Hur ska vi förstå vår historiska situation där arter dör ut, regnskogar avverkas och den globala genomsnittstemperaturen stiger? Tor Wennerberg tar hjälp av sociologen och filosofen Anselm Jappes teorier för att hitta klimatkrisens bakomliggande mekanism: kapitalismens själva grundprincip. 

Finns det en bakomliggande, djupare mekanism som kan förklara att vi, inför hotet om en ekologisk förödelse som snart kan ha raserat de biosfäriska förutsättningarna för organiserat mänskligt liv, blundar och frenetiskt jagar ännu mer tillväxt, till priset av ännu mer dödsbringande koldioxidutsläpp? Vari består egentligen den underliggande irrationaliteten i vårt ekonomiska system, som driver vår civilisation mot stupet?

Den tyske sociologen och filosofen Anselm Jappe (verksam på franska språket) söker svar på den frågan i Karl Marx teori om varufetischismen. Marx presenterade sin teori om värdets och varans fetischistiska karaktär för mer än 150 år sedan, men det är först nu i vår egen senkapitalistiska epok, menar Jappe, som den fulla omfattningen av varufetischismens destruktiva logik framträder i de många tecknen på att kapitalismen som historiskt system har nått sin slutliga kris.

Den så omtalade avförtrollningen av världen under moderniteten innebär därför, i själva verket, en omförtrollning, ett borttynande av traditionella religiösa föreställningar som samhälleligt kitt till förmån för varan som fetisch.

Jappe är en av de främsta företrädarna för värdekritiken, en teoretisk riktning som från slutet av 1980-talet har utvecklats av den Nürnbergbaserade kretsen kring tidskriften Kris (och senare Exit!), med Robert Kurz som initiativtagare och tongivande röst. I böckerna Les Aventures de la marchandise (Varans äventyr) och La Société autophage (Det självförtärande samhället) sammanfattar Jappe värdekritikens bidrag till förståelsen av det senmoderna varusamhället.

Den antika myten om kung Erysichthon, skildrad av Ovidius i dennes Metamorfoser, symboliserar vårt nuvarande historiskt-existentiella dilemma. För brottet att hänsynslöst ha avverkat en helig ek i en lund tillägnad gudinnan Demeter straffades Erysichthon med en förtärande hunger som aldrig kunde mättas. Han åt och åt, men ingenting kunde stilla hans rasande hunger, som intensifierades ju mer han konsumerade och som förvandlade världen till en steril öken oförmögen att tillfredsställa mänskliga behov. Till slut åt han upp sig själv bit för bit.

Men på vilket sätt är vårt senmoderna samhälle underkastat samma förbannelse som Erysichthon? Svaret finner vi, menar Jappe, i värdeförmeringen som organiserande samhällsprincip.

Ingen vill medvetet medverka till civilisationens raserande, men det djupa strukturella beroendet av värdets förmering innebär att alla bidrar till den.

Kapitalismen är ett system som går ut på att pengar ska bli mer pengar. Pengar (P) omvandlas till varor (V) som omvandlas till mer pengar (P´), i den ständigt upprepade formeln P-V-P´. I den sammanfattas varuekonomins tvingande behov av ständig värdeförmering och tillväxt, som dessutom kombineras med en inbyggd strukturell likgiltighet för hur värdeökningen sker, för vilka varor som produceras.Ur värdeförmeringens synpunkt har det, som Jappe konstaterar, ingen betydelse om det som produceras är trampminor eller barnleksaker, automatkarbiner eller frukostflingor.

Det som skapar värde i den kapitalistiska ekonomin, det som ger varorna deras bytesvärde, är enligt Marx teori om varufetischismen det han benämner abstrakt arbete. För att ett varusamhälle ska kunna fungera måste varor, som sinsemellan är helt olika, ha ett jämförelsevärde. Det enda de alla har gemensamt är att de representerar en viss mängd mänsklig energi, mätt i arbetstid.

