Kina är en supermakt på uppgång, medan USA är en supermakt på nedgång. Kinas militära uppbyggnad är snabbare än USA:s och landet köper upp hamnar och bygger strategiska vägar runt världen. Per-Åke Lindblom läser Lenin och kommer fram till att Kina är morgondagens imperialistmakt.

Sedan 1978 har Kina i rasande takt omvandlats till en kapitalistisk och imperialistisk supermakt. Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsjusterad BNP och är nummer två efter USA i fråga om nominell BNP.¹ Kina har också de näst största militärutgifterna i världen efter USA. Den avgörande förutsättningen för denna omvandling har varit upprättandet av Kinas Kommunistiska Partis borgerliga diktatur, som inleddes med Deng Xiaopings maktövertagande efter Mao Zedongs död.

Partiet har genomdrivit en fullständig omvälvning av ägandeförhållandena och den ekonomiska politiken. I motsats till kaoset i Ryssland efter 1991 har KKP haft fullständig kontroll över den ekonomiska utvecklingen. Utländska ägarintressen har aldrig tillåtits att dominera ekonomin. De statsägda företagens roll, som numera drivs enligt vinstprinciper, har dock successivt minskat till förmån för de privatkapitalistiska företagens.

Kina leds idag av ett byråkratborgerskap och storborgerskap i skön förening, som är framsprunget ur KKP.² Det består av partiföreträdare, monopolkapitalister med nära band, inklusive släktband, till partieliten och en del uppkomlingar.

Kina sitter på världens största valutareserver. Samtidigt som Kina är världens ledande varuexportör är det också ett kapitalexporterande land. Kina investerar inte bara i form av uppköp av utländska företag, hamnar och i bygget av ny infrastruktur, exempelvis Sidenvägen, utan också för att försäkra sig om säker tillförsel av strategiska råvaror, framför allt från Afrika.

Kina investerar inte bara i form av uppköp av utländska företag, hamnar och i bygget av ny infrastruktur, exempelvis Sidenvägen, utan också för att försäkra sig om säker tillförsel av strategiska råvaror, framför allt från Afrika.

Lagen om kapitalismens ojämna utveckling har hitintills visat att förr eller senare kommer uppåtstigande imperialistiska stormakter att hamna i konflikt med tidigare dominerande stormakter. Rivaliteten mellan två imperialistiska block har redan utmynnat i två världskrig.

Stämmer denna beskrivning överens med klassisk marxistisk teori om imperialismen? Om vi utgår från Lenins teori om imperialismen så som den framställdes i hans bok ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium ”. I denna lanserar han de berömda fem kännetecknen:

• Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
• Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta “finanskapital”.
• Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
• Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
• Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad. ³

Lenins korta definition av imperialismen var att imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium. Stämmer det på Kina? Låt oss se efter.

Vilken klass härskar i Kina?

Låt oss se på de två första punkterna bland Lenins kännetecken! Vilken klass härskar alltså i Kina?

Redan Kinas ginikoefficient på 0,382 (2019) vittnar om att det nuvarande Kina är ett högst ojämlikt samhälle, ett typiskt kapitalistiskt samhälle.⁴ Kina har i för sig inte den högsta ginikoefficienten i världen, som i stället återfinns i länder som Sydafrika med 0,63 (2014) och Brasilien med 0,529 (2021). Kina placerar sig strax under USA med 0,397 (2020), men före länder som Ryssland, 0,36 (2020) och Indien, 0,357 (2019). Den lägsta ginikoefficienten i Europa har Slovakien med 0,232 (2019). Kinas stadsbefolkning hade 1979, tre år efter Mao Zedongs död, fortfarande en ginikoefficient på bara 0,16.⁵

De nya makthavarna i Kina genomförde de marknadsekonomiska reformerna i två steg, den första generationens reformer 1978 – 1989 och den andra generationens från 1990. Eftersom det var viktigt för dem att slå sönder kommunsystemet på landsbygden, inleddes jordbruksreformerna 1979. Detta innebar att det kollektiva ägandet av mark, boskap och jordbruksmaskiner avskaffades samtidigt som ett kontraktsystem infördes. Jordbruksmarken förvandlades gradvis till privat egendom, som skulle producera för marknaden. Eftersom många bönder inte kunde försörja sig på sin privata mark, ledde detta till att många bönder lämnade jordbruket och sökte sig till städerna. Därmed uppstod en gigantisk reservarmé av arbetslösa.

