Palestinafrågan splittrar den svenska antirasismen, hävdade Tobias Hübinette och Christer Mattsson på DN Debatt den 11 januari. Men genom att vägra diskutera världens enda kvarvarande apartheidstat, och endast fördöma Hamas, kan man inte vara trovärdig i sin antirasism, skriver Juan Velasquez och Adrián Groglopo.

På DN Debatt skriver forskaren Tobias Hübinette och Segerstedtsinstitutets föreståndare Christer Mattsson om utvecklingen av den antirasistiska rörelsen i Sverige i ljuset av Hamas attack den 7 oktober 2023 mot israeliska ockuperade bosättningar.¹ De avstår från att analysera sammanhanget för attacken men hänvisar till att händelserna där påverkar antirasismen här i Sverige. Hübinette och Mattsson framställer en bild av antirasism som en historisk men splittrad rörelse, som nu är ännu mer fragmenterad.

Gällande Antirasistiska Akademin (ArA) – ett nätverk av antirasistiska forskare – anser Hubinette och Mattsson att organisationen använder antisemitism för att legitimera Hamas attacker mot judar. De kritiserar i synnerhet ett borttaget inlägg som ArA publicerade på sin hemsida och som uppfattade Hamas attack som uttryck för antikolonial befrielsekamp inom kontexten av israeliska bosättningars ockupation. Hübinette och Mattson ser denna inställning som “en brutal hållning mot judiskt liv” som inte är förenlig med vare sig mänskliga rättigheter och antirasism. Men Israels koloniala insatser och 77 år grova kränkningar av Gaza och de ockuperade områdena vill skribenterna “tolerera” eller hålla tyst om, eftersom, hävdar de, det inte faller inom deras ”studieområde”.

Hübinette och Mattssons anklagelse, likaså stora delar av deras text, lider av en rad ontologiska, politiska och kunskapsteoretiska problem som vi härmed vill problematisera.

Vi som skriver detta inlägg har varit med, tillsammans med många andra forskare, om att starta och driva ArA genom åren. Vi har också upplevt militärdiktatur och folkmord innan vi kom till Sverige kring början av 1990-talet. För vår forskning har vi, såsom många andra i vårt nätverk, tvingats utstå diverse hot, diskrimineringar och misstänkliggöranden både från kolleger och från folk utanför akademin. Vi vill härmed bemöta denna artikel då den bidrar både till förvirring om vad svensk antirasism står för och för att inlägget misstänkliggör ArA både som organisation och som vision. Vi tolkar inlägget som en attack på ett forskarnätverk som med stark motvind i snart två decennier studerat rasism, diskriminering och kolonialismens konsekvenser på dagens samhälle. Nedan följer en rad motargument som noterar att Hübinette-Mattssons inlägg både saknar kontextualisering och uppvisar inslag av antisemitisk logik.

Till bakgrunden hör att Israels bosättarpolitik i Palestina utgör en av de få kvarvarande råa koloniala ockupationer som ännu pågår i världen.

Till bakgrunden hör att Israels bosättarpolitik i Palestina utgör en av de få kvarvarande råa koloniala ockupationer som ännu pågår i världen. Där ser vi tydliga exempel på Israels ockupation, fördrivning, kvävning och apartheid samt utrotning av palestinska byar, deras ekonomier, kultur- och samhällsinstitutioner. Fördrivningen av den palestinska befolkningen har nått även Sverige, dess diaspora har både gjort motstånd och efterfrågat solidaritet och kan inte exkluderas från antirasistisk forskning i Sverige.

I detta sammanhang har svenska regeringar förespråkat en tvåstatslösning, men nu senast förmedlat sitt stöd för det som människorättsorganisationer och FN:s rapportörer beskrivit som det israeliska folkmordet på den palestinska befolkningen. Även den Internationella Brottmålsdomstolen utfärdade en arresteringsorder mot den israeliska ledningen (och mot Hamasledare). Här har de svenska public servicebolagen rapporterat så ensidigt för den israeliska regeringen att Granskningsnämnden fällt dessa flera gånger för att rapporteringen utesluter både grundläggande bakgrundsinformation och palestinska röster.².

