Ordet folkmord används ofta i politiska debatter men vad betyder egentligen begreppet? Och vad är skillnaden mellan folkmord och etnisk rensning? Winton Higgins, en framstående forskare på ämnet folkmord, reder ut begreppen.

“Folkmord” är ett laddat begrepp. Det är ett unikt kraftfullt verktyg i alla polemiska tvister. Ett verktyg som lockar till överanvändning och många debattörer tenderar också att tillämpa det på våldshandlingar som inte tydligt kvalificerar sig som just folkmord. Urvattningen av ordet överskuggar tyvärr innehållet i de avskyvärda brott som fastställdes i den första Nürnbergrättegången 1945-6: aggression, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. På senare tid har kommentatorer använt “f-ordet” i redogörelser för ryska grymheter i Ukraina, förföljelse av påstådda motståndare till Maduro-regimen i Venezuela, av kristna i Nigeria, av palestinier i Israel och tvångssterilisering i Sverige i början av 1900-talet.

Överanvändningen av termen som sådan suddar ut viktiga skillnader mellan alla de stora brott som nämns, vilket gör det svårare att tillämpa internationell straffrätt. Begreppet folkmord hjälper oss inte bara att ställa dagens förövare inför rätta, det ger oss också ett ovärderligt verktyg i den historiska analysen, särskilt när vi vill urskilja folkmordets kvarvarande arv i dagens konfliktfyllda postkoloniala samhällen. Av denna anledning måste vi förstå och använda ordet exakt. Vi måste alltså känna till ordets historia – hur det uppstod och varför.

Till skillnad från många av de andra ord vi använder har “folkmord” en enda författare. En författare som definierade begreppet med omsorg men som också skrev en bok om det och därefter ägnade resten av sitt liv åt att främja internationella åtgärder för att förhindra just det brott som han tillbringat så mycket tid med att definiera.

Till skillnad från många av de andra ord vi använder har “folkmord” en enda författare.

Författaren som här åsyftas är den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin (1900-59) och hans bok Axis rule in occupied Europe från 1943.¹ År 1948 svarade det nybildade FN med att anta en konvention som definierade folkmord som ett specifikt brott, baserat på Lemkins idéer och kunskap. Idag inkluderar många länder folkmord i sina straffrättsliga lagar och det är en av de fyra typer av brott som faller under Internationella brottmålsdomstolens (ICC) åtal. Folkmordsstudier, Genocide Studies, har under den senaste tiden inrättats vid många västerländska universitet.

Precis som Lemkin avsåg framkallar termen “folkmord” ett särskilt fördömande som skiljer sig från de andra mega-brotten som nämnts ovan. Folkmord förekommer ofta i samband med andra typer av brott, men måste ändock analyseras och åtalas som något som skiljer sig från dem. I grund och botten inträffar folkmord när en grupp människor (eller dess ledare) bestämmer sig för att utplåna en annan grupp av människor.

I grund och botten inträffar folkmord när en grupp människor (eller dess ledare) bestämmer sig för att utplåna en annan grupp av människor.

För att citera FN:s konvention om folkmord från 1948: gärningar som begås “i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan” ². Avsikten är här det avgörande. Folkmördaren försöker utrota alla medlemmar av målgruppen på basis av vilka deras avsedda offer är, snarare än vad de påstås ha gjort. Under Förintelsen – det arketypiska fallet för många folkmordsanalytiker – bestämde sig myndigheterna i Nazityskland för att döda alla judar bara för att de var judar. Bland de sex miljoner judar som mördades fanns 1,5 miljoner barn – från nyfödda spädbarn till tonåringar.³

Utplåningen som begreppet folkmord avser behöver inte alltid vara fysisk utan den kan riktas mot de kulturella fundamenten i en viss etnisk identitet och därmed förstöra gruppen som sådan genom att utplåna dess identitet. Vanliga folkmordshandlingar i denna kategori inkluderar undertryckande av målgruppens språk, kulturella institutioner och viktiga kulturella platser – men även förhindrande av reproduktion inom gruppen, samt stöld av barn.

I de folkmord som genomfördes efter Jugoslaviens sammanbrott på 1990-talet fanns det till exempel serbiska våldtäktscenter där muslimska bosniska kvinnor spärrades in. Efter att ha blivit våldtagna kunde dessa kvinnor inte gifta sig eller föda barn, enligt normerna i deras samhälle.⁴ Idag ses organiserade våldtäkter som en folkmordshandling. En handling som också vittnar om en inneboende brottslighet – men också en moralisk ondska.

