Vart tog européerna vägen? För tjugo år sedan sades det att EU var garanten för freden i Europa. Nu rasar ett mycket blodigt och farligt krig i Europa, ett krig som USA är herre över och som underhålls även av de EU-länder som inte vill ha det. Peo Hansen spårar denna utveckling tillbaka till Irakkriget och förklarar varför en fredsuppgörelse i Ukraina ter sig långt borta.

“Fuck the EU”. Minns någon?

Det var så USA:s dåvarande toppdiplomat för europafrågor, demokraten Victoria Nuland, sammanfattade den amerikanska inställningen till EU:s försök att påverka den politiska utvecklingen i Ukraina under Maidan-revolten 2014. Nuland, som idag är vice utrikesminister, fällde kommentaren under ett telefonsamtal med USA:s Ukraina-ambassadör i januari 2014, just som våldsamheterna i Kiev eskalerade. Under det sedermera läckta samtalet delgav Nuland planen för vem som skulle ingå i en ny ukrainsk regering. Eftersom EU inte helt delade USA:s uppfattning fick det bli ”Fuck the EU”, varpå ambassadören svarade: ”Exactly”.¹

Det behöver knappast nämnas att USA några veckor senare fick sin drömregering i Kiev. Relationen till EU var dock allt annat än drömlik. Angela Merkel var ursinnig. Vad Nuland gjort, sa Merkel, var ”fullständigt oacceptabelt”.² I samma veva läckte ett telefonsamtal ut mellan EU:s vice utrikeschef och EU:s Ukraina-ambassadör där den förra vädrar sin starka irritation över vad Nuland sagt. Utrikeschefen hörs också säga att USA tycker EU är en ”mjukis”.¹

Just det. EU är en mjukis. Anklagelsen känner vi igen inte bara från Ukraina och EU:s relation till Ryssland 2014, utan också från Irakkriget, dagens krig i Ukraina samt från USA:s syn på EU:s relation till Kina. Det är så neo-konservativa amerikaner gärna pratar om EU.

EU är en mjukis, säger neokonservativa amerikaner.

Men det är något som inte stämmer här. Om vi börjar med Irakkriget 2003 fanns det ju inte på långa vägar någon enig anti-krigslinje hos européerna. Snarare var EU splittrat. USA hade dock förväntat sig en större uppslutning och var därför desto nöjdare över det starka stödet från länderna i Öst- och Centraleuropa som vid den här tidpunkten var klara för EU-medlemskap 2004. Här ingick även Bulgarien och Rumänien, vilka skulle bli EU-medlemmar 2007. Ja, även Ukraina deltog med ett stort antal trupper i den illegala ockupationen av Irak, något jag ska få återkomma till.

En dryg månad före Irakkrigets utbrott den 20 mars 2003 publicerade Vilniusgruppen sitt så kallade Vilniusbrev där 10 länder – från Estland i norr till Albanien i söder – uttryckte sitt oreserverade stöd för invasionen.³

Vilniusbrevet hade sin förlaga i ”de åttas brev” som publicerats i en rad stora dagstidningar en vecka tidigare. Här lovordades USA:s stundande invasion och den ”transatlantiska gemenskapen” av regeringscheferna för Danmark, Italien, Polen, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tjeckien och Ungern.⁴ Därmed grusade de den sista illusionen om ens en haltande EU-gemensam linje i Irakkrisen.

De åttas brev hade försetts med rubriken ”Europa och Amerika måste stå enade”. Fast EU var ju allt annat än enigt. Räknar vi in länderna som blev EU-medlemmar 2004 stod faktiskt en majoritet av EU:s länder bakom Irakkriget. Detta var också det neokonservativa USA:s målsättning. Kriget förutsatte att EU var splittrat och att tillräckligt många av EU:s medlemmar och blivande medlemmar värnade mer om den transatlantiska gemenskapen än om den europeiska.

I kontrast till USA:s alla utrikespolitiska misslyckanden de senaste decennierna hittar vi här en amerikansk seger, en seger som är mer befäst idag än någonsin tidigare, trots allt vackert tal om att ”EU står enat” i Ukrainakrisen.

