Ett hemligt memo från Kissinger till Nixon avslöjar nu varför USA krävde att Allende skulle störtas. Chile fick på inga vis bli en framgångssaga, eftersom Allende inte kunde knytas till Sovjet. Och efter kuppen beklagade sig Nixon över att han inte fick ta åt sig äran, berättar Peter Kornbluh. 

“Chile”, förklarade Henry Kissinger under en lunch i juni 1969 med Chiles utrikesminister Gabriel Valdés, “är inget mer än en dolk som pekar rakt nedåt mot Antarktis hjärta”. Denna sarkastiska kommentar och andra lika nedlåtande, fälldes när Kissinger – då USA:s nationella säkerhetsrådgivare – kritiserade Valdes’ klagomål om att Washington utnyttjade Latinamerika ekonomiskt och politiskt.

“Budskapet var tydligt”, menar Valdes son, ambassadören Juan Gabriel Valdes, som tolkade Kissingers kommentar åt mig, “Chile har ingen som helst historisk betydelse.” 

Men bara 14 månader senare hade Kissinger ändrat sig om landet. Nu var Chile istället en dolk som pekade mot hjärtat av Washington. Valet av Salvador Allende till president i september 1970 gjorde Chile till USA:s mest brådskande utrikespolitiska kris, som Kissinger såg det. 

“Valet av Allende innebär för oss en av de allvarligaste utmaningarna som vi någonsin ställts inför på detta halvklot”, skrev Kissinger med eftertryck i ett hemligt memorandum till president Nixon den 5 november 1970. Ett avslöjande dokument som inte har fått den historiska uppmärksamhet det förtjänar.

Valet av Allende innebär för oss en av de allvarligaste utmaningarna som vi någonsin ställts inför på detta halvklot, skrev Kissinger till Nixon den 5 november 1970.

“Ert beslut om vad ni skall göra åt saken kan vara det mest historiska och svåraste utrikespolitiska beslut ni kommer att behöva fatta i år, för det som händer i Chile under de kommande sex till tolv månaderna kommer att få följder som går långt utöver bara de amerikansk-chilenska relationerna.” Dessa konsekvenser, avslutade Kissinger högtravande, “kommer även att påverka hur vi ser på vår egen roll i världen”.

I år fyllde Kissinger 100 år. Och när chilenarna förbereder sig för att minnas femtioårsdagen av statskuppen den 11 september 1973 – som Kissinger för alltid är knuten till – är det ett bra tillfälle för att ställa en enkel, grundläggande fråga om hans interventionistiska försök att störta Allende-regeringen. Varför? Varför utgjorde det fria valet av en socialistisk president i ett litet, avlägset och  – enligt Kissingers egen åsikt – geostrategiskt obetydligt land ett sådant hot mot den mäktigaste nationen på jorden? 

Det hemliga memo som Kissinger skrev till Nixon två dagar efter Allendes installation, med titeln ”NSC Meeting, November 6-Chile”, ger ett avslöjande svar på den frågan. Dokumentet har under årens lopp inte fått något större historiskt erkännande. Jag upptäckte det för några år sedan när jag gjorde research för min bok The Pinochet File. Det låg i en avklassificerad NSC-personalakt vid US National Archives. För mig blev memorandumet en slags helig graal till de avklassificerade amerikanska dokument som förklarar Kissingers skäl till att ändra den chilenska historiens gång.

Vita huset undanhöll det här dokumentet medvetet, liksom alla dokument som rörde det nationella säkerhetsrådets möte den 6 november 1970, från den första stora utredningen om hemliga aktioner i Chile. Kissinger-meddelandet offentliggjordes inte heller som en del av Clinton-administrationens särskilda Chile Declassification Project efter det att general Pinochet hade fängslats i London i oktober 1998. 

Vita huset undanhöll det här dokumentet medvetet från den första stora utredningen om hemliga aktioner i Chile.

Det är viktigt att förstå de omständigheter som fick Kissinger att skriva detta 8-sidiga memo om “vilken strategi vi bör anta för att hantera Allende-regeringen i Chile”. CIA:s operationer – med kodnamnet FUBELT – som USA:s president Nixon beordrade och Kissinger i huvudsak övervakade, hade lett till mordet på Chiles militära överbefälhavare, general Rene Schneider – men inte till den förväntade militärkuppen för att blockera Allendes väg till presidentpalatset La Moneda. I stället samlades chockerade chilenare av alla politiska kulörer kring Chiles konstitution och demokrati. Allende ratificerades av den chilenska kongressen och installerades den 3 november 1970. 

Nu stod Nixonadministrationen inför behovet att utveckla en bredare, långsiktig strategi gentemot Allendes regering.

Nu stod Nixonadministrationen inför behovet att utveckla en bredare, långsiktig strategi gentemot Allendes regering.

