Vi kan inte säkert veta vad som händer i framtiden – men vi kan ha goda skäl att göra en förutsägelse. Peter Sundborg har däremot fastnat i dikotomin mellan slump och determinism, skriver Erik Svensson i ett svar om huruvida det går att räkna ut när revolutionen kommer.

Min artikel i Parabol om komplexitetsforskaren Peter Turchins teorier om att historien delvis går att förutsäga har fått författaren Peter Sundborg att reagera. Efter att ha läst Sundborgs kritik av min artikel så står det dock klart för mig att Sundborg antingen inte har läst artikeln, alternativt så har han läst den men inte förstått vare sig dess innehåll eller budskap.

Att bemöta alla Sundborgs felaktiga påståenden och misstolkningar skulle kräva en längre artikel, så här tar jag bara upp några av de mest uppenbara missförstånden.

Till att börja med verkar Sundborg fast i den tyvärr alltför vanliga dikotomin mellan ”slump” (ingenting går att förutsäga) och ”determinism” (allt går att förutsäga) som legat som en våt filt över intellektuella diskussioner i Europa och USA de senaste århundradena. Med andra ord: enligt detta traditionella synsätt är varje process (till exempel historien, klimatet eller evolutionen) totalt oförutsägbar eller så är den förutsägbar in i minsta detalj. En steril dualism där det inte finns några mellanlägen mellan en helt obegriplig värld och en som är förutsägbar i alla detaljer.

Sundborg verkar fast i den tyvärr alltför vanliga dikotomin mellan slump och determinism som legat som en våt filt över intellektuella diskussioner i Europa och USA de senaste århundradena.

Denna dualistiska världsbild där vi rör oss mellan två ytterligheter är tyvärr alltför vanligt förekommande bland intellektuella, inom humaniora samt bland de historiker som ansluter sig till den pessimistiska devisen ”History is just one damned thing after another”. Det är denna defaitism som Peter Turchin och andra forskare har kritiserat när de har försökt utveckla en mer kvantitativ historievetenskap, och som jag beskrev i min artikel.

Jag menar att vi varken lever i en värld helt styrd av slumpen eller i en värld som går att förutsäga in i minsta detalj. Vi lever däremot i en stokastisk värld.¹ Stokastisk betyder att världen präglas av slumpen, men också av delvis förutsägbara processer som interagerar med slumpen och påverkar utfallet. Ett annat sätt att uttrycka det – som jag använde i min artikel – är att vi kan göra probabilistiska förutsägelser om framtiden, vilket alltså inte är detsamma som den påstådda determinism som Sundborg ställer mot slumpen.

I en stokastisk värld kan vi göra probabilistiska förutsägelser, där vi inte begränsar oss till de två extremerna 1 (en händelse inträffar säkert) respektive 0 (en händelse inträffar inte alls), utan vi kan generera sannolikhetsfördelningar för framtida utfall. Det är ett mer ödmjukt förhållningssätt för att förstå vår komplexa värld, inklusive historien, än den tvärsäkre deterministen respektive den uppgivne förespråkaren av slumpens allsmäktighet.

Vi ser resultatet av det dynamiska samspelet mellan slump och förutsägbarhet i klimatvetenskapen, som jag beskrev i min artikel. Den internationella klimatpanelen IPCC har ju med beundransvärd precision lyckats förutsäga den globala uppvärmningen på Jorden, trots enskilda väderhändelser och år som avviker från trenden. Vetenskapens uppgift är alltså att förstå, beskriva och i den mån det är möjligt förutsäga framtida scenarier. Där är faktiskt klimatvetenskapen ett bra exempel på en disciplin som även historiker borde lära och inspireras av.

Den internationella klimatpanelen IPCC har ju med beundransvärd precision lyckats förutsäga den globala uppvärmningen på Jorden, trots enskilda väderhändelser och år som avviker från trenden.

Ett annat exempel är den moderna kvantfysiken: vi kan förvisso inte förutsäga exakt i vilken position en elektron som snurrar runt en atomkärna kommer att befinna sig vid ett givet ögonblick, men vi kan göra förutsägelser i form av sannolikhetsfördelningar, där vi kan förutsäga inom vilket intervall elektronen kommer att befinna sig.

Ett tredje exempel på hur slumpen interagerar med mer förutsägbara processer är evolutionen. Evolutionen är ett resultat av samspelet mellan slumpmässiga processer (mutationer som uppstår utan ”riktning” eller hänsyn till organismens ”behov”) och en delvis förutsägbar process: naturligt urval. Det naturliga urvalet är förutsägbart eftersom det gynnar individer som har egenskaper som ökar deras överlevnad och/eller reproduktionsframgång.

