Aldrig tidigare har jag känt mig lika ohämmad, auktoritativ och oberoende av andras omdömen, trygg i mig själv, skriver Monica Mazzitelli och beskriver ett besök hos en oförstående gynekolog.

Klimakteriet är det viktigaste och mest befriande som har hänt mig i mitt vuxna liv. Aldrig tidigare har jag känt mig lika ohämmad, auktoritativ och oberoende av andras omdömen, trygg i mig själv, mina mål, min verksamhet, mina åsikter, mina känslor.

Det pratas för sällan om klimakteriet, såsom det sällan pratas om sjukdomar eller besvär som bara kvinnokroppar genomgår. Det händer obehagliga förändringar i ens kropp, något oundvikligt som kvinnor skulle behöva lära sig att prata öppet om och normalisera, inte bara privat utan också på arbetsplatsen. Tidningen Kollega hade en mycket bra artikel om hur kvinnor i klimakteriet kunde må mycket bättre på jobbet när de fick stöd för att hantera de olika fysiska och psykiska symptomen.¹ Det handlar om att anpassa arbetsplatsen till kvinnorna istället för att de (förgäves) skulle försöka anpassa sig till den.

För många så handlar det om att veta vad som pågår, vilket är svårt om det är så tabulagt att man inte ens får någon information: »Socialstyrelsens rapport från 2021 visar att det finns stora kunskapsluckor hos kvinnor men också bland vårdpersonal när det gäller klimakteriet. En anledning kan vara att klimakteriet inte är ett prioriterat ämne vare sig under utbildningen till barnmorska eller på läkarlinjen» sägs det bland annat i Kollegas artikel.

Det är viktigt att förbereda sig och förbereda varandra, ta del av all kunskap som finns. För några år sen berättade min gynekolog i Italien att hon faktiskt inte alls hade varit förberedd när hon själv kom in i denna fas. Hon hade givetvis pluggat alla symptom i teorin men trötthetskänslan och alla andra bieffekter kändes nästan som en bestraffning, till stor del på grund av att ingen annan kvinna hade förberett henne på vad som komma skulle. Hon hade varken fått höra sin mor, sin äldre syster eller sina väninnor förtroligt och lugnande berätta om sina erfarenheter. Inga hade tagit upp ämnet, som om det vore något skamligt, tabubelagt. Därför ville hon att jag skulle höra det från henne, från kvinna till kvinna.

Varför ska det vara så oanständigt, nästan obscent att inte längre vara fertil? Det är inget konstigt, utan tvärtom fullständigt normalt. Homo sapiens-honan är en av få varelser på vår planet som lever vidare när den fruktsamma perioden är över. De övriga, med några få undantag, är fertila under praktiskt taget hela sin livstid, så också homo sapiens-hanen. De svarar på behovet att sörja för den egna artens fortlevnad.

Homo sapiens-honan är en av få varelser på vår planet som lever vidare när den fruktsamma perioden är över. De övriga, med några få undantag, är fertila under praktiskt taget hela sin livstid, så också homo sapiens-hanen.

Kvinnan, däremot, är ett undantag. Efter en viss uppnådd ålder, kan hon inte längre fortplanta sig. Ändå dör hon inte, utan lever vidare. En stund på jorden hon har fått till skänks och som är bara hennes − hennes alldeles egna. Hon finns kvar trots att hon inte längre är en del av sin egen arts reproduktion.

Kroppen transformeras och kräver en livsförändring vilken kan vara mycket positiv för oss kvinnor. Det mesta som sägs om klimakteriet handlar dock om olika besvär. Tittar man på reklam, till exempel, så handlar det oftast om besvär som har med sexualiteten att göra, utifrån ett manligt perspektiv: att kvinnor tappar sexlusten och/eller att upptorkade slemhinnor svider under samlag presenteras som klimakteriekomplikationer vilka gör män missnöjda, som om just det var den största problematiken – nästan en ”riskfaktor” – för en kvinna.

Tittar man på reklam, till exempel, så handlar det oftast om besvär som har med sexualiteten att göra, utifrån ett manligt perspektiv.

Visst är det tråkigt när sexlivet förminskas, men ska det enda försäljningsargumentet för olika preparat och appar vara att kvinnor ska kunna fortsätta tillfredsställa sina respektive i sängen?