Tjänstemännen vid utrikesministeriet, som ovetande var inblandade i CIA:s Operation FUBELT, föredrog diplomati framför hemliga aktioner och såg inte Allende som ett stort säkerhetshot mot USA. De utarbetade en rad förslag för att upprätta ett modus vivendi med hans folkliga enhetsregering fram till 1976 års val. Även om Nixon var en hårdför motståndare till Chile, blev Kissinger orolig för att presidenten och administrationen skulle kunna påverkas av utrikesministeriets ståndpunkt vid det nationella säkerhetsrådets (NSC) möte.

Detta möte var ursprungligen planerat till den 5 november 1970. Men Kissinger kände så starkt för behovet av att övertyga Nixon om att anta en destabiliseringspolitik att han bad att mötet skulle skjutas upp en dag så att han kunde presentera detta memo för presidenten i förväg.  I memot lade Kissinger fram ett antal punkter:  

• Allende “valdes lagligt, den första marxistiska regering som någonsin kommit till makten genom fria val”. Han var Chiles legitima president. Eftersom USA officiellt stödde självbestämmande och fria val, “finns det inget vi kan göra för att förneka honom denna legitimitet”.
• USA:s motstånd mot Allende skulle begränsas ytterligare av hans måttfullhet, eftersom Allende skulle leda Chile på ett sätt som “mest sannolikt skulle framstå som ett ‘oberoende’ socialistiskt land snarare än en sovjetisk satellit eller ‘kommunistisk regering'”. Kissinger jämförde Allende med Jugoslaviens dåvarande ledare, Josip Broz Tito.
• Detta gjorde enligt Kissinger Allende till ett mer “försåtligt” hot. “En titoistisk regering i Latinamerika skulle vara mycket farligare för oss än den är i Europa… eftersom dess ‘förebild’-effekt kan vara lömsk.”

På Kissingers lista över “allvarliga hot” som Allende utgjorde, verkade “förebildeffekten” av hans banbrytande politiska experiment vara mest problematisk för USA:s globala intressen.

Problemet, sade Kissinger, var att Allende skulle leda Chile på ett sätt som mest sannolikt skulle framstå som ett ‘oberoende’ socialistiskt land snarare än en sovjetisk satellit.

“Exemplet med en framgångsrik vald marxistisk regering i Chile skulle säkert ha en inverkan på – och till och med ett prejudikatvärde för – andra delar av världen, särskilt i Italien”, informerade Kissinger Nixon. “Den kan sprida sig och andra länder kan börja apa efter. Liknande fenomen på andra håll kommer i sin tur att avsevärt påverka världsbalansen och vår egen ställning i den.” 

Att förhindra denna “härmape-effekt” på andra fritt valda socialistledare innebar att se till att Allende inte lyckades regera, enligt Kissingers logik. Det blev argumentet för en aggressiv politik. Nixon måste “fatta ett beslut”, rekommenderade Kissinger, “vi kommer att motsätta oss Allende så starkt vi kan”. 

Vid NSC:s möte nästa dag återgav president Nixon Kissingers ord: “Vår största oro i Chile”, sade han till det nationella säkerhetsrådet, “är utsikterna att [Allende] kan konsolidera sig och att världen kommer att se en framgångssaga.” Nixon höll med Kissinger om att USA måste dölja sin fientliga politik bakom en “sval men korrekt” hållning för att inte väcka chilensk nationalism, vilket skulle gynna Allende. 

En noggrann läsning av dokumentationen från NSC-mötet gör det dock kristallklart att målet för USA:s politik var att störta Allende. CIA-chefen Richard Helms anteckningar från mötet visar att Nixon sade: “Om det finns ett sätt att avsätta A[llende] är det bäst att göra det.”

En noggrann läsning av dokumentationen från NSC-mötet gör det kristallklart att målet för USA:s politik var att störta Allende.

Kissinger framförde också detta argument vid NSC-mötet, enligt hans samtalspunkter: “Frågan är om det finns åtgärder vi själva kan vidta för att intensifiera Allendes problem så att han åtminstone kan misslyckas eller tvingas begränsa sina mål, och i bästa fall skapa förhållanden där en kollaps eller kupp kan vara genomförbar.” 

När kuppen kom tre år senare tog Kissinger och Nixon åt sig äran för att ha skapat just dessa förutsättningar. En hemligstämplad utskrift av deras första telefonsamtal efter kuppen visar att de gratulerade varandra och beklagade att media inte skulle ge dem det erkännande de förtjänade.

En hemligstämplad utskrift av deras första telefonsamtal efter kuppen visar att Nixon och Kissinger gratulerade varandra och beklagade att media inte skulle ge dem det erkännande de förtjänade.

“Vi hjälpte dem.” USA “såg till att villkoren var de bästa möjliga”, informerade Kissinger Nixon när presidenten noterade att “vår hand syns dock inte i det här fallet”. 

“Situationen i Chile håller på att konsolideras”, sade Kissinger till presidenten, “och naturligtvis gråter tidningarna för att en prokommunistisk regering har störtats.” “Helt otroligt”, replikerar Nixon, ”vilken liberal skit”. Kissinger höll med. “Under Eisenhower-perioden”, sade han till Nixon, “skulle vi vara hjältar.”

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen La Tercera. Översättning: Francisco Contreras