Det naturliga urvalet verkar dock inte isolerat, utan samverkar med ”slumpen”, som mutationer, men även oförutsägbara händelser som till exempel det meteoritnedslag som gjorde att dinosaurierna dog ut vid slutet av Kritaperioden för cirka 65 miljoner år sedan. Resultatet av detta samspel mellan slumpen (till exempel mutationer) och en förutsägbar process (naturligt urval) blir alltså evolutionen, en stokastisk process, som påverkas av både slump och deterministiska processer.

Sundborg vänder sig mot alla försöka att finna generella mönster i historien och deklarerar tvärsäkert: ”Det går alltså inte att hänvisa till någon lagbundenhet, utan en konkret analys måste göras för varje land.”

Tänk om klimatforskarna i IPCC, som ju analyserar minst lika komplexa system som mänskliga samhällen, hade anammat samma uppgivna attityd som Sundborg!

Tänk om klimatforskarna i IPCC, som ju analyserar minst lika komplexa system som mänskliga samhällen, hade anammat samma uppgivna attityd som Sundborg! Då hade klimatforskarna fått ge upp alla försök att finna generaliseringar eller göra prognoser om framtidens globala klimat. De hade till exempel inte kunnat säga att ”Med stor sannolikhet kommer jordens framtida klimat att präglas av uppvärmning på 1.5 °C med nuvarande nivå av användning av fossila bränslen”.

Istället hade klimatforskarna uppgivet fått räcka upp händerna och konstatera: ”Vi kan inte yttra oss generellt om Jordens framtida klimat, utan vi måste göra en konkret analys för varje land”.

Klimatforskarna hade vidare kanske fått säga att ”Vi kan inte säga säkert att den globala uppvärmningen kommer att fortsätta, för vintern 2023/2024 i Sverige var ovanligt kall: en konkret analys måste göras för varje land och varje år”.

Behöver jag berätta vilka politiska krafter som hade jublat om IPCC hade anammat den defaitistiska attityd att framtiden inte går att förutsäga som Sundborg ansluter sig till?

I Sundborgs strängt slumpmässiga värld tycks historien bara utvecklas som en serie obegripliga händelser som följer på varandra, och där historikerns uppgift i bästa fall är att försöka förklara skeenden i efterhand eller nöja sig med att ”göra en konkret analys för varje land”, för att återigen citera honom. Det är en värld som inte bara är obegriplig, utan där all vetenskap i princip blir helt omöjlig.

Det är dessutom en värld där forskare och historiker inte behöver ta något ansvar alls för de hypoteser de lägger fram, för de går ju ändå inte att pröva empiriskt: världen är ju totalt oförutsägbar. Då hamnar vi i återigen i den intellektuella återvändsgränd där det kan påstås att ”History is just one damned thing after another”. En återvändsgränd där det kan framläggas dussintals hypoteser om varför romarriket föll, men där inga seriösa försök görs att empiriskt utvärdera det faktiska stödet för dessa olika hypoteser eller ta intellektuellt ansvar för någon av dem.

Det är dessutom en värld där forskare och historiker inte behöver ta något ansvar alls för de hypoteser de lägger fram, för de går ju ändå inte att pröva empiriskt: världen är ju totalt oförutsägbar.

I ett avseende vill jag dock ge Sundborg rätt: revolutionen kommer inte med automatik bara för att ojämlikheten ökar i samhället. Jag vill påpeka att rubriken på min artikel (”Revolutionen är nära – det går att räkna ut matematiskt”) inte sattes av mig utan av Parabols redaktion. Om Sundberg läser min artikel lite noggrannare nästa gång så ser han förhoppningsvis att jag inte alls påstod att revolutioner är oundvikliga när ojämlikheten ökar.

Däremot ansluter jag mig till Walter Scheidels teori att om ojämlikheten ökar i ett samhälle så kommer förr eller senare trenden att brytas, vilket faktiskt är något vi kan lära av historien. Den accelererande ojämlikheten bryts inte nödvändigtvis genom folkliga revolutioner, utan det även ske genom progressiva reformer under folkligt tryck underifrån, som i det socialdemokratiskt styrda Sverige under 1900-talet.

Utjämningen av förmögenheter kan också ske genom krig: Första och andra världskriget bidrog starkt till ekonomisk utjämning genom att de rika blev av med några av sina största tillgångar. En tredje utjämnande faktor genom historien har varit pandemier: Digerdöden i Europa gjorde till exempel att bondebefolkningen minskade kraftigt i många länder, vilket bidrog till arbetskraftsbrist, försvagade adelns makt och ytterst bidrog till att feodalismen knäcktes som ekonomiskt och politiskt system. Detta enligt Scheidel och flera andra seriösa historiker.