Hur kom Polen att få en av världens strängaste abortlagar? Genom att striden stod mellan katolska konservativa och wokeliberaler, kom kvinnorörelsen att hamna utanför. Båda sidor misstänkliggjorde och tystade kvinnorörelsen, som därför inte kunde mobilisera, skriver Magdalena Grzyb. Massrörelsen uteblev och idag är abort kriminaliserat även vid svåra fosterskador.

Den nuvarande abortlagen i Polen är en av Europas – och världens – absolut strängaste. Sedan 2020, när författningsdomstolen beslutade att förbjuda även abort på grund av fosterskador, har det varit olagligt att avbryta en graviditet i någon situation, förutom när graviditeten är resultatet av ett brott eller utgör ett hot mot kvinnans hälsa och liv. Trots detta handlar den främsta konfliktlinjen i kulturkriget och den ideologiska tvistefrågan i Polen inte om kvinnors rättigheter utan om HBTQ+-rättigheter.

Denna situation har delvis kapat feministiska krav – särskilt i fråga om abort, vilket är en brännande/fråga i Polen – och gjort den underordnad HBTQ+-rörelsens agenda. Samma HBTQ+-agenda har till stor del fokuserat på frågan om självidentifikation av kön och skjutit frågan om lika rättigheter för polska homosexuella medborgare (till exempel rätten till äktenskap) åt sidan.

Kvinnligt genus/kön

Under de 30 första åren efter kommunismens fall, då staten ideologiskt var underordnad den katolska kyrkan, var en kvinna inte en kvinna utan framför allt en mor. En mor till sina barn, en potentiell mor till ett ofött barn och en symbolisk/social mor till de fattiga och behövande. I Mulieris Dignitatem beskrev påven Johannes Paulus II (helgonförklarad i Polen för sin roll i störtandet av den kommunistiska regimen) kvinnans kall som moder, vare sig biologiskt eller andligt, som både rättfärdigande och meningsskapande för en kvinnas existens.

Under de 30 första åren efter kommunismens fall, då staten ideologiskt var underordnad den katolska kyrkan, var en kvinna inte en kvinna utan framför allt en mor.

De konservativa familjevärderingarna lockade många kvinnor av två skäl. För det första tenderar ju människor att definiera sig själva utifrån sina relationer och familjeband. I århundraden har patriarkatet reducerat kvinnor till just det: att vara någons mor, dotter, fru eller syster. För det andra befann de sig i en verklighet där befintliga sociala strukturer hade rasat. Kommunistdiktaturens fall, ekonomisk kris, ökande arbetslöshet, nyliberal politik och plötslig samhällsförändring – allt detta gjorde att familjen blev den enda trygga tillflyktsorten för många. Den upplevdes som den enda varaktiga strukturen – jämte den katolska kyrkan – i en osäker och föränderlig värld. Och, som är väl känt, skulle förtrycket av kvinnor genom manlig dominans inte ha varit möjligt historiskt utan draghjälp av de förtryckta, det vill säga kvinnor själva.

Emellertid behandlas kvinnor också instrumentellt inom den progressiva, vänster- och HBTQ+-rörelsen. De förväntas stödja alla marginaliserade grupper i deras kamper och ge dem all omsorg och empati. Kort sagt förväntas de vara deras “mammor”. Utöver att individuellt stödja dem som behöver, förväntas hela den feministiska rörelsen fokusera på frigörelsen av olika marginaliserade grupper, inte bara kvinnor. I den polska kontexten finns det ett särskilt fokus på HBTQ+-gemenskapen och transkvinnorna, eftersom de uppfattas som de mest sårbara.

Emellertid behandlas kvinnor också instrumentellt inom den progressiva rörelsen. De förväntas stödja alla marginaliserade grupper i deras kamper och ge dem all omsorg och empati. Kort sagt förväntas de vara deras mammor.

