Kampen mot kolonialismen saknar en gemensam strategi. Den gamla alliansen mellan de antikoloniala rörelserna och arbetarklassen finns inte längre kvar. Det antiimperialistiska lägret är idag ett lapptäcke av nationalistiska regressiva krafter. Nu krävs det att tänka globalt, skriver den autonome italienske tänkaren Franco “Bifo” Berardi.

Valet i Frankrike i juni och valet i Thüringen och Sachsen den 1 september innebar dödsstöten för EU. Den demoliberala imperialismen bryts ned överallt. Israel är inbegripet i folkmordets fasor och är på väg mot inbördeskrig. Netanyahu hoppades kunna använda Hamas för att splittra palestinierna. Hamas har exploderat i hans händer och vi kan snart få se den västerländska imperialismens utpost falla sönder.

I Frankrike vågar sig Macron, Goldman Sachs-tjänstemannen som skulle vilja skicka franska trupper för att stödja Zelenskyj, in på den farliga vägen mot en statskupp. En höst av upproriska torg väntar honom, med krav på att han ska upphäva den nya pensionsreformen. LePenisterna, Pétains arvtagare, är precis runt hörnet, redo att utkräva hämnd.

Hur länge kan den tyska krigshetsande regeringen, som har störtat Europas största ekonomi i recession och förbereder sig för att stå i frontlinjen i det rysk-europeiska kriget, hålla ut?

I Thüringen vann nazisterna i Alternative für Deutschland (AfD) samma procentandel som Hitler 1933 (33 procent). Samtidigt fick Sara Wegenknechts national-operaism (nazional-operaismo) fler röster än de tre regeringspartierna tillsammans. Hur länge kan den nuvarande krigshetsande regeringen, som har störtat Europas största ekonomi i recession och förbereder sig för att stå i frontlinjen i det rysk-europeiska kriget, hålla ut?

Utgången i Ukraina är fortfarande oviss för Putin, men det europeiska spelet svänger dramatiskt till hans fördel: från Rom till Paris via Berlin har putinisterna nu parlamentarisk majoritet.

Om Trump lyckas vinna Vita huset i november kommer de långa knivarnas natt att börja i västvärlden. Det kommer att utlösas ett inbördeskrig mellan den demoliberala imperialismen och den nationella trumpismen.

Om Trump lyckas vinna Vita huset i november kommer de långa knivarnas natt att börja i västvärlden.

Det är dags att utrusta oss med nya kartor, eftersom nästan alla de kartor vi har är inte längre till någon större nytta för oss. Vi behöver nya begrepp för att orientera oss och för att hitta flyktvägar som desertörerna kan försvinna längs vägen.

Nederbörd utan strategi

De teoretiska hypoteserna som vi har tillgång till fångar inte upp det nya i de fenomen som håller på att växa fram (global trumpism, folkmord som en normaliserande praktik, slaveriets återkomst som en utbredd socio-produktiv relation i liberaldemokratiska samhällen etc).

Geopolitiken förklarar ingenting: den begränsar sig till att ibland på ett briljant sätt beskriva vad som händer, till att demontera den idealism som döljer historiens brutalitet, men den berättar inte varför katastrofen inträffar, och den upplyser oss inte heller om de möjliga utvecklingsvägarna för den pågående kollapsen.

Det liberaldemokratiska tänkandet tycks alltmer reduceras till en saga för dumma barn: idén att lagen kan styra och att demokratin kan förstå och lösa konflikter. Den motbevisas nu av händelser som visar att lagen inte gäller för dem som har makten (Israel) och att demokrati utan arbetarmakt inte är något annat än förspelet till fascism.

Marxismen har, trots att den har kvar sin analytiska kapacitet intakt, förlorat sin verkliga kraft. Detta eftersom den organiserade arbetarklassens politiska centralitet har uttömts och den prekära arbetskraften verkar inte komma tillbaka som politisk kraft.

