Förslaget till ny könstillhörighetslag går ut på att individen själv får definiera sitt kön. Processen för att juridiskt ändra kön förenklas avsevärt, vilket riskerar att drabba kvinnor och flickor, skriver Emma Hager.

Den nya könstillhörighetslagen, som med brådska och taktiskt undvikande av bredare samråd och debatt drivits fram genom ett utskottsinitiativ från Moderaterna och Liberalerna, möter massiv kritik från ett spektrum av aktörer: medicinsk expertis, organisationer för barns och kvinnors rättigheter, psykiatriker, och framför allt, en överväldigande majoritet av allmänheten.

Inom de drivande partierna råder en märkbar intern splittring, där medlemmarna kvävs av rädsla för att opponera sig mot ledningens linje, medan en miserabel minoritet av Moderaternas egna väljare – blott 9 procent – stödjer lagförslaget. Folkligt stöd lyser också med sin frånvaro: endast 19 procent är för, medan 57 procent står emot den föreslagna lagen.¹ Mikael Landén, professor i psykiatri, är en av många som har tagit ställning mot förslaget och benämner det som ”seklets största skandal.”²

Mikael Landén, professor i psykiatri, är en av många som har tagit ställning mot förslaget och benämner det som seklets största skandal.

Det är en tung anklagelse, men som speglar djupet av den potentiella faran med en så hastig och genomgripande ändring. Vi står inför ett förslag som, i sin ivriga strävan efter att vara inkluderande och progressivt, riskerar att göra mer skada än nytta för dem det påstår sig vilja hjälpa. Den 17 april ska regeringen rösta om saken, förväntningarna pekar mot att lagen, trots det breda motståndet, kommer att röstas igenom.

Den nya könstillhörighetslagen

I juli 2022 framförde den tidigare regeringen sitt slutgiltiga förslag till en ny könstillhörighetslag, en vision som markerar en dramatisk avvikelse från tidigare föreställningar om könsidentitet och juridisk tillhörighet.³ Detta förslag till ny könstillhörighetslag, som framförs genom en lagrådsremiss, introducerar fundamentala förändringar som skakar om rådande strukturer och kastar ut traditionella säkerhetsnät.

För det första slopas kravet på tillstånd från Socialstyrelsen för att genomföra “könsbyte” med kirurgiska ingrepp, och för det andra föreslås en avsevärd förminskning av kraven för att juridiskt ändra kön – en process som inte längre skulle kräva medicinsk diagnos eller något formellt tillstånd från Socialstyrelsen. Denna förenkling, där även åldersgränsen sänks från 18 till 16 år utan medicinska förbehåll, banar väg för en era där självidentifiering ensamt kan definiera juridisk könstillhörighet.

En process som inte längre skulle kräva medicinsk diagnos eller något formellt tillstånd från Socialstyrelsen. Denna förenkling, där även åldersgränsen sänks från 18 till 16 år utan medicinska förbehåll, banar väg för en era där självidentifiering ensamt kan definiera juridisk könstillhörighet.

Denna kontroversiella förändring ignorerar inte bara den breda medicinska expertisens varningar och kvinnors rättigheter utan öppnar också upp för hastiga, kanske oåterkalleliga beslut av ungdomar vars mognad och förmåga att fatta livsavgörande beslut ännu inte är fullständigt utvecklad. Genom att riva ned de befintliga säkerhetsmekanismerna och förlita sig på en förenklad och subjektiv bedömningsprocess, står den nya könstillhörighetslagen som ett liberalt men farligt steg mot en osäker framtid, där riskerna för missbruk av transpersoners rättigheter och status och framtida ånger blivit alltmer påtagliga.

Denna reform, som huvudsakligen och hastigt drivs fram av Moderaterna och Liberalerna på det politiska spelplanet, framstår tyvärr mer som ett försök till politisk imageförbättring och opportunistisk godhetssignalering än som en seriös strävan efter att skydda och främja individens välbefinnande. Det är rentav häpnadsväckande.

Varför denna brådska? Hur kan de så nonchalant avfärda den massiva kritiken från allmänheten, medicinska auktoriteter samt barn- och kvinnorättsorganisationer? Om drivkraften bakom denna ogenomtänkta lagändring inte enbart vilar på politiska spel, ett politiskt spel där Liberalerna hotar Moderaterna med regeringskris om de inte gör som Liberalerna vill i denna fråga, och en ytlig strävan efter att framstå som progressiva, kan det vara så att man låter sig styras av små men starka lobbygrupper? En sådan slutsats skulle inte vara förvånande eller särskilt unikt då liknande tendenser har observerats i flera andra europeiska länder.

