Åsne Seierstads reportage Två systrar om två norska tonåringar som åkte till Syrien och stred för IS, blev en av 2016 mest lästa böcker. Nu står systrarna åtalade i norsk domstol och Seierstad bevakar rättegången. Men frågorna om hennes etik har uteblivit denna gång – trots att hon röjde flickornas identitet och läste deras privata anteckningar mot deras vilja, skriver den norske juristen Thorkil Aschehoug.

Författaren Åsne Seierstad kommer för den norska tidningen Klassekampen att bevaka det nio veckor långa brottmålet i Oslo tingsrätt mot de två systrarna som reste till Syrien som tonåringar 2013. Båda är nu åtalade för att ha gått med i en terrororganisation. I Klassekampen den 19 oktober beskriver Seierstad sig själv som ödmjuk; ”Jag sätter mig i hallen för att lyssna. Det här är tiden att vara ödmjuk, säger jag till mig själv”. Hennes ödmjukhet har till och med påverkat hennes val av kläder denna dag; “Jag klär mig i svart. Byxor, skärp, blus… Jag vill inte provocera”.

En sådan ödmjukhet på Seierstad kan för systrarna framstå som både oärlig och provocerande. Jag ska förklara varför. 2016 gav Seierstad ut boken Två systrar – ett reportage, om systrarnas resa till Syrien. Seierstad bekräftar i bokens efterord att systrarna inte samtyckte till att hon publicerade detaljer från deras liv över nästan 500 sidor: ”Föräldrarna lät mig ta över de tidningar som systrarna lämnade efter sig. Härifrån valde jag ut betygskort, klassfoton, anteckningar från koranlektionerna (…) och utskrifter från mejl”.

Seierstad bekräftar i bokens efterord att systrarna inte samtyckte till att hon publicerade detaljer från deras liv över nästan 500 sidor.

Seierstad kontaktade “hela listan med vänner på Facebook, alla som följt dem på Twitter (…) Inte minst loggarna på Messenger, Viber och WhatsApp mellan systrarna och brodern gav en viktig inblick i hur tjejerna tänker”. Systrarnas lärare och rektorer vid tre Akershusskolor verkar också ha bidragit generöst till boken, vilket sannolikt stred mot deras lagstadgade tystnadsplikt.

Boken Två systrar väcker alltså frågor om balansen mellan rätten till privatliv och rätten till yttrandefrihet. Seierstad och Kagge förlag har försvarat publiceringen med att peka på vikten av att “förstå orsakerna till radikalisering bland muslimska ungdomar”. Men i bokens efterord – efter att ha fördjupat sig i privata detaljer från tonåringarnas liv – erkänner Seierstad att hon aldrig förstod eller kom närmare svaret på varför systrarna åkte. Det uteblivna svaret kommenteras också i flera internationella recensioner av boken och det erkänner Seierstad i Klassekampen. Seierstads röjande av systrarnas integritet måste därför sägas ha varit förgäves.

I efterordet svarar Seierstad jakande på sin egen fråga om det var etiskt försvarbart att komma så nära två tjejer som själva inte gett sitt samtycke. Seierstad påpekar att hon i boken har valt att ge systrarna fiktiva namn för att “om de skulle återvända till Norge, och vill leva ett liv här, skulle de ha rätt att behålla sina namn”. Detta är intressant eftersom det avslöjar att författaren haft utgångspunkten att systrarna ska ges möjlighet att leva vidare i Norge utan att identifieras som bokens två huvudpersoner. I boken valde Seierstad dock att använda föräldrarnas fullständiga namn, och namngav även systrarnas bostadsområde, skolor, några av deras lärare osv. Vid tiden för utgivningen – och troligen i förlagets regi – poserade Seierstad med systrarnas pappa på bild.

I boken valde Seierstad dock att använda föräldrarnas fullständiga namn, och namngav även systrarnas bostadsområde, skolor, några av deras lärare osv.

Det fanns därför all anledning att tro att systrarnas hela sociala och närmiljö omedelbart kunde identifiera dem som huvudpersoner när boken gavs ut 2016, – och för all framtid därefter. Att tro att systrarna ändå skulle få behålla sina namn framstår som illusoriskt. Seierstad borde alltså långt före utgivningen ha förstått att premisserna torde vara omöjliga att uppfylla.

En helt annan text som överlägset faktiskt besvarade frågan om vad som driver norska medborgare att ansluta sig till IS, var rapporten till Polisens säkerhetstjänst från 2016 om personer som frekventerar extrema islamistiska miljöer i Norge. Rapporten studerade deras bakgrund och liv innan de radikaliserades. PST:s utredningsarbete löpte parallellt med Seierstads forskning och rapporten publicerades två veckor före publiceringen av Två systrar i oktober 2016. PST:s rapport har givetvis inte bestsellerns dramaturgi, men den är i gengäld tillförlitlig, representativ och äventyrar inte det grundlagsenliga skyddet för privatlivet. Den ger också bättre svar på varför norsk ungdom åkte till Syrien för att ansluta sig till IS än Seierstads bok. PST:s utredning visade att det inte var den vanliga muslimska ungdomen eller konvertiten som riskerade att rekryteras till extrem islamism i Norge. De som var i riskzonen var främst personer som verkar ha haft en särskilt problematisk barndom och ungdom med anpassningsproblem, drogberoende och kriminalitet. PST framhöll också att social bakgrund inte nödvändigtvis var avgörande.

När Seierstad inledde projektet Två systrar hade dammet från de rättsliga processerna kring hennes tidigare bokprojekt Bokhandlaren i Kabul bara knappt lagt sig. Fram till dess var detta kanske det mest integritetskränkande projektet inom norsk facklitteratur någonsin. Mer än något annat norskt författarskap väcker Åsne Seierstads böcker alltså frågan om hur långt en författare bör gå för att behandla individer som medel för att förverkliga sina egna ambitioner.

När det gäller Seierstads ödmjukhet skulle jag inte förvånas om de två systrarna tycker att den kommer ungefär tio år för sent.

Artikeln har tidigare varit införd i Klassekampen.