Jag fördömer Hamas
Vi måste alla upprepa, varje morgon och kväll: Vi fördömer Hamas. Den som inte fördömer Hamas har förverkat sin rätt att yttra sig, skriver Andreas Malm.
Jag fördömer Hamas.
Det som hände den svarta lördagen den 7 oktober 2023 var något nytt i den israelisk-palestinska konfliktens historia. Det ritade om Mellanösterns politiska och moraliska karta för gott. Beväpnade män stormade in i bebyggda samhällen och sköt ihjäl barn med gevär. De brydde sig över huvud taget inte om offrens ålder. Hundratals civila dödades – människor utan koppling till någon som helst militär verksamhet, mördade enbart på grund av sin identitet. Hela familjer försvann.
Alla som följt den mer än sekellånga konflikten vet att någon liknande förbrytelse aldrig förr begåtts.
Jag fördömer Hamas.
En unik grymhet från den dagen var också följande: beväpnade män tog sig in i hus, slet oskyldiga människor ur sängar eller från frukostbord, körde i väg dem i bilar och kastade in dem i celler långt hemifrån, avskurna från sina familjer – till och med minderåriga underställdes detta öde. Efteråt kunde man se vardagsrum vända upp och ned, spridda ägodelar, hus som brunnit, bilvrak längs gatorna.
Ingen i den här konflikten har tidigare betett sig på det här sättet, varför alla människor med något samvete, någon förmåga till empati, någon som helst respekt för människovärdet är skyldiga att fördöma den som är så fascistisk att den gör så här – så jag fördömer Hamas, och jag håller med om att viss vedergällning, efter ett sådant exempellöst brott, är legitim.
Man måste förstå att offren för terrorn vill rycka upp den med rötterna.
Det chockerande är att inte fler har fördömt Hamas.
I Sverige i synnerhet är det frapperande få som under de gångna dagarna har fördömt Hamas. De som har gjort det har bara gjort det en gång, så att vi nu undrar om det verkligen var ärligt menat.
Vägen framåt i den här konflikten består i ett mer fullständigt och ihärdigt fördömande av Hamas: det är detta varje lösning måste börja med, ty Hamas ägnar sig åt oprovocerad terror, ren ondska, barbari i dess mest oblandade form.
Enbart om alla stämmer in i fördömandet av Hamas kan konfliktens drivkrafter, i okontrollerad rörelse sedan mer än ett sekel, bromsas och förhoppningsvis stängas av.
Hamas och folket i Gaza har genom åren fått allt de behöver – mat, vatten, bränsle och el – men i stället för att visa tacksamhet mot sin motpart har de begått ett rått överfall. Hamas och folket i Gaza har erhållit ett generöst tillskuret reservat, varifrån de fått kontakt med modern teknologi, hbtq och västerländsk demokrati, som de kan studera på avstånd och lära sig av.
Hamas och folket i Gaza har erhållit ett generöst tillskuret reservat, varifrån de fått kontakt med modern teknologi, hbtq och västerländsk demokrati, som de kan studera på avstånd och lära sig av.
Hamas klarade dock inte av denna kontakt utan tog makten i Gaza genom att stoppa ett demokratiskt val. Hamas är också den enda part i konflikten som envisas med att blanda in religion i ekvationen.
I en värld utan Hamas hade Mellanöstern haft fred.
Hamas, denna terrorsekt, är, som alla kan se, även palestiniernas värsta fiende. Om palestinierna bara haft vett nog att låta sig styras av politiker som accepterar Israel och gör allt Israel begär hade de fått sina sista behov tillfredsställda.
Se bara hur bra de har det på Västbanken.
Om palestinska barn dör i Gaza är det Hamas och deras islamistiska vänners fel. Det är de som bombar sina egna sjukhus, liksom sina bostadshus, skolor, bagerier, gårdar, kyrkor – medan deras motpart, å andra sidan, alltid förvarnar civila om de vill bomba sönder deras byggnader och ger dem chansen att ta sig därifrån.
Samtliga civila dödsoffer, på båda sidorna av konflikten, är alltså orsakade av Hamas.
Att det som hänt skulle ha något med antikolonial kamp att göra, så som Hamas anhängare till vänster påstår, motbevisas också av det välkända faktum att all nationell självständighet från kolonialvälde uppnåtts genom namninsamlingar, fredliga demonstrationer och civil olydnad.
Om det någon gång kommit till handgemäng i kampen mot bosättartyranni – i Sydafrika, till exempel –har motståndarsidans civila betraktats som heliga. Den som läst Nelson Mandelas självbiografi vet att själva tanken på att civila skulle kunna dö gjorde att ANC helt avstod från väpnad kamp. Inte heller i länder som Algeriet eller Kenya kröktes ett hår på civila kolonisatörers huvuden.
Den som läst Nelson Mandelas självbiografi vet att själva tanken på att civila skulle kunna dö gjorde att ANC helt avstod från väpnad kamp.
Det är också uppenbart att det som skedde den svarta lördagen inte hade någon som helst koppling till det påstådda förhållande att kolonisatörerna bodde på den mark varifrån flyktingarna i Gaza fördrevs genom så kallad etnisk rensning – som alla vet flyttade araberna på sig av egen fri vilja. En mer rimlig analogi för det som hände den svarta lördagen är därför Utøya.
Vi måste även tänka igenom det här med Hamas utifrån Sveriges behov. Vi kan inte ha en fungerande demokrati här i landet om inte alla instämmer i detta minimum av lojalitet till demokratin: fördöm den entitet som mördar civila, kidnappar civila, bränner ner civila bostadsområden. Sådant fördömande är ett obligatorium – de som inte håller med har förverkat sin rätt att yttra sig.
De som hejar på det goda laget, Mellanösterns enda demokrati, civilisationens utpost mot barbariet, behöver inte avkrävas några motsvarande fördömanden.
Den sidan gör helt enkelt inte så här.
Det är ett grundvillkor för deltagande i det svenska samhället att man entydigt fördömer den som utför terror mot civila. Jag som själv har halviranska barn – hälften av deras blod kommer alltså från Iran, terrorns själva hjärta – måste fostra dem till vit dygd genom att varje morgon och kväll få dem att säga efter mig: jag fördömer Hamas.
Så alla palestinier och Palestinavänner och övriga potentiellt ovita osvenskar, gör nu som jag gör. Låt det stå klart, svart på vitt.
Ja, ja, ja, jag fördömer Hamas.