All denna kontext förbises av Hübinette och Mattsons artikel, som vill gärna presentera sig som en röst inifrån den antirasistiska rörelsen, men som har flera inslag som är ytterst problematiska:

1- Hübinette och Mattsson avstår från att ta itu med anledningarna till det omfattande och långvariga folkliga motståndet mot den israeliska ockupationen, som nu har övergått till det första folkmordet som vi följer i direktsändning. Med denna inställning ansluter författarna till beskrivningar av palestinskt motstånd och palestinska röster som fällts av Granskningsnämnden.

Tvärtemot Hübinette och Mattssons påstående menar vi att rörelsen har stärkts av både unga och äldre, med såväl svensk som invandrarbakgrund.

Här är det häpnadsväckande att skribenterna påstår att den antirasistiska rörelsen i Sverige har gått vilse i fråga om stödet till Palestina. Vi anser istället att den mycket heterogena antirasistiska rörelsen, där olika sektorer från diverse konstellationer – från den unga miljörörelsen, vårdarbetare, studenter och universitetslärare till hamnarbetare och breda delar av idrottsrörelsen – har enats i veckovisa demonstrationer mot det pågående folkmordet på palestinier i Gaza. Tvärtemot Hübinette och Mattssons påstående menar vi att rörelsen har stärkts av både unga och äldre, med såväl svensk som invandrarbakgrund. Den är nu mer enad än någonsin i sitt motstånd mot en politisk regim som begår folkmord – en regim som även den svenska regeringen stödjer. Rörelsen har en tydlig vision för sin kamp: ett slut på folkmordet på palestinier i Gaza och att Israel drar sig tillbaka från de ockuperade områdena.

2- Hübinettes och Mattssons text kan ses som exempel på det som folkmordsforskare i Latinamerika har beskrivit som “teorin om de två demonerna” (som på svenska kan översättas till ”lika goda kålsupare”) ³. Argentinska domare har ansett att den fysiska förstörelsen av ”politiska grupper” som sådan eller i praktiken som en del av en nationell grupp faller inom definitionen av folkmord som ingår i folkmordskonventionen.⁴

Tvådemonersteorin syftar på rättfärdigandet av det argentinska grova och massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna som militärdiktaturen (1976–1983) utförde genom massiva mord och försvinnanden, koncentrationsläger, fängelser och exil. Den användes av nyliberala ideologer för att placera ideologiska motståndare som motsatta men likvärdiga poler. Exempelvis genom att likställa våldet från militärjuntan med aktioner från grupper som opponerade sig mot diktaturen eller som provocerade dess inrättande. Eller genom att likställa fascism med socialism – som om båda vore två sidor av samma mynt – samtidigt som en tredje liberal position skapas, moraliskt sett som neutral och balanserad som befriar sig från tystnad, passivitet eller delaktighet inför och under folkmordet.

Hübinette har själv använt ett liknande grepp för att belysa hur SD lyckats positionera så kallad antisvensk rasism som en form av antirasism.⁵ Hübinette gör nu själv samma sak! Han och Mattson hävdar i sin text att extremhögern och vänstern i Sverige delar antisemitiska uttryck, högern mot muslimer och vänstern mot judar. Genom detta inbjuder Hübinette och Mattsson till att både demonisera den vänsterorienterade antirasismen och öppna för möjligheten att uppfatta extremhögern som en variant av antirasism. Problemet är att den antirasistiska rörelsen i Sverige har historiskt sett varit heterogen i sina uttryck och i sina definitioner av vad antirasism innebär. Den har alltid haft skilda politiska dimensioner men aldrig varit neutral och, framför allt, inte extremhöger. Extremhögern å sin sida har aldrig varit antirasistisk, något som skribenterna, konstigt nog, försöker contra naturam kläcka fram.

