Västvärldens ledare försöker rättfärdiga folkmordet med att tala om 7 oktober. Men när imperialisterna säger att de bryr sig om människor – då betyder det en enda sak. De är på väg att gå ut i krig, skriver Kajsa Ekis Ekman i en analys av relationen mellan Israel och USA.

En sak är tydlig: det som pågår är inte ett krig mellan Israel och Hamas. Det är inte ens Israels krig mot Gaza. Utan det är hela västvärldens folkmord på palestinier. Västvärlden beväpnar Israel, attackerar Jemen och svälter ihjäl palestinier genom att dra in stödet till UNRWA. Trots att FN, ICJ, WHO, Amnesty och självaste påven uppmanar omvärlden att stoppa krigsbrotten. Trots att UNICEF slagit larm om att barn dör då de inte har annat att äta än löv och inget annat att dricka än smutsigt regnvatten. Ändå fortsätter väst.

Varför?

Under snart fem månader har våra makthavare berättat en historia för oss. Den går ut på att de är djupt berörda över attackerna den 7 oktober som dödade cirka 700 civila och 370 soldater, och att det är därför Israel har rätt att ”försvara sig”. Alla politiska ledare i väst har förklarat sig vara personligen påverkade och chockerade över det som skedde. Våra medier och debattörer har följt efter – både höger och vänsterpress med få undantag.

Alla använder de precis samma ord. Nämligen bestialiskt. Nästan exakt samma formulering, ”den bestialiska terrorattacken”, förekommer på DN:s, SvD:s, Sydsvenskans, Aftonbladets, Expressens, Kristianstadsbladets, ETC:s och Världen Idags ledarsidor, samt i tal och texter av Ulf Kristersson, Ann Linde, Jan Eliasson, Morgan Johansson, Märta Stenevi, Kashif Virk, Ivar Arpi, Gunnar Hökmark, Magnus Ranstorp och en mängd andra politiker och kommentatorer.¹

Ingen i svensk debatt har använt ordet ”bestialiskt” om Israels bombningar av Gaza som nu dödat 30 035 civila, framför allt barn, och skadat 70 000.² De kallas istället ”intensiva”, ”återkommande” eller ”storskaliga.”³

Ingen i svensk debatt har använt ordet bestialiskt om Israels bombningar av Gaza som nu dödat 30 035 civila, framför allt barn, och skadat 70 000.

”Bestialisk” betyder enligt Svenska Akademiens ordbok: som utmärker ett djur, djurisk… som är ovärdig en människa, i moraliskt och intellektuellt avseende djuriskt rå, vild, djurisk; ej tyglad av förnuftet; tygellös; omänsklig, samt: rå, okultiverad, torftig.⁴

Den förtrycktes våld kallas omänskligt, förtryckarens våld kallas storskaligt. Med andra ord, industrialiserat, och därmed modernt.

På samma sätt beskrivs israeler som oskyldiga offer för massakrer i nyhetstexter, medan palestinier ”hittas döda” utan att få epitetet oskyldiga – inte ens om de är 6 år.⁵

Det palestinska motståndets våld benämns terror, vidrigt, fundamentalistiskt, illdåd, fruktansvärt – Israels våld skildras i passiv form, utan adjektiv eller inom citationstecken, som i denna mening från nyhetsbyrån Omni efter att hundratals palestinier mejats ner i en matkö den 29 februari: ”Den terrorstämplade gruppen Hamas, som styr på Gaza, beskriver det som en ”massaker” uträttad av Israel”.⁶

Så gott som hela det etablerade samhället använder detta språk, även vänsterpolitiker och alternativa tidningar som Blankspot, vars VD Brit Stakston uppmanar alla att sluta dela bilder på offer i Gaza: ”Mitt råd är att vi loggar ut och vänder blicken mer mot varandra” då ”fundamentalistiska islamister” kan tjäna på att krigsbrott dokumenteras.⁷ Även de politiker som fördömer Israel gör det ofta i återhållsamma och legalistiska termer som ”illegal” samtidigt som de använder känslor för att beskriva sin syn på palestinska grupper, som de rakt ut kan säga att de ”avskyr”.⁸

Man kan ju fråga sig vad som föranleder denna dubbelmoral. Hur kommer det sig att samma ledare som inte bara tyst sett på, utan bidragit till dödandet av mer än 400 000 civila i Jemen och 30 000 i Gaza – plötsligt förklarar sig vara djupt berörda och personligen påverkade av 700 personers död?