Feminism är för alla, inte bara för kvinnor, säger dagens feminister. Till exempel stödjer bidragsgivaren Feminist Fund inte bara kvinnor och flickor, utan också icke-binära, intersexuella, trans- och queerpersoner. En transaktivist på den feministiska webbplatsen CodziennikFeministyczny.pl (Alltid Feminist) säger att feminismen står mellan alternativen att vara trans-inkluderande eller dö ut.

Det verkar som att kvinnor inte bara ska tänka på sig själva, utan också ta hand om andra, ibland på bekostnad av sina egna rättigheter och intressen. De förväntas också disciplinera kvinnor som bryter med denna typiskt kvinnliga roll. Det förklarar också varför många kvinnor idag som titulerar sig feminister så ofta är involverade i “woke”-rörelsen och ivrigt angriper kvinnor som försvarar kvinnors rättigheter baserade på kön genom att kalla dessa för transfobiska. De attityderna har inte minst gets spridning i media under angreppen på Harry Potter-författaren J.K. Rowling.

Det var också vad som hände i Polen efter 2020 då kvinnors rättigheter angreps av nyliberala och konservativa politiker. Upphävandet av kvinnors rätt att avsluta graviditeter är ur ett kvinnoperspektiv ett av de tydligaste exemplen i Polen på övergången till en post-kommunistisk och marknadsliberal era. Trots att abortdebatten utan tvekan har representerat den främsta axeln i den ideologiska konflikten på senare år har HBTQI+-frågan tagit över kvinnors rättigheter. Det har skett i takt med att den politiska och kulturella polariseringen har eskalerat, och perspektivförskjutningen krävt ett fokus på kulturella uttryck snarare än på realpolitik.

Polsk feminism

Polen har aldrig varit ett land med en stark feministisk rörelse eller en massiv feministisk medvetenhet. Under kommunistperioden (1945-1989) var kvinnor relativt jämlika på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet; de kunde ta jobb på egen hand, skilja sig, ha egna besparingar och – från 1956 – laglig rätt att avsluta graviditeter av personliga skäl. Ändå var den feministiska medvetenheten inte särskilt hög.

Den feministiska rörelsen började formas först efter 1989 i och med den politiska omvandlingen och under inflytande av två krafter. Å ena sidan öppnade den liberala demokratin portarna till väst vilket gjorde att vi exponerades för kulturella och ideologiska trender (särskilt från USA). Störst avtryck hos den feministiska rörelsen i Polen gjorde den nyliberala ideologin och följaktligen även den liberala feminismen. (Även om det finns andra strömningar tenderar amerikansk feministisk forskning att ignorera feministisk litteratur utanför anglosfären).

Störst avtryck hos den feministiska rörelsen i Polen gjorde den nyliberala ideologin och följaktligen även den liberala feminismen.

Å andra sidan innebar kommunismens kollaps och bildandet av en ny ideologisk och moralisk ordning en drastisk begränsning av kvinnors rättigheter på grund av det införda abortförbudet 1993, dikterat av den katolska kyrkan – i huvudsak för att behaga påven Johannes Paulus II – och det allmänna främjandet av familjevärderingar. Det hade en reaktionär effekt på kvinnors frigörelse. Den så kallade abortkompromissen innebar att abort förbjöds (kvinnan bestraffades inte, bara läkaren som utförde ingreppet och alla som hjälpte till) med tre undantag: i situationer där det fanns risk för en gravid kvinnas liv eller hälsa; om en graviditet var resultatet av våldtäkt; och i situationer med allvarliga och oåterkalleliga fosterskador eller obotlig sjukdom hos barnet.

Med undantag för ett försök 1996 att liberalisera anti-abortlagstiftningen – vilket stoppades av författningsdomstolen ledd av den konservative katoliken Andrzej Zoll – fanns det under de följande 20 åren ingen politisk vilja att mjuka upp lagstiftningen. Tvärtom gjordes det många försök att skärpa den ytterligare.

Allt förändrades 2015 när partiet Lag och Rättvisa (Pol. Prawo i Sprawiedliwość, PiS), ett ultrakonservativt och populistiskt parti, kom till makten. År 2016 drog partiet tillbaka en lag som ytterligare skulle ha begränsat tillgången till abort efter massprotester (den så kallade Svarta Protesten). Denna händelse sågs som den tändande gnistan för den feministiska medvetenheten bland polska kvinnor och början till en social rörelse för att liberalisera anti-abortlagen. Men antagandet visade sig dock var förhastat och överdrivet.