Dessutom saknar den en teoretisk hypotes som kan förklara den nya hyperkolonialismen, som är en global funktion av semiokapitalismen. Att tala om avkolonisering (som den palestinska solidaritetsrörelsen gör) betyder inte mycket om man inte förstår vad kolonialism innebär i den postindustriella eran och om man inte tänker sig en process av subjektifiering som är i nivå med problemets dignitet.

Att tala om avkolonisering (som den palestinska solidaritetsrörelsen gör) betyder inte mycket om man inte förstår vad kolonialism innebär i den postindustriella eran.

Framväxten av dikotomiska motsatta ”läger” är ett tecken på den samtida strategiska desperationen: Illusionen om att en återkomst av den västerländska övermakten kan motverkas av ett heterogent fält av nationalismer, fascismer och religiösa fundamentalismer av olika slag.

Det perspektiv som Lin Biao skisserade på 1960-talet kan vara på väg tillbaka. Biao, som var tidigare befälhavare för den kinesiska folkets befrielsearmé och Maos närmaste efterträdare, formulerade hypotesen om den globala landsbygdens strypning av den globala staden. Han menade att de folk som utsatts för kolonialism skulle göra uppror och omringa det imperialistiska (och vita) väst.

Detta är vad som händer och kommer att fortsätta hända; heterogena krafter, förenade av sitt hat mot de sekulära förtryckarna i det imperialistiska globala nord, konvergerar mot en punkt: att strypa stryparna.

Men när Lin Biao formulerade sin hypotes var det möjligt att föreställa sig en strategisk konvergens mellan heterogena antikoloniala rörelser och den internationalistiska arbetarklassen. Maoismens världsomspännande spridning under 1960-talet var kopplad just till denna strategiska hypotes.

Heterogena krafter, förenade av sitt hat mot de sekulära förtryckarna i det imperialistiska globala nord, konvergerar mot en punkt: att strypa stryparna.

I dag har den enande faktorn i arbetarnas internationalism försvunnit, vilket har reducerat det “antiimperialistiska lägret” till ett lapptäcke av regressiva krafter – från radikal islamism, Modis nationalism, putinistisk fascism till Sara Wagenknechts national-operaism.

Marx har inte tänkt på kolonialism

Marx och Engels verk tar inte specifikt upp kolonialismens roll. Tvärtom, i Kommunistiska manifestet från 1848 ses den västerländska imperialismen som en progressiv och välgörande kraft, som för underutvecklade samhällen till en nivå av borgerlig civilisation och därmed banar väg för bildandet av motsvarande arbetarklass.

I Kapitalet visar dock Marx sin förståelse för sambandet mellan kolonisering, slavarnas förtryck och industrikapitalismens uppkomst. I Kapitalets första bok ägnas kapitlet “Ursprunglig ackumulation” åt att analysera just de processer som möjliggör bildandet av det industriella systemet. Kolonial underkastelse, deportation av slavar och utnyttjande av barnarbete förekommer i detta kapitel, om än syntetiskt.

Kapitalackumulation förutsätter mervärde, och mervärde förutsätter kapitalistisk produktion, vilket i sin tur förutsätter att det finns kapital- och arbetskraftsmassor av betydande storlek i händerna på varuproducenter. Som Marx skriver: “Hela denna rörelse syns alltså hamna i en cirkelgång, som man inte kan komma ut ur på annat sätt än genom att anta, att en “ursprunglig ackumulation” (“föregående” ackumulation hos Adam Smith) har ägt rum, innan den kapitalistiska ackumulationen började – en ackumulation som inte är ett resultat av det kapitalistiska produktionssättet utan dess utgångspunkt.”¹.

På tal om koloniseringen av Indien och den roll som det ostindiska kompaniet spelade skriver Marx följande: “Enligt en lista som förelades parlamentet tog kompaniet och dess tjänstemän under åren 1757-1766 emot 6 milj. p.st. som “gåvor” av indierna! Mellan 1769 och 1770 arrangerade engelsmännen en hungersnöd genom att köpa upp allt ris och vägra att sälja det utom till fabelaktiga priser.

