Könsbaserad statistik tas bort i flera länder. Kvinnor döps om till livmoderbärare eller gravida personer. Yvonne Hirdman, som lanserade ordet “genus” i Sverige, läser en ny antologi och reflekterar över vad som hänt med genusforskningen.

För sent inser jag vad jag gett mig in i. Jag har hamnat mitt i kriget – ett krig mellan feminister och ett slags gerillarörelse, vars frihetsmål för individuella rättigheter på sexualitetens och könsidentitetens arena, hotar det feministiska projektet.

Eller? Överdriver jag?

Boken jag lovat recensera heter, Women´s Rights Gender Wrongs. The global impact of gender-identity ideology, och är ett inlägg i detta krig.

Det är en antologi (red. Kath Aiken & Sally Wainwright) som är uppdelad i två delar. Den första består av essäer/rapporter från kvinnor runt om i världen om vilken påverkan ”gender-identity ideology” har haft i respektive land – till exempel när det gäller rättssystem, socialpolitik, utbildnings- och hälsosystem.

Den andra delen innehåller korta rapporter från 35 länder runt om i världen om hur landet ifråga lever upp till the Declaration on Women´s Sex-Based Rights, en deklaration som kräver att CEDAW, Kvinnokonventionen, bekräftas.¹

Så vad handlar boken om? Titeln basunerar ut dess tes: att kvinnors rättigheter – som kvinnor – hotas eller redan har inskränkts eller fösts åt sidan av en ideologi som inte erkänner biologiskt kön som grund för rättigheter utan ersätter detta med en upplevelse, en känsla av identitet.

Titeln basunerar ut dess tes: att kvinnors rättigheter hotas av en ideologi som inte erkänner biologiskt kön som grund för rättigheter utan ersätter detta med en upplevelse.

Bakom begreppet ”gender” finns hela den starka rörelse som började med att introducera queer i slutet av förra seklet och som därifrån utvecklats till bokstavsramsan HBTQIA+, eller på engelska LGBTQIA+.

Runt denna gender-identity ideology har ett språk vuxit upp, ett riktigt maktspråk som kräver utrymme. Det är ciskvinnor och livmoderbärare (”cervix havers”) och menstruerare. Det är ”chest-feeding” i stället för ”breast-feeding” och ”birthing parent” i stället för mamma. För att ta några av de viktigaste exemplen – eller vapnen i detta krig mot kön.

Och som framgår av dessa märkliga ordskapelser: det är ohöljda försök att helt eliminera ordet kvinna. Det är kring kvinna, kvinnokönet, som striden står. Framförallt handlar det om män som upplever att de är kvinnor och som inte vill bli benämnda transkvinnor, utan kvinnor utan citationstecken. Män som likt Stan i Monty Pythons film ”The life of Brian” vill vara kvinna, vill kunna få barn – eller åtminstone ha rätten att kunna få barn – om det ginge. Det går nu – via surrogatmödrar.

Som ett försök att besvara denna språkeld introducerar bokens feminister begreppet TIM – trans-identified men: ”för att klargöra att vi vet vad en man är och att det är omöjligt att byta kön”. Att uttrycka sig på det viset besvaras emellertid från den andra sidan med begreppet hate-speech och det dramatiska ordet transfobi. Fobi är – som författarna mycket riktigt påpekar – ett oerhört starkt ord som talar om ett slags biologisk urskräck, panik, rädsla som ormfobi, spindelfobi.

Orden signalerar således kampen om problemformuleringsmakten på det område som den tredje vågens feminister – från slutet av 1960-talet – skapat, i Sverige kallat jämställdhetsfältet eller arenan eller vad ni vill.  Där man kämpar för och slår vakt om kvinnors rättigheter.

Den första delen är fylld av korta, intensiva berättelser om hur ”gender-identity” ideologin på olika sätt har infiltrerat denna arena; olika länders rättssystem, sociala-, politiska, utbildnings- och hälsosystem och tagit plats eller riskerar att ta plats på bekostnad av kvinnors rättigheter.

Där är exempel från Canada, Wales, Danmark, Latinamerikas många länder – brokiga varierande berättelser av olika empirisk tyngd. Poängen är att HBTQ-etc extremisterna har lyckats, eller försökt, att få in denna gender-identity ideology i lagstiftning och undervisning framförallt.

Orden signalerar således kampen om problemformuleringsmakten på det område som den tredje vågens feminister – från slutet av 1960-talet – skapat, i Sverige kallat jämställdhetsfältet.

I Canada till exempel har Human Rights Act från 1977 inkluderat ”gender-identity” i dessa rättigheter och infört skydd mot ”hate-speach”. Dessutom har ett omfattande undervisningsprogram SOGI  (Sexual Orientation and Gender Identity) införts i stora delar av landet där 123 står för olika steg i undervisningen, vars mål sägs vara att skapa frihet att hitta sitt genus, sin identitet.