En tanke som här väcks berör ordet folkmords historiska kontext. Är folkmord, liksom ordet i sig, ett modernt fenomen? Tyvärr inte. Som rättsarkeologer har visat utövade förhistoriska människogrupper folkmord. I Gamla testamentet nämns ett flertal folkmord (vissa av dem gillande). En gissning är att de folkmord som nämns tillsammans krävde 1,2 miljoner människors liv: barn, kvinnor och män. Man kan läsa om folkmord också i många andra antika texter, t.ex. i Thukydides historia om det peloponnesiska kriget på 500-talet f. Kr.⁵

Folkmord är inte heller något som kan förpassas till det förflutna, utan det pågår än idag i till exempel Burma (mot Rohingyafolket). Men också i Kina där ett kulturellt folkmord för nuvarande äger rum (mot uigurerna i Xinjiangprovinsen).⁶

Moderna folkmord

Moderna folkmord innehåller särpräglade motiv och metoder som Lemkins varnade oss för. Det är därför hans definition är så viktig idag. Vissa begås fortfarande av icke-statliga aktörer, som exempelvis Islamiska statens försök, för ett årtionde sedan, att utrota yazidier och andra religiösa minoriteter.⁷ Sådan etnonationalism innebär en uppenbar fara för att folkmord ska ske på en språkligt, rasmässigt och religiöst avvikande grupp, en grupp som inte anses höra hemma i “das Volk”.

Sådan etnonationalism innebär en uppenbar fara för att folkmord ska ske på en språkligt, rasmässigt och religiöst avvikande grupp, en grupp som inte anses höra hemma i das Volk.

Den franska revolutionen år 1789 lanserade dock en alternativ modell för nationell tillhörighet. En tillhörighet där nationen består av “medborgare” som därmed ingår i den specifika nationen genom sin gemensamma lojalitet till – och sitt deltagande i – den aktuella statens lagar och konstitutionella upplägg.⁸ I teorin gör alltså medborgarnationalismen etnisk homogenitet irrelevant och öppnar istället upp för en mångkulturell nation. Begreppen etnostater och medborgarstater är naturligtvis rena modeller – motsatta ändar av ett spektrum. De flesta av dagens stater hopar sig nära den ena eller andra änden, men de är aldrig helt “rena” fall.

Bit för bit har västeuropeiska nationalstater, och många av deras nuvarande utomeuropeiska koloniala efterföljare, antagit medborgarnationalism som grunden för medborgarskap och tillhörighet. Men den etniska nationalismen lever vidare i väst, till exempel i högerextrema massrörelser. Förintelsen är det viktigaste monumentet över etnonationalismens västerländska arv och fortsatta kulturella fortlevnad, inte minst i antisemitisk skepnad.

Kolonialt folkmord

Sedan antiken har folkmord ofta åtföljts av landövertaganden. År 416 f.Kr. utplånade atenarna hela befolkningen på ön Melos för att ta den i anspråk för eget bruk. Under medeltiden rövade västvärldens härskare till sig mark i flera påföljande korståg och ämnade utplåna alla muslimer och judar som befann sig där, när deras arméer rörde sig österut mot Palestina. Detta är exempel från en mängd liknande episoder.

I och med uppkomsten av moderna europeiska nationalstater blev det gigantiska markrofferiet i avlägsna delar av världen, och bosättandet av dessa områden, en central syssla för europeiska politiker. Allt som oftast var de också en förevändning för folkmord på ländernas ursprungsbefolkning.

Klassiskt sett består en stat av ett folk med en gemensam historia, ett gemensamt hemland och ett gemensamt öde. Denna truism skapar ett frätande legitimitetsproblem för dagens “nya Europa”: Australien, USA, Kanada och staterna i Central- och Sydamerika. Samtliga uppstod nämligen genom folkmord: europeiska nybyggarkoloniala projekt som iscensatte slakt och kulturell utplåning av ursprungsbefolkning.⁹

Dagens nya Europa: Australien, USA, Kanada och staterna i Central- och Sydamerika uppstod genom folkmord: europeiska nybyggarkoloniala projekt som iscensatte slakt och kulturell utplåning av ursprungsbefolkning.

