Peter Sundborg menade i Parabol 9/24 att välfärdssamhället är borta för evigt – det var en produkt av en specifik historisk tid och det är lönlöst att hoppas på dess återkomst. Mot detta skriver Mikael Hendar, som menar att pessimismen är en konsekvens av nyliberalismens seger. I själva verket kan vi göra vad vi vill, bara vi enas.

Peter Sundborg sätter i sin artikel ”Dags att sluta drömma om välfärdssamhället” i Parabol 9/24, fingret på orsaken till vår samtids allra största politiska utmaningar. Stegvis, nästan omärkligt, har den reella makten förflyttats bort från nationella parlament – från demos – och till en diffus finansiell sfär där en internationell oligarki i allt högre utsträckning tillåts diktera villkoren för de olika nationalstaternas politiska policys. Björn Elmbrant beskrev detta, mycket slagfärdigt, i sin Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin (2019), ty ”förr stod politiken över ekonomin, men nu är ambitionen att ekonomin ska vara överordnad [politiken].”¹

Sammalunda menar idéhistorikern Edda Manga som i en artikel i Göteborgsposten förra året skriver att ”Folket ses som en ’störning’, en ’oordning’. Politiker tillåts så länge de tjänar marknadens intressen och byts ut om de inte gör det.”² Nyliberalismens frammarsch har i den bemärkelsen varit en revolution von oben, en radikal och synnerligen målinriktad politik där en nedmontering av välfärden också blivit en nedmontering av det gemensamma demokratiska rummet. Som Sundborg själv skriver: ”möjligheterna för en svensk regering att föra en politik som på något sätt skulle avvika från den gängse nyliberala inriktningen är minimala.”

Ställd inför detta faktum har den politiska skiljelinjen mellan vänster och höger förlorat det mesta av sin substans, ty där antagonismen bland de etablerade partierna tidigare stod mellan tvenne genuina ekonomiskt-politiska alternativ, står dem nu mellan olika företrädare för i grunden samma sak. Frågan som Sundborgs analys ger upphov till är dock huruvida vänstern, vilket han själv tycks mena, bör lägga sig platt inför denna finansiella övermakt – och alltså enbart föra en ”defensiv” kamp för att bevara den krympande rest av välfärd som ännu finns kvar – eller om man snarare bör söka andra vägar för att på sikt
kunna återta makten över sin tillvaro.

Frågan som Sundborgs analys ger upphov till är dock huruvida vänstern, vilket han själv tycks mena, bör lägga sig platt inför denna finansiella övermakt.

Den situation som Sundborg målar upp beskrivs av många av våra samtida politiska tänkare som ett ”postpolitiskt” eller ”postdemokratiskt” tillstånd.³ Ett historiskt moment under vilket demokratin förlorat sin egentliga betydelse och istället blivit en skendemokrati, en ytlig fernissa ämnad att invagga människor i den falska föreställningen att de fortfarande har något substantiellt att säga till om. Den egentliga beslutanderätten, makten över policyn, har emellertid förlagts till de multinationella företagen, till bankirernas och finansinstitutens styrelserum; något som över tid har skiktat samhället i, å ena sidan, en liten elit av maktfullkomliga och globalt verksamma kapitalägare, samt, å den andra, i alltmer maktlösa och nationalkonservativa befolkningsdjup.

Sociologen Anthony McGrew var inne på något liknande när han i sin ”Globalization and Territorial Democracy” skrev att: ”[…] om statens suveränitet inte längre betraktas som odelbar utan som någonting som delas med internationella organ; om stater inte längre kontrollerar sina egna territorier; och om det blir allt lättare att överskrida de territoriella och politiska gränserna, blir den liberala demokratins huvudprinciper – självstyre, demos, samtycke, representation och folksuveränitet – mycket problematiska.”⁴

Häri ligger också förklaringen till den våg av nationalistiska rörelser som idag sköljer över stora delar av västvärlden, ty för de allra flesta av västerlandets innevånare är den fria rörligheten och de öppna gränserna ingenting man har ekonomisk möjlighet att dra nytta av, trots att man dagligdags får höra om dess välsignelsebringande effekter. Istället möter man dess negativa följder – massinvandringen, kulturkrockarna, lönedumpningen och skatteflykten – som ett brev på (den numera privatiserade) posten. Inte oväntat har konsekvensen därför blivit ett återvändande till en föreställd ursprunglig gemenskap, till den egna kulturens och det egna språkets trygga och välkända famn.

För de allra flesta av västerlandets innevånare är den fria rörligheten och de öppna gränserna ingenting man har ekonomisk möjlighet att dra nytta av. Istället möter man dess följder som ett brev på den privatiserade posten.

