Flera böcker det senaste årtiondet skildrar hur det är att leva med en våldsam man. De beskriver kvinnor som älskade sina män, uppoffrade sig själva och förlät efter varje gång. De hoppades på en förbättring som aldrig kom. I stället blev de misshandlade. Författarna Martina Skowronska och Jessica MacDowall, båda aktuella med böcker om mäns våld mot kvinnor, samtalar om varför samhället har så svårt att upptäcka våldet.

Plats: Telefon. Drack: Svart kaffe (Skowronska).

Jessica MacDowall är tv-producent och författare och aktuell med boken En våldsam kärlek – vägen till ett värdigt liv (Forum) och även SVT-produktionen En våldsam heder. Själv har jag skrivit boken Genomskåda narcissisten – en sann kärlekshistoria med farliga konsekvenser (Ekerlids).

Våra historier skiljer sig åt. Jessicas relation varade i tio år, de var gifta, de bodde tillsammans och blev föräldrar till två barn. Jag hade en on-off relation i tre och ett halvt år med en man jag i boken kallar Adam, samtidigt som han levde dubbelliv och hade ihop det med någon annan bakom min rygg, men hävdade att det inte alls var så. Vi bodde inte ihop och skaffade inte heller barn. Jessica blev psykiskt och fysiskt misshandlad av sin man. Det våld jag utsattes för stannade vid psykisk misshandel. Eller narcissistisk misshandel som det egentligen var.

Ändå är våra erfarenheter så lika. Och båda har vi fått brottas med frågan varför vi stannade.

Medberoende är fruktansvärt svårt förstå för andra människor, säger Jessica McDowall när jag når henne på telefon.

– Trots att han orsakade mig både fysisk och psykisk smärta, ville jag fortfarande vara en del av hans liv och hans sammanhang. Hur obegripligt det än låter, så vill man inte bli nobbad av den man älskar, säger Jessica. Det är en medberoendes överlevnadsstrategi för att dels skydda sig själv, dels för att inte bli avvisad. Som medberoende tappar man bort sig själv på vägen till att till varje pris skapa en välfungerande relation.

Exakt så var det för mig också i min relation. Jag trodde på riktigt att mitt liv inte hade någon mening utan honom. Han blev meningen med mitt liv. Det handlar ju också om att man förlamas mentalt och handlingsmässigt, men vill ändå navigera bäst man kan i den förvirrande och påfrestande situationen.

Man förstår inte heller hur fort det går att bli medberoende. Jag behövde alltid ligga steget före för att inte få honom ur balans. Våldet trappades upp när han märkte att jag inte skulle lämna, säger Jessica.

För mig var det förvirrande när han ena dagen var empatisk och kärleksfull och nästa dag betedde sig nonchalant, respektlöst och kränkande. Han ghostade i perioder och lämnade mig hängande kvar utan att höra av sig. Det var ren och skär tortyr att inte veta vad han tänkte, om han skulle komma tillbaka eller om det var definitivt slut mellan oss.

Det är en sådan berg- och dalbana mellan värme och kyla. Och ja, det finns ljusa, varma, ljuvliga, underbara och kärleksfulla stunder, samtidigt som det också finns hat, hot och våld. Dessa väsensskilda beteenden samexisterar parallellt och inger den drabbade ett falskt hopp om en bättre framtid, samtidigt som den drabbade utsätts för fara.

Dessa pendlingar mellan varmt och iskallt gör att den drabbade skapar en traumatisk bindning till förövaren. Traumabindningen är djävulens påfund, eftersom den gör att känslorna för förövaren inte avtar vid misshandeln. Jag hoppades att han skulle förändras – bara han skulle förstå hur mycket jag älskade honom, hur mycket jag brydde mig om honom… Så jag gav mer och mer av mig själv, men fick bara mer emotionellt våld tillbaka.

Den här fantastiske mannen som du haft otroligt fint med, har aldrig funnits. Det som är så extremt svårt att som drabbad förstå och acceptera att man hamnat i det här medberoendet och att man blivit så här lurad. En våldsam relation handlar aldrig om kärlek, utan alltid om makt och kontroll, säger Jessica.

Då tvivlade jag aldrig på Adam när han sa: ”Jag älskar dig”. Idag, efter att ha lagt ihop de många pusselbitarna, vet jag att när han sa så, gjorde han för att hålla mig kvar i relationen så att han kunde utöva emotionellt våld. Älskar man någon, misshandlar man inte den personen – det ena utesluter det andra.

Jessica säger att förövaren måste göra så att du känner dig speciell, utvald och älskad för att du ska tro att du träffat mannen i ditt liv.