Elon Musk är lika mycket fånge i den oavlåtliga värdeförmeringsprocessen som Uberföraren och Foodorabudet; skillnaden ligger i den andel av värdet som han belönas med.

Detta är den abstrakta sidan av arbetet, som gör det utbytbart och som ger varorna deras värde. Med andra ord är värde detsamma som absorberat mänskligt arbete – den förbrukning av ”hjärnor, nerver och muskler” som sker i varuproduktionen, som Marx uttryckte det.

I förmoderna samhällen var det begränsade marknadsutbyte som förekom inriktat på tillfredsställandet av verkliga behov. Varor (V) byttes mot pengar (P) som byttes mot andra varor (V), enligt formeln V-P-V. Pengar utgjorde ett underordnat bihang till produktionen av varor, ett smörjmedel i cirkulationen.

Hur brutalt förtryckande och exploaterande den feodala samhällsformen än var fanns därför, under förmoderniteten, en gräns för girigheten i den ofrånkomliga mättnad som infann sig när ett behov hade tillgodosetts (för att sedan uppstå på nytt i en ny cykel). Det ekonomiska livet var, med ekonomhistorikern Karl Polanyis formulering, inbäddat i samhället, i sociala relationer.

Med den kapitalistiska modernitetens genombrott bröt ekonomin sig ur denna inbäddning, och utbytet av varor fick en helt annan funktion.Varuproduktionen, och de behov den tillfredsställer, blev nu ett bihang till produktionen av pengar.

Den politiska och fackliga kampen tog sikte, inte på ett ifrågasättande av produktionssättet som sådant, utan först och främst på fördelningen av värdet, på främjandet av arbetets ställning i relation till kapitalet.

Varufieringen av världen, och värdeförmeringens grepp om samhällslivet, börjar i liten skala på 1400-talet, expanderar sedan enormt med den industriella revolutionen, för att slutligen nå sin fullt utvecklade form i vår egen senmoderna tid.

Ekonomin har, som Jappe uttrycker det, i och med varusamhällets fulla utveckling ”koloniserat alla livssfärer och låtit hela tillvaron underkastas kravet på lönsamhet”. Värdet, representerat i pengar, trängde sig ur alla traditionsbundna sociala inskränkningar och blev till historiens egentliga subjekt, den osynliga kraft som under moderniteten driver och formar samhällsutvecklingen in i dess minsta skrymslen.

Värdet, och varan som bärare av det, är samtidigt en social konstruktion, omedvetet skapat av människan, men som hon underkastar sig och låter sig styras av. Det är det som är kärnan i varufetischismen, och parallellen till tidigare samhällsformationers religiöst inspirerade fetischer och avgudadyrkan.

Samhällets fetischistiska, avgudadyrkande karaktär har bestått, men människans underkastelse inför sin egen skapelse överfördes från religiösa symboler till värdeförmeringen, till marknadskrafternas anonyma logik.

Följden blir att varan, värdet och arbetet – som aldrig tidigare har existerat i sina nuvarande, ”renodlade” former – framstår som ontologiska, eviga kategorier, och inte som de människoskapade, och historiskt specifika, sociala konstruktioner som de är. 

Den så omtalade avförtrollningen av världen under moderniteten innebär därför, i själva verket, en omförtrollning, ett borttynande av traditionella religiösa föreställningar som samhälleligt kitt till förmån för varan som fetisch. I religionens ställe blev den abstrakta värdeförmeringen ”principen för social syntes”, den osynliga kraft som organiserar samhällslivet i dess helhet.

Filosofen Fredric Jamesons berömda formulering om att det är lättare för den senmoderna människan att föreställa sig världens undergång än ett slut på kapitalismen beskriver just hur nedsänkta vi är i varufetischismens töcken, oförmögna att se den kraft – varan och värdet – som styr våra handlingar ner på minsta vardagliga nivå. Ingen vill medvetet medverka till civilisationens raserande, men det djupa strukturella beroendet av värdets förmering innebär att alla bidrar till den.

