Kopplingen mellan judar och staten Israel är inte så självklar som det ofta framställs. I själva verket är den judiska antisionismen lika gammal som sionismen. Ända sedan sionismens grundande har judar motsatt sig tanken på en etnostat. Manne Mendel ger en historik över den judiska antisionismen och frågar sig varför den lyser med sin frånvaro i Sverige.

En av de vanligaste anklagelserna mot Israels motståndare är att de skulle drivas av antisemitism. Den palestinska motståndsrörelsen har dock länge skiljt på judar och sionister, och många gånger samverkat med judiska antisionister. De som mest hårdnackat håller fast vid idén om palestinskt judehat är de krafter som har mest att vinna på att jämställandet mellan judar och sionister hålls vid liv: den israeliska staten och dess understödjare. För dem har den judiska antisionismen varit ett ständigt gissel.

De som mest hårdnackat håller fast vid idén om palestinskt judehat är den israeliska staten och dess understödjare.

När sionismen uppstod i slutet av 1800-talet var det en utmaning att övertyga miljontals relativt välintegrerade judar i USA och Europa om att de alla borde flytta till ett ogästvänligt ökenland i Orienten. Att förbinda den nya politiska rörelsen med judisk religion och folksjäl blev därför en central målsättning, som sedermera kommit att spela flera funktioner för dess framgång. Länge arbetade sionisterna emellertid i motvind. De stora judiska organisationerna i USA höll sig övervägande anti- eller icke-sionistiska fram till andra världskriget.¹ I Tyskland uppskattas så få som två procent av judarna ha varit aktiva sionister före nazisternas maktövertagande.²

Desto fler var uttalade motståndare till idén om skapandet av en judisk stat i Mellanöstern. Efter förintelsen tappade detta motstånd av både naturliga och mindre kända orsaker sin kraft. Många antisionister hade helt enkelt mördats av nazisterna. Det hjälpte knappast att en betydande del av dem var socialister och därmed dubbelt utsatta för nazisternas utrensningar. En icke obetydlig skara högt uppsatta sionister hade däremot klarat sig eller lyckats köpa sig fria genom avtal med nazisterna.³ Förintelsen blev på gott och ont deras viktigaste argument för att övertyga både överlevande judar och den samvetsplågade omvärlden om att judarna behövde en fristad i Palestina.

Även vänsterlutande judar drogs med i fantasin om det förlovade landet. I någon mån dominerade den så kallade arbetarsionismen rentav rörelsen under 40-talet.

Även vänsterlutande judar drogs med i fantasin om det förlovade landet. I någon mån dominerade den så kallade arbetarsionismen rentav rörelsen under 40-talet. Många av de vänster- eller ”kultursionister” som redan då insåg att landet man ämnade ta i besittning inte var obebott – en föreställning sionistledarna månglade ut efter bästa förmåga och absurt nog håller fast vid än idag – hyste förhoppningar om en klasslös stat där judar och araber levde sida vid sida. För många socialistiska judar som ännu idag inte vill ta avstånd från begreppet är det sådana visioner man klamrar sig fast vid.

Den judiska antisionismen förde under denna tid en tynande tillvaro, även om den inte dog ut. Den huvudsakliga tvistefrågan rörde inte judisk emigration till Palestina per se utan bildandet av en judisk stat där. Idén var främmande inte minst för den arabisk-judiska befolkning som levt i området i generationer, liksom för flertalet ortodoxa judar som sökt sig till Jerusalem av religiösa skäl innan sionismens genomslag (några av dessa bildade 1937 Neturei Karta, en rörelse som lever kvar och vars medlemmar ofta syns i pro-palestinska manifestationer med traditionell judisk utstyrsel, palestinaflaggor och krav på ett upplösande av staten Israel). Men också betydande grupper bland de mer nyanlända ifrågasatte etnostaten som koncept och såg framför sig en samexistens med araberna i en enda nation, där judar inte nödvändigtvis behövde utgöra en majoritet.

Det är följaktligen viktigt att påpeka att den ideologi vi idag förknippar med sionismen under första halvan av 1900-talet bara var en av flera sionistiska strömningar.

