Att apartheid föll innebar att Sydafrika fick politisk demokrati. Men den ekonomiska ojämlikheten kvarstod och jorden ägs fortfarande av en liten vit klick. Exemplet Sydafrika visar oss att det privata ägandet av jorden inte är förenligt med utrotandet av fattigdom, skriver Jonas Sjölander, docent i historia.

Airbus efter Airbus fulla med turister går ner för landning på Cape Town International alldeles ovanför de rostiga plåttaken i den ständigt växande kåkstaden Kahyelitsha. Här bor uppemot en halv miljon människor. Många av dem är migranter från Eastern Cape eller från andra länder på den väldiga afrikanska kontinenten. I Khayelitsha, liksom i många andra kåkstäder i Sydafrika, är tillgången till vatten och avlopp långt ifrån självklar. Västra Kap är ett ekonomiskt nav dit många flyttar tillfälligt eller permanent i hopp om att få arbete. Här finns en oändlig arbetskraftsreservoar att ösa ur för jordägare och andra arbetsgivare.

Från flygplatsen transporteras turisterna till stränderna och vingårdarna med sina vackra kulisser. Vinturismen och vinproduktionen för export är intakt trots att produktionen av en flaska vin kräver över 800 liter vatten och trots att det av ekologiska skäl åtminstone delvis borde odlas helt andra grödor i Västra Kap. Vattenkrisen diskuteras och tas på allvar även inom vinbranschen. Uppgiften om antalet liter vatten som förbrukas per liter vin omnämns exempelvis i tidningen Vinjournalen. ¹ Systembolaget är en av de största importörerna av sydafrikanska viner.

Den sydafrikanska vin- och fruktindustrin hade inte varit möjlig utan generation efter generation av lantarbetare. Vissa har varit slavar, medan andra har levt under paternalistiska förhållanden som påminner om statarnas villkor i Sverige, under de sekler som har passerat sedan de vita européerna landsteg på kontinentens södra spets. Det perspektivet framträder sällan eller aldrig i tjusiga coffee table-böcker om vinlandet Sydafrika. Det finns dock undantag.

Den sydafrikanska vin- och fruktindustrin hade inte varit möjlig utan generation efter generation av lantarbetare. Vissa har varit slavar, medan andra har levt under paternalistiska förhållanden som påminner om statarnas villkor i Sverige.

Emil Boss bok Sydafrikanskt vin – en annorlunda vinbok är ett sådant. Den är till det yttre formgiven som just en sådan bok: påkostad och rikt illustrerad med bilder, men omslaget med det spruckna vinglaset och underrubriken antyder att det inte rör sig om en vanlig vinbok. Boken innehåller en mängd välskrivna, nyanserade och väldokumenterade reportage om vinarbetarnas arbets- och levnadsvillkor, kampen för fackliga rättigheter och om strejkerna som bröt ut kring gårdarna för lite mer än tio år sedan. Turisterna som besöker vingårdarnas tjusiga framsidor med sommelierer och vinprovningar ser aldrig dess baksidor.

Det finns fler beröringspunkter mellan Sverige och Sydafrika än lådviner. Likheten mellan hur jorden fördelats historiskt är en sådan. Generation efter generation av lantarbetare har dömts till underordning i båda länderna medan ägarna till jorden har njutit av privilegier, makt och status. I Sverige bröts den paternalistiska ordningen under efterkrigstiden där reform efter reform medförde fullvärdigt medborgarskap och emancipation för landsbygdsproletariatet. I Sydafrika är emancipationen på landsbygden alltjämt frånvarande. Det faktum att en liten vit minoritet i landet äger merparten av jorden – ett arv från The Land Act från 1913 – är ett stort hinder för befrielsen.

Lantarbetarna rycktes bort från jorden under efterkrigstiden i Sverige. Det var knappast enbart frågan om en emancipatorisk process, det innebar också att sociala sammanhang, gemenskaper och kunskaper snabbt blev obsoleta. Avfolkningen av den svenska landsbygden innebar också att något väsentligt gick förlorat. De paternalistiska relationerna luckrades upp genom urbanisering och klassresor inom ramen för moderniseringsprojekt och välfärdssamhälle. Omvandlingen i Sydafrika och Västra Kap har efter apartheids fall tvärtom öppnat en avgrund för lantarbetarna och deras barn. Paternalismen har bytts ut mot nyliberalism, där samma lilla klick äger jorden, men där lantarbetarna inte längre garanteras bostad och arbete åt sina barn, utan hyrs in på tillfälliga kontrakt.