Så förvandlades också det som skulle bli EU:s grandiosa ”återförening” 2004 till ett praktfiasko i geopolitisk mening. USA var inte längre beroende av Storbritannien för att splittra EU, utan kunde lugnt luta sig tillbaka i förvissningen om att EU nu inneslöt tillräckligt många länder med starkare lojalitetsband till Washington än till Paris, Berlin och Bryssel. USA hade därför delat EU i samma stund som det skulle ”återförenas”. Som extra salt i såret döpte USA om Tyskland och Frankrike till det ”gamla Europa” – en samling grånade veklingar ur takt med tiden – medan Polen, Tjeckien, de baltiska staterna och andra upphöjdes till det ”nya Europa”, befriade från folkrättsliga böjelser och redo att bistå USA:s krig i fjärran länder.

Frankrikes dåvarande president, Jaques Chirac, var rasande. Kandidatländerna som skrivit under de båda breven till stöd för USA var ”naiva”, ”infantila”, ”oansvariga”, ”ouppfostrade” och hade inte förstått faran i att liera sig med USA. Kandidatländerna, fräste Chirac, ”hade missat ett utmärkt tillfälle att hålla käften”. Han hotade till och med att blockera Bulgariens och Rumäniens EU-inträde. EU-kommissionens ordförande, Romano Prodi, var bedrövad och tolkade kandidatländernas oreserverade USA-stöd som ett tecken på att de inte riktigt begripit att EU var så mycket mer än en ekonomisk sammanslutning.⁵

När Nuland sa ”Fuck the EU” 2014 betydde det egentligen ”fuck” Frankrike, Tyskland och delar av Bryssel-etablissemanget. Det var EU:s stormakter som skulle kuvas; Storbritannien var ju sedan länge redan USA:s ombud i EU. Washington visste så klart vilka länder i EU som stod på USA:s sida. Omvänt visste man också vem som gjorde EU beroende av rysk gas med hjälp av pipelines i Östersjön.

När Nuland sa ”Fuck the EU” 2014 betydde det egentligen Frankrike, Tyskland och delar av Bryssel-etablissemanget. Det var EU:s stormakter som skulle kuvas; Storbritannien var ju sedan länge redan USA:s ombud i EU.

EU blir här liktydigt med de som önskar staka ut en utrikespolitik för EU som inte alla gånger överensstämmer med USA:s intressen. Sedan några år tillbaka har det hetat i Berlin, Paris och Bryssel att EU måste utforma en egen ”strategisk autonomi”, en geopolisk suveränitet som kan balansera Kina och Ryssland, men i viss utsträckning även USA.

Trots retoriken om EU:s enighet i stödet för Ukraina har kriget egentligen bara gjort konfliktlinjerna tydligare. För alla vet att Tyskland och Frankrike, men också andra länder, inte minst i Sydeuropa, egentligen inte är så värst entusiastiska över det här kriget. Dessutom har kriget gett upphov till konflikter inom olika regeringar. Gång på gång lyser ambivalensen igenom. Vi ser det i de segslitna och upprivande förhandlingarna om hur mycket och vilka slags vapen som ska skickas. Ambivalensen syns naturligtvis också i de större frågorna om det verkligen är Ukrainas seger och ett besegrat Ryssland som är slutmålet. Ja, hur länge ska blodbadet få hålla på?

Tänk bara på Macrons utspel i juni 2022, som fann stöd i både Tyskland och Italien, om att väst inte skulle förnedra en redan pressad Putin. Eller ta Frankrikes, Italiens och Tysklands förslag i maj 2022 om en vapenvila och seriösa förhandlingar. Sådana utspel har bemötts av en kanonad av ömsom hetsiga fördömanden, ömsom hånfulla uppläxningar. När Macron varnade för att förnedra Putin svarade Tjeckiens utrikesminister med München 1938 och försöken att blidka Hitler.⁶

Berlin och Paris får därför ofta höra att de borde ha lyssnat på de nya EU-länderna i Baltikum och Öst- och Centraleuropa – de som en gång hukade under det sovjetiska förtrycket. Här visste man vad Ryssland skulle göra om man inte satte hårt mot hårt och flyttade Nato österut. (Nu var det ju i och för sig precis det man gjorde…) Och här fanns det många, exempelvis Frankrike och Tyskland, som inte var övertygade om att den offensiva hållningen gentemot Ryssland var den bästa.