Hur kan de bry sig om några, när de inte brytt sig om många?

Är det rasism? Är det, som Judith Butlers ofta citerade tes om sörjbara liv vill göra gällande, att vissa räknas mer än andra?

Västvärldens ledare skulle alltså, enligt denna förklaring, släppa till hundratals miljarder dollar bara på grund av känslor – för att de ”bryr sig” om vissa människor.

Nej, när imperialisterna säger att de bryr sig om människor – då betyder det en enda sak. De är på väg att gå ut i krig.

När imperialisterna säger att de bryr sig om människor – då betyder det en enda sak. De är på väg att gå ut i krig.

Krig handlar om resurser, makt och geopolitisk hegemoni. I själva verket skiter våra ledare fullständigt i 7 oktober och de skiter fullständigt i antisemitism. De bryr sig inte om ukrainares liv heller, oavsett vad du fått höra. Imperialismen har nämligen ingen moral. Men dess befolkning har det. Och det är vi som röstar fram våra ledare. Därför måste imperialismens ledare rättfärdiga sina invasioner. De måste få oss att bli så upprörda över ett brott, att vi accepterar ett mycket större.

Varje gång ett krig ska sättas igång sker samma sak. Vi får höra att ledaren i landet som ska invaderas har massförstörelsevapen, utfört en massaker, slitit ut barn ur kuvöser, är diktator eller planerar att ta över världen och att våra ledare är personligen påverkade och berörda djupt i hjärtat av detta.⁹

Dessa berättelser har en funktion. Att få oss att acceptera deras smutsiga krig. Essensen är alltid densamma: De andra är hemska – vi måste rycka in.

Hur rättfärdigar de kriget mot Palestina?

De spelar på våra bästa sidor och våra värsta sidor, samtidigt. De gör det genom humanism och genom rasism. Humanism åt kvinnorna, rasism åt männen. Båda är ju olika exempel på moraliska berättelser om gott och ont, rätt och fel.

Dels vill de väcka vår selektiva empati med offren den 7 oktober.¹⁰ Empatin, vår finaste impuls, exploateras för att förbereda oss för krig. Märk väl att narrativet om vad som skedde är så utstuderat sadistiskt att det endast ska kunna förstås som ren ondska. Och om det inte räcker ska det retoriskt knytas till Förintelsen, som om antikolonial kamp i Mellanöstern på något sätt hade med det europeiska folkmordet på nittonhundratalet att göra. Genom formuleringen ”den största massakern på judar sedan förintelsen” ska vi lära oss att se på en militärmakt som vore den ett offer i koncentrationsläger. Inte bara är detta ett försåtligt retoriskt grepp, det är dessutom felaktigt. Den största massakern på judar sedan Förintelsen ägde rum i Argentina under militärdiktaturen, när cirka 30 000 personer försvann – judar utgjorde 12% av offren men bara 1% av befolkningen.¹¹

Inte bara är detta ett försåtligt retoriskt grepp, det är dessutom felaktigt. Den största massakern på judar sedan Förintelsen ägde rum i Argentina under militärdiktaturen, när cirka 30 000 personer dödades eller försvann.

Tiden är intressant här – å enda sidan nollställs den vad gäller den palestinska kontexten; vi får höra att allt började den 7 oktober och att ”bakgrunden” är irrelevant, som Författarförbundet skriver i ett uttalande: ”vår uppgift är inte att ta ställning till det pågående krigets alla aspekter och bakomliggande orsaker”.¹² Å andra sidan är Förintelsen, som skedde långt tidigare, ständigt relevant för att förstå varje ny händelse som äger rum i Mellanöstern(!)