Paternalismen har bytts ut mot nyliberalism, där samma lilla klick äger jorden, men där lantarbetarna inte längre garanteras bostad och arbete åt sina barn, utan hyrs in på tillfälliga kontrakt.

I Cape Towns, Stellenboschs, Paarls och Franschhoeks omgivningar finns mängder av små byar och samhällen som för inte så länge var hårt knutna till gårdarna. De bebos av tidigare lantarbetare som inte längre är intressant som arbetskraft för jordägarna. I vissa fall har jordbruket rationaliserats och blivit mindre arbetskraftsintensivt; i andra har de helt enkelt blivit utkonkurrerade av daglönare utifrån.

Människorna i dessa samhällen lever i djup fattigdom, arbetslöshet och under villkor som ibland beskrivs som präglade av ett ständigt närvarande och långsamt våld. Barn och unga växer upp med syntetiska droger, cannabis och alkohol. Kriminaliteten slår betydligt hårdare mot de fattiga och utsatta än mot en och annan turist som är dum nog att bli bestulen på ett par dyra Sonylurar som har lämnats i den parkerade hyrbilen.

Situationen ter sig hopplös och dyster i de tidigare lantarbetarsamhällena i Västra Kap, men ändå har det växt fram motstånd och organisering underifrån på lokal och regional nivå och det har i princip skett utan medverkan från de nationella Cosatuförbunden i landet. I stället är det nya och oberoende fackliga förbund och organisationer som har varit de drivande krafterna.

Den politiska transitionen i Sydafrika följdes aldrig av någon ekonomisk motsvarighet. Ett ekonomiskt, akademiskt och politiskt etablissemang har visserligen skapats bestående av människor som under apartheidtiden förnekades tillträde till makt och privilegier. Den ekonomiska utjämningspolitiken har däremot inte varit av det offensiva slaget.

Det har dock hänt saker i landet sedan jag var här senast 2015. Gator och platser byter namn. Förra gången jag var i Grahamstown benämndes staden alltjämt efter den brittiske översten John Graham som för 200 år sedan ville göra rent hus med och utrota varje ”kaffir”. Kaffir kommer från arabiskan och betyder otrogen, men användes av européerna som en nedsättande beteckning på xhosa-befolkningen och andra svarta sydafrikaner.

Nu bär staden i stället namnet Makhanda efter mannen som ledde motståndet mot de vita européernas kolonisering av de områden i Östra Kap där Xhosafolket hade levt och verkat under lång tid. Makhanda fängslades efter slaget vid Grahamstown år 1819 där Xhosakrigarna med sina pilbågar och spjut effektivt massakrerades av britternas kanoner och eldvapen. Han spärrades in på Robben Island utanför Cape Town och drunknade i samband med ett flyktförsök några år efteråt.

Namnbytet visar att det faktiskt pågår en avkoloniseringsprocess i landet – åtminstone i symbolisk mening. Frågan är när avkoloniseringen kommer att ta sig mer konkreta och materiella uttryck? Det vill säga: när ska jorden fördelas enligt andra principer än den heliga privata äganderättens?

Såren är inte läkta

Under de senaste åren har villkoren hårdnat i Sydafrika. Pandemin har slagit hårt mot landet, inte minst mot de allra fattigaste. Klimat- och energikrisen gör sig ständigt påmind. Vattnet räcker inte till och i vissa delar av landet upphör det med jämna mellanrum att rinna i hushållens kranar. Det är irriterande för den del av befolkningen som har rinnande vatten i sina hus.

För de andra innebär det ingen större skillnad. De ständigt återkommande och planerade elavbrotten börjar efter två års tid gå folk på nerverna och det är mörkt på kvällarna utan belysning. För den del av befolkningen som kämpar för att överleva är de planerade elavbrotten, eller ”load sheddings” som de kallas, när elbolagen planerar elavbrott över hela landet för att portionera ut och balansera upp elförsörjningen, inte det mest överhängande problemet.

De bär nämligen arvet från kolonial- och apartheidtiden på sina axlar och det är ett ok av en helt annan dignitet. Sedan befrielsen från apartheidsystemet har groggen av kolonialism och rasism dessutom spetsats med nyliberal avregleringspolitik.