För inte så länge sedan var de flesta läkare män; kan det tänkas vara så att få kvinnor gillade att prata om sina besvär och föredrog att bara köpa något receptfritt på apoteket? Har läkarkåren fått för lite press från kvinnor om ämnet? Det verkar så: en statistik som omnämns i nyhetspodden Dagens Eko med titel ”Så blev klimakteriet trendigt” säger att de flesta kvinnor aldrig någonsin vänder sig till primärvården för att få hjälp med sina besvär, och att de få som gör det blir illa bemötta och avfärdade.² Dessutom, berättas det av Sara Heyman att kvinnor har fått vara försökskaniner för farmakologiska preparat i över två sekel nu (synd bara att Heyman slätar över de eventuella konsekvenserna av hormonterapin).

För några dagar sedan var jag för första gången hos en gynekolog här i Sverige. Jag ville prata om mina slemhinne- och urinvägsbesvär för att höra vad som erbjöds, också med syftet att kunna skriva en artikel om ämnet. Jag har aldrig velat ta östrogenpreparat eftersom jag löper en större bröstcancerrisk och mina läkare i Italien har alltid avrått mig från att ta dem. Jag hade hört att i Sverige är det i princip bara östrogenbehandling som föreslås och jag ville ta reda på om det verkligen var så.

Det visade sig att det var en manlig gynekolog jag skulle träffa. Jag är tveksam till manliga gynekologer av olika anledningar, men jag bestämde mig för att testa det ändå. Jag började presentera mitt fall och förklarade att jag hade ”svåra” bröst och att alla kvinnor i min familj hade det (min mor dog av bröstcancer och mina tre äldre systrar har alla haft bröstcancer). Han tittade på mig misstänksamt medan jag pratade och sen avbröt han mig med att säga att lokal östrogenbehandling inte gav ökade risker för bröstcancer och den kunde pågå livet ut, med undantag för bröstcancerpatienter.

Jag fick inte ihop ekvationen och utmanade honom med att säga att det han just påstod inte kändes tryggt alls: en riskfaktor för bröstcancer måste väl vara en riskfaktor oavsett om man redan har fått cancer eller ej. Då blev han sur och började använda sig av en viss härskarteknik för att avvisa mig då jag förklarade att det finns andra metoder som har börjat användas i Italien utöver östrogen, till exempel laserbehandling.

Jag såg att hans överläpp stelnade när han svarade att han aldrig hört talas om det och att det inte fungerade alls.

Jag såg att hans överläpp stelnade när han svarade att han aldrig hade hört talas om det och att det inte fungerade alls.

Hur visste han att det inte fungerade om han inte visste om att behandlingen över huvud taget fanns, frågade jag då? Det var då jag kände att han helst hade velat sparka ut mig från mottagningen. Han höjde rösten något då han påstod att bröstcancer var lika oundvikligt för en kvinna som prostatacancer var för en man. Det spelade ingen roll vad man gjorde, alla kvinnor skulle troligen få det oavsett. Jag tappade hakan och då klev hans sjuksköterska in i samtalet och försökte rädda situationen genom att repetera allt från början som en inlärd papegoja: att det var inga cancerrisker bla bla bla.

Det var då jag bestämde mig för att lämna mottagningen, arg och frustrerad. Jag kanske låter kaxig när jag återberättar min upplevelse, men i själva verket så var det minst sagt kränkande att få uppleva detta; lite traumatiskt, om jag ska vara ärlig. Det tog några timmar för mig att hämta mig från det. Det känns ironiskt att detta hände just precis den 18:e oktober, som är den Internationella Klimakteriedagen.

Innan jag gick ifrån mottagningen, fick jag ett blad som innehöll en lista på olika receptfria läkemedel där han hade kryssat för ett östradiolpreparat, trots allt jag hade sagt till honom. Jag kände mig helt otrygg, så jag kontaktade genast min gynekolog i Italien istället, som också är onkolog. Hon avrådde mig från östrogen och föreslog ett mildare preparat baserat på estriol, vilket jag hittade på apoteket. Jag tog ut bladet jag hade fått av den manliga gynekologen ur min ficka och kollade om preparatet jag precis köpte fanns med i hans långa lista, men den var inte ens med där.

Jag vill också prata om andra saker som klimakteriet medför, bortsett från torra slemhinnor och urinvägsbesvär. Det som var så viktigt för mina reflektioner om min kropp och min själ, det som banade vägen till min fantastiska frihet och oberoende.