Den öppna dörrens politik, som tillät utländskt kapital i stor skala, inleddes 1980; Kina anslöt sig samma år till Internationella Valutafonden och Världsbanken, som domineras av USA och dess närmaste allierade, vilket innebar att landet även formellt ingick i det världsimperialistiska systemet.⁶

Utländska företag tilläts etablera sig i första hand i de speciella ekonomiska zonerna i kustprovinserna. Under 1980-talet fokuserade den kinesiska regeringen i första hand på jordbruket och på att uppmuntra bildandet av små och mellanstora företag. Men från och med 1997 inleddes en total omstrukturering av de statsägda företagen. Den första åtgärden bestod i att sälja små statsägda företag till respektive företagsledningar. Den andra åtgärden bestod i att omvandla resterande statsägda företag till aktiebolag, som dock i huvudsak ägdes av olika regeringsorgan. Dessutom underlättades samägandet med utländskt kapital.

Den första åtgärden bestod i att sälja små statsägda företag till respektive företagsledningar. Den andra åtgärden bestod i att omvandla resterande statsägda företag till aktiebolag, som dock i huvudsak ägdes av olika regeringsorgan.

Den tredje åtgärden innebar att det ställdes vinstkrav på de statsägda företagen. Samtidigt berövades arbetarna ”risskålen av järn”, d.v.s. rätten till livslång anställning, en åttagradig löneskala där arbetarna flyttades upp genom tjänstgöringstid, åttatimmars arbetsdag och en rad sociala förmåner som pensioner, gratis sjukförsäkringsförmåner, betald föräldra- och sjukfrånvaro och subventionerade livsmedel, bostäder och barnomsorg. I stället tvingades arbetarna förnya sina arbetskontrakt med företagsledningen varje år och ackordslöner infördes på bred front.⁷ De kinesiska arbetarna motsatte sig naturligtvis dessa åtgärder, men kördes över med alla medel, särskilt som de saknade självständiga fackföreningar och all politisk opposition hade kvävts dessförinnan. Den enda möjligheten för arbetarna var att gå ut direkt i vild strejk. Detta har också de kinesiska arbetarna gjort regelbundet; i år har det redan inträffat minst 130 strejker.⁸

Ett annat exempel är det obefintliga arbetarskyddet i Kina, som vittnar om arbetarklassens dåliga ställning. När jag 2005 besökte Kina, läste jag regelbundet engelskspråkig kinesisk press. Kina producerade då 30 procent av världens kol, men hade 80 procent av olyckorna i kolgruveindustrin globalt. Under tiden 2/8 – 11/8 2005 dödades 140 kolgruvearbetare i olyckor, d.v.s. 14 kolgruvearbetare per dag. Medellönen för dessa gruvarbetare var 900 yuan, drygt 900 kronor i månaden. Fönsterputsarna på skyskraporna i Shanghai tjänade 25 yuan i timmen; detsamma som en kopp kaffe på Starbucks kostade.⁹

De ekonomiska reformerna ledde självfallet till uppkomsten av en klass av privatkapitalister och i slutändan till ett kinesiskt finanskapital. Enligt Forbes stod de 100 rikaste miljardärerna i Kina 2022 för en samlad förmögenhet på 907,1 miljarder dollar.¹⁰ Bara USA har flera dollarmiljardärer än Kina.

Bara USA har flera dollarmiljardärer än Kina.