När Bush 2008 öppnade dörren för ett framtida Natomedlemskap för Ukraina och Georgien mötte han ett väldigt starkt gensvar från de flesta av EU:s nya medlemsstater. Bland de etablerade EU-länderna var däremot motståndet stort. Det är bland annat de här mjukisfasonerna som länder i det ”gamla” EU idag får kastade i sina ansikten.

Att Tyskland och Frankrike inte bråkar tillbaka är symptomatiskt för den maktförskjutning som skett i EU sedan östutvidgningen 2004, vilket återspeglas i talet om att EU:s centrum flyttat österut. I stället hukar Tyskland och Frankrike och lyder till slut. I skarp kontras till Irakkrisen förmår inte dessa EU:s stormakter att den här gången stå emot USA och handla efter en egenhändigt artikulerad ståndpunkt. På ett sätt är därför rollerna också ombytta jämfört med hur det såg ut under Irakkrisen. Nu är det de nya medlemsstaterna som läxar upp de gamla och låter dem veta att de missat ett utsökt tillfälle att hålla käften.

Att Tyskland och Frankrike inte bråkar tillbaka är symptomatiskt för den maktförskjutning som skett i EU sedan östutvidgningen 2004, vilket återspeglas i talet om att EU:s centrum flyttat österut.

Fast inte riktigt. Visst, de lyder, men gör samtidigt klart att de inte, likt regeringarna i Litauen eller Polen, får en menings-boost av det här kriget samt att de helst av allt skulle vilja tackla situationen på ett annat sätt, i riktning mot vapenvila och förhandlingar. Detta trotsiga beteende eldar på ordkriget. ”I ett krig är allt svart eller vitt”, sa Estlands numera skandaliserade premiärminister, Kaja Kallas, i DN: ”Man måste välja sida.”⁷

Efter att Macron ännu en gång hade samtalat med Putin i början på april förra året blev han uppläxad av Polens premiärminister, Mateusz Morawiecki, som likställde Macrons samtal med en förhandling med Hitler, Pol Pot eller Stalin. Macrons svarade med att beskriva Morawiecki som ”en högerextrem antisemit som förbjuder hbtq-personer”.⁸ Illusionen om att EU skulle stå enat i Ukrainakriget kan knappast illustreras tydligare.

Macron anklagade också Morawiecki för att lägga sig i det franska presidentvalet genom sitt starka stöd för Marine Le Pen. Stödet kan tyckas märkligt då Le Pen, fram till Rysslands invasion, utmärkt sig som en av Europas största Putin-beundrare, med direkt finansiellt stöd från Putin och allt. Morawiecki var fullt medveten om detta, eftersom hans parti, Lag och rättvisa, fram till 2020, tog kraftfullt avstånd från Le Pen för hennes nära band till Putin.

Men så hände något. Le Pens stöd för Morawieckis arbete med att avskaffa rättsstaten och de demokratiska fri- och rättigheterna i Polen trumfade plötsligt hennes stöd för Putin. Genast uppstod en stark allians inte bara mellan Lag och rättvisa och Le Pen utan också mellan Lag och rättvisa och Italiens Lega-parti och dess ledare Matteo Salvini, ett annat stort Putin-fan.

Le Pens stöd för Morawieckis arbete med att avskaffa rättsstaten och de demokratiska fri- och rättigheterna i Polen trumfade plötsligt hennes stöd för Putin.

Som sagt, när den polska regeringen valde mellan en konsekvent hållning gentemot Putin-styret, och ena sidan, och arbetet med att fördriva rättsstaten och demokratin från EU, å den andra, föll valet på det senare. Sa någon att kriget i Ukraina är ”svart eller vitt”?