Konsekvenserna av anammandet på en politisk nivå av denna ”gender-identity” ideologi syns tydligare i Sydamerika, där många länder saknar fundamentala rättigheter för kvinnor. Som abort. Venezuela, Ecuador (första landet i världen att introducera ”gender-identity” i sin nya konstitution 2008), Bolivia, Brasilien – inget av dessa länder har ännu legal abort. När Argentina äntligen fick legal abort i slutet av 2020 gällde den för “gravida människor” (pregnant people).

I Brasilien har den könsbaserade statistiken – uppdelning av data på kvinnor och män – tagits bort och vad det betyder inser alla. Statistik är jämställdhetspolitikens främsta verktyg, utan statistik är det sannerligen svårt att få en bild av vad som sker och komma med förslag om förbättring. Intressant är vidare den lag från 2018 om att minst 30 % ska vara kvinnor på partiernas vallistor, vilket också omfattar ”transkvinnor”.

Och så kärnan i denna rörelse som leder bort från kvinna/kön till gender enligt bokens författare: att av-biologisera moderskapet, att kunna bli en ”generic” mamma eller pappa. Att Stan får sin önskan uppfylld – att kunna få barn. Eller surrogatbebisar då. Författarna uttrycker det slagkraftigt:

”Exploatering av reproduktionen är kärnan i den post-queera agendan och appropriering av kvinnors reproduktiva förmåga är kärnan i patriarkatet”.

När Argentina äntligen fick legal abort i slutet av 2020 gällde den för gravida människor.

När det gäller hela denna fråga – denna surrogatmödraskapsindustri – är läget i Latinamerika värre än i Europa, anser författarna, eftersom det här i alla fall pågår debatter och EU säger sig ha som mål att eliminera den industrin.

I Latinamerika är det rättsliga läget är oklart, det vill säga oreglerat – i till exempel Mexiko försöker man reglera handeln med surrogatbebisar vilket i sig visar på det kaos som råder på området.

Jag läser Jenny Poyer Acermans inlägg: Rapid Onset Gender Dysphoria and Its Contents. En mammas vanmakt inför sin tonårsflicka som vill byta kön. Det är en förfärlig historia – det är samma historia som Kajsa Ekis Ekman återgivit med än mer empiri och analys i sin bok Om könets existens. Den är förfärande och stöder analysen att kärnan i denna rörelse – ”gender-identity” ideologin, HBTQIA+ rörelsen, är stölden av moderskapet – ett slags bortrövande av hela kvinnokönet.

Andra delens rapporter är texter där jag skulle behöva en tolk känner jag – så mycket ligger bakom de kortfattade svaren på frågorna i the Declaration on Women´s Sex-Based Rights. Ta till exempel den fråga som framförallt kan kopplas till bokens ämne: hur länderna förhåller sig till rätten att byta kön. De länder där det räcker med själv-identifiering, eller att man fått diagnosen könsdysfori, för att få byta juridiskt kön är i majoritet: Argentina, Bolivia, Brasilien, Canada, Chile, Mexico (halva), Peru, Puerto Rico, USA (de flesta stater), Indien, Grekland, Island, Italien, Malta, Nederländerna, Portugal, Skottland, Slovenien, Spanien, Sverige, Australien, Nya Zeland, delar av Tyskland.

De länder som kräver kirurgiskt ingrepp är färre: Japan, Sydkorea, Taiwan, Turkiet, Vietnam, Frankrike och delar av Tyskland.

Vad betyder det konkret?

Rätt typisk är den svenska rapporten där hela kartan av rättigheter för kvinnor nämns, samtidigt som det på många punkter kommer ett tillägg att i ”praktiken” har det blivit sämre – till exempel yttrandefriheten: ”men kvinnors möjligheter att tala om frågor som gäller kön, genus och könsidentitet är i praktiken begränsade”.

Jag söker stilla mitt behov av fakta och går till RFSL:s hemsida – de svenska gerillakrigarna så att säga. Vapnet här är bland annat så kallade HBTQI-certifikat. Certifieringen är helt i samklang med ”gender-identity” ideologin ovan.

Över 500 verksamheter har erhållit HBTQI-certifikat – det rör sig om vårdinrättningar, 1177 till exempel, simhallar bibliotek, utvecklingshem, elevhälsa, fritidsgårdar med flera.