Det är följaktligen viktigt att påpeka att den ideologi vi idag förknippar med sionismen under första halvan av 1900-talet bara var en av flera sionistiska strömningar. Även om de flesta judar från mitten av 40-talet och framåt kunde betraktas som sionister eller sympatisörer var det långt ifrån alla som var anhängare av idén om en judisk stat genom ockupation och folkfördrivning.⁴. Det är samtidigt lika viktigt att notera att bara en liten minoritet judar fortsatte att aktivt motsätta sig idén om emigration till Mellanöstern helt och hållet. Den huvudsakliga förklaringen till detta består rimligen av två samverkande faktorer: dels traumat efter Förintelsen och löftet om en säker plats för judar, dels det koloniala tänkande som vid tidpunkten fortfarande präglade inte bara europeiska judar, utan det västerländska sinnelaget överlag. Lägg till detta idoga ansträngningar från Israel och sionistiska organisationer att från 50-talet och framåt misskreditera antisionistiska ledare, indoktrinera medborgarna i den nybildade staten och ”sionisera” judar utomlands.⁵⁶

I takt med att sionismens liberalare strömningar givit vika för den koloniala logik som alltid varit dess premiss har den judiska antisionismen emellertid åter vaknat till liv. I samband med avkoloniseringen, Vietnamkriget och den solidaritetsrörelse med Tredje världen som fick fäste i Nordamerika och Västeuropa under 60- och 70-talet formades också en anti-imperialistisk kritik mot Israel. Kritiken kom knappast från en specifikt judisk position men judar var generellt överrepresenterade i denna nya vänsterrörelse, för vilken Israel och sionismen var en del av den koloniala världsordning man ville kullkasta.⁷ Parallellt framhärdade en liten, organiserad judisk opposition till sionismen i framförallt USA. Framträdande här var American Council for Judaism (ACJ), som bildats mitt under brinnande världskrig men motsatte sig vad man ansåg var sionismens förlegade etnonationalistiska idéer.

I samband med den solidaritetsrörelse med Tredje världen som fick fäste i Nordamerika och Västeuropa under 60- och 70-talet formades också en anti-imperialistisk kritik mot Israel.

Sexdagarskriget 1967 hade förvisso en negativ inverkan på judisk aktivism mot Israel, vars anhängare ytterst framgångsrikt beskrev krigets utgång som Davids seger mot Goliat. Judar som intog en motsatt ståndpunkt blev hårt ansatta av det judiska etablissemanget, däribland ACJ och dess ordförande Elmer Berger. Efter sexdagarskriget tvingades denne bort på grund av sin propalestinska hållning och ACJ:s antisionism tonades ned.⁸ Berger och hans bannlysta meningsfränder fick istället betydande inverkan på det palestinska motståndets inställning till judendomen. Efter samarbeten och dialog med bland annat Berger publicerade PLO:s forskningscenter 1970 en skrift av Ass’ad Razzouk som underströk att sammanblandningen mellan judar och sionism var ”ett misstag som leder till förvirring i motståndets strategi och har negativ inverkan på kampen”.⁹

Vad man från palestinskt håll kom till insikt om i dialog med Berger m.fl. var hur judisk antisionism på ett effektivt sätt destabiliserar det sionistiska projektet i dess grundvalar. Missionen att skapa ett oupplösligt band mellan judar och sionism har sedan den motiverade judar världen över att emigrera till Palestina, fyllt ytterligare strategiska funktioner för Israel, varav ett par är särskilt viktiga. För det första skapar detta band ett ovärderligt pro-israeliskt stöd från en grupp med förhållandevis stort ekonomiskt och politiskt inflytande i väst (i USA i synnerhet). För det andra förstärker detta band kraften i de anklagelser om antisemitism som används för att på effektivt sätt avväpna, smutskasta och undergräva legitimiteten hos Israels motståndare och kritiker.

Försvagas bandet mellan judar och Israel förlorar detta viktiga israeliska vapen sin skärpa, samtidigt som stödet från USA och Europa äventyras.