Det kanske största ordkriget hittills kom dock efter Macrons Kinabesök i april i år. Det var här Macron tog bladet från munnen och varnade för att EU höll på att bli en vasall till USA. Bara för att USA har en konflikt med Kina, sa han i Financial Times, innebär det inte att EU också måste ha en konflikt med Kina. EU:s beroendeställning till USA gör att EU riskerar att ”bli indragen i konflikter som inte är våra, vilket hindrar EU från att bygga upp sin egen strategiska autonomi”.⁹

Macrons uttalanden rörde upp en vredesstorm i både USA och EU. Men Macron vägrade backa. I stället valde han att upprepa den så förhatliga vasall-liknelsen. Återigen fick Macron höra att han fjäskade för Putin, och Polens premiärminister kontrade med att det minsann inte var någon ”strategisk autonomi” som EU behövde, utan i stället ett ”strategiskt partnerskap” med USA.⁹

Trots att Macrons kritiska uttalanden om EU:s osjälvständighet gentemot USA gång på gång får så mycket stryk uttryckte Polens dåvarande Lag och rättvisa-regering likväl en smula oro över hur stabilt det ”strategiska partnerskapet” med USA egentligen är. Trumps vallöfte om att få ett snabbt slut på kriget bekymrar inte bara Polen utan även EU i stort; och inte blev det bättre när Morawieckis kompis Ron DeSantis, tillika republikansk utmanare till Trump, i mars i år gick ut och sa att han inte tyckte att den ”territoriella dispyten” mellan Ryssland och Ukraina kunde räknas till USA:s ”vitala nationella intresse”.¹⁰

När Morawiecki fick frågan av Financial Times om hur han såg på detta erkände han att han initialt blivit lite bekymrad. Med hänvisning till sitt möte med DeSantis i februari var han dock ganska övertygad om att republikaner och demokrater i allt väsentligt var överens i Ukrainafrågan och att DeSantis uttalande skulle ses i ljuset av det politiska ”pokerspelet” inför valet.¹⁰

I intervjun med Financial Times sa också den polske premiärministern något fantastiskt intressant; han jämförde nämligen Ukraina med Vietnamkriget. ”Ett nederlag i Ukraina”, sa Morawiecki, skulle bli ”västs nederlag, och ett sådant nederlag skulle bli större än det i Vietnam”. Därför var han ”försiktigt optimistisk” om ett fortsatt amerikanskt partiöverskridande stöd för Ukraina.¹⁰

Ett nederlag i Ukraina, sa Morawiecki, skulle bli västs nederlag, och ett sådant nederlag skulle bli större än det i Vietnam.

Med uttalandet erkänner Morawiecki att Ukrainakriget, precis som Vietnamkriget, är ett ombudskrig, eller proxykrig. Varje trevare om att Ukrainakriget inte bara är ett krig utan att det också borde kunna klassas som ett proxykrig mellan Ryssland och väst/NATO/USA har väldigt svårt att nå fram i den breda debatten. Att göra så är nära nog tabubelagt eftersom det sägs förringa Ukrainas egen fria vilja eller ”agens”. Det är därför inte så konstigt att Morawieckis uttalande, vid en engelsk googlesökning, enbart står att läsa i Financial Times. Tydligen har få velat kännas vid det faktum att en av de absolut mest anti-ryska ledarna i EU säger det mest förbjudna, utan att han egentligen själv förstår att det är just det han gör. För det borde vara självklart för alla att Ukrainakriget också är ett proxykrig, utan att detta på något sätt ifrågasätter ukrainares stridsvilja. Såväl Mujahedin i Afghanistan som den nordvietnamesiska armén hade väldigt hög stridsvilja, men i avsaknad av de förras amerikanska hjälp och de senares sovjetiska och kinesiska hjälp vet vi också att de aldrig skulle ha kunnat strida så framgångsrikt som de gjorde.

Men väl här förstår vi också att det amerikanska engagemanget för Ukraina kanske inte är så kassaskåpssäkert som de flesta trott. Och även om medierna i Sverige gör allt för att låtsas som det regnar och fortsätter att fantisera om den ukrainska offensivens framgångar, har debattklimatet om Ukrainakriget i väst genomgått en ganska stor förändring, inte minst i USA.