Att just jordfrågan är en nyckel till att avskaffa fattigdomen menar författarna till två nya böcker: Tembeka Ngcukaitobis Land Matter. South: Africa’s Failed Landreforms and the Road Ahead och Tariq Mallets Patrick The Lie of 1652. A decolonised history of land. ² Båda lägger fram en jordreform som en nödvändig åtgärd för att motverka de enorma klyftorna i landet. Och på det sättet ställer de också frågor som inte längre kan undvikas inom den akademiska postkoloniala forskningen.

Det kan inte längre bara handla om namn och statyer, det måste också handla om konkret land.

Det kan inte längre bara handla om namn och statyer, det måste också handla om konkret land.

I västvärldens akademiska forskning finns det en rik flora av litteratur som uppehåller sig kring postkoloniala teorier och begreppsvärldar kring rasifiering, exotisering och kolonial ”andrefiering”, men den tar sig sällan an skarpa frågeställningar som avtäcker historiska, konkreta och materiella förutsättningar för exploatering och ägande som orsaker till samtidens strukturella ojämlikheter.

Dessa båda böcker utmanar och ifrågasätter den privata äganderättens helighet. Ifrågasättandet är stundtals av universell och existentiell karaktär. Än så länge lyser de skarpa politiska åtgärder som utmanar de ojämlikheter som blev resultatet av den europeiska koloniseringen med sin frånvaro. Kanske är det rent av så att hela grundvalen för den västerländska hegemoniska diskursen om jorden som en vara måste ifrågasättas och ställas på huvudet?

Kravet på jordreformer är ständigt närvarande inslag i den sydafrikanska debatten. Ruth Hall, Andries du Tot och andra forskare vid Institute for Poverty Land and Agricultural Studies (Plaas) vid University of Västra Kap pläderar enträget för jordreformer tillsammans med lantarbetaraktivister inom organisationer som Women on Farms. Så var fallet redan 2015 då jag genomförde ett antal intervjuer med lantarbetare och farmare i provinsen.

Vid ett tillfälle deltog jag i endagskonferens om vräkningarna och uppsägningarna efter strejkvågen 2012. Strejkerna började i De Doorns och spreds över många delar av Västra Kapprovinsen. Flera fackföreningar, både oberoende och Cosatu-anslutna, engagerade sig var för sig eller gemensamt i krav på höjda löner och bättre arbetsvillkor på gårdarna. Konflikterna på landsbygden i Västra Kap eskalerade under de sista månaderna av 2012 och kan mer korrekt beskrivas som ett desperat uppror mot regeringen i västra Kap och mot fattigdom, dåliga bostäder och löner. Vid konferensen deltog Ruth Hall och representanter från Women on Farms.

Ett stort antal kvinnor från lantarbetarsamhällen i hela Västra Kap hade också samlats. Diskussionerna kretsade framför allt kring vräkningarnas konsekvenser. Föredragshållarna i panelen var överens om att lantarbetarna i praktiken helt saknade mänskliga rättigheter. De kränktes varje dag. Över 70 000 lantarbetare hade förlorat sina arbeten sedan upproret 2012, det vill säga 13 procent av alla lantarbetare i provinsen.

Permanenta arbeten hade omvandlats till tillfälliga anställningar och anställningstryggheten hade försämrats drastiskt. Fler lantarbetare än någonsin tidigare blev vräkta, konstaterade Ruth Hall. Gårdsägarna och arbetsgivarna kunde hänvisa till lagstiftningen och äganderätten när de hävdade att de som markägare själva avgjorde vad de ville göra med sina gårdar och sin mark. Diskussionen mynnade ut i vad som framstod som övergripande lösning.

Förutom att vräkningarna omedelbart skulle stoppas, var kravet på en omfattande jordreform där mark fördelades till lantarbetarna helt centralt. Och deltagarna på konferensen har faktiskt den sydafrikanska konstitutionen i ryggen. Det finns ingenting i den sydafrikanska konstitutionen som står i vägen. Den har tvärtom formulerats i syfte att reformera jordbruket, bryta med den rasistiska ordningen och den vita ägandekoncentrationen. ³ Också Nelson Mandela betonade vid flera tillfällen att jordreformer var nödvändiga – här i ett tal år 1998, där han dessutom kunde konstatera att de konstitutionella verktygen för att genomföra dem var på plats:

The experiences of all countries everywhere is that if such things are not put right, then the bitterness lives on for many generations. Our landreform programme helps redress the injustices of apartheid. It fosters national reconciliation and stability. It underpins economic growth and improves household welfare and food security. ⁴