I dag spökar detta folkmordsarv i många forna kolonier. Ursprungsbefolkningen är än idag starkt diskriminerad vilket inte minst syns i den senaste tidens avslöjande av offentliga (eller “officiella”) historier – det vill säga myter om ett heroiskt nationellt ursprung – som lärs ut i skolor och hedras på offentliga platser och i offentliga ritualer för att stärka den nationella tillhörigheten. Myter som i den nationella stolthetens intresse helt eller delvis förtränger den faktiska historien och minnet av det ursprungliga folkmordet som lade grunden för statsbildningen.

Just nu visar Australien prov på ovanstående. Dess grundlag från 1901 vilar på den grundläggande rättsliga fiktionen om terra nullius (ingenmansland): när britterna anlände och bosatte sig på kontinenten från slutet av 1700-talet kränkte de inte någons rättigheter, än mindre skadade de någon, eftersom ingen bodde där ändå.¹⁰ I verkligheten sträcker sig ursprungsbefolkningens närvaro på kontinenten minst 65 000 år tillbaka, enligt de senaste arkeologiska rönen.

De storskaliga massakrerna, fördrivningarna, våldtäkterna och barnaroven som kolonialismen faktiskt innebar doldes alla i vad den ledande antropologen WEH Stanner 1968 kallade “den stora australiska tystnaden”. En tystnad som är grundläggande för den nationella myten om det oskyldiga ursprunget. En tystnad som existerar än idag.¹¹

Dock har forskare på senare tid lyft omfattningen av det koloniala våld som uppfyller FN:s definition av folkmord, och som ligger till grund för det moderna Australien.¹² För 26 år sedan visade en offentlig utredning att stöld av barn var institutionaliserat och pågick under många årtionden, ända in på 1970-talet. Slutsatsen blev att denna praxis i sig utgjorde folkmord i enlighet med FN-konventionen.¹³

I oktober i år röstade alla vuxna australiensare (det är obligatoriskt att rösta) i en folkomröstning om att ändra författningen för att upphäva begreppet terra nullius och uttryckligen erkänna att ursprungsfolken verkligen var först.

I oktober i år höll Australien en folkomröstning om att ändra författningen för att upphäva begreppet terra nullius och uttryckligen erkänna att ursprungsfolken verkligen var först.

Tanken med ändringen var att ge ursprungsbefolkningen en institutionell röst för att kunna tala till parlamentet om politik som påverkar dem. Det skulle vara ett försök att överbrygga dagens enorma klyfta mellan ursprungsfolks och icke-ursprungsfolks livschanser – en typisk kvarleva från koloniala folkmord. Ursprungsbefolkningens ledare har länge krävt detta, utöver ett avtal mellan ursprungsbefolkningar och icke-ursprungsbefolkningar, och ett erkännande av det moderna Australiens faktiska historia.¹⁴

De högerorienterade koalitionspartierna, som har fortsatt att upprätthålla ”The Great Australian Silence”, motsatte sig den “farliga” konstitutionella ändringen. De genomförde en hätsk och bedräglig “nej”-kampanj som spred rädsla och förvirring bland väljarna. En betydande majoritet röstade därmed för att förkasta ändringsförslaget.¹⁵

Efter Förintelsen engagerade sig många progressiva tyskar i en kulturell rörelse som kallades Vergangenheitsbewältigung (“förgångenhetsbemästrande”: att komma till rätta med det förflutna).¹⁶

Efter Förintelsen engagerade sig många progressiva tyskar i en kulturell rörelse som kallades Vergangenheitsbewältigung. Hur nödvändig en liknande process än skulle kunna vara i de nya Europa världen över, har den i de flesta fall knappt påbörjats.

Hur nödvändig en liknande process än skulle kunna vara i de nya Europa världen över, har den i de flesta fall knappt påbörjats. Den folkmördande nybyggarkolonialismen förblir därför en levande realitet i form av trauma hos ursprungsbefolkningen mellan generationerna, stora socioekonomiska nackdelar och social utslagning.