Redan i november förra året föreslog USA:s självaste försvarschef, Mark Milley, att det var dags för en förhandlingslösning på konflikten. Milley bedömde nämligen inte det som realistiskt att Ukraina skulle kunna återta allt territorium som Ryssland hade ockuperat.¹¹ I april i år kunde Washington Post berätta att tidningen tagit del av en stor mängd läckta topphemliga dokument från Pentagon som alla förmedlade en väldigt pessimistisk bild av Ukrainas stundande offensiv, som nu pågått i över fyra månader.¹²

Under sommaren och hösten har denna bild bara förstärkts. Flera amerikanska nyhetskanaler som tidigare agerade hejarklack åt Ukraina redogör nu också för Ukrainas svåra motgångar och den alltmer spända relationen mellan Washington och Kiev. I augusti rapporterade New York Times om så många som 70,000 stupade och 120,000 sårade ukrainska soldater.¹³

Den i väst så framstressade ukrainska offensiven har visat sig extremt kostsam. Dessutom var den aldrig realistisk. Nej, inte ens Ukrainas överbefälhavare, Valerij Zaluzjnyj, ansåg det. I en intervju med Washington Post den 30 juni vädrade generalen sitt förakt för västs ledare, vilka tryckte på för en offensiv utan att leverera tillräckligt med vapen. I och med detta, och utan ett flygvapen, sa Zaluzjnyj, var offensiven ”totalt ogenomförbar”. ”Men”, tillade han, ”den genomförs”¹⁴ – ett resonemang som borde resa frågan i vilken utsträckning Ukrainas ”fria vilja” styr det här kriget.

Ja, till och med The Economist fick till slut kalla fötter. Nu rapporterar man om slakten vid fronten, om den växande kritiken mot Zelensky och att fler och fler soldater önskar en vapenvila.

Ja, till och med The Economist fick till slut kalla fötter. För inte så länge sedan drev dess ledarredaktion linjen att Putin skulle ”besegras med eftertryck” och att västs stöd skulle fortsätta ”until the job is done”.¹⁵ Nu rapporterar man om slakten vid fronten, om den växande kritiken mot Zelensky och att fler och fler soldater önskar en vapenvila. Som The Economist uppger finns det få frivilliga kvar och därför rekryteras soldaterna numera mestadels från gruppen ”ovilliga”¹⁶. Och medan tiotusentals ukrainska män flyr Ukraina för att slippa kallas in, skriver ett väldigt stort antal in sig på universiteten, då detta undantar dem från militärtjänst¹⁷. Uppgivenheten är stor bland många av volontärerna i kvinnoorganisationen Zvit, som hjälper till vid fronten. ”Att hoppas på framgång”, säger en av organisationens grundare, ”har till och med det blivit självdestruktivt.”¹⁶

För drygt 20 år sedan, i november 2002, var Ukrainas president, Leonid Kuchma, en av de inbjudna gästerna på Natos toppmöte i Prag. Men stämningen var allt annat än god. USA hade nämligen uppdagat att Kuchma sålt ett avancerat radarsystem till Saddam Husseins Irak. På grund av detta straffade Nato Kuchma genom att återkalla inbjudan. Men Kuchma kom ändå eftersom man tydligen hade missat att porta honom från den stora middagen. Som CNN rapporterade provocerade detta amerikanerna så till den milda grad att bordsplaceringen på middagen fick göras om så att Bush slapp sitt bredvid Kuchma.¹⁸

Kuchma var nu en isolerad man och hans dagar i maktens topp ansågs räknade. I Ukraina förberedde hans politiska motståndare sig på ett maktskifte och i september 2002 krävde tiotusentals demonstranter Kuchmas avgång. Samtidigt gjorde både USA och Storbritannien klart för Kuchma att om han inte redovisade allt i vapenaffären med Irak, ja då riskerade Ukraina sitt framtida medlemskap i Nato – allt enligt Washington Post.¹⁹ Ukrainas utrikesminister intygade dock att detta på intet sätt hade fått landet att överge sin målsättning om att bli medlem i både Nato och EU.²⁰

USA hade nämligen uppdagat att Kuchma sålt ett avancerat radarsystem till Saddam Husseins Irak. På grund av detta straffade Nato Kuchma genom att återkalla inbjudan. Men Kuchma kom ändå eftersom man tydligen hade missat att porta honom från den stora middagen.