Från varufetischismens synpunkt blir också motsättningen mellan kapital och arbete något av ett ytfenomen. Den traditionella marxismen, och arbetarrörelsen, tonade ner Marx kritik av varufetischismen. Den politiska och fackliga kampen tog sikte, inte på ett ifrågasättande av produktionssättet som sådant, utan först och främst på fördelningen av värdet, på främjandet av arbetets ställning i relation till kapitalet. Jappe beskriver lite vanvördigt klasskampen som ett ”familjegräl” som försiggår inom, och ytterst konsoliderar, produktionssystemet.

I en djupare mening är nämligen kapital och arbete samma sak. De utgör olika tillfälliga former – dött, ackumulerat arbete i form av kapital respektive levande, värdegenererande arbete i form av mänsklig energi och arbetstid – som värdet antar i sin oupphörliga förmeringsprocess.

Värdet rör sig från fast till flytande och tillbaka till fast form, i en ”tautologisk självrörelse” som aldrig blir mättad, med människor i rollen som värdets tjänare, de vars uppgift det är att producera och transportera varorna till marknaden så att värdet kan förmeras.

Ekonomin har, som Jappe uttrycker det, i och med varusamhällets fulla utveckling ”koloniserat alla livssfärer och låtit hela tillvaron underkastas kravet på lönsamhet”.

Jappe poängterar att moralistiskt färgad kritik av det ekonomiska systemet – som i fördömanden av girigheten hos the one percent, samhällets rikaste minoritet – leder tanken och de politiska energierna fel. Tragiken i vår historiska situation går djupare än så.

Det finns ingen härskande klass, ingen social grupp som styr och formar utvecklingen. Den kapitalistiska modernitetens ”mörka hjärta” är värdeförmeringen som en opersonlig och gränslös girighet, inbyggd i systemets själva logik.

Vissa sociala gruppers dominans över andra grupper döljer en djupare och mer genomgripande dominans som anonyma ekonomiska strukturer utövar över samhället som helhet. Elon Musk är lika mycket fånge i den oavlåtliga värdeförmeringsprocessen som Uberföraren och Foodorabudet; skillnaden ligger i den andel av värdet som han belönas med.

Förutom de naturliga gränser för fortsatt tillväxt som vårt beroende av biosfären sätter upp är en ytterligare källa till kapitalismens slutliga kris värdets gradvisa minskning som andel av varuproduktionen.

För varje enskilt kapital är det rationellt att ersätta mänskligt arbete med maskiner och teknologi, som det enda sättet att genom minskade kostnader klara sig eller vinna försteg i konkurrensen på marknaden. Men för kapitalet som helhet innebär detta en långsamt verkande katastrof, en krisframkallande gräns för värdeförmeringen, i och med att värdet (skapat av mänskligt arbete) hela tiden minskar som andel av produktionen.

Denna tilltagande kris för värdeförmeringen nådde en kritisk gräns redan med den massivt arbetsbesparande mikroelektroniska revolutionen på 1970-talet, menade Kurz. Det finansiella kapitalets och spekulationsekonomins explosionsartade tillväxt under de senaste decennierna, som så när bringade hela världsekonomin på fall 2008-2009, är inte orsak till krisen utan ett symtom på den.

Värdeförmeringens inbromsning och gradvisa upphörande har tillfälligt maskerats med hjälp av massivt uppblåsta finansiella tillgångar, men detta fiktiva kapital utgör bara en redan intecknad framtida värdeökning som aldrig kommer att kunna realiseras.

Vi befinner oss därför nu, enligt värdekritiken, i den kapitalistiska modernitetens slutliga kris. Det självförtärande samhället har nått vägs ände. Vi står, i klimatkrisens århundrade, inför slutet på den historiska Faustpakt som människan ingick med varufetischismen vid modernitetens genombrott för ett halvt årtusende sedan.