Det är inte ens nödvändigt att i detalj redovisa en klassanalys av dagens Kina; det räcker med att konstatera att förekomsten av dollarmiljardärer är helt oförenlig med ett socialistiskt övergångssamhälle. I början av de ekonomiska reformerna, som öppnade dörren för privatkapitalismen, försökte Deng Xiaoping och kompani försvara dessa genom att hänvisa till Den nya ekonomiska politiken (NEP) i Sovjetunionen på 1920-talet. Men NEP-politiken tillämpades bara från 1922 till 1928 och syftade främst till att få igång varucirkulationen efter inbördeskriget. Staten fortsatte att kontrollera storindustrin, bankerna och utlandshandeln. De ekonomiska reformerna har däremot förvandlat Kina från ett socialistiskt land till ett statskapitalistiskt och socialimperialistiskt land. I Kina har det inhemska monopolkapitalet sammansmält med bankapitalet och bildat ett finanskapital.

På Forbes lista ”The Global 2000” från 2023 återfinns totalt 611 amerikanska företag och 346 kinesiska företag, d.v.s. närmare hälften av alla listade företag.¹¹ Av de tio största företagen är sex amerikanska, tre kinesiska och ett saudiarabiskt. De tre kinesiska företagen är alla banker, den ena hörnstenen i finanskapitalet. På Forbes lista över Kinas rikaste miljardärer kan man se från vilka branscher dessa har hämtat sina rikedomar.¹²

Man måste komma ihåg att Kina redan hade kommit mycket långt i fråga om industrialiseringen, när Deng Xiaopings maktövertagande skedde. Det betydde också att byråkratborgerskapet i Kina gick till ett dukat bord, vilket också förklarar den starka ställning byråkratborgerskapet har i den nuvarande ekonomin, något som exempelvis kommer till uttryck i kontrollen av bankerna. I motsats till utvecklingen i Sovjetunionen 1990 – 1991 hade Kinas Kommunistiska Parti dessutom full kontroll över utvecklingen. I Västeuropa och USA utvecklades monopolkapitalismen successivt under en längre tid, varvid konkurrensen mellan kapitalisterna obönhörligen ledde till monopol. Det dukade bordet i Kina och Ryssland innebar att byråkratborgerskapet helt enkelt kunde lägga beslag på statlig egendom och omvandla den till privat egendom.

Det dukade bordet i Kina och Ryssland innebar att byråkratborgerskapet helt enkelt kunde lägga beslag på statlig egendom och omvandla den till privat egendom.

Finansoligarkin i Kina är också väl företrädd i överbyggnaden. Sjuttio rika ledamöter av den kinesiska nationella folkkongressen hade vid en tidpunkt en samlad förmögenhet som översteg de 535 medlemmarnas av amerikanska kongressen, Högsta domstolen, presidenten och hans stab tillsammans. ¹³ Redan 1992 började Kinas Kommunistiska Parti uppmuntra partimedlemmar att starta egna företag enligt Deng Xiaopings motto ”att bli rik är ärofullt”. Från och med 2001 uppmanade också Kinas Kommunistiska Parti kapitalister öppet att bli medlemmar. ¹⁴ 2002 var ungefär en femtedel av Kinas privata entreprenörer redan medlemmar i partiet. ¹⁵ Det är självklart absurt att kapitalister kan vara medlemmar i ett kommunistparti, särskilt vid makten. Det bevisar bara att Kinas Kommunistiska Parti inte är mer revolutionärt än det Institutionaliserade Revolutionspartiet (PRI) i Mexiko, d.v.s. ett borgerligt parti.

