Migrationen - så laddad och omdebatterad, ändå vet vi så lite om dess historia. Varje månad skriver forskaren Admir Skodo om ett begrepp relaterat till migration i historien eller vår samtid.

Den amerikanske sociologen Charles Tilly skrev på 90-talet om en vanligt förekommande form av ekonomisk exploatering inom etniska invandrargrupper: ”… medlemmar inom invandrargrupperna exploaterade ofta varandra eftersom de inte hade vågat sig på att exploatera de inrikes födda… De självexploaterande Mama och Papa, med blicken vänd mot barnens framtid, kunde exploatera sig själva lättare om de drev ett eget företag. De kunde också anställa – och underbetala – kvinnor och barn inom kärnfamiljen och släktgruppen. Detta hände i synnerhet när många från samma hemstad eller by engagerade sig i samma affärsverksamhet”.¹

Passagen hjälper mig kasta nytt ljus över tre minnen från tonåren.

Det första minnet: Bryggeriet
Jag är tretton. Det är 90-tal i Simrishamn. Min farbror, som jobbar på ett bryggeri i mellersta Sverige, frågar om farsan, äldre brodern och jag kan komma på besök och hjälpa honom sortera ölflaskor på bryggeriet. Det är nåt akut och bryggeriet behöver ha det gjort snabbt över en helg. Flaskbrist kanske, jag vet inte. Farsan säger okej. Vi åker upp en fredag.

Det är lite som ett nytt land för mig ”där uppe”. De talar annorlunda och istället för Skånemejerier säljs Arla i matbutikerna (blott en dag efter ankomsten kommer jag att tycka att ”vår” mjölk smakar bättre och att den smala Tetrapakförpackningen är mer användarvänlig; en längtan hem via kluriga psykologiska omvägar).

Vi har lördagen och söndagen på oss att få jobbet gjort. Omöjligt, säger jag för mig själv när jag inne i det vidsträckta lagerhuset vänder blicken upp, upp, upp och häpnar över de tornande, symmetriskt uppradade, backarna med osorterade ölflaskor. En öde stad i miniatyr, ett rationellt rutnätverk av ölbacksskyskrapor utspridda under en korrugerad plåthimmel. Våra röster, än skämt än befallningar, ekar i tomheten som omger arbetet.

Det är hårt arbete, men vi lyckas. Och det är kul, för det är sällan vi gör nåt tillsammans som familj. Vi har liksom en hel värld för oss själva. Och jag vill visa att jag är en bra arbetare.

Men jag får noll kronor för jobbet medans brorsan får 500, vilket gör mig avundsjuk.

Det andra minnet: Stranden

Jag är fjorton. Det är en ovanligt varm sommar i Skåne. Min kompis Kerim, en muslim från Serbien, frågar en dag om jag vill jobba och tjäna lite pengar. Vi skulle åka imorgon. Vad måste jag göra, frågar jag. Sälja glass i Åhus, säger Kerim. Kerims farsa, Jasmin, har en gammal polare från Belgrad som äger ett kebabhak i Åhus. Polaren vill sälja glass nu när det är så varmt och stranden är laddad med familjer som inte vet att deras barn behöver, ja, glass. Jag har inga pengar och driver mest runt stan om dagarna, spelar basket, kollar på Wayans brödernas filmer, lyssnar på Latin Kings och Infinite Mass skivor, badar. Visst säger jag.

Jasmin kör oss till Åhus i Mercedesen från 70-talet, vars olivgröna originalfärg han har färgat över med svart sprejfärg. Gud vet varför. Alla invandrare i staden skrattar åt den nya färgen, sprejfläckig som den är, och börjar kalla Jasmin Picasso, vilket, måste det erkännas till hans kredit, Jasmin tar med stoiskt jämnmod.

Jag och Kerim jobbar i Åhus hela dagen. Jag går längs stranden, tutar på det lilla hornet och skriker ”Glass! Glass!” med en plastlåda runt halsen, proppfull med is och glasspinnar. Solen är bländande och vid tolvtiden känner jag mig liksom inlåst i den outhärdliga hettan. Småungar med deras mammor och pappor springer fram till mig och rycker i lådan neråt så de kan se utbudet på pappret fastklistrat på lådöppningen. Piggelin, Cornetto, Sandwich, Nogger…

Det börjar bränna runt halsen från allt dragande. Jag känner mig som en okad dragoxe och börjar störa mig på ungjävlarna, på mammorna med läderbrun hud, på papporna i tajta Speedo badshorts och feta magar som väller, deglikt, över badshortslinningarna.

Men jag får också en adrenalinkick av att sälja. Det går lätt. Jag säljer slut och räknar tusentals kronor i den aluminiumfodrade matpåsen jag fick från kebabhakägaren, att använda som ”plånbok”.

Jag och Kerim får 100 spänn var för vårt arbete. Plus den sämsta kebabrullen jag nånsin har ätit, som ger mig uppblåst mage på väg hem. Jag och min mage känner oss blåsta. Jag börjar hata fanskapet som gav oss ”en chans”, börjar hata hans överdrivna belgraddialekt. Men ändå stolt att jag lyckats sälja slut på glassen.