I podden “Under all kritik” berättar Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi om det okända styrdokumentet som instruerar västländer hur de ska implementera transideologin, utan att allmänheten, politiker eller medier förstår vad som sker.⁴ De konstaterar träffsäkert att “inte ens Machiavelli hade kunnat orkestrera en sådan manöver med större skicklighet, och när Moderaterna och Liberalerna i strid med den allmänna opinionen, sina väljare och medlemmar, driver igenom könstillhörighetslagen, sker det enligt manus.” – ett manus som återspeglas tydligt i RFSL:s lobbyarbete.

RFSL har aggressivt lobbat för saken i flera år och till och med uppmuntrat unga medlemmar att självmedicinera med hormoner olagligt, samt varit förespråkare för användning av experimentella pubertetsblockerare.

RFSL har aggressivt lobbat för saken i flera år, och utan synliga etiska reservationer drivit på en politik som inkluderar kemisk kastrering av barn, användning av könskonträra artificiella hormoner som inte är godkända för detta syfte på barn, och till och med uppmuntrat unga medlemmar att självmedicinera med sådana hormoner olagligt, samt varit förespråkare för användning av experimentella pubertetsblockerare.⁵

För RFSL är den nya könstillhörighetslagen inte tillräckligt liberal. De kräver ännu mer fler lössläppta medicinska direktiv, ytterligare sänkta åldersgränser till 12 år och införandet av ett tredje juridiskt kön. Deras ultimata vision är fullständig autonomi över könsidentiteten, fri från samhällelig, statlig och medicinsk inblandning, men paradoxalt nog förväntar de sig att samhället, staten och den medicinska sektorn ska bekosta behandlingar och hantera dess konsekvenser, baserat enbart på individens personliga uppfattning om sin könsidentitet.

Argumenten för den nya könstillhörighetslagen

Motiveringen framhåller att “transpersoner idag inte kan leva som de själva önskar” – det finns idag ingen lag som förhindrar transpersoner och ickebinära från att fullt ut leva som de vill och vara den de vill vara, inklusive möjligheten att, om de så önskar och är säkra på sin övertygelse, byta juridiskt kön och genomgå resurskrävande och kostsamma medicinska behandlingar på statens bekostnad, i turordning, precis som för övriga medborgare som söker hjälp av vården och av myndigheter.

Elias Fjellander från RFSL Ungdom argumenterar för att den nya könstillhörighetslagen är en lösning på ett vardagsdilemma, där en paketuthämtning på posten kan sluta i en offentlig och skämmig exponering för en transperson. I inslaget på SVT berättar Elias följande: “Den nya könstillhörighetslagen är otroligt viktig för att man ska ha personuppgifter som stämmer överens med den man är, det handlar till exempel om att om du ska gå till posten och hämta ett paket, du ser ut som en man, samhället uppfattar dig som en man, men det står att du är en kvinna på ditt pass, då blir det ju en massa drama på posten, och sen vet hela byn att du är transperson!”.⁶

Måste vi verkligen reformera lagstiftningen så radikalt för en situation som kan betraktas som marginell?

Måste vi verkligen reformera lagstiftningen så radikalt för en situation som kan betraktas som marginell? Är det rimligt att tillåta minderåriga att byta juridiskt kön enbart baserat på subjektiv självuppfattning, utan robusta medicinska grunder, bara för att undvika potentiella, och troligen sällsynta, missförstånd i det offentliga rummet som kanske, eventuellt, påverkar en ytterst liten del av befolkningen? Det framstår som en oproportionerlig åtgärd. Idag sker identifiering dessutom i allt större utsträckning digitalt, genom BankID, vilket gör fysiska ID-handlingars relevans i vardagen allt mindre. Kontrollanten scannar snabbt din mobil, eller ber dig verifiera dig med ditt bank-ID. Enkelt. Det är ett ickeproblem.

Situationer där passets utseende inte matchar individens nuvarande utseende kan enkelt lösas med ett nytt foto, inte en lagändring. Risken för missförstånd vid identitetskontroller kan föreligga, men det är högst osannolikt att detta skulle leda till större konflikter. Medvetenheten om och förståelsen för transpersoners situation är bredare än vad som föreslås. Kanske är det verkliga problemet inte samhällets strukturer, utan snarare en intern konflikt där individens inre upplevelse inte speglas i den yttre verkligheten.