Fyra år senare, i oktober 2020, mitt i en våg av COVID-19, utfärdade den polska författningsdomstolen (vars sammansättning är kontroversiell och inte erkänd av oppositionen, ej heller av vissa juridiska forskare och framstående advokater) ett beslut som förklarade undantaget för embryopatologiska skäl från abortförbudet som grundlagsvidrigt. Massprotester bröt återigen ut över hela landet. Men medan sådana protester kan påverka lagstiftare och regeringen att ändra lagar, är det osannolikt att de mäktar ändra författningsdomstolens beslut.

Protesterna 2020 markerade ett skifte. För första gången betraktades rätten till abort som något annat än kvinnors reproduktiva rättigheter. Queeraktivister som dominerade kvinnorättsorganisationerna i Polen började använda slagord om abort för “livmoderbärare“. Vissa kvinnor kopplade till vänstern som reflexmässigt försvarade ordet “kvinna”, som Kaya Szulczewska och Urszula Kuczynska, frystes ut och canclades.

Protesterna 2020 markerade ett skifte. För första gången betraktades rätten till abort som något annat än kvinnors reproduktiva rättigheter.

Abortaktivism underordnades queeragendan och kom att ingå i HBTQ+-rörelsen. Detta uttrycktes tydligt i en intervju i januari 2021 av två queera prostitutionsförespråkare (dessa rörelser är ofta desamma i det polska sammanhanget). De hävdade att det var queers och sexarbetare som “gick ut på gatorna först” under abortprotesterna. Eftersom protesterna bröt ut spontant över hela landet och varken initierades eller koordinerades av några queeraktivister eller sexarbetarorganisationer, exemplifierar denna uppenbara osanning ett narrativ om dessa kretsars ledande roll i kampen för kvinnors reproduktiva rättigheter i Polen.

Häktningen av Margot

Om man ser tillbaka kan man konstatera att det avgörande ögonblicket som inte bara innebar slutet för feminismen som en rörelse för kvinnors rättigheter, utan också canclandet av människor på grund av deras åsikter och slutet på yttrandefriheten bland “liberaler” eller oppositionen, var gripandet av HBTQ+-aktivisten Margot i augusti 2020.

Margot var en yngling som identifierade sig som icke-binär och rörde sig i anarkistiska kretsar. Eftersom Margot säger sig vara bekväm med vilket pronomen som helst, använder jag här pronomenet som motsvarar hans medfödda kön, det vill säga “han”.

I augusti 2020 greps Margot av polisen efter att ha förstört en bil som tillhörde en ja-till-livet-rörelse som körde runt i Warsawa och även attackerat föraren.

I augusti 2020 greps Margot av polisen efter att ha förstört en bil som tillhörde en ja-till-livet-rörelse som körde runt i Warsawa och även attackerat föraren. Händelsen ägde rum några veckor före häktningen och gav upphov till till spekulationer om att myndigheterna hade politiska skäl för gripandet och att det till och med kunde betraktas som en politisk provokation i ett försök att misskreditera HBTQ+-rörelsen inför konservativa medborgare.

Filmklipp på vandaliseringen av bilen och attacken på föraren visar Margot som en lång, aggressiv man, ändå väcktes ett ramaskri hos den progressiva allmänheten över att han skulle placeras i ett mansfängelse och som icke-binär transperson därmed utsättas för skrämmande saker.

Fallet fick stor internationell uppmärksamhet. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Dunja Mijatovic, uppmanade Polen att “omedelbart frige” Michal Sz. alias “Margo”, medan dussintals framstående intellektuella undertecknade ett brev som lanserats av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk för att “stoppa homofobin” i Polen.