Kina som imperialistisk supermakt

Lenins tredje kännetecken var att ”kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.” Detta grundläggs initialt genom att värdet av länders varuexport överstiger varuimportens värde, d.v.s. det uppstår en positiv handelsbalans. Efter 1978 utvecklades Kina till ”världens verkstad” på grund av låga lönekostnader, vilket innebar att många utländska företag sökte sig dit eller ökade sin direktimport från Kina. De främsta nettoexportörerna för närvarande är Tyskland (274,8 miljarder dollar), Japan (184,5 miljarder dollar) med Kina på tredje plats med 141,3 miljarder dollar. Den främsta nettoimportören av varor är USA med 498,4 miljarder dollar med Storbritannien på andra plats med 106,9 miljarder dollar.¹⁶

Men Kina är också en mycket betydande kapitalexportör. Redan i statistik från 2008 ¹⁷ framkommer det att Kina stod för den största andelen av världens kapitalexport med 24,2 % och Tyskland på andra plats med 12,9 %. I fråga om världens kapitalimport stod USA samma år för 43 %, med Spanien som tvåa med 9,8 %. Länders andel av världens kapitalexport och –import fluktuerar över tid. Enligt statistik från 2019 stod Tyskland för den största kapitalexporten med en andel på 18,9 % med Kina på andra plats med 13,8 %. USA var fortfarande etta i fråga om kapitalimport med en andel på 35,5 % med Storbritannien på andra plats med 14 %.¹⁸

Det är inte så märkligt att USA är världens största nettokapitalimportör. Alltsedan 1970-talet har USA haft ett växande handelsunderskott och allt större militärutgifter.

USA fungerar som finanscentrum – och Storbritannien på andra plats – i världen. Det betyder att utländska kapitalister investerar sitt kapital i amerikanska och brittiska banker, köper upp företag och fastigheter i USA eller Storbritannien eller köper statsobligationer, eftersom de anser att deras kapital är säkrare där eller att de inte kan få tillräcklig avkastning på det hemmavid. Det är inte så märkligt att USA är världens största nettokapitalimportör. Alltsedan 1970-talet har USA haft ett växande handelsunderskott och allt större militärutgifter. Det amerikanska handelsunderskottet för varor och tjänster uppgick till 616,8 miljarder dollar 2019. Importen uppgick till 3,1 biljoner dollar och exporten till endast 2,5 biljoner dollar. Det att USA idag i huvudsak är kapitalimportör betyder ju samtidigt inte att USA har upphört att exportera kapital.

Kinas ”utländska nettotillgångar” överskred 1 biljon dollar 2007 och 2 biljoner dollar i mitten av 2011. Kinas totala kumulativa kapitalexport uppgick till 5 biljoner dollar 2012. Detta ska dock jämföras med USA:s totala kumulativa kapitalexport på 21,6 biljoner dollar (utlandsägda tillgångar i USA uppgick samtidigt till 25,9 biljoner dollar), men USA har varit ett imperialistiskt och kapitalexporterande land så mycket längre än Kina.¹⁹

Kina som politisk och militär supermakt

Världens militärutgifter uppgick 2022 till 2240 miljarder dollar. ²⁰ Det innebar en ökning med 3,7 procent jämfört med föregående år; särskilt stor var ökningen i Europa på grund av kriget i Ukraina. USA har fortsatt världens klart högsta militärutgifter. De amerikanska militärutgifterna uppgick till 877 miljarder dollar under 2022, vilket motsvarade 39 procent av världens totala militärutgifter och nästan tre gånger så mycket som Kina, som har världens näst högsta militärutgifter, 292 miljarder dollar. Kinas militärutgifter har ökat under 28 år i följd. USA, Kina och Ryssland svarade tillsammans för 57 procent av världens militärutgifter. USA spenderar dock en större andel av sin BNP på militärutgifter än Kina – 3,2 procent mot 1,9 procent (2018).²¹

Kina, har världens näst högsta militärutgifter, 292 miljarder dollar. Kinas militärutgifter har ökat under 28 år i följd.