Argumentet att den nya könstillhörighetslagen skulle avlasta vårdsystemet och effektivisera myndighetsprocesser genom att tillåta individer att byta juridiskt kön utan en omfattande medicinsk utredning ter sig på ytan som en lösning. Detta förslag syftar till att korta ner väntetider och administrativa processer, vilka i dagsläget är utformade för att skydda patienten genom grundlig utredning av sjukdomstillstånd, minimera ånger och förebygga framtida lidande. Visst, transvården har utmanats av ökade köer, och behovet av vård för en ung demografi har skjutit i höjden – detta är obestridligt. Men ställer den nya lagen verkligen rätt diagnos på det befintliga problemet, eller bortser vi från kritiska röster inom medicinsk expertis och riskerar kvinnors rättigheter samt ignorerar välgrundade erfarenheter?

Men ställer den nya lagen verkligen rätt diagnos på det befintliga problemet, eller bortser vi från kritiska röster inom medicinsk expertis och riskerar kvinnors rättigheter samt ignorerar välgrundade erfarenheter?

Att transvården står inför utmaningar är heller inte unikt – kvinnors hälsotillstånd, som endometrios eller komplikationer efter förlossning, drabbas av liknande systemfel med överlånga väntetider och bristfällig diagnostik. Det tar i genomsnitt 10-15 år för en kvinna att få korrekt diagnos och behandling för endometrios.⁷ Denna jämförelse lyfter fram en större systematisk brist inom sjukvården snarare än att peka på en specifik orättvisa mot transvården.

Så, bidrar verkligen en förenkling av processen för juridiskt könsskifte till en märkbar förbättring i transpersoners vardag? Svaret ter sig allt mer komplicerat när man balanserar de påstådda fördelarna med de potentiella riskerna som denna lag medför. Frågan om hur vi samtidigt kan bekräfta individers könsidentitet och skydda dem från möjliga felaktiga behandlingar, samt förhindra missbruk av lagen, förblir olöst och är mycket svår. Denna diskussion leder osökt vidare till nästa kritiska punkt: hur skyddar och respekterar vi kvinnors rättigheter i denna komplexa ekvation?

Kvinnors rättigheter har blivit en liten fotnot i beredningen av den nya lagen

Att bli kallad desinformatör, bakåtsträvande och transfob är anklagelser som alla som försvarar barn och kvinnors rättigheter drabbas av. De mest extrema påståendena hävdar till och med att kritiken är en bidragande orsak till unga människors självmord, en anklagelse som står långt från sanningen. Redan befintliga lagar garanterar transpersoners frihet att leva som de önskar – en rättighet jag och alla vettiga människor fullt ut stödjer. Min kritik mot den föreslagna könstillhörighetslagen är inte ett försök att begränsa transpersoners rättigheter, utan en strävan efter att säkerställa tillgången till evidensbaserad vård och informerade beslut för alla, särskilt de yngsta i samhället. Det handlar om att erbjuda rättigheter, inte att frånta dem. Stor skillnad.

Speciellt oroande är lagen ur ett kvinnorättsperspektiv, där den enklare kan missbrukas för att män ska kunna erhålla rättigheter avsedda för kvinnor, utan adekvat medicinsk prövning.

Mitt ställningstagande är inte heller emot transpersoners existens utan kritiserar snarare lagens möjliga konsekvenser – hur lagen kan missbrukas och underminera kvinnors rättigheter och hur lagen möjliggör potentiellt missbruk av transpersoners status och rättigheter. Denna distinktion är central och borde uppmärksammas av alla som engagerar sig för transrättigheter, men ignoreras ofta trots uppenbara bevis på hur liknande lagar missbrukats internationellt. Speciellt oroande är lagen ur ett kvinnorättsperspektiv, där den enklare kan missbrukas för att män ska kunna erhålla rättigheter avsedda för kvinnor, utan adekvat medicinsk prövning.⁸

Denna kritik möts ofta av förespråkarna som “överdrivna farhågor”, “det aldrig har hänt och aldrig kommer att hända.”, sägs det. Förespråkare, exempelvis RFSL, uttrycker fullt förtroende för myndigheter ansvariga för att skydda kvinnor och deras rättigheter, såsom Kriminalvårdens bedömningar i fall där dömda män önskar byta kön och placeras på kvinnoanstalter.⁹

Men hur välgrundat var egentligen Kriminalvårdens beslut när de tillät Kristoffer Johansson, senare Kim Marie Johansson, dömd för ett brutalt styckmord på sin flickvän Vatchareeya Bangsuan 2013 och bedömd som mycket våldsam och hotfull mot kvinnor, att placeras på en kvinnoanstalt?