Förnekelse

I den utsträckning som grundläggande folkmord förtigs eller direkt förnekas, hotar de nationalstatens legitimitet och undergräver den demokratiska processen. Det sista steget i ett folkmord är vanligtvis ett officiellt förnekande. Det hände aldrig, vi gjorde det inte, det var inte så illa som ni säger. Dessa troper fångar de flesta typer av folkmordsförnekelse, vilka i sin tur ofta ger upphov till hela förnekelseindustrier och förfalskad historieskrivning.¹⁷

Som jag har antytt ovan är efterkrigstidens Tyskland det enda undantaget från denna tendens. Vid den första Nürnbergrättegången mot nazistledare under åren 1945-1966 insåg åklagarna faran med ett kommande, framtida förnekande och förlitade sig därför till överväldigande del på de åtalades erkännanden och tyska dokumentära källor snarare än på offrens muntliga vittnesmål. Detta för att kväva den tyska förnekelsen redan vid födseln. Som den brittiske chefsåklagaren, Sir David Maxwell Fyfe, uttryckte det:

”Varje djävul har sin advokat… När det gäller nazisternas krigsförbrytelser kommer framtidens försvarare att konfronteras med erkännandena från de många anklagade som befunnits skyldiga och den mängd komprometterande dokument som lades fram vid rättegångarna och vars äkthet har fastställts av just de män som skrev dem. Både djävulen och advokaten står inför sanningens oöverstigliga barriär.”¹⁸

Denna “sanningens oöverstigliga barriär” hindrade det tyska förnekandet och skapade ett utrymme där “uppgörelsen med det förflutna” så småningom kunde fortsätta. Det vanliga mönstret är snarare att det inte blir någon rättegång, det blir ingen oöverstiglig barriär, folkmördarna går fria och förnekelsen kan blomstra.

Det vanliga mönstret är snarare att det inte blir någon rättegång, det blir ingen oöverstiglig barriär, folkmördarna går fria och förnekelsen kan blomstra.

Det armeniska folkmordet (1915-23) illustrerar just det vanliga förnekelsemönstrets faror. När det osmanska väldet i Turkiet föll sönder och turkarna förberedde sig för att ersätta det med en modern nationalstat, valde de den etnonationalistiska modellen. Islam blev en central del av den turkiska identiteten. Den månghundraåriga närvaron av kristna minoriteter – i synnerhet armenier, assyrier och pontiska greker – gjorde det omöjligt att skapa en etniskt homogen turkisk nation. Minoritetsgrupperna var därför tvungna att elimineras. Omkring 1,5 miljoner civila tillhörande den största minoriteten, armenierna, mördades brutalt och turkarna använde samma mordvapen som de tyska myndigheterna skulle använda ett kvarts sekel senare: svält, farsoter, dödsmarscher, masskjutningar och gaskammare. Turkarna stal också tusentals barn från sina vuxna offer och adopterade bort dem till muslimska familjer.¹⁹.

Folkmordet pågick helt öppet och föranledde stor internationell upprördhet. Trots detta ingrep ingen utländsk stat eftersom första världskriget rasade samtidigt, och enligt internationell rätt vid den tiden begick en nationalstat som massakrerade sina egna medborgare inget brott. När Lemkin utvecklade begreppet folkmord på 1930-talet var det främst folkmordet på det armeniska folket som han hade i åtanke.

Enligt internationell rätt vid den tiden begick en stat som massakrerade sina egna medborgare inget brott.

Vid ett möte med sina generaler år 1939 konstaterade Hitler att om turkarna kunde komma undan med ett brott av sådan art så kunde tyskarna också göra det.²⁰ Mot bakgrund av detta, men också gällande förståelsen av moderna folkmord intar därför det armeniska folkmordet en speciell plats i historieböckerna.

Den turkiska regeringen har sedan dess gjort förnekandet till en hörnsten i den statliga politiken. Ett enormt legitimitetsproblem hänger över den moderna turkiska republiken och dess påstådda heroiska grundare – de som organiserade det armeniska folkmordet. I över ett sekel har de turkiska myndigheterna mångdubblat de tre förnekelsemetoder som nämns ovan. Det är i skrivande stund ett allvarligt brott i Turkiet att erkänna det armeniska folkmordet. Varje gång en utländsk regering eller lagstiftande församling formellt erkänner folkmordet hotas de med turkiska sanktioner. Naturligtvis stimulerar en sådan absurditet en ständigt växande mängd internationell forskning och intresse för detta historiska brott, till landets fortsatta vanära.²¹

Straffrihet

När vi begrundar förekomsten av folkmord i historien och dess fasor, måste vi också notera det nedslående faktum att folkmördarna så gott som alltid kommer undan med sitt brott. Denna straffrihet uppmuntrar efterföljare, vilket vi såg i fallet Hitler.