NATO har som bekant också satt som mål att alla dess medlemsstater ska spendera minst 2 procent av BNP på sina militärbudgetar. Webbplatsen 2023 Military Strength Ranking kan geen vink om de militära styrkeförhållandena i världen idag. Den rangordnar staternas militära kapacitet enligt 60 kriterier och anger följande fem stater som de starkaste: USA, Ryssland, Kina, Indien och Storbritannien. Placeringen av Ryssland på andra plats torde bero på Rysslands kärnvapenarsenal, som i princip motsvarar USA:s. ²²)

En nyckelfråga i detta sammanhang är också om den kinesiska krigsmakten är inriktad på försvar eller om den också ska kunna agera offensivt. Uppbyggnaden av ett lands krigsmakt säger mycket om dess långsiktiga strategi. Under tiden 1949 – 1976 var Kinas sjöstridskrafter helt inriktade på kustförsvar. I dag är Kina överlägset USA i två avseenden, manskapsresurser och örlogsflotta medan USA är överlägset i form av kärnvapen och flygstridskrafter. Kina har i och för sig betydligt färre hangarfartyg än USA, men hangarfartygen har inte samma betydelse idag som under andra världskriget med tanke på utvecklingen av kryssningsrobotar.²³

En kinesisk militärteoretiker som Chen Zhou ²⁴ är helt öppen med att Kina i fortsättningen kommer att agera mer offensivt militärt:

“Idag medan den kinesiska ekonomin alltmer ingår i det globala ekonomiska systemet och statens intressen kontinuerligt sträcker sig utåt, kommer Kinas nationella försvar att inta en mer aktiv och öppen hållning till att röra sig utåt mot omvärlden, det kommer bevara statens intressen i en bredare sfär av områden bortom gränserna för dess territorium och suveränitet, och kommer att ge militärt stöd åt och garantera dess utvecklingsintressen. “²⁵

En av den kinesiska flottans uppgifter är att skydda oljeleveranserna från Mellanöstern. Kina har idag en egen välutvecklad vapenindustri och är inte alls beroende av vapenimport. Dessutom är produktionskostnaderna för olika vapensystem i Kina betydligt lägre än i USA. Kina har ett mycket modernt drönarprogram och deras rymdprogram vittnar om att missilerna är minst lika avancerade som USA:s.²⁶

USA har minst 750 militära baser och installationer utomlands och har efter andra världskriget bedrivit en rad aggressionskrig.²⁷ Kina har bara ett begränsat antal militära baser utomlands och har ännu inte startat något fullskaligt krig mot något annat land. Men betyder det att Kina inte är ett imperialistiskt land? Kinesiska maoister hävdar med rätta:

”Det enda som kan rättfärdiga den kinesiska socialimperialismen är att Kina inte direkt invaderar andra länder med vapen. Vissa människor anser därför att Kina inte verkar vara ett imperialistiskt land. Kriteriet för att bedöma om ett land är ett imperialistiskt land omfattar dock inte väpnad invasion av andra länder. Särskilt i det moderna samhället använder imperialistiska länder (som Kina) sällan våld för att öppna dörren till efterblivna länder.”²⁸

Det enda som kan rättfärdiga den kinesiska socialimperialismen är att Kina inte direkt invaderar andra länder med vapen, menar kinesiska maoister.

Irak förvandlades inte plötsligt till ett imperialistiskt land, då det anföll Iran 1980, eftersom imperialismen till sin natur i första hand är ekonomisk. Schweiz är däremot imperialistiskt, trots att det varken tillhör EU eller NATO och trots Schweizergardet i Vatikanstaten. Schweiz är i ekonomiskt hänseende fullständigt integrerat i det världsimperialistiska systemet.

De kinesiska maoisterna påpekar vidare i samma intervju:

”I december 2017 tvingades till exempel Sri Lanka att hyra ut den strategiskt värdefulla hamnen i Hambantota till kinesiska socialimperialister i 99 år på grund av sin oförmåga att betala tillbaka sina skulder till kinesiska socialimperialister, och att lämna över marken nära hamnen till kinesiska socialimperialister för utveckling och byggande av en industripark. Folket i Sri Lanka protesterade kraftigt mot dessa förrädiska handlingar från myndigheternas sida och mot den kinesiska socialimperialismens förtryck. Men motståndet slogs ned med våld av de srilankesiska myndigheterna.”²³

Kina har också växande konflikter med grannländer som Japan, Vietnam, Filippinerna om kontrollen av havet runt Kina. Kina tvekar inte att använda maktmedel om det behövs.