Hur välgrundat var egentligen Kriminalvårdens beslut när de tillät Kristoffer Johansson, senare Kim Marie Johansson, dömd för ett brutalt styckmord på sin flickvän Vatchareeya Bangsuan 2013 och bedömd som mycket våldsam och hotfull mot kvinnor, att placeras på en kvinnoanstalt?

Nyligen framkom det i en rapport från Spanien att män, som dömts för våldsbrott mot kvinnor, enkelt kunnat ändra sitt juridiska kön till kvinna med liknande premisser och därmed fått tillgång till skyddsboenden avsedda för deras offer.¹⁰ Detta är inte paranoia utan verklighet, exemplifierad genom händelser i andra länder.

Även om risken för missbruk av den nya lagen i Sverige kan verka låg och den nya könstillhörighetslagen kan verka mindre liberal än i andra länder, så underlättar lagen potentiellt för sådana situationer. Att ingen lag fullständigt kan förhindra män från att göra intrång i skyddade kvinnorum eller begå brott mot kvinnor är en sak, men att genom lagförslaget underlätta för dessa handlingar genom att introducera ett rättsligt kryphål är en annan sak, och fullständigt oacceptabelt.

Jämställdhetsperspektivet och skyddet av kvinnors rättigheter har reducerats till en liten fotnot i beredningen av denna lag, oavsett vilken regering som hanterat den. Man har inte gjort någon omfattande konsekvensanalys av lagförslagets effekter på kvinnors rättigheter, det är fullkomligen vansinnigt, en sådan grundlig utredning hade kunnat visa sig vara avgörande för att Sverige i framtiden kan tjäna som ett föredöme i hanteringen av denna fråga.

Brådska, blindhet och brister: Sveriges nya könstillhörighetslag

Redan i april kan vi stå inför införandet av en ny könstillhörighetslag, framdriven i hast och utan tillräcklig genomtänkthet eller samråd. Denna lag, som strategiskt genom ett utskottsinitiativ drivs igenom av Moderaterna och Liberalerna som kringgår det normala regeringssamarbetet, möter ett markant motstånd från många håll, bland annat medicinsk expertis, barn- och kvinnorättsorganisationer, och den svenska allmänheten.

Trots att lagförslaget till synes verkar få stöd i riksdagen, är dess legitimitet ifrågasatt på grund av avsaknaden av stöd och intern splittring inom de främjande partierna. Ännu mer oroande är Moderaternas och Liberalernas ovilja att engagera sig i offentlig debatt om ämnet, en taktik som antingen speglar en brist på förtroende för deras egen politik eller en ovilja att konfrontera kritik.¹¹ Denna tystnad avslöjar en djup respektlöshet mot demokratins grundprinciper och den nödvändiga dialogen som bör definiera ett levande demokratiskt samhälle.

Nu är det dags för Moderaterna, Liberalerna och Socialdemokraterna att ta sitt ansvar på allvar, att verkligen lyssna till den breda kritiken och att vara beredda att omvärdera sin ståndpunkt.

I ett landskap där politiska beslut får djupgående konsekvenser för individers liv, måste försiktighet, forskning och omfattande samråd stå i centrum. Att driva igenom en lagändring med så pass omfattande implikationer, baserat på en ideologisk agenda snarare än på vetenskap och beprövad erfarenhet, är inte bara ansvarslöst – det är direkt farligt.

Nu är det dags för Moderaterna, Liberalerna och Socialdemokraterna att ta sitt ansvar på allvar, att verkligen lyssna till den breda kritiken och att vara beredda att omvärdera sin ståndpunkt. Kvinnors, biologiska kvinnors rättigheter, ska inte behandlas som en liten fotnot i beredningen av denna lag, och Sveriges ungdom förtjänar mer än att bli försökskaniner i ett socialt, medicinskt, juridiskt och politiskt experiment. De förtjänar en politik som vilar på solid grund, där beslut fattas med omsorg och eftertanke, inte genom cancelkultur, idiotisk godhetssignalering, undvikande och tystnad.