När vi begrundar förekomsten av folkmord i historien och dess fasor, måste vi också notera det nedslående faktumet att folkmördarna så gott som alltid kommer undan med sitt brott. Denna straffrihet uppmuntrar efterföljare.

Före Nürnbergrättegångarna, och den efterföljande utvecklingen av den internationella straffrätten, var straffet nästan obefintligt. Det enda undantag jag känner till skedde år 1838. Då hängdes sju vita män i New South Wales, Australien, för sin delaktighet i en massaker på ursprungsbefolkningen på en plats som kallades Myall Creek. De anklagade hade denna gång misslyckats med att förstöra bevisen.

Den lärdom som det vita nybyggarsamhället drog av denna händelse var vikten av att dölja sina spår och göra sig av med alla bevis efter att de hade utfört en massaker. Därefter lärde sig paramilitära enheter och nybyggarband att bränna sina offers kroppar vid höga temperaturer så att ben- och tandfragment inte kunde identifieras som mänskliga kvarlevor. Detta har resulterat i att inga framgångsrika åtal för folkmord har väckts i Australien sedan hängningen av de sju männen år 1838.

Den lärdom som det vita nybyggarsamhället drog var vikten av att dölja sina spår. Därefter lärde sig paramilitära enheter och nybyggarband att bränna sina offers kroppar vid höga temperaturer så att ben- och tandfragment inte kunde identifieras som mänskliga kvarlevor.

I kampen för att förhindra folkmord behövs nya institutioner som sätter stopp för straffriheten. Detta har i sig visat sig vara en långvarig och hård kamp. Det började med de nya internationella rättstatsprinciperna (i synnerhet straffrätten) som Nürnbergrättegångarna (1945-49) banade väg för och sedermera FN:s omfattade folkmordskonvention från 1948, samt därefter särskilda ad hoc-domstolar i kölvattnet av folkmorden i Kambodja, Rwanda, Jugoslavien och Sierra Leone. Inrättandet av ICC i Haag 2002 var ytterligare ett stort steg i rätt riktning.

Dock har högerorienterade politiska partier i väst ofta hindrat framstegen genom sin moraliska likgiltighet eller direkta fientlighet. De australiska myndigheterna har till exempel utmärkt sig genom att avslå begäran om utlämning av krigsförbrytare, och har istället erbjudit en fristad till cirka 4 000 krigsförbrytare från andra världskriget (inklusive de som var aktiva i Förintelsen) men också från de etniska konflikterna i f.d. Jugoslavien.²²

Förbrytarna anlände till Australien i successiva migrationsvågor och borde – enligt den konservative justitieministern 1962 – tillåtas att ”vända gamla bitterheter ryggen och skapa ett nytt liv för sig själva och sina familjer i ett lyckligare samhälle.”²³ Så mycket för rättsstatsprincipen! Vid samma tidpunkt avslog han bland annat en sovjetisk begäran om utlämning av Ervin Viks, en betydande estnisk folkmördare som var medskyldig till mordet på 12 000 judar i koncentrationslägret i Tartu.

USA har visat sig vara särskilt motsträvigt när det gäller inrättandet av ICC och dess verksamhet. När domstolen inrättades 2002 antog den amerikanska regeringen lagen American Service-Members Protection Act, som kriminaliserar samarbete med domstolen.

USA har visat sig vara särskilt motsträvigt när det gäller inrättandet av ICC och dess verksamhet. Vid den konferens i Rom år 1998 som hölls i syfte att inrätta domstolen var USA ett av endast sju länder som röstade mot domstolen, medan 120 länder röstade för den. När domstolen inrättades 2002 antog den amerikanska regeringen lagen American Service-Members Protection Act, som kriminaliserar samarbete med domstolen och ger presidenten befogenhet att “använda alla lämpliga medel” för att frige alla amerikanska tjänstemän som ställs inför rätta i domstolen.