Det tredje minnet: Bondgården

Jag har knappt fyllt sexton. Alen, en kompis från Bosnien, har en farsa som gör affärer med en Österlenbonde. Nåt att göra med sprit och kycklingar. Alen frågar om jag vill jobba på bondens gård en lördag. Bonden behöver hjälp med höstslåttern. Visst säger jag. Jag har, som vanligt, inga pengar (och avundas ständigt mina svenska klasskamrater som verkar kunna köpa vad de vill). Alens farsa, Sejfudin, kör oss till den avlägsna gården i sin Opel Omega. Lite Den enfaldige mördaren vibbar när vi kommer dit.

Det börjar med arbete på ett traktorsläp. Jag måste placera och stapla balarna per bondens anvisningar. Som Tetris typ. Balpressens öppning släpper ner fyrkantiga balar i rasande takt, medans traktorn skördar långsamt. Släpgolvet guppar nåt så våldsamt på den ojämna åkern. Så det blir en balansövning också. Jag fattar inte hur balarna kommer så snabbt när traktorn går så långsamt.

Med mig i släpet är Enes, Ms kusin från Rosengård. Han har en fjunmustasch, kolsvarta hår fördelade med jämna mellanrum över den vita överläppen, som ett mustaschpiano. Enes gör det bra. Jag mindre så. Jag kan inte riktigt förstå hur man staplar rätt i stundens hetta, så Enes tar över efter ett tag. Medans Enes sliter som ett djur, två faktiskt, får jag stå och guppa med släpet i ett hörn och känna mig helt otillräcklig, utkastad på nåt sätt, ihållande släpets jordbefläckade metallräcke, blickande ut mot de böljande åkrarna runtomkring, ovanför vilka svävar ett lågt hängande grått molntäcke. Jag vill bara ge mig ut i den stunden, därute.

När släpet är fullastat är det vidare till att lasta av balarna, bära in dem i den gamla ladan och upp på loftet. De torra och vassa stråna sticker i min hud där den inte skyddas av vantarna. Det är ohyggligt hårt arbete. Det värker i ryggen och i armarna.

Bonden klagar på mig. Han står nära mig, jag ser snusbulan, tänker att det måste vara fem kilo där, och luktar den snusiga, liksom frätande, andedräkten som ut med de klagande orden. Bondens omdöme: Admir är skitdålig på hötetris, men tydligen något bättre i ladan. Sejfudin kommer till mitt försvar. Bonden har ju rätt, men jag hatar honom ändå, det skelögda, snusande, slavdrivande fanskapet som, från vad jag kan höra, och min hörsel är vid det här laget predisponerad att höra lite vad den vill, kallar Robert, den polske arbetaren som bor på gården, ”Robot”. ”Robot, himta mera gössel”, ”Robot, fan hullur du peo me?”, ”Robot, gi fan i kyllingarna nu, fukusera di peo fixa räcket”.

Jag får 100 spänn för arbetet. Jag känner mig lättad när vi lämnar gården.

Bortom minnenas ideologiska slöja

Under tonåren trodde jag att det bara funkade såhär i just det skedet av livet, i just den här delen av världen, i just den här individens liv. Normalt liksom.

Det var långt senare som jag förstod att mina tidiga arbetslivserfarenheter strukturerades av en särskild ekonomisk logik där migration, klass, etnicitet och kapitalism satte villkoren för mina beslut, handlingar och möjligheter i livet. Och att det som jag då tog för verklighet var kort och gott ideologi. Ideologi i dess enklaste definition lyder: man vet inte om det, men man gör det.

Logiken i all korthet: När vissa invandrare från en etnisk eller nationell grupp blir småföretagare, eller beger sig ut i den informella ekonomin i jakt på snabba pengar, vänder de sig i regel till sina familjemedlemmar och etniska eller nationella fränder. Helst vill de anställa sina nära familjemedlemmar, för dessa är mest obenägna att framföra krav, de vet ofta inte om sina rättigheter, de vill inte gå emot familjen, alltså kan de lättast sugas ut. Men det går också bra att anlita minderåriga, papperslösa eller arbetslösa landsfränder.

Det finns otaliga exempel på hur denna logik har upprepats om och om igen sedan det sena 1800-talet i olika länder och bland olika invandrargrupper. I Irland, till exempel, minns vissa fortfarande idag hur deras släktingar ofta blev sämre behandlade av irländska arbetsgivare i London än av engelsmännen i stort, även när engelsmännen jämställde irländare med hundar.

Jag har alltså lärt mig att mina erfarenheter från barndomen var inrutade av en etnifierad klassdynamik. Men jag har också lärt mig nåt annat. Det var nåt stillsamt och anspråkslöst vackert i de där stunderna i bryggeriets katedrallika lagerhus. Det minnet kvarblir lika sött som en mogen jordgubbe, färskplockad från Österlens bördiga jord.