Och dels vill de väcka vår lägsta impuls: rasismen. Samtidens oförblommerade dikotomi mellan européer och araber saknar motstycke sedan det brittiska imperiets tid: meningar som ”det pågår en kamp mellan civilisation och barbari” och ”den hundratusenhövdade starka kadern av nya antisemiter som migrerat till Sverige” skulle varit otänkbara för tjugo år sedan, men förekommer nu på bästa plats i svensk dagspress.¹³

Men rasismen är inte de imperialistiska krigens anledning, utan deras förevändning. Imperialisterna använder sig av rasism därför att de vet att även det är en typ av moralisk berättelse som slår an hos befolkningen. Imperialisterna kan göra om ett folk från främmande slaver till vita européer på en vecka (Ukraina) och tvärtom. Imperialisterna kan förvandla ett folk från dom till vi och till dom igen. Imperialisterna älskar inget folk, inte ens sitt eget. Imperialismen är ett system för att garantera ekonomisk makt och geopolitisk hegemoni åt kapitalismen i allmänhet och USA i synnerhet.

Imperialisterna kan göra om ett folk från främmande slaver till vita européer på en vecka och tvärtom.

Imperialismen kommer att kasta bort judarna och minnet av Förintelsen den dag systemet inte tjänar på det, som de gör med kurderna med jämna mellanrum. Som Norman Finkelstein skrivit, var det i många år bara vänstern som talade om Förintelsen, fram tills 1967 när åkallandet av den blev en stöttepelare i det retoriska försvaret av Israel.¹⁴

Islamofobin/arabhatet övertog kommunistskräcken som imperialismens dominerande diskurs efter Sovjets fall. Det var också vid den tidpunkten Osloavtalet implementerades, som ett sätt att försöka neutralisera motståndet mot den USA-ledda världsordningen och undvika att Palestina fick samma lösning som Sydafrika året därefter. Det var då PLO avväpnades mot löfte om en (minimal) stat – som aldrig blev av. Efter detta har Israel ätit sig in på palestinsk mark, steg för steg, medan omvärlden tittat bort och resignerat nöjt sig med att rösta igenom resolutioner i FN utan att kräva uppföljning. Israel trodde sig ha segrat – relationerna med grannländerna höll på att normaliseras, och bortsett från sporadiska uppror och attacker så var kostnaden för ockupationen låg.

Den verkliga anledningen till att imperialisterna reagerat så starkt på den 7 oktober är inte att civila dödades. Utan att imperiet fick ett dråpslag.

Israel och USA var helt oförberedda.

Att ett förtryckt, koloniserat, instängt och överbevakat folk kunde förbereda något sådant utan att vare sig Mossad, Shin Bet eller CIA kunde ha den blekaste aning, skakade den imperialistiska världsordningen i grunden.

Den verkliga anledningen till att imperialisterna reagerat så starkt på den 7 oktober är inte att civila dödades. Utan att imperiet fick ett dråpslag.

Slaget är värre än 9/11 – att 9/11 var en isolerad händelse som inte skulle leda till något maktövertagande stod klart relativt snabbt, men här handlar det om ett organiserat folk med förankring i en region som Israel och USA trodde sig ha under kontroll. Istället visade det sig att Gaza var det område i Mellanöstern som de inte kontrollerade.

Vad Israel och USA gör nu är inte att ”jaga Hamas” utan att statuera exempel. Straffet ska bli så fruktansvärt brutalt och omänskligt att ingen någonsin vågar sig på att göra uppror igen. Varje palestinier – och varje undertryckt folk – som funderar på att göra motstånd i framtiden ska minnas folkmordet och avskräckas. ”Ni ville ha ett helvete, ni kommer att få ett helvete. Ingen el, inget vatten, bara förstörelse” säger de israeliska generalerna.¹⁵ Som USA:s generaler sa 1967: ”Vi ska bomba Vietnam tillbaka till stenåldern.”

Myten som spritt sig i vissa vänsterkretsar att 7 oktober skulle vara ett ”inside job” gör samma sak metaforiskt: eliminerar motståndet. Den är därför inte bara felaktig utan även skadlig. Precis som myten om att 9/11 var ett inside job, tillmäter den inte förtryckta folk någon handlingskraft. Förtryckta folk kan per definition, enligt teorin om ”inside job”, aldrig göra motstånd. Allt som sker är skapat av makten. Makten vet allt, gör allt, ligger bakom allt. Några grabbar som sitter i Afghanistans berg eller i en tunnel i Gaza – inte kan de överlista CIA och Mossad, som alla vet är världens smartaste?