Den enorma upprördheten kan delvis ha varit resultatet av att Margot felaktigt identifierades som sin kvinnliga partner Łania (eng. Doe), eftersom pressen visade en bild av dem tillsammans vilket fick människor att tro en kvinna sattes i manscell bara för att hon kallade sig icke-binär.

Trots att Margot aldrig någonsin sa att han kände sig som en kvinna vid tiden för sin häktning, hävdade HBTQ+-aktivister och politiker att hanteringen av Margot bokstavligen var ”våld” som ”förstörde människor”. Därigenom accepterade hela den demokratiska och liberala delen av allmänheten tyst antagandet att kön endast bestäms av vad man identifierar dig som, och att var och ens könsidentitet avgörs av den individuella känslan.

Att tala om Margot som ”kvinna” och använda feminina pronomen har till och med blivit en sorts moralisk och politisk symbol för kampen. Alla, från ombudsmannen Adam Bodnar, liksom alla advokater och politiker som stöttade upp för Margot, för att inte tala om journalisterna, använde pronomenet hon. Den som däremot använde det maskulina pronomenet ”han” om ”Margot” stämplades direkt som en fiende till HBTQ+-rörelsen, homofob eller som anhängare av PiS (Fred och Rättvisa). Piotr Jedlinski, direktör för den nya radiostationen Radio Nowy Świat, tvingades att avgå när han ifrågasatte Margots kön.

På liknande sätt väckte nomineringen av radiojournalisten Beata Lubecka till journalistpriset starka reaktioner hos HBTQ+-anhängare och deras allierade. Lubecka hade intervjuat Margot och trots att Lubecka använde hon/henne-pronomen om Margot under intervjun, ansåg aktivisterna och vissa progressiva journalister att hon agerade olämpligt under samtalet och borde ha fördömts istället för att hyllas. Tävlingsjuryn kunde inte återkalla nomineringen och beslutade då istället att inte dela ut priset i den kategorin alls.

Tävlingsjuryn kunde inte återkalla nomineringen och beslutade då istället att inte dela ut priset i den kategorin alls.

Chefredaktören för Radio ZET meddelade att kanalen framöver skulle genomföra utbildningar för sina journalister om inkludering och korrekt språkbruk i samtalet om och med HBTQ+-personer.

Åter till Margot som släpptes efter tre veckor och framstod som en hjälte, trots att han hölls i en separat cell hela tiden och övervakades och omvårdades av personal och aktivister för mänskliga rättigheter. Han lyckades också få in cirka 100 000 dollar i offentliga insamlingar för fortsatta aktioner och könsbekräftande vård, något som han faktiskt verkar aldrig ha genomgått. I en intervju 2020 sa Margot att han blev icke-binär och ändrade sitt namn från Michał till Małgorzata (Margot) 2017 efter att läst Bourdieus bok “Maskulin dominans”. I november 2021 betecknade han sig som en icke-könad person.

Woke-väckelsen

Historien om Margots häktning och upproret bland HBTQ+-aktivister den kvällen under den så kallade Regnbågsnatten gjorde Margot till en idol för tonåringar som, när de upptäckte sin könsidentitet, började göra uppror mot den etablerade världsordningen och mot PiS-regimen. Det befäste också HBTQ+-rörelsens ställning som ideologisk hegemon och ledare i kampen mot Lag och Rättvisa. Regnbågsflaggan blev en symbol för det politiska motståndet mot PiS och de värderingar partiet står för, inklusive moralkonservatism och katolicism.

På så sätt har den polska feminismen – både aktivist- och akademikerfeminismen – “övertagits” av queer-teorin, antingen genom personliga band och sociala relationer eller eftersom bidragsgivare har börjat koppla bidrag till “inkluderande” policys som ska omfamna alla “historiskt marginaliserade grupper”.

HBTQ+-aktivisternas snabba kolonisering av feminismen har bidragit till ett narrativ enligt vilket det är queers som verkligen kämpar för abort – och att abort inte längre är en specifik rättighet för kvinnor utan “personer med livmoder”.

