Studentrörelsen för Palestina har utsatts för hård kritik av landets ledarskribenter. Att kräva bojkott är fel, menar Somar Al Naher och andra. Men ingen av dem kritiserade universiteten när de införde precis samma åtgärder mot Ryssland, skriver Andi Olluri.

Över hela Sverige har studenter börjat campa utanför sina lärosäten för att protestera mot Israels krig och folkmord. Vi kräver att universiteten avslutar sina samarbeten med Israel.

Våra ledarskribenter är inte nöjda och hittar än det ena, än det andra att anmärka på. I Aftonbladet skriver Somar Al Naher om studentprotesternas krav på ”isolering av Israels akademiker”. Texten innehåller viktig diskussion om den israeliska och palestinska fredsrörelsen, alltför ofta osynliggjord.¹ Men när det kommer till textens huvudsyfte, att kritisera studentrörelsens krav på att avsluta samarbeten med israeliska universitet, faller texten platt på huvudsakligen två punkter.

Rent taktiskt, skriver al-Naher, “riskerar det att bli kontraproduktivt” eftersom “en allmän bojkott som slår blint riskerar att skada just de krafter som vill samma sak som studenterna”, det vill säga progressiva israeliska akademiker.

Att påminna läsaren om detta är överflödigt, ungefär som att säga att vatten är vått. Givetvis kommer en allmän bojkott drabba även de kritiska israeliska akademikerna, annars vore den inte allmän.

Utgör dessa progressiva röster en så stor andel av det israeliska akademiska systemet att fördelarna av en allmän bojkott skulle väga lättare än att avstå en bojkott för att istället försöka stödja och kultivera denna begränsade grupp akademiker?

Den aktuella frågan är inte den. De väsentliga punkterna är snarare: utgör dessa progressiva röster en så stor andel av det israeliska akademiska systemet att fördelarna av en allmän bojkott skulle väga mindre än att avstå en bojkott för att istället försöka stödja och kultivera denna begränsade grupp akademiker? Hur stor andel utgör dessa av Israels akademi? En tusendel, en hundradel, en tiondel? Vilken effekt har de på den totala akademiska produktionen och effekten på samhälle, opinion och politik i Israel – viktigaste av allt, uppfattningen och agerandet utefter att ockupation och anfallskrig mot ockuperade folk är principiellt och konsekvent fel och illegalt?

Inte nog med att Al Naher inte presenterar ett enda övertygande svar för sin sak på dessa frågor – hon försöker inte ens besvara dem, tyvärr.

I över 60 har de progressiva krafterna inom Israels akademi haft chansen att visa vilken humaniserande effekt de haft på samhället samt hur väl den lyckats motarbeta Israels anti-palestinska sadism, och nu står resultatet inför allmän beskådan. Nämligen fullskalig apartheid som hade fått det vita Sydafrika att skämmas.² Samt ett pågående folkmord (med fullt västerländskt diplomatiskt och militärt stöd, förresten).³

Vartenda krav, inklusive akademisk bojkott, är mer eller mindre exakt de åtgärder som svenska universitet vidtog mot ryska universitet.

Kanske är det dags att släppa illusionerna och gå vidare.

För det andra: Al Naher verkar helt ha missat att studentrörelsen inte endast försöker “få stopp på kriget” med kravet. Så lite som en snabb titt på våra uttalanden och dokument hade sparat oss denna diskussion. Den centrala motiveringen bakom studentrörelsens val av krav på universiteten har nämligen letts av en barnsligt enkel princip. Vartenda krav, inklusive akademisk bojkott, är mer eller mindre exakt de åtgärder som svenska universitet vidtog mot ryska universitet. Då protesterade ingen av de ledarskribenter som nu klagar på studentrörelsen.