Kina är alltså en supermakt på uppgång, medan USA är en supermakt på nedgång. Men USA är fortfarande betydligt militärt starkare än Kina.

Men måste rivalitet mellan imperialistiska stormakter och supermakter alltid sluta i världskrig?

Nej, rivaliteten mellan USA-imperialismen och den sovjetiska socialimperialismen, som var särskilt intensiv på 1970-talet, slutade med den sovjetiska socialimperialismen kollapsade 1991 på grund av såväl interna som externa faktorer.²⁹

Det är redan för sent för USA att starta ett preventivkrig mot Kina i form av ett storskaligt anfallskrig. T.o.m. Nordkoreas innehav av kärnvapen utgör en försäkring mot ett angrepp från USA. Kina har bedrivit en mycket försiktig ekonomisk, politisk och militär uppbyggnad alltsedan Deng Xiaopings maktövertagande. 1990 formulerade han den s.k. 24-teckenstrategin:

”Observera lugnt; säkra vår position; ta lugnt itu med affärerna; dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att upprätthålla en låg profil; och gör aldrig anspråk på ledarskap.”³⁰

I motsats till den sovjetiska socialimperialismen har Kina hittills inte hamnat i några ställföreträdande lokala krig med USA, än mindre har Taiwan återtagits. I det pågående kriget i Ukraina har Kina hittills inte gett något Ryssland något militärt stöd. Men säkerligen kommer Kina att så småningom att göra ”anspråk på ledarskap.”

Militärt kan Kina än så länge alltså inte mäta sig med USA. USA:s militära utgifter är som tidigare visats i runda tal tre gånger så stora som Kinas. Kinas militära uppbyggnad är dock snabbare än USA:s. Företrädare för USA:s militära etablissemang förutspår att Kina kommer att passera US Air Force i fråga om antal flygvapen och ha dubbelt så många u-båtar 2030.

Företrädare för USA:s militära etablissemang förutspår att Kina kommer att passera US Air Force i fråga om antal flygvapen och ha dubbelt så många u-båtar 2030.

Även ifråga om rymd- och missilteknologin kommer Kina att gå förbi. Avgörande i långa loppet för ett lands förmåga till att bygga upp en slagkraftig konventionell militär kapacitet är dess ekonomiska styrka. Därför var Japan dömt att förlora kriget mot USA i Stilla havet under andra världskriget. Även om Kinas ekononomiska tillväxt, som fr.o.m. 1978 uppgått till 9 procent i genomsnitt per år ³¹, har börjat plana ut – den beräknas uppgå till drygt 5 procent för 2023 – så att Kina så småningom skulle landa på en köpkraftsviktad BNP per capita motsvarande Portugals, skulle Kinas ekonomiska styrka vara dubbelt så stor som USA:s.

Det är omöjligt att idag förutsäga exakt vilka former som rivaliteten mellan USA och Kina kommer ta sig uttryck i. Men det kommer att finnas gott om konfliktanledningar, bland annat ifråga om kontrollen av vissa strategiska råvaror. Det hänger också på vilken allianspolitik, som USA respektive Kina kommer att genomföra i framtiden. För närvarande har USA betydligt fler allierade än Kina och leder dessutom militäralliansen NATO. Kinas allians med Ryssland är inte förpliktigande på samma sätt som NATO; BRICS ³² är enbart ett ekonomiskt samarbetsorgan. Samtidigt måste man komma att Kina och Indien har traditionella motsättningar, vilket är ett skäl till att samarbetet inom BRICS inte löper friktionsfritt. Kina har dessutom motsättningar till Vietnam, Malaysia, Filippinerna, Sydkorea och Japan i närområdet. USA kommer att göra allt för att underblåsa dessa motsättningar, medan Kina kommer att försöka ta sig ur samma inringning.

Min bedömning är att Kina kommer att överflygla USA på alla plan, utom förmodligen vad gäller BNP per capita, utan att USA kan göra något åt saken.