Några grabbar som sitter i Afghanistans berg eller i en tunnel i Gaza – inte kan de överlista CIA och Mossad, som alla vet är världens smartaste? Jo, det kan de.

Jo, det kan de, och historien är ett enda långt exempel på just detta. Hela den koloniserade världen klarade att slå sig fri trots till synes militär underlägsenhet.

När kolonialismen besegrades övergick kolonialmakterna till att styra medelst ett annat system: imperialism. Skillnaden mellan kolonialism och imperialism är att den förra styr personligen på plats och ofta flyttar dit sin befolkning, medan den senare styr på avstånd genom marionetter och emails. Kolonialism handlar om att ta land, imperialism om att få kontrakt på gruvor.

Det är inte imperialism när ett land invaderar ett annat. Nej, det är rätt och slätt en invasion. Länder och ledare har invaderat varandra och tagit över landområden sedan urminnes tider (vi har många exempel här i Norden) utan att det för den skull rör sig om imperialism. Imperialism är, som författaren och forskaren Andreas Malm beskrivit det så bra, när kapitalet tar till vapen.¹⁶

USA, som världens största ekonomi och även världens ohotade militära supermakt, har rollen av imperialismens hegemon (ledare) för att säkra världen åt kapitalismen i allmänhet och amerikanska intressen i synnerhet. Till sin hjälp har USA dels ekonomiska påtryckningsmedel: Världsbanken, IMF och WTO, som kan se till att pressa ett land att exempelvis sälja ut sin olja till amerikanska bolag, privatisera koppargruvor eller avskaffa tullar för utländska varor. När detta inte fungerar, inför man sanktioner och svälter helt sonika ut den befolkning som motsatt sig USA:s diktat.

Och när det inte fungerar tar man till vapen. USA har över 800 militärbaser världen över. I Israel till exempel.

Det är därför Israel är en så farlig stat: den är kolonialism och imperialism i ett. Dels ett bosättarkolonialt projekt som går ut på att flytta till ett land och gradvis ta över det genom att fördriva och utplåna ursprungsbefolkningen – och dels en imperialistisk utpost och USA:s viktigaste allierade i Mellanöstern.

Det är därför Israel är en så farlig stat: den är kolonialism och imperialism i ett. Dels ett bosättarkolonialt projekt som går ut på att flytta till ett land och gradvis ta över det genom att fördriva och utplåna ursprungsbefolkningen – och dels en imperialistisk utpost och USA:s viktigaste allierade i Mellanöstern. Dels en militärstat byggd på idén om etnisk renhet – paranoid som alla apartheidstater – där minnet av Förintelsen och tron på att endast det konstanta kriget kan förhindra en upprepning har blivit nationell ideologi – och dels en absolut garanti för USA:s fortsatta inflytande i regionen.

Man kan se det som att imperialismen har bevarat en koloni, där den kan utöva kolonialism på det gamla sättet men med moderna vapen.

Det är därför det är så fel att tro att det är Israel som kontrollerar USA. Som om USA, världens största ekonomi och världens i särklass mäktigaste militärmakt, skulle av någon outgrundlig anledning ha låtit sig luras av Israel och övertalas av en ettrig ”lobby” till att ge dem vapen, helt emot sitt eget intresse. Den här myten förfäktas av isolationistiska amerikaner på modet, exempelvis John Mearsheimer.

Men som konfliktforskaren Max Ajl skriver i senaste numret av tidskriften Ebb, så är Israel den bästa investering USA någonsin gjort.¹⁷ Från 1970-talet och framåt, skriver Ajl: ”förvandlade USA:s militära hjälp Israel till en unik tillgång: en outsourcad vapenfabrik, ett regionalt irritationsmoment för arabisk fred, stabilitet och folklig utveckling; en bas för global upprorsbekämpning, ett svart hål som slukar regionalt överflöd och omvandlar det till ändlös upprustning.”

Men som konfliktforskaren Max Ajl skriver i senaste numret av tidskriften Ebb, så är Israel den bästa investering USA någonsin gjort.