Det händer något med kroppen: man bryr sig mindre om att vara ”attraktiv”, till och med att vara omtyckt. Man kompromissar mycket mindre, är inte benägen att ge vika, man vill visa sig för den man är. Kan det vara så att den reproduktiva DNA-koden har slutat att påverka och hejda en? Jag inbillar mig det.

Man kompromissar mycket mindre, är inte benägen att ge vika, man vill visa sig för den man är. Kan det vara så att den reproduktiva DNA-koden har slutat att påverka och hejda en?

Vidare, känner jag att det finns andra fysiska och psykiska klimakteriebesvär (trötthet, nedstämdhet, sömnlöshet, vallningar, benskörhet, viktökning), som bär med sig ett viktigt budskap. Visst är det jobbiga besvär att ha – som når graden ”allvarliga” för en tredjedel av alla kvinnor – men jag tror att vi också kan försöka använda oss av de reflektioner de genererar för att skaffa oss bra insikter och omvärdera våra livsprioriteringar. Jag tror att det är många som gör det, ofta omedvetet.

Det handlar om att ge sig själv mer tid och omvårdnad, att vara uppmärksam på vad den egna kroppen behöver. Trötthetskänslan finns där för att påminna oss om att en inte alltid måste vara så himla effektiv, hängiven, jonglerande, presterande, stresstålig, gränslös. Den manar oss istället till att stanna upp, lyssna, njuta, känna efter, sova. Det är viktigt för att det är i denna ålder som homo sapiens löper störst risk att drabbas av hjärtinfarkt och stroke. Det är också nu det är lättare för att gå upp i vikt och drabbas av benskörhet. Därför är det viktigt att tänka på vad vi äter, att laga mat med kärlek, och att hitta någon rolig fysisk aktivitet som blir till glädjefyllda stunder för en själv, då en kärleksfullt laddar batterierna.

Nedstämdhet och humörsvängningar kan också visa en mer naken verklighet, ge oss insikt om vilka förändringar som behövs i ens liv, vilka personer som inte längre är bra att ha omkring sig, vad det är man bör bearbeta i det förflutna.

Klimakteriet är att ge sig själv mer tid, att ömt vårda sig själv, ägna sig åt det som är mest viktigt. Och sedan handlar det om acceptans. Acceptera eller snarare älska kroppen som den är.

Visst måste man åtgärda det som kan förbättra vår vardag, och det borde satsas mera på medicinsk forskning för att underlätta våra liv istället för att proppa oss fulla med hormoner. Men vi måste också inse att enda sättet att inte dö för tidigt är att våra kroppar ska åldras. Vi måste ta ansvar för det och välkomna åldrandet som något ofrånkomligt, en del av livet.

I vårt narcissismstyrda samhälle där man bombarderas av budskapet att man kan köpa sig allt bara man har råd med det och där människor ständigt behandlas som konsumenter, så får man alltid höra att det är något fel med våra kroppar. Så är det inte. De flesta av oss har faktiskt en helt fungerande och duglig kropp som inte behöver plågas med produkter eller plastikkirurgi.

De flesta av oss har faktiskt en helt fungerande och duglig kropp som inte behöver plågas med produkter eller plastikkirurgi.

Att försöka bibehålla vår ungdom eller vår skönhet är lite trist, till och med lite patetiskt. Vi måste motstå pressen från all propaganda om en ouppnåelig dödsbefrielse, vare sig i reklamform eller genom bilder på skådespelerskor som har genomgått flera operationer för att till synes hålla sig ”unga”. Det finns en industri som lever på dessa illusioner. Vi kan och måste vara starkare än så.

Jag älskar min kropp som förändras och jag tycker om att iaktta dessa förändringar. Min kropp har fått en ny form, som jag inte känner igen. Men jag njuter av de detaljerade instruktionerna som min kropp har gett mig för att skapa mer utrymme åt mig och mina behov genom att peka med hela handen på den rätta vägen, på det som får mig att må bra.

Och framför allt älskar jag det lilla ordet ”makt” som gömmer sig i själva definitionen ”kliMAKTeriet”: det finns en stark känsla av att kunna välja vad man vill, att vara oberoende, att inte ta skit från någon längre, att kunna sin sak, hålla sin riktning med en inre kompass. Att kunna bestämma över sig själv.