Och om slavarbete: “Samtidigt som bomullsindustrin införde barnslaveri i England, tog den också initiativet till att de tidigare patriarkaliska slavförhållandena i USA förvandlades till ett kommersiellt exploateringssystem. Överhuvud behövde det dolda slaveriet bland Europas lönarbetare som grundval det öppna slaveriet i Amerika.”¹.

Det råder dock ingen tvekan om att frågan om kolonialismen i den marxistiska arbetarrörelsens historia fortfarande är dåligt definierad som en strategisk fråga. En viss grad av eurocentrism är konstitutiv för den marxistiska synvinkeln, som av historiska skäl är kopplad till den industriella arbetarklassen.

Kolonialismen i den marxistiska arbetarrörelsens historia är fortfarande dåligt definierad som en strategisk fråga.

I Lenins tänkande utvecklas inte frågan om kolonialism, även om den antyds. I boken Imperialismen, kapitalismens högsta stadium (1917) skriver Lenin: “Kapitalismen har vuxit över i ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal “framskridna” länder. ². Boken är en analys av relationerna mellan stormakterna, men den säger inte mycket om kolonialismen och hur den ska bekämpas.

Det var inte förrän på 1960-talet som frågan om kolonialismen uppmärksammandes i den marxistiska teorin. Dock utan att för den saken uppnå förmågan att omdefiniera det strategiska perspektivet.

Under dessa år förändrade den antikoloniala rörelsen de globala maktförhållandena. Men de koloniserade folken kunde, trots att de fick nationell självständighet, inte frigöra sig från den ekonomiska underkastelse som fem århundraden av systematisk exploatering och förödelse hade tvingat dem till.

Men kan vi verkligen betrakta Mao Zedong som en marxistisk tänkare? Eller bör vi verkligen se honom som föregångaren till en icke-eurocentrisk vision som går utöver den marxistiska teorins gränser?

Endast maoismen placerade den koloniala frågan i centrum för den revolutionära strategin. Men kan vi verkligen betrakta Mao Zedong som en marxistisk tänkare? Eller bör vi verkligen se honom som föregångaren till en icke-eurocentrisk vision som går utöver den marxistiska teorins gränser?

Alla dessa frågor är åter aktuella i dag, men tyvärr verkar förmågan att tänka globalt ha gått förlorad.

Det kollektiva tänkandet har stagnerat, och vi är livrädda för en otänkbar verklighet. Efter likvideringen av arbetarnas internationalism är det bara kapitalet som har fortsatt att upprätthålla en global vision, men denna består inte av begrepp utan endast av finansiella algoritmer.

Efter likvideringen av arbetarnas internationalism är det bara kapitalet som har fortsatt att upprätthålla en global vision, men denna består inte av begrepp utan endast av finansiella algoritmer.

Trots den formella avkoloniseringen på 1950- och 1960-talen, trots allt prat om postkolonialism i den amerikanska akademiska världen, är koloniserade folk nu mer förtryckta än någonsin. Men kolonialismens övergripande form har förändrats på djupet i takt med att de kapitalistiska värdeprocesserna har förändrats.

Revolten mot effekterna av den tidigare kolonialismen och dagens nykoloniala praktiker har gett upphov till nationalistiska rörelser, som den hinduiska rörelsen som idag leds av Indiens premiärminister Narendra Modi, och har utlöst en explosion av kaotiska konflikter som inte kan hitta en gemensam strategi.

Det är angeläget att förstå vad som är nytt i 2000-talets kolonialism. Först då kommer vi att kunna få en glimt av hur det kaotiska kriget som vi nu kastas in i utvecklas. Först då kan vi börja föreställa oss hur vi kan desertera.

Texten har tidigare publicerats på italienska i Il Disertore och återges här med tillstånd av Berardi. Översättning: Francisco Contreras. Citat från Marx och Lenin: Kajsa Ekis Ekman