Ända sedan 1950-talet har kolonialmakterna insett värdet av Israel. När Egyptens president Nasser stod i begrepp att nationalisera Suezkanalen 1956 erbjöd Israel västmakterna en invasion av Egypten och ett mord på Nasser (som Ben-Gurion kallade ”Nilens Hitler” – förintelseliknelserna för varje fiende till Israel fanns redan då) varpå Frankrike bidrog med tanks och artilleri för 100 miljoner dollar.¹⁸ Storbritannien hjälpte till, men Nasser lyckades de inte döda.

Varje gång länderna i Mellanöstern är på väg mot stabilitet, enighet och ett frigörande från USA, används Israel som ett verktyg för att förhindra detta – genom att spela ut länder mot varann, som i kriget mellan Iran och Irak, sabotera länders försvarsmöjligheter genom att bomba anläggningar i Syrien och lönnmörda iranska, franska och tyska militära forskare.¹⁹ USA:s drömscenario i regionen är stabila allierade länder, men det näst bästa alternativet är kaos och underutveckling, vilket de lyckats med i Irak, Libyen och i viss mån Syrien trots att de inte lyckades skapa regimskifte.

Israel har en särskild roll i bevarandet av den imperialistiska världsordningen som testlaboratorium för vapen och som lejd lönnmördare.

Israel har en särskild roll i bevarandet av den imperialistiska världsordningen som testlaboratorium för vapen och som lejd lönnmördare. Den israeliska säkerhetstjänsten Mossad har dödat över 3000 personer – många av dem i Europa, som den israeliske författaren Ronen Bergman skriver i sin bästsäljare (och hyllning till Mossad) Rise and Kill First.²⁰

Ingen annan stat har lönnmördat så många människor utomlands, och i regel utan konsekvenser, trots att de upprepade gånger dödar europeiska medborgare och tar fel på person – vi minns servitören i Lillehammer. Mossad har utbildat säkerhetstjänster i hela världen, från Pinochets hemliga polis till Sydafrikas, båda sidor i det lankesiska inbördeskriget, Shahens hemliga polis, den portugisiska kolonialmakten i Moçambique och även avrättat fiender till andra regeringar i utbyte mot tjänster.²¹

Antalet palestinska frihetskämpar som lönnmördats av Mossad är så många att det inte är fråga om huruvida, utan när, en ledare ska bli mördad. Att detta skulle göra Mossad till en ”superintelligent” organisation är en myt som sprids av Mossad själv – i verkligheten får de en ny och ofta radikalare motståndare för varje person de dödar, som när de dödade Yasser Arafat och fick Hamas på halsen, eller när de dödade Hizbollahs ledare Abbas Mussawi och istället fick Nasrallah på halsen.²²

I verkligheten får de en ny och ofta radikalare motståndare för varje person de dödar, som när de dödade Yasser Arafat och fick Hamas på halsen, eller när de dödade Hizbollahs ledare Abbas Mussawi och istället fick Nasrallah på halsen.

Genom att Israel dödar varje person de skulle kunna förhandla med, undergräver staten möjligheten till någon lösning annat än det permanenta kriget. På det sättet har sionismen tagit judendomen som gisslan, perverterat den egna befolkningens själ och riskerat dess liv – när man kunde valt att istället gå en annan väg: att leva i relativ fred och frihet i en multietnisk, demokratisk stat enligt principen en person, en röst. Men det hade imperialismen inte tjänat på, eftersom en sådan stat hade kunnat skapa en antiamerikansk allians med de andra staterna i regionen.

När en israelisk soldat dödats av palestinska fedayeen 1956 yttrade Moshe Dayan, IDF:s chef och senare försvarsminister, följande ord på hans begravning och formulerade därmed den israeliska militarismens grundtes:

“Låt oss inte kasta skuld på mördarna. Vilka är vi att säga något om deras hat mot oss? I åtta år har de suttit i flyktingläger i Gaza, och framför deras ögon har vi förvandlat deras jord och byar som de ärvt från sina förfäder till vår egendom… Vi är bosättargenerationen, och utan stålhjälmar och kanonmynningar kommer vi inte kunna plantera ett träd eller bygga ett hus. Våra barn kommer inte leva om vi inte bygger skyddsrum, och utan stängsel och taggtråd och maskingevär kommer vi inte kunna lägga vägar eller borra efter vatten.”²³

Redan där hade grunden lagts för det folkmord som nu pågår.