Emancipationen som kom av sig

Historieskrivningen kring befrielsen från apartheid i Sydafrika har i hög grad varit urbant präglad; detsamma kan sägas gälla kring historiografin kring välfärdsstatens framväxt i Sverige. Redaktörerna Lungisile Ntsebeza och Tembele Kepe konstaterar i en antologi om Mpondo-revolterna i Transkei under 1950-talet att ytterst lite uppmärksamhet har ägnats åt motståndet mot bantulagarna som reglerade svarta sydafrikaners liv såväl innan som efter formaliseringen av apartheid år 1948 och det våldsamma förtryck som befolkningen på Sydafrikas landsbygd utsattes för vid denna tid.

Läsaren av denna artikel kan tro att de enbart syftar på Sydafrika. Men författarna ser detta som en uppfordrande utmaning inte enbart i ett sydafrikanskt perspektiv – den rör mänskligheten i universell mening. ⁵ Hur länge kan vi tillåta privat ägande av jord?

Expropriering eller emancipation – det är frågan

Det finns goda argument för alternativa ägandeformer till jorden och för att släppa fixeringen vid den privata äganderätten bland forskarna vid Plaas vid University of Western Cape. De ser nämligen inte utvecklingen i riktning mot kapitalintensiva jordbruk och stordrift som ödesbestämd. I stället pekar de ut alternativa vägar där såväl småskalighet som ekologiskt hållbara produktionssätt lanseras. En sådan omställning kommer ofrånkomligen hamna på kollisionskurs med enskilda markägare och såklart också med argumentet som gör gällande att jorden är en vara och att den bäst förvaltas som enskild egendom.

Viktigt att notera i sammanhanget är att forskarna vid Plaas inte förordar statligt ägd mark, eller att en liten klick av svarta kapitalister ska ta över den, vilket har skett här och var i Sydafrika sedan 1994. Det finns idag ett 60-tal vingårdar med svarta ägare i landet i landet. ⁶ Inslagen av svart ägande är dock inte resultatet av jordreformer utan i stället rör det sig om investeringar i vinindustrin genomförda av en redan priviligierad och förmögen svart elit.

Det är inte ovanligt med dystopiska tongångar bland vita jordägare och även i andra lager av den vita minoritetsbefolkningen. Vissa av dem har köpt mark i Australien som en reservutväg när det är dags för expropriering. Andra är mer defaitistiska och suckar över framtiden – det får gå som det går. De är rädda för att förlora sina privilegier och sin mark – men kanske också för att gå under och förlora sin identitet och själ.

Det är inte ovanligt med dystopiska tongångar bland vita jordägare och även i andra lager av den vita minoritetsbefolkningen. Vissa av dem har köpt mark i Australien som en reservutväg när det är dags för expropriering.

Professor Andries de Toit som är chef för Plaas påpekade vid en bokfestival i Cape town i juli 2022 att perspektivet måste vridas bort från låsningarna och de dramatiska föreställningarna kring expropriering utan kompensation. Det är klart att de ser på Zimbabwe som ett exempel på hur det ska bli och det är inte ovanligt med argument som säger att kunskap försvinner om de vita kastas ut. Detta är emellertid inte vad som föreslås och det finns stor kunskap vid exempelvis Plaas om hur den nödvändiga omställningen av jordbruket skulle kunna ske.

Det går inte att närma sig en sådan utveckling utan att göra upp med det förflutna och träda ut ur tillståndet av förnekelse och rättfärdigande, hävdade Tembeka Ngcukaitobi vid samma festival. ⁷

Kolonialismen och apartheidtidens mentala och materiella strukturer är allestädes närvarande och utgör ett stort hinder för social rättvisa. Du Toit och Ngcukaitobis argument bygger på visioner om ett värdigt medborgarskap för alla sydafrikaner. Tillgången till land är helt avgörande om befrielsen från kolonialism och apartheid till slut ska kunna bli verklighet; det är nödvändigt att den lilla vita minoritet som nu äger merparten av den bördiga jorden i landet upphör att klamra sig fast vid densamma och i stället blir en del av social och ekologisk omställning där alla kan dra nytta av de möjligheter som faktiskt finns i landet.

Med en sådan utveckling kan social rättvisa och vinturism bli två sidor av samma mynt. Om forskarna vid Plaas och aktivisterna i Women on farms får gehör för sina krav skulle kanske Sydafrika återigen bli ett exempel för resten av världen.