Genom detta inbjuder Hübinette och Mattsson till att både demonisera den vänsterorienterade antirasismen och öppna för möjligheten att uppfatta extremhögern som en variant av antirasism.

Genom en ansats som liknar tvådemonersteorin fabriserar Hübinette och Mattsson ett kontextuellt vakuum för att placera narrativet – ”allt motstånd och kritik mot Israels handlingar på palestinier är antisemitism”. Genom att beskriva två poler inom antirasismen som uppfattas som horisontellt positionerade som varandras motpoler på det politiska fältet, vill skribenterna anta positionen som neutrala och balanserade forskare. Genom draget vill Hübinette och Mattsson ta sig rätten att stigmatisera den antirasistiska rörelsen som polariserad och antisemitisk samtidigt som befriar sig själva från tystnad, passivitet eller delaktighet inför det folkmord som den israeliska ockupationsmakten genomför mot det palestinska folket.

3- Hübinette och Mattssons text skapar vidare begreppslig förvirring kring det politiska inom rörelsen. Deras tvådemoners-framställning försummar den folkliga mobiliseringens kamp och misstänkliggör dess mål som antisemitiska, samtidigt som de suddar ut konfliktens historik genom att likställa ockupanterna med de ockuperade. Att negligera den israeliska ockupationen och apartheidpolitiken, samtidigt som avfärda palestinskt motstånd som extremism är en flirt med historisk revisionism.

4- Hübinette och Mattsson följer den israeliska ultrakonservativa högerregeringens ideologi i sina resonemang. Det israeliska styret använder den 7 oktober som en symbolisk vändpunkt för att tysta kritik, både inom och utanför Israel. Genom att påstå att Israels ockupation av Palestina ligger utanför deras “forskningsområde” undviker Hübinette och Mattsson att ta ställning till Israels övergrepp. Genom att tysta ner frågan om folkmordet ställer de sig i praktiken på den ultrakonservativa israeliska högerregimens sida. Samtidigt hävdar de rätten att definiera antisemitism, trots brist på fakta och kontext. Detta är inte akademisk analys utan snarare en del av Israels krigspropaganda.

Genom att tysta ner frågan om folkmordet ställer de sig i praktiken på den ultrakonservativa israeliska högerregimens sida.

5- Hübinette och Mattssons text bygger även på en antisemitisk logik när den likställer en attack på ockupanter med en attack på judar i allmänhet. Den framställer också staten Israels handlingar mot palestinier som representativa för alla judar. Att blanda ihop en religion eller etnicitet med statshandlingar är en välkänd antisemitisk och rasistisk retorik. Skribenterna bortser från att många judiska organisationer och individer världen över motsätter sig Israels behandling av palestinier. Att hävda att “judiskt liv” eller alla “judar” kopplas till en statsapparat led av ett ultrakonservativt högerparti – som begår folkmord – påminner om den propaganda som spreds under andra världskriget i Europa, då judar sågs som en enhetlig grupp med kollektiv skuld.

Hübinette och Mattsson har onekligen 30 års erfarenhet inom en viss typ av antirasism. Den typen som inom Sveriges gränser inte vill se antirasism knuten till dekolonisering, antikolonial kamp eller antiimperialism. Som forskare inom dekolonisering anser vi att rasism, kolonialism och kolonialismens kunskapsteoretiska och praktiska arv inte kan säras från varandra.

Som forskare inom dekolonisering anser vi att rasism, kolonialism och kolonialismens kunskapsteoretiska och praktiska arv inte kan säras från varandra.

Mot bakgrund av det vi har sett på gator, torg och universitetscampus, både i Sverige och transnationellt, samt i det komplexa universum av motstånd som förs både inom institutioner och genom ekonomiska motmedel, är den svenska och transnationella antirasismen idag vad gäller stödet till det palestinska folket mycket större. Den är också så knuten till dekoloniala, antikoloniala och antiimperialistiska handlingar att den tydligen avfärdar den kontextlösa och nyliberala versionen av “antirasism” som Hübinette och Mattsson försöker argumentera för.