De polska feministernas och vänsterrörelsernas förslag till ny abortlagstiftning från 2017 hade namnet “Rädda kvinnorna”. Redan 2021 hade man i ett utkast bytt ut titeln till det könsneutrala ”Laglig abort utan kompromiss” och ordet kvinna hade bytts ut mot ”gravid person” istället.

På så sätt försöker queerrörelsen kidnappa 30 års kamp för rätten till abort och koppla den kampen till ett försvar av en helt annan fråga, nämligen självidentifikation av kön.

På så sätt försöker queerrörelsen kidnappa 30 års kamp för rätten till abort och koppla den kampen till ett försvar av en helt annan fråga, nämligen självidentifikation av kön.

År 2023 i Polen är transfeminism den enda “legitima” feminismen som erkänns av feministiska organisationer, akademiker och influencers. Kvinnliga aktivister twittrar “abortion och transition on demand” och varje kvinna som uttrycker invändningar mot den queera agendan stämplas som transfobisk. Kvinnor som betecknas som “trans-exkluderande radikalfeminister (TERF)” nekas rätten att tala i offentliga rum om vilket ämne som helst (till exempel får Ursula Kuczynska, trots att hon är en kärnkraftsexpert, inte tala om detta ämne). Ansträngningar görs till och med för att tysta folk inom akademin. Försöket att ställa in min föreläsning om femicid vid Jagiellonias universitet i december 2021 är ett exempel på det.

Den mest marginaliserade och förföljda minoriteten

HBTQ+-rörelsen har lyckats skapa en bild av sig själv som den minoritet som förföljs mest och diskrimineras mest av PiS (Lag och Rättvisa). Men egentligen är det kvinnor som på ett bedrägligt sätt har fått sina rättigheter inskränkta: deras rätt att besluta ifall de ska föda sjuka och handikappade barn har till exempel tagits ifrån dem. Det har gällt specifika yrkesgrupper, som domare, mot vilka organiserade kampanjer av förtal och hat genomförts, för att inte tala om personlig förföljelse av enskilda kvinnliga domare: avstängning från arbete, berövande av inkomst, inledande av brottsförfaranden, avlyssning av samtal samt trakasserier.

Ändå har HBTQ+-rörelsen byggt upp bilden av sig själv som den mest förföljda minoriteten. Inte sällan med draghjälp från reaktionära högerextrema politikers uttalanden. Detta skedde till exempel när president Andrzej Dudas under presidentvalkampanjen 2020 påstod att “HBTQ inte syftar på människor utan på en ideologi”. Men narrativet konstrueras precis lika mycket av de egna leden. Ett exempel är när en HBTQ+-aktivist sätter upp plakat med orden “HBTQ-fri zon” under namnen på provinsstäder.

Narrativet konstrueras precis lika mycket av de egna leden. Ett exempel är när en HBTQ-aktivist sätter upp plakat med orden ‘HBTQ-fri zon’ under namnen på provinsstäder.

Kampanjen mot “HBTQ-fria zoner” (som HBTQ-aktivister själva tog initiativ till) medförde en sorts “offentlig skam” bland kommuner vars fullmäktige antog två typer av resolutioner: de som stödde familjerättigheter och de som var emot HBTQ-ideologin. Resolutionerna använde inte termen “HBTQ-fria zoner” och innebar på intet sätt ett förbud av HBTQ+-personer i dessa områden. Den så kallade Familjerättighetsstadgan (en familjerättslig resolution författad av den ultra-konservativa tankesmedjan Ordo Iuris) nämnde inte alls HBTQ+-personer, utan citerade främst bestämmelser från den polska konstitutionen om skyddet för familjen, äktenskapet och föräldrars rätt att uppfostra sina barn. Vissa ”anti-HBTQ-ideologi”-resolutioner upphävdes senare av domstolar på grund av de inte var förenliga med polsk lag eller på grund av brist på en exakt definition av den vagt formulerade termen ”HBTQ-ideologi”.

Ett sådant narrativ blundar helt för det faktum att den sociala toleransen för homosexualitet kontinuerligt ökat sedan början av 2000-talet.

En despotisk HBTQ+-Woke?

