Frågan om huruvida det är reducerande, och rentav farligt, att dela in mänskligheten i kategorier som ras eller kön har diskuterats tidigare i Parabol. Evolutionsbiologen Erik Svensson pläderar för vikten av kategoriseringar för att alls kunna bedriva vetenskap. 

I en essä som bygger vidare på ett debattinlägg i tidningen Flamman diskuterar Stefan Arvidsson begreppet ”ras” och andra biologiska kategorier som kön. Arvidsson uttrycker frustration över att den som tar upp dessa ämnen ofta anklagas för att ha en reaktionär högeragenda. Som vänstersympatisör och biolog känner jag alltför väl igen detta. Jag delar Arvidssons frustration över ryggradsreflexerna från socialkonstruktivister med samhällsvetenskaplig eller humanistisk förankring som fortfarande har ett starkt inflytande på vänsterdiskursen.

Ingen vetenskap är möjlig utan kategoriseringar. Kategorier hjälper oss att förstå och systematisera våra observationer. Vi behöver förenklade modeller av verkligheten, eller idealiseringar.

Att kategorierna inte är perfekta och att det finns undantag från regeln är alltså helt i sin ordning. En modell som försökte avbilda verkligheten i alla detaljer vore fullkomligt oanvändbar, eftersom vi måste försöka se skogen bakom alla träd. Inom fysiken definieras exempelvis en ideal svartkropp som ett materiellt objekt som absorberar all elektromagnetisk strålning. En sådan idealisering är ju användbar som referenspunkt i Universum, trots att få fysiska objekt – om ens några – uppfyller detta strikta kriterium.

Detta bör vara utgångspunkten när vi diskuterar kategorier. Våra kategorier måste inte vara perfekta, men de ska vara användbara. Ett annat krav är att det ska finnas bra kriterier för hur kategorierna tillämpas. Inom evolutionsbiologin använder vi kriteriet reproduktiv isolering för att klassa individer till arter. Vi använder detta kriterium för att klassificera människan (Homo sapiens) till en annan art än vår närmsta släkting dvärgschimpansen (Pan paniscus). Människor och dvärgschimpanser reproducerar sig inte regelbundet med varandra, och sannolikt skulle vi inte lyckas producera avkomma om vi försökte. Om avkomma ändå skulle produceras så skulle den vara steril. Solklart, eller hur?

En modell som försökte avbilda verkligheten i alla detaljer vore fullkomligt oanvändbar, eftersom vi måste försöka se skogen bakom alla träd.

Svårare blir det när vi ska bedöma om Homo sapiens och en annan nära (numera utdöd) släkting (Neanderthalarna; H. neanderthalensis) är (eller var!) olika arter. Människor och Neanderthalare skilde sig åt i många olika synliga egenskaper. Traditionellt har vi därför klassats som olika arter.

Molekylärbiologisk forskning av fossil har dock visat att det förekommit sexuellt umgänge över artgränserna och ett långt pågående genutbyte. I genomsnitt kommer 2 % av vårt DNA från Neanderthalarna. Innebär det att vi är samma art? De flesta biologer skulle nog svara ”Nej” på den frågan. Vi anser av pragmatiska skäl att genutbytet inte var tillräckligt omfattande. Exemplet visar att artbegreppet inte ska tolkas dogmatiskt.

Ändå är art enklare att kategorisera än ”ras” eller ”underart”, som är den term biologer hellre använder. Till skillnad från art där vi har ett kriterium som (i princip) alltid går att tillämpa empiriskt, så finns det inget sådant kriterium för ras/ underart. Därmed blir dessa kategorier mer godtyckliga, i synnerhet som evolutionen är en ständigt pågående och gradvis process. Evolutionen skapar inte enkla kategorier bara därför att vi människor behöver dem.

Så till kön, som Arvidsson nämner i förbigående. Såväl biologer som de flesta andra anser på goda grunder att biologiskt kön existerar. Kön är alltså inte en godtycklig och människoskapad, artificiell kategori. Vi kan ofta utan svårigheter klassificera 98-99 % av alla människor som antingen man eller kvinna, vilket jag nyligen påpekade i Flamman.¹

Definitionen av biologiskt kön är användbar när vi vill förstå evolutionen av könsdimorfism, men denna definition togs inte fram för att avgöra vem som ska få tävla i dam- respektive herrklassen i idrottstävlingar som OS.

De som förnekar existensen av biologiskt kön – som vissa inom den så kallade ”woke-vänstern” – är därför verklighetsfrånvända idealister. Som materialister och realister bör vi givetvis kritisera detta.

Existensen av biologiskt kön innebär dock inte – i motsats till vad vissa inom ”antiwoke-högern” påstår – att kön är ”binärt”. Kön är bimodalt, snarare än binärt, och biologer använder därför begreppet könsdimorfism av god anledning.²

Könsdimorfism är ett kvantitativt mått på skillnaderna i medelvärden mellan könen och graden av överlapp. Könsdimorfismen avspeglar både variation inom och mellan könen för kontinuerligt varierande egenskaper som kvantifieras i form av normalfördelningar med olika grad av överlapp. Könsdimorfismen och överlappet varierar mellan olika egenskaper.

Överlappet är stort för exempelvis kroppslängd, medan det för könsceller (ägg och spermier) är närmast obefintligt. Notera dock att även för ägg och spermier finns det stor variation inom könen, både för spermiestorlek och äggstorlek.³   

Vi ska inte påstå att kön är ”binärt” och förledas att tro att personer med XY-celler alltid blir män och aldrig kan föda barn (det kan de) eller att personer med XX-celler alltid utvecklas till kvinnor.

Ja, kategoriseringar är nödvändiga, och vi behöver dem. Men även om kategorierna avspeglar den materiella verkligheten ska vi inte tro att de löser alla frågor. Definitionen av biologiskt kön är användbar när vi vill förstå evolutionen av könsdimorfism, men denna definition togs inte fram för att avgöra vem som ska få tävla i dam- respektive herrklassen i idrottstävlingar som OS. ⁴ Vi kallar inte universum för ”binärt” för att det till 98-99 % består av väte- och heliumatomer, för det finns ju faktiskt även andra grundämnen, om än i låga frekvenser.

Vi ska inte påstå att kön är ”binärt” och förledas att tro att personer med XY-celler alltid blir män och aldrig kan föda barn (det kan de) eller att personer med XX-celler alltid utvecklas till kvinnor. ⁵ Sådana avvikelser kan ske om exempelvis den så kallade SRY-genen på Y-kromosomen är defekt eller om personen saknar receptorer för att svara på testosteron, vilket gör att manliga egenskaper inte utvecklas. Det vore att göra våld på verkligheten, bli slav under kategorierna och att förneka de undantag som faktiskt existerar.