Utvecklingen är förståelig och har inget med fattigare människors dumhet eller med en metafysisk
strukturell rasism. Dem bottnar helt enkelt i ekonomin och i den egna klassens behov. Om vänstern således på något vis ska kunna göra rent bord med den nyliberala hegemonin så måste detta ekonomiska perspektiv ånyo vinna mark och de lägre klassernas intressen faktiskt tas till vara. Ty det är till syvende och sist genom mankraft man vinner politiska framgångar, de må vara revisionistiska eller revolutionära. Detta kan dock, på gott och på ont, bara göras genom att begreppen nation och folk få en ny status inom vänsterns egna led.

Filosofen och postmarxisten Chantal Mouffe diskuterar detta i sin bok Till vänsterpopulismens försvar, där hon på ett intressant vis låter analysen centreras kring vänsterns behov av att konstruera just ett nationellt folk, ett historiskt subjekt som kan driva utvecklingen mot en ”radikaliserad demokrati” och en förnyad välfärdspolitik i hamn. Dessa hör intimt samman, ty utan demokrati blir det fåtalets privilegium att bestämma, och med ett fåtal vid makten blir det heller ingen vänsterpolitik. Mouffes sätt att använda begreppet folk är intressant och skiljer sig i grunden från högerns mer etnonationalistiska och nationalessentialistiska dito. I hennes tappning är det ingenting som existerar objektivt och ”där ute”, utan det måste konstrueras och omkonstrueras på diskursiv väg. Men detta öppnar också för ett mer rörligt folkbegrepp som kan inkorporera alla de olika etniciteter som idag finns samlade inom en enskild nationalstats hägn.⁵

För att inte fastna i Sundborgs pessimism är det således av högsta vikt att få människor att, oavsett politisk tillhörighet, inse att de har ett gemensamt intresse av att ta tillbaka folksuveräniteten och förenas i kamp mot denna ekonomiska och globalistiska elit. Dock; sett till hur debatten av idag ser ut tycks vägen dit milsvid lång, ty de vars intressen egentligen sammanfaller har med tilltagande hastighet kommit att splittras i allt fler och allt mindre grupperingar där fienderna numera söks på ett horisontal plan snarare än i ett lodrätt sådant.

För att inte fastna i Sundborgs pessimism är det således av högsta vikt att få människor att, oavsett politisk tillhörighet, inse att de har ett gemensamt intresse.

Männen skyller på kvinnorna, kvinnorna på männen, svenskarna på invandrarna, invandrarna på svenskarna och hbtqi-rörelsen på de heteronormativa. Allt som finns kvar är ett sammelsurium av hat, bitterhet och besvikelse; en situation som naturligtvis ivrigt påhejas av ett transnationellt kapital. Inte minst vänstern har här gått finansvärldens ärenden, ty så länge man sett en bred representation i företagens annonser eller anställningspolitik, så länge de politiska representanterna har varit av olika kön och kulturer, så har man varit nöjd och gått vidare med känslan av att man faktiskt gjort något för att förändra världen. Förändringen har emellertid bara varit kosmetisk, ty de som håller i trådarna kan nu fortsätta suga ut, inte bara sina anställda utan också nationalstaterna, med Wokeismens kvalitetsstämpel på förpackningarna.

Det är således genom att återta nationstanken och börja använda ett nytt, mer inkluderande, folkbegrepp som vänstern har sin chans att bygga ett brett, starkt och framgångsrikt stöd för sin politik. För att göra detta måste man dock – åtminstone för tillfället – tona ned andra, mer splittrande diskurser och istället fokusera på vad vi alla har gemensamt. Vi måste helt enkelt bana vägen genom att peka ut rätt fiende.

Men låt mig då i korthet återgå till den fråga som ställdes i inledningen. Måste vänstern enbart föra en defensiv kamp, eller kan man vara offensiv i syfte att återupprätta välfärdssystemet? Svaret är att vi visst kan återskapa ett välfärdssamhälle där folket återigen kan åtnjuta frukterna av sitt gemensamma kollektiva slit. Det handlar bara om att tänka utanför den nyliberala box som, åtminstone hos Sundborg, tillåts sätta gränser för vad vi faktiskt kan göra.

För sanningen är att vi med politikens hjälp kan göra precis vad vi vill, bara ”vi” är tillräckligt många och tillräckligt enade i en gemensam strävan mot ett högre politiskt mål. För detta ändamål måste vi först skapa ett enat politiskt subjekt, en nation, som kan driva denna mycket efterlängtade utveckling i hamn. Vänstern i Sverige måste vara offensiv, ty att vara detta är och har varit socialismens signum sedan början. Att lägga sig platt för maktens fåtal är det däremot inte.