Att motsätta sig de krav som transrörelsen ställer, vilka strider mot kvinnors rättigheter, utsätter vem som helst för anklagelser om att sprida hat i nivå med ultra-konservativa politikers uttalanden inom det styrande partiet.

När Gazeta Wyborcza, landets största tidning och oppositionsmedium, publicerade intervjuer med feminister som försvarade ordet “kvinna” i slutet av 2020 och början av 2021 anklagades de för transfobi. En anonym organisation vid namn “HBTQ-lobbyn” utfärdade ett manifest som undertecknades av över 1000 personer och över ett dussin HBTQ+-organisationer. Publiceringen av kvinnornas texter i Gazeta Wyborcza (som ansågs vara exempel på ”hets mot folkgrupp” i samma kategori som lokala myndigheters anti-HBTQ-resolutioner och uttalanden från Lag och Rättvises justitieminister Zbigniew Ziobro) citerades av ILGA Europe i deras årsrapport som bevis på att Polen är det mest homofoba och transfoba landet i Europa.

Rörelsen imiterar trender och politiska mål som kommer från Väst snarare än en agenda grundad i ett verkligt erkännande av problemen som polska hbtq-personer kämpar med.

Den polska HBTQ+-rörelsens fokus på frågan om könsidentitet på bekostnad av homosexuellas rättigheter, vilket har kunnat iakttas sedan fallet Margot 2020, är helt paradoxalt eftersom Polen, till skillnad från västerländska länder, hittills har misslyckats med att uppnå rörelsens grundläggande krav, nämligen legalisering av samkönade relationer (oavsett om det gäller äktenskap eller registrerade partnerskap). Detta visar, enligt min åsikt, att rörelsen imiterar trender och politiska mål som kommer från Väst snarare än en agenda grundad i ett verkligt erkännande av problemen som polska hbtq-personer kämpar med.

HBTQ+ som den nya religionen för liberala eliter i ett katolskt land?

Det faktum att HBTQ+-rörelsen, dess mål och metoder, har importerats från Väst påpekas också av sociologen Michal Łuczewski från Warszawas universitet, som har kallat HBTQ för den “nya religionen” som polska liberala och metropolitiska eliter har adopterat från Väst för att skilja sig från Polens “katolska lokalpatriotism” och efterblivenhet.

Kulturkriget i det polska samhället handlar nu om konflikten mellan den “katolska lokalpatriotismen” och den upplysta eliten för vilken regnbågen symboliserar en öppen samhällsstruktur. Regnbågsfärgerna har en mycket bredare betydelse än bara HBTQ+-rörelsen; den representerar framsteg och befrielse från den mäktiga och moraliskt korrupta kyrkans, familjens och nationalistiskt-patriotiska traditioner och värden (som har främjats på ett förvridet sätt av Lag och Rättvisa). Precis som i USA har HBTQ+ i Polen blivit en elitistisk ideologi. Och för den yngre generationen har den till och med blivit “den moraliska kärnan av polskhet”.

Łuczewski hävdar att okritiskt accepterande av HBTQ+-krav är avsett att ge den polska liberala eliten det moraliska kapital som kommer att få västerländska eliter att acceptera dem. Den queera versionen av HBTQ+ har blivit en ideologi som legitimerar eliten som goda medborgare som kommer att leda Polen bort från östlig efterblivenhet och mot europeisk universalitet och rationalitet.

Många av rörelsens drag liknar verkligen en ny sekulär religion. Detta gäller särskilt sådana drag som HBTQ+-rörelsens medlemmars och allierades fanatism, skapandet av ritualer och trosbekännelser, legitimeringen av våld mot motståndare, helgandet av begrepp som könsidentitet, som bedrägligt liknar begreppet om den katolska själen, uteslutningen av kättare (det vill säga homosexuella eller transsexuella personer som uttrycker kritiska åsikter eller som inte gillar queer-estetik, samt lesbiska som motsätter sig dekonstruktionen av kategorin “kvinna”), som anses vara värre än öppna fiender, skapandet av ett pantheon av nya HBTQ+-helgon eller till och med martyrer som Margot eller den unga icke-binära personen Milo, som begick självmord. Allt detta påminner bedrägligt om den katolska religionen i dess fundamentalistiska version.

