Den italienske skolministern har stämt en politisk kritiker för ärekränkning. Författaren Nicola Lagioia, som Parabol tidigare intervjuat, kritiserade politikerns tilltag att stänga av en lärare som kritiserat honom – och blev själv stämd. Monica Mazzitelli berättar om ett Italien där konflikter inte längre löses med debatt, utan med polisiära åtgärder.

Fascism har alltid rimmat med censur och trots att det inte råder en diktatur i Italien så ser man ändå tydliga signaler på begränsningar av yttrandefrihet i dagens läge. Under de senaste månaderna har bland andra skolministern Giuseppe Valditara, medlem i Lega Nord (ett parti som delar många grundvärderingar med Sverigedemokraterna), trampat tungt på den stigen.

För några månader sedan kritiserade gymnasieläraren och kulturprofilen Christian Raimo skolministern offentligt i ett stridslystet politiskt uttalande. Han sa bland annat att Valditara var ”en snuskig, repressiv och farlig skurk”, en måltavla som man skulle försöka träffa “som man träffar Dödsstjärnan i Star Wars”, vilket resulterade i att Raimo straffades med avstängning från sitt arbete i tre månader och även till att hans lön blev halverad.

Han sa bland annat att Valditara var en snuskig, repressiv och farlig skurk.

För några månader sedan intervjuade vi Nicola Lagioia, en av Italiens främsta kulturpersonligheter och författare.¹ Han skrev en kraftfull artikel om fallet i tidskriften Lucy – Sulla Cultura där han bland annat hävdade: ”Detta är ett oroande prejudikat för vår demokrati […]. Det frammanar ett av demokratins minst omhuldade begrepp: föredömlighet. Att slå på Raimo innebär att man försöker skrämma bort alla andra lärare.”²

Lagioia argumenterade vidare att Valditara borde ha stämt Raimo som privatperson istället för att straffa honom som lärare, ”även om,” fortsatte Nicola, ”en minister som stämmer en medborgare för att han anser att hans heder har skadats uppriktigt sagt är ynklig.”

I maj 2024 hade Valditara tweetat om hur ”utlänningar” bör behandlas i skolan för att lära sig italienska ordentligt. Han skrev: ”Om man kommer överens om att utlänningar ska assimileras till de grundläggande värderingarna som finns inskrivna i konstitutionen, kommer detta att ske lättare om majoriteten i klasserna består av italienare, om de kommer att studera italienska på ett förbättrat sätt i fall de inte redan kan det väl, om italiensk historia, litteratur, konst och musik undervisas på djupet i skolorna, om deras föräldrar också är engagerade i att lära sig det italienska språket och den italienska kulturen och om de inte lever i separata samhällen.”

Texten visade en förutsägbart fientlig ton gentemot invandring och kunde gått obemärkt förbi om den inte varit skriven på klumpig italienska. Många reagerade på tweeten – vissa med kritik, andra med skämt – och Valditara bad senare om ursäkt för språket. Han förklarade att han hade dikterat texten per telefon till en medarbetare och inte haft möjlighet att polera den i efterhand.

Texten visade en förutsägbart fientlig ton gentemot invandring och kunde gått obemärkt förbi om den inte varit skriven på klumpig italienska.

I Italien är det näst intill omöjligt att få medborgarskap om man har föräldrar med utländsk bakgrund, inte ens om man är född i landet och har bott där hela sitt liv. Landet tillämpar en jus sanguinis-princip (”blodsrätt”), vilket innebär att personer som kan bevisa italienskt påbrå lättare är berättigade till medborgarskap – till skillnad från jus soli– (”landrättighet”) princip, där medborgarskap baseras på födelseplats. Till exempel: En argentinare, som har en italiensk mormor, kan ha goda chanser att få medborgarskap.

Några veckor efter tweeten var Lagioia gäst i ett tv-program där han skojade om texten och sa att med tanke på att det finns otaliga ”utlänningar” födda och uppvuxna i Italien, vore det inte förvånande om de klarade ett språktest i italienska bättre än ministern själv – särskilt eftersom Valditara tidigare hade medgett att hans tweet var bristfällig.

Bland alla som kritiserat hans tweet var det endast Nicola Lagioia som ministern valde att stämma för ärekränkning. Lagioia fick en kallelse till domstol för den 18 april 2025, med krav på 20 000 euro i skadestånd från Valditara.

Bland alla som kritiserat hans tweet var det endast Nicola Lagioia som ministern valde att stämma för ärekränkning.

Den 17 december 2024 skrev Lagioia på sin Facebook-sida: ”Ni får själva avgöra om ni vill leva i ett land där man inte kan kritisera en mäktig person på det här sättet. Ministern har förklarat att eftersom det skadestånd han kräver av mig är civilrättsligt och inte straffrättsligt, så är yttrandefriheten tryggad. För mig framstår dock den hotfulla avsikten tydligt. Som författare har jag fått betydligt mer elakartad kritik än så här, men jag har aldrig tänkt tanken att stämma någon – eftersom jag anser att det är en del av spelets regler. Att en minister inte ser det så tycker jag är allvarligt. Jag undrar vilken ny fas vi har gått in i.”³

Tidigare samma dag hade Lagioia skrivit ett annat inlägg med bland annat ett citat från Svenska Akademien 1997 om Dario Fo. Han skrev: I det land där Nobelpriset i litteratur gick till någon ‘som i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet’ tyckte jag att det var legitimt. Men kanske är vi inte längre det landet.

Anmälan väckte stor oro och starka reaktioner. Några dagar senare inleddes en offentlig dialog mellan ministern och författaren via tidskriften La Stampa. Lagioia skrev: ”Jag uppmanar ministern att omvandla vår tvist till ett tillfälle att förstå var gränsen för tankefrihet går i Italien idag” till vilket Valditara uppmanade i sin tur Lagioia att ”erkänna att han har gått utöver det legitima utövandet av kritik och att det inte är korrekt att förolämpa någon; att nedvärdera och misskreditera en person och inte hans idéer inte har något med politisk kritik att göra”.

Det bedöms inte sannolikt att ministern skulle vinna rättegången – om den hade ägt rum – men vi kommer aldrig att få veta säkert: Valditara har dragit tillbaka åtalet lagom till jul.

Det bedöms inte sannolikt att ministern skulle vinna rättegången – om den hade ägt rum – men vi kommer aldrig att få veta säkert: Valditara har dragit tillbaka åtalet lagom till jul.

Lagioia har kommenterat: ”Debatt är en grundläggande garanti för det demokratiska förfarandet; dess legitima utövande hör bäst hemma utanför rättssalen. Hanteringen av avvikande åsikter är ett av de mognadsprov som denna regering fortfarande kämpar med. Detta blir tydligt genom de rättsliga åtgärder som har vidtagits mot så många författare, intellektuella, journalister och fria medborgare. Min förhoppning är att detta ska förändras.”⁴

Det är absolut inte fel att ta itu med hate speech-frågan, och det är en nödvändig debatt, men om frågan ska lösas genom en anmälan för ärekränkning är det en oroväckande signal för demokratin i Italien. Inte oväntat med tanke på vilken regering som sitter på plats just nu, men det är klart att alla som rör sig inom skol- och kultursfären kommer att vara rädda att uttala sig och uttrycka avvikande åsikter. Hade det varit ett land med kortare demokratisk historia än Italien, så hade detta låtit som ett preludium till en diktatur.