USA är uppenbarligen inte ett av medlemsländer som upprätthåller Romstadgan vilka ger domstolen sina befogenheter. Man behöver inte titta längre än till CIA:s gränsöverskridande verksamhet utomlands för att förstå USA:s motvilja mot att upprätthålla internationell straffrätt.²⁴

ICC har inlett förfaranden mot folkmördare med hög profil, till exempel emot Omar al Bashir när han fortfarande var Sudans statschef år 2009. Denna åtgärd följde den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslaviens exempel när den åtalade Slobodan Milošević år 1999, då han fortfarande var president i den så kallade Förbundsrepubliken Jugoslavien.

Den senaste sittande statschefen som ICC har tagit itu med är Vladimir Putin. I mars 2023 utfärdade ICC en internationell arresteringsorder för stöld av barn i de ryskockuperade områdena i Ukraina, under den invasion som hans regim genomförde i landet i början av 2022. Fler åtal mot Putin kan mycket väl följa i sinom tid, bland annat för aggression, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. För nuvarande har ICC:s domare inlett ett förfarande mot Putin på underlag av ett av de brott som faller under rubriken folkmord: tvångsförflyttning av barn.

Utbrottet av den storskaliga (men “asymmetriska”) fientligheten mellan staten Israel och den icke-statliga aktören Hamas den 7 oktober har återigen aktualiserat frågan om huruvida de förstnämndas handlingar mot den palestinska ursprungsbefolkningen är att betrakta som folkmord.

Svaret, menar jag, ligger i de alltmer trovärdiga jämförelserna mellan Israel och apartheidregimens Sydafrika. Båda började som koloniala nybyggarprojekt som kunde ha lett till folkmord om det inte hade varit för att ursprungsbefolkningen i fråga kunde pressas till rollen som en etniskt definierad arbetarklass som saknade medborgerliga rättigheter, arbetsrätt och markrättigheter. Under dessa omständigheter skulle folkmord ha varit ekonomiskt irrationellt, och det finns inga bevis för en vilja att utplåna ursprungsbefolkningen i något av fallen.

Både Israel och apartheidregimen i Sydafrika började som koloniala nybyggarprojekt som kunde ha lett till folkmord om det inte hade varit för att ursprungsbefolkningen i fråga kunde pressas till rollen som en etniskt definierad arbetarklass som saknade medborgerliga rättigheter, arbetsrätt och markrättigheter.

Det finns, icke desto mindre, andra bosättarkoloniala förutsättningar för folkmord i Israel. Till att börja med, våldsamma markstölder för att rycka upp ursprungsbefolkningen från rötterna, åtföljt av fördrivning eller utarmning av den palestinska befolkningen.²⁵ Allt extremare högerregeringar möjliggör markstölderna att spilla över på de lagligt utsedda palestinska territorierna i östra Jerusalem och Västbanken. För att undertrycka oppositionen använder dessa regeringar militärt våld och det är de palestinska invånarna, civilbefolkningen, som drabbas.

I skrivande stund är Israel redo att invadera och ockupera (delar av eller hela) det enda palestinska territoriet som hittills varit förskonat från markstölder – Gaza. Detta väcker misstankar om att man kommer att åberopa militär nödvändighet för att begå det människorättsbrott som går under benämningen etnisk rensning.

FN:s säkerhetsråd har definierat detta brott som “en avsiktlig åtgärd utformad av en etnisk eller religiös grupp för att med våldsamma och terrorinspirerande medel avlägsna civilbefolkningen i en annan etnisk eller religiös grupp från vissa geografiska områden”.²⁶ Det rör sig dock fortfarande inte om folkmord – åtminstone inte än.

Folkmord har plågat mänskligheten sedan urminnes tider. Ändå är det märkligt att Winston Churchill 1941 fortfarande kunde kalla det “ett brott utan namn”. År 1943 gav Raphael Lemkin brottet ett namn och en exakt innebörd. Det blev ett fokus för internationell straffrätt i och med antagandet av FN:s folkmordskonvention 1948. Kampen för att upprätthålla förbudet mot folkmord och ställa folkmördare inför rätta liknar Max Webers bevingade ord om politiskt arbete: “Politik är att långsamt och beslutsamt borra i hårda plankor. Det kräver både lidelse och ögonmått samtidigt.”²⁷. Vi måste, för mänsklighetens skull, fortsätta att fokusera på folkmord, fortsätta att borra trots brädornas hårdhet.

Artikeln är en originalartikel skriven för Parabol. Översättning: Erica Bergkvist.