Försvagas bandet förlorar detta viktiga israeliska vapen sin skärpa, samtidigt som stödet från USA och Europa äventyras. Den judiska antisionismen innebär ett hot om just detta. I en annan av PLO-centrets publikationer, från 1969, framhålls de judar som ifrågasätter idén om Israel som judarnas naturliga hemvist, som ”en strimma av hopp”.¹⁰

I förordet till Ass’ad Razzouks bok nämns en ovana bland palestinier att se ”varje jude som sionist och judendom och sionism som samma sak” ¹¹. Föreställningen är som sagt förklarlig och existerar fortfarande. Men rent logiskt är den inte särskilt övertygande, och strategiskt är den sannolikt kontraproduktiv. Eftersom det bland såväl sionister som anti-sionister finns allt från ortodoxa judar till sekulära ateister blir det en utmaning att klargöra vad i judendomen som skulle vara roten till det onda. Och förutom de icke-sionistiska judarna blir det också svårt att förklara den alldeles uppenbara förekomsten av horder av icke-judiska sionister och ivriga påhejare av projektet Israel. (Ett eget ämne, som inte ryms i denna artikel, är den kristna sionism som rentav föregick den judiska och som idag frodas i både amerikansk och europeisk kristen höger, från Donald Trump till Ebba Busch. Ett annat, som jag redan berört, är nazisternas sympatier för och samverkan med sionismen – en vid första anblick ohelig allians som vi ser speglingar av idag: när Elon Musk gör nazihälsning med ena handen och ryggdunkar Israel med den andra, eller när israeliska armén själva använder nazistisk terminologi i samband med förintelsen av palestinier.)

Men inte minst, eftersom argumentationen som gör judar som grupp till problemet är både svag och uppenbart antisemitisk gör den sannolikt mer skada än nytta för palestinarörelsen internationellt.

Men inte minst, eftersom argumentationen som gör judar som grupp till problemet är både svag och uppenbart antisemitisk gör den sannolikt mer skada än nytta för palestinarörelsen internationellt. Det är precis den insikten rörelsens motståndare tagit fasta på när de målmedvetet avsöker dess led efter spår av judehat. Antisionistiska judiska allierade gör dylika drev och attacker svårare att ro i hamn. De går på tvärs med narrativet och blir ett irriterande grus i det sionistiska maskineriet. En motkraft som skulle kastas ut med badvattnet om judar som grupp började angripas.

Liksom PLO före dem tycks det som att Hamas kommit till liknande slutsatser. Företrädare för tidigare nämnda Neturei Karta besökte Hamas politiska ordförande Ismael Haniyeh i Gaza 2009 varvid denne försäkrade att ”judar är inte våra fiender för att de är judar – problemet är ockupationsmakten, som ockuperat vårt land, tvingat oss i exil och startat krig mot oss”¹². Liknande formuleringar finns i Hamas politiska program, där angrepp på judar som grupp idag lyser med sin frånvaro, tvärtemot den allmänna föreställningen. Det är inte motståndrörelsen hävdar man, utan sionisterna, ”som konstant identifierar sitt eget koloniala projekt med judar och judendom […]”¹³.

Skaran av avhoppade sionister och judiska antisionister har stadigt vuxit sig större sedan 1970-talet. Utöver dokumentation och vittnesmål från palestinier är det ofta just judar som avslöjat, ifrågasatt, och utmanat sionismens natur och Israels förtryck. En del av denna aktivism har kommit inifrån Israel/Palestina och har i det fallet bara undantagsvis varit explicit antisionistisk – och då som regel också kommunistisk. Till exemplen hör Matzpen-rörelsen med företrädare som Jabra Nicola, Udi Aviv och Michel Warschawski som alla fängslades för samröre med det palestinska motståndet på 60- och 70-talet. Här bör också nämnas Ilan Halevi och Uri Davis, långvariga högt uppsatta judiska medlemmar inom PLO – som alltså vid tidpunkten för deras inträde på 60- respektive 80-talet var det väpnade palestinska motståndets främsta kraft (ett tydligt exempel på att det organiserade motståndet redan då gjorde skillnad på judar och sionister).

