala skribenter räknar jag Kalle Lind i Sydsvenskan, Ulrika Kärnborg i Expressen och premiärrecensenten Owe Nilsson i GP. Till denna grupp kan man också räkna Mats Lönnerblads recension i Sundsvalls Tidning trots att den egentligen tidsmässigt faller utanför ramen.

De två sista bland dessa inledande recensenter, som läst Myrdal livet igenom och vilka båda öppet tillstår att de påverkats starkt av honom, är de båda Aftonbladetförfattarna Göran Greider och Åsa Linderborg. Dessa artiklar skrevs strax innan scenen för dessa texter plötsligt förändras.

Fortsättning följer i nästa nummer av Parabol.

Texten är ett utdrag ur Lasse Didings kommande bok “De grova lägnerna i De hemliga breven” som ges ut på Strindberg & C:o. Boken kan förbeställas här.