Många tror att gulliga kärleksbetygelser handlar om äkta kärlek, men när han ger dig rosor så gör han det för sin egen skull. Förövaren måste nämligen låtsas att han hyser kärleksfulla känslor gentemot sitt offer, därför att han måste ha någon att misshandla.

Det kalla börjar med små subtila pikar, där har du det första varningstecknet. Han säger något positivt och negativt samtidigt, alltså kritiserar och lyfter på en och samma gång: ”Du som är så fantastisk, varför hänger du med det här dryga gänget?” För mig skedde kränkningarna när det var som bäst i relationen. Och det är då maktbalansen rubbas – när den när första kränkningen kommer.

Redan från start finns ju de dubbla budskapen med som bas i relationen. Att relationen är en stor lögn blir till slut för övermäktigt att ta in och hantera.

Ja, det är väldigt svårt att också förstå alla dessa mekanismer och hur allt hänger ihop. I en kärleksrelation ska du vara respekterad och accepterad för den du är, men man lägger inte märke till de subtila förskjutningarna när man är förälskad. Man har överseende för det dåliga som man utsätts för eftersom man är så fruktansvärt kär.

Men ska man vara rädd för kärleken? Du lever i en lycklig kärleksrelation nu, hur gick dina tankar inför att du skulle träffa en ny partner?

– Det tog tio år att öppna mitt hjärta. Vilket så klart är en konsekvens av den misshandeln jag utsattes för. Jag blev vingklippt, tilliten blev rubbad. När jag kände mig någorlunda trygg i mig själv, bestämde jag mig för att våga. Ju mer man lär sig om hur våld i nära relationer yttrar sig, då kommer man också se varningssignaler och tecken mycket tidigare i nästa person.

Jag har inte öppnat mitt hjärta än och kommit dit du är. Men jag tänker så här: jag har varit med om det här, jag har lärt mig massor om både hur våldet kan manifestera sig, om hur dessa förövare fungerar och om mig själv. Framför allt har jag lärt mig sätta gränser. Jag är inte samma person som innan. Efter relationen med Adam har jag faktiskt avslutat några relationer med människor som var ute efter att utnyttja mig. Det är jag stolt över, eftersom det blir andra sidan av myntet – den erfarenheten och kunskapen som man har fått om våld i nära relationer. Är det därför du är så insatt i våld i nära relationer med dina tv-produktioner och din bok – för att sprida kunskap?

– Jag vet att mina tv-serier och min bok har hjälpt andra, både utsatta, deras anhöriga och andra. Det var det som var och är min drivkraft. Att sprida kunskap om våldet.

MacDowall har tidigare bland annat producerat tv-serierna En våldsam kärlek (SVT) och En kropp till salu (SVT). Tillsammans med En våldsam heder lyfter trilogin mäns våld mot kvinnor i olika former.

I din bok beskrev du en mycket skakande och trist händelse när du sökte hjälp och stöd för våldet hos socialtjänsten. Kan du utveckla och berätta och vad du fått för reaktioner från läsarna gällande detta?

– De som läst avsnittet i boken har blivit otroligt upprörda… Jag sökte upp socialtjänsten för att jag fick veta att det var där jag skulle få hjälp. Men tyvärr trodde tjänstemännen inte på min historia. Min man hade träffat dem innan och ljugit ihop en berättelse som fick honom att framstå i bra dager, och mig som den som är dålig och galen. Dessutom dömde tjänstemännen mig utifrån hur jag såg ut. Jag skulle nämligen på ett jobbmöte direkt efter, så jag var klädd propert i en kostym. De tyckte att jag såg för fräsch ut för att vara offer för psykisk och fysisk misshandel. De trodde på honom och hade på sig hans glasögon. I deras ögon var han den oskyldiga och jag den som bar all skuld. Det blir ett fruktansvärt övergrepp när man är så skör och utsatt att inte bli trodd på, beklagar sig Jessica.

Men hur ska man få bukt med det här? Hur ska man få socialtjänsten att förstå vem som är offer och vem som är förövare?

Just nu är det tyvärr ett lotteri beroende vilken socialtjänst man kommer till. Vissa kommuner har stor kunskap inom våld i nära relationer, andra inte alls. Så klart de inte gör det av illvilja och det är inte deras fel, utan det handlar snarare om okunskap. De behöver få utbildning inom mekanismerna i en destruktiv relation: “Vad beror det på att man inte lämnat en våldsam relation? Hur fungerar medberoende? Hur fungerar traumabindning? Hur fungerar gaslighting? Vad är förövarens drivkrafter?”, är sådant som de borde förstå med tanke på att våld i nära relationer är sådant som de arbetar professionellt med. Socialtjänsten har en livsviktig uppgift, här ska den drabbade räkna med att få olika stödåtgärder, inte bli avspisad och avvisad.