Till exemplen hör Matzpen-rörelsen med företrädare som Jabra Nicola, Udi Aviv och Michel Warschawski som alla fängslades för samröre med det palestinska motståndet på 60- och 70-talet.

Även när det rör sig om ett fåtal individer är denna typ av judiskt ”förräderi” ytterst hotfullt för den sionistiska logiken. Den israeliska antisionismen har utsatts för hård repression och i det närmaste utraderats, men lyckats inspirera en våg av internationell judisk antisionism från 1970-talet och framåt.¹⁴

Denna nya våg tog inte uteslutande sikte på den israeliska ockupationen som sådan utan också på de djupgående föreställningar, narrativ, mekanismer och strukturer som möjliggör den. Ämnen som den pro-israeliska lobbyn i USA, antisemitkortet som vapen och den första intifadans legitimitet avhandlades under 80-talet av judiska forskare och författare som Cheryl Rubenberg, Allan Brownfeld och Joel Beinin, ofta i samarbete med palestinska forskare, författare och aktivister. 1983 bröt ”Zionism in the Age of the Dictators” av Lenni Brenner med ett hårt judiskt tabu i sin redogörelse av allianser mellan sionister och nazister före och under andra världskriget. Knappt tjugo år senare kom ett nytt bombnedslag av samma dignitet i form av ”Förintelseindustrin”, av Norman Finkelstein – som kommit att bli den judiska antisionismens fixstjärna och många sionisters främsta hatobjekt. I boken undersöker Finkelstein hur minnet av Förintelsen formats och exploaterats för att gynna israeliska syften.

Knappt tjugo år senare kom ett nytt bombnedslag i form av Norman Finkelstein som kommit att bli den judiska antisionismens fixstjärna och många sionisters främsta hatobjekt.

Utgivningen av ”Förintelseindustrin” markerade på sätt och vis en ny och expansiv fas för den judiska antisionismen. Judar och personer med judisk bakgrund figurerar sedan millennieskiftet som medgrundare eller förgrundsgestalter i tongivande pro-palestinska rörelser och plattformar från International Solidarity Movement (ISM) och Boycott, Divestment & Sanctions (BDS) till Grayzone, Mondoweiss och Electronic Intifada. I USA samlar antisionistiska, judiska organisationer idag tiotusentals medlemmar – förvisso en minoritet av den judiska befolkningen men likväl ett stort antal, som fortsätter att växa.

En liknande utveckling kan observeras i Europa, där det antisionistiska nätverket European Jews for Palestine samlar 21 medlemsorganisationer i 13 länder. Man talar om ett massivt uppvaknande bland framförallt unga judar – något som bl.a. skildras i dokumentären Israelism från 2023 (som träffande vittnar om den hjärntvätt med vilken unga judar rekryteras till sionismen). Filmens regissörer bedömer att runt en fjärdedel av USA:s judar ser Israel som en apartheidstat. En uppmärksammad opinionsundersökning, som möjligen bör tas med en nypa salt, uppgav nyligen att över 30% av amerikanska judar mellan 14 och 18 sympatiserar med Hamas. I motsats till sexdagarskriget har det live-sända folkmordet i Gaza snarast gett bränsle åt den judiska antisionismen i väst. Om dess minoritetsstatus bland judar är en anledning till att den inte är särskilt synlig, ligger det nära till hands att tänka att en annan är de starka intressen den utmanar genom sin blotta – och tilltagande – existens.

Sverige hör till de länder som ännu saknar en uttalat antisionistisk judisk organisering.

Sverige hör till de länder som ännu saknar en uttalat antisionistisk judisk organisering. De grupper som kan betecknas som israelkritiska (Judiskt Upprop, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, Svensk Judisk Vänster) har valt att inte uttryckligen bryta med sionismen som begrepp. Argument jag hört från medlemmar i dessa grupper är att man snarare vill hålla ihop den rörelse av svenska judar som motsätter sig ockupation och folkmord, än att splittras kring innebörden av ett ord som judar tolkar på vitt skilda sätt. Det finns säkert en poäng med det. Frågan är om den väger upp styrkan i det motgift mot den israeliska agendan som en tydlig judisk röst mot sionismen innebär.