Migrationen - så laddad och omdebatterad, ändå vet vi så lite om dess historia. Varje månad skriver forskaren Admir Skodo om ett begrepp relaterat till migration i historien eller vår samtid.

Stater idag tycker om att låtsas som om gränsbegreppet är entydigt och ett lands riksgräns exakt. Men här är ett kul faktum: det är enligt EU-parlamentets forskningsavdelning väldigt svårt, om inte omöjligt, att etablera den exakta längden på EU:s yttre gräns.¹

Konstigt, eller hur? Nja, inte så konstigt om man ställer frågan vilken betydelse ”riksgräns” tillmäts i det politiska livet i olika länder. Lite mer konkret: vad gör man med/runt/i närheten av det som kallas en gräns? Vem gör det? Varför?

Vi ser då att gränsbegreppet är vidlyftigt nog att hysa anmärkningsvärt olika betydelser. Vi ser att gränser inte bara är ”linjer på en karta” (vilket de aldrig har varit) utan snarare uttrycker väldigt konkreta praktiker styrda av snåriga och föränderliga politiska syften som speglar vår tids prioriteringar och alltmer internationaliserade maktutövningsformer. Här är tre korta exempel:

USA:s 100 milszon
Det första: USA:s ”100-mil zon”, ett begrepp som betecknar ett expansivt område som löper så långt in som 100 mil inåt land från USA:s södra gräns. Inom detta område får USA:s gränspolis, US Border Patrol, upprätta kontrollstationer. Gränspolisen kan också stoppa, förhöra, visitera och deportera individer – precis som vid gränsövergångarna.²

I det här fallet kan vi se hur gränsen utvidgas till att omfatta ett brett område bort från gränsen, vilket också innebär att linjen mellan icke-medborgares och medborgares rättigheter suddas ut, och att gränspolitiken börjar att smälta samman med inrikespolitiken.

Asylförvar – vems?
Det andra: ”Extra-territoriella” fängelseliknande förvar för asylsökande. Dessa har blivit allt vanligare som en tänkt slutlösning på ”permanenta flyktingkriser”. De har tagit olika former: EU-drivna förvar vid EU:s ”yttre” gränser; Australiens numera stängda förvar på Nauru- och Manusöarna; flera europeiska länders försök att helt outsourca asylförfarandet såväl som själva asylen till länder som Rwanda (Storbritannien) och Albanien (Italien).

I det här fallet utvidgas riksgränser externt genom att ett lands juridiska rum och myndighet helt enkelt tar en plats inom ett annat lands gräns enligt en bilateral eller multilateral överenskommelse.³ Syftet här är att radikalt inskränka asylrätten och delvis eller helt avveckla en av asylrättens grundläggande rättigheter: att söka och ha möjligheten att få permanent skydd inom ett asyllands juridiska och geografiska territorium.

Avmilitariserade zoner
Det tredje exemplet: Avmilitariserade zoner. Några länder där krig eller konflikt kan blossa upp närsomhelst är inte åtskilda av linjer, utan av kilometerlånga zoner, såsom den koreanska avmilitariserade zonen eller den gröna linjen på Cypern. Sådana zoner är ingenmansland, ofta skyddade på båda sidor med taggtråd och beväpnade vakter. Ingen människa får komma in i zonerna, vilket har haft en väldigt positiv effekt: ekosystemen i zonerna har återhämtat sig, floran och faunan frodar.⁴

Vad kan man göra med den här kunskapen? Jag tror inte att det går att besvärja fram en normativ slutsats från denna brokiga empiriska verklighet. Men däremot en nyfikenhet, en kritisk anda, kring ett begrepp som så många av oss tar för givet, utan goda skäl.

Så nästa gång du träffar på en artikel eller nyhetsklipp om hur ”sårbara” gränserna är, eller hur de måste ”skyddas” eller stängas, så kan du kanske ställa frågorna: Vem står bakom dessa påståenden och vad kan de ha för agenda bortom de intetsägande uttalandena i media? Hur definierar dem en gräns (spoiler alert: oftast gör de inte det – fråga dig varför)? Vem och vad är det som är hotat och hur? Vad menas med skydd och säkerhet? Kort sagt: vad är det för gränspolitik som förs?