USA:s invasionsplaner av Irak ska dock snart förändra USA:s Ukrainapolitik radikalt. Helt plötsligt såg nämligen USA en tillgång igen i den korruptionsanklagade Kuchma. USA var helt enkelt i desperat behov av länder som var beredda att ingå i koalitionen till stöd för kriget. Redan i februari 2003 hade USA fått Kuchma att gå med på att skicka 500 soldater till Kuwait som var specialiserade i att bekämpa biologiska och kemiska vapen. Men USA ville också ha med Ukraina fullt ut i den så kallade ”koalitionen av de villiga”. Enligt Washington Post gav Bush Kuchma en halvtimmes betänketid, och mer behövdes inte för få ett ja från Kiev. I samma ögonblick kunde också anklagelserna om Kuchmas illegala vapenaffärer med Saddam Hussein begravas.¹⁹

I augusti 2003 påbörjade de ukrainska ockupationstrupperna sin resa till Irak; och det var ingen liten skara. I Kyiv Post kunde man läsa om George Bushs varma tack till Ukraina och att Bush också betonade att landet nu stod för den tredje största icke-amerikanska truppstyrkan i Irak.²¹

Trots att väldigt många politiker i Ukraina var fullt på det klara med Kuchmas opportunism vann deltagandet i ockupationen ett stort stöd i det ukrainska parlamentet och röstades igenom med 276 rösters övervikt. Som den pro-västlige oppositionsledarna Viktor Jusjtjenko sa i Washington Post var det ”viktigt för Ukraina att visa att det kan delta i arbetet med att lösa konflikten i Irak”.²² Men som The Guardian rapporterade var det folkliga stödet för beslutet väldigt svagt.²³

Bidenadministrationen verkar inte längre tro att Ukraina kan vinna det här kriget – om den någonsin gjorde det. Men likväl fortsätter USA:s stöd. För vad har USA att förlora på att blodbadet fortsätter? Uppenbarligen inte så mycket. Men USA skulle också kunna tröttna och bestämma sig för att försöka få till någon typ av uppgörelse. Kanske kommer kriget i Palestina och Israel och den uppblossande krisen i Mellanöstern att påverka USA:s överväganden i Ukraina.

Hur det än blir kvarstår frågan hur mycket Ukrainas av väst så omhuldade egna fria vilja och ”agens” kommer påverka detta? Ja, antagligen ungefär lika lite som när Ukraina inställde sig som en av USA:s ”villiga” ockupanter i Irak.

För att förstå Ukrainas och Europas belägenhet idag måste vi förstå konsekvenserna av den geopolitiska ommöbleringen av Europa som Irakkriget medförde. EU:s splittring 2003 möjliggjorde Irakkriget.

För att förstå Ukrainas och Europas belägenhet idag måste vi förstå konsekvenserna av den geopolitiska ommöbleringen av Europa som Irakkriget medförde.

Idag är samma splittring symptomatisk för varför en fredlig lösning i Ukraina ter sig långt borta. Det europeiska ”fredsprojektets” agens gentemot USA framstår nu svagare än under det kalla kriget. Då, under det kalla kriget, var ett proxykrig i Europa otänkbart eftersom det ansågs för farligt. Proxykrig hörde hemma i Asien och Afrika. Nu rasar ett proxykrig i Europa, ett krig som underhålls även av EU-länder som inte vill ha det. Det säger väldigt mycket om EU:s irrelevans och lydighet gentemot USA. Vill Washington ha ett proxykrig i Europa, ja vad ska européerna göra åt det? Alternativ till KRIGET ter sig blockerade även på idéplanet.

Kanske är läget värre än så. Polens premiärminister Morawiecki gav nämligen ett annat scenario där han skulle känna sig helt trygg med USA:s fortsatta stöd i Ukraina.²⁴ Skulle nämligen Kina på allvar blanda sig i kriget på Rysslands sida, ponerade Morawiecki, ja då skulle USA definitivt intensifiera sin insats.¹⁰ Men, slår det mig, då skulle också Europa bli skådeplatsen för ett proxykrig mellan USA och Kina. Kanske är det delvis det vi redan ser.