Över 500 verksamheter har erhållit sådant certifikat – det rör sig om vårdinrättningar, 1177 till exempel, simhallar bibliotek, utvecklingshem, elevhälsa, fritidsgårdar med flera. Samma hemsida ger mig det senaste om lagen om könstillhörighet i det här landet. Tidöregeringen lovade ett nytt lagförslag under våren 2023. Men partierna kunde inte enas om vid vilken ålder ett barn skulle ha rätt att bestämma i frågan. Enighet finns dock om att sänka åldern till 16 år (18 nu).

Jag skrollar kön och gender och feminism och HBTQ och det är då jag inser att jag hamnat mitt i kriget – det är då jag inser vikten av den här boken och dess kamp för att återerövra den feministiska plattformen.

Två frågor plågar mig:

Hur kunde begreppet genus flyga rakt in i detta kontraproduktiva fängelse?

Vilka konsekvenser har denna rörelse fått?

När begreppet ”gender” kom från 80-talets nordamerikanska kvinnorörelse översatte vi det med genus – efter lite tjafs om vi skulle ta ordet rakt av, alltså gender eller översätta det med det lite fyrkantiga socialt kön. Genus segrade. Så behändigt: ett ord stulet från lingvistiken för att lysa upp den Beauvoirska tesen att man (sic) inte föds till kvinna – man blir det.

Varken Beauvoir eller vi (jag åtminstone) förnekade någonsin existensen av kön: vagina, bröst, x-kromosomen. Det vi förnekade var att dessa biologiska särdrag skapade kollektiva kvinnliga egenskaper. Detta tillskrivande av stereotypa könsegenskaper direkt emanerande ur biologiska funktioner: har man en vagina är man predestinerad att skura toaletter – den sortens idioti som hållit kvinnor under de skära filtarnas tyranni. Så enkelt.

Varken Beauvoir eller vi förnekade någonsin existensen av kön: vagina, bröst, x-kromosomen. Det vi förnekade var att dessa biologiska särdrag skapade kollektiva kvinnliga egenskaper.

Hur genus (tankar och föreställningar om vad kvinna och man var och borde vara) verkade i olika tidsepoker, i olika klasser och grupper och vilka effekter och villkor som det skapade – det var för mig det som genusforskning handlade om. En viktig poäng var att komma ifrån ordet kön med hela dess konnotation av sexualitet + kvinna – att inte ständigt hamna i biologism.

Att se genus-teori deformeras till ”gender-identity” ideologi är onekligen smärtsamt. Vägen dit har gått över queer-tänkandets expansion – ett slags ideologi om att vi skulle (borde) frigöra oss från den heterosexuella matrisen – ett budskap som väckte allmän entusiasm efter alla trista budskap om genus och kvinnounderordning.

Forskning om genus, nu i sällskap med queer som vore det en teoretisk vidareutveckling, kom sedan att institutionaliseras i ämnet genusvetenskap. Detta misstag att skilja ut forskning om genus till ett eget ämne i stället för att införliva ett genustänkande i normvetenskaperna har – min mening – varit kontraproduktivt. Det har befriat normämnena från genusanalyser, det har extremiserat fältet – något som ofta sker i rent homosociala sammanhang.

Detta misstag att skilja ut forskning om genus till ett eget ämne i stället för att införliva ett genustänkande i normvetenskaperna har – min mening – varit kontraproduktivt.

Och så lägger vi till det postmoderna tillståndet. Det där vaga misstänkliggörandet som på allvar klev in i akademin i slutet av förra årtusendet och som rev stora berättelser i småbitar – vips där försvann berättelsen om klass och där försvann berättelsen om den generella kvinnounderordningen – se där ett virrvarr, ett lapptäcke av ”sanningar”.

Jämställdhetspolitikens expansion hade onekligen skapat en plats för den nya ideologin – landsting/regioner, kommuner, skolor och arbetsplatser av olika slag hade ju redan sedan 80-talet avkrävts jämställdhetsplaner för sin verksamhet så här fanns utrymme för påfyllning: normkritik, normkritik och HBTQAI+ och vad vet jag – det här är ett ämne för minst en avhandling.

Och konsekvenserna?

Stympade barnakroppar förledda av en perverterad frigörelseteori – att bli man! att bli kvinna!

Kvinnokroppar använda som maskiner för att producera bebisar åt Stan.

En splittrad och utnyttjad kvinnorörelse.

En förvirrad vänsterrörelse förledd av en specifik individuell frihetsutopi som det krävs att alla ska dela.

Kanske det mest allvarliga ändå är en allmän reaktion mot hela HBTQAI+ som får högerpopulistiska rörelser att växa lavinartat – när allt kommer omkring är ju KÖN det mest dramatiska som finns i livet och en av de viktigaste byggklossarna i den bakåtsträvande högervågen.

Boken som ligger där framför mig med sina understrukna sidor och utropstecken i marginalerna är ändå ett hoppfullt tecken bort från den förödande tystnadens kultur.