Det förklarar också varför HBTQ-religionen så snabbt har fått fäste i ett så katolskt land som Polen. Kvinnor och deras rättigheter ska, precis som inom katolicismen, underordnas högre mål.

Det förklarar också varför “HBTQ+-religionen” så snabbt har fått fäste i ett så katolskt land som Polen. Kvinnor och deras rättigheter ska, precis som inom katolicismen, underordnas högre mål. Kvinnor ska tjäna HBTQ+-rörelsen som trogna allierade. Det viktigaste är att appellera till deras moderskänslor som mödrar till transbarn eller unga homosexuella män, eftersom kampen för “T” anses vara sammanlänkad med kampen för “L” och “G” i den allmänna uppfattningen. För att inte såra känslorna hos några få personer som inte känner sig som kvinnor, ger kvinnor och feministorganisationer frivilligt upp att definiera sig själva som kvinnor och blir istället “personer med livmoder” eller “gravida personer”. Precis som för högern finns det inga kvinnor, bara mödrar, och på samma sätt finns det enligt vänstern ingen kvinna, bara “personer med livmoder”.

Slutsats

I Polen år 2022 pågår kulturkriget för fullt och den sociala polariseringen växer. De två sidorna i konflikten är mer lika än olika. Den extrema högern och den extrema kulturella vänstern är lika i sin instrumentella syn på kvinnor.

Där högern använder lagen för att kriminalisera kränkningar mot religiösa känslor kräver vänstern och liberaler att kränkningar mot könskänslor kriminaliseras i form av straff för transfobi och felköning.

Där högern vill reducera kvinnor till rollen som hustrur och mödrar och tvinga dem att föda sjuka och handikappade barn föreslår vänstern att “gravida personer” ska få rätt till abort på begäran nästan fram till den nionde graviditetsmånaden; stödjer att barn föds mot betalning (surrogatmoderskap); förespråkar “sexarbete” som ett attraktivt karriäralternativ; ser pornografi som en önskvärd modell för sexualitet; och vill tillåta könsbyte för alla.

Vi verkar ha nått en gräns då det konservativa förtrycket av kvinnor inte skiljer sig mycket från det progressiva förtrycket av kvinnor. Båda bygger på kommodifiering av kvinnlig sexualitet, som är underordnad krafter – staten, det religiösa systemet, ideologier eller kapitalismens logik – som alla är till för mannens vinst och njutning. Abortdebatten kring kvinnors rätt att bestämma om och när de ska bli mödrar belyser bäst hur kvinnor skiljer sig från män och hur biologi påverkar liv och social ställning.

I 30 år fanns det inga kvinnor, det fanns bara mödrar. Idag finns inte heller kvinnor, utan personer med livmödrar.

År 2001 skrev Agnieszka Graff, en av Polens mest populära akademiska feminister, att vi i striden om rätten till abort “förlorade kriget om språket.” Den anti-kvinnliga katolska högern och deras retorik om att skydda de ofödda vann. I 30 år fanns det inga kvinnor, det fanns bara “mödrar” och ofödda barn. Idag överger polska feminister på passivt sätt en annan strid om språket och sin subjektivitet genom att avstå från att vara kvinnor och istället bli “personer med livmödrar.”

De kvinnor som agerade inom – och tyst ledde – Solidaritet, omkullkastade kommunismen och “vann”, förlorade egentligen. Det de fick var en ultrakatolsk anti-kvinnlig demokrati som tog ifrån oss våra rättigheter. På samma sätt agerar nu kvinnor inom HBTQ+ rörelsen, som på bekostnad av kvinnors kamp för aborträtt, vill uppnå krav som kommer att resultera i att kvinnor försvinner som politiska subjekt. Vinner de, kommer de att förlora.

Översättning: Martin Müller. Artikeln har tidigare varit publicerad i The Journal of Illiberalism Studies.