Den internationellt ansedda teknikforskaren Reihana Mohideen från Filippinerna är på besök i Sverige. I ett samtal med Parabols internationella redaktör Francisco Contreras varnar hon för ett storkrig mellan USA och Kina i Stillahavsasien. Hon förklarar även varför hon inte tror på BRICS, och menar att det globala Syd måste enas istället.

Plats för intervju: Scandic Sjöfartshotellet, Slussen, Stockholm. Drack: Cappuccino (Francisco), svart kaffe (Reihana).

Vi måste förhindra ett krig i Stillahavsasien, säger den filippinska forskaren Reihana Mohideen kategoriskt när vi träffas för en intervju på ett hotell i Slussen i september.

Hon är på besök i Stockholm inbjuden av Vänsterns Internationella Forum i egenskap av medlem i det nationella rådet för det filippinska vänsterpartiet Partido Lakas ng Masa, PLM (Partiet för de arbetande massorna).

Ett krig mellan Kina och USA skulle bli en total katastrof, varnar Mohideen.

– Ett krig mellan Kina och USA skulle bli en total katastrof. Det skulle få konsekvenser långt bortom vad vi ens kan föreställa oss, varnar Mohideen som ser som en politisk prioritering i regionen att stoppa ett storkrig.

Stillahavsasien har alltid varit en viktig region för USA och Väst. Här har både franska, brittiska och amerikanska imperialistiska krig utkämpats, liksom stora befrielserörelser har besegrat dem. Efter andra världskriget med syfte att stoppa “kommunismens spridning” i regionen, expanderade USA militärt i regionen, upprättade och stödde diktaturer och gav ekonomiska vingar till de så kallade nyindustrialiserade länder. Allt för att hålla Kina och Ryssland tillbaka i regionen.

Men nu, menar Reihana Mohideen, är det centrala syftet med Washingtons strategi “Pivot towards Asia” annorlunda. (Pivot towards Asia inleddes under Barack Obama som ett försök att militärt inringa Kina. När Obama tillkännagav denna svängning sade han att USA vänder sin uppmärksamhet mot den enorma potentialen i Asien och Stillahavsområdet, där mer än hälften av den globala ekonomin finns. Kina anses utgöra ett hot mot USA:s säkerhet och ekonomiska intressen, särskilt i Stillahavsasien.) Konfrontationen i Stillahavsasien handlar inte om dominansen i regionen utan om kampen om hegemonin i världen.

Konfrontationen i Stillahavsasien handlar inte om regionen utan om kampen om hegemonin i världen.

– Den nuvarande hegemonin i världen, USA:s hegemoniska roll, utmanas idag i viss mån av Kina. I viss mån menar jag eftersom USA:s militära överlägsenhet är fortfarande stor. Men den ekonomiska balansen har förändrats. Kinas andel i världens BNP har ökat snabbt sedan 1990-talet medan USA:s minskat stadigt. År 2022 var Kinas andel av världens BNP 18,4 procent och USA:s 15,5 procent.

– Nu handlar det för USA om att stoppa Kina, säger Mohideen. Detta är avgörande i USA:s säkerhetspolitiska överväganden och i utrikespolitiken, att säkerställa sin ledande hegemoniska, militära, industriella och imperialistiska roll i världen idag. USA:s offensiv har lett till en militär upptrappning i Stillahavsasien.

Har USA stöd i Asien för detta?
– Länderna i regionen vill inte ha krig med Kina. Även om det finns gränstvister med Kina, många gånger legitima geografiska anspråk, exempelvis gällande Kinas dominans i det Sydkinesiska havet, vill regionen ha politiska lösningar. Men när USA ingriper, och använder de territoriella konflikterna för att driva sina egna intressen, ses det som problematiskt. Detta med undantag för regeringen i Filippinerna som används av USA som ett proxy i den pågående inringning av Kina i regionen. Därför har den filippinska rörelsen ett särskilt ansvar att bygga en fredsrörelse, en antiimperialistisk antikrigsrörelse.

USA är ifrågasatt på grund av sitt militära stöd till Israel och får inget stöd i regionen för sin strategi mot Kina.

– Med tanke på vad som händer i Mellanöstern, hur ifrågasatt USA är på grund av sitt militära stöd till Israel och sin oförmåga att få Israel till förhandlingsbordet, har USA problem att få stöd i regionen för sin strategi mot Kina. Vi tror att det som händer i Mellanöstern har konsekvenser i regionen. De massiva mobiliseringarna i regionen mot kriget i Gaza, miljoner människor i Indonesien, i Malaysia, pekar särskilt ut USA som skyldigt till det som händer. Den malaysiska regeringen har trots ett starkt tryck vägrat avbryta relationer med Hamas. USA möter därför ett starkt motstånd i regionen och det får politiska konsekvenser. Indonesien, Malaysia och Vietnam, som tillhör ASEAN-blocket, har intagit mycket tydliga ståndpunkter mot Israel och USA:s krig i Palestina och Gaza. USA är misskrediterat på grund av sitt militära stöd till folkmordet.

– Men USA behöver stöd för att hålla tillbaka Kina. Därför är de mycket aggressiva i regionen med statsbesök och militära allianser. Vicepresidenten Kamala Harris har varit på besök i regionen liksom Australiens premiärminister och utrikesminister. Japan är också indragen i detta. I japan finns dock en stark fredsrörelse, som är emot militarism och militarisering av konstitutionen.

Är USA:s allians i Stillahavsasien främst med Australien och Japan?
– Australien ingår i den strategiska alliansen med USA och Storbritannien i AUKUS och står bakom USA-strategin till hundra procent. I Australien finns USA-basen Pine Gap som är till för militär satellitkommunikation och signalspaning och som i huvudsak samlar in underrättelser. Pine Gap används även i kriget i Gaza.

I Australien finns basen Pine Gap som är till för militär satellitkommunikation och signalspaning och som i huvudsak samlar in underrättelser. Pine Gap används även i kriget i Gaza.

– Australien är målmedvetet inriktat på att vara en del i USA:s militärindustriella komplex. Ta exempelvis den påkostade och kontroversiella atomubåtsaffären på 300 miljarder dollar med USA. Nu har det dykt upp många nya underleverantörer i landet som bygger delar av vapensystemet. Politiskt har detta pågått både under de konservativa och Labour-regeringarna. De har medvetet integrerat landet både politiskt och militärt i USA:s militärindustriella komplex. Det är en mycket kontroversiell utveckling och det finns stora rörelser som motsätter sig detta, som argumenterar för en oberoende utrikespolitik.

– Japan är en viktig del i alliansen som vi kallar aggressionstriaden, AUKUS, IPEF¹ och QUAD.² AUKUS är ett trilateralt säkerhetspartnerskap under USA:s befäl bestående av Australien, Storbritannien och USA, den gamla imperialismen. I QUAD finns Australien, Indien, Japan och USA.

Vad har Indien för roll i QUAD, är den militär eller diplomatisk?
– I det här skedet är det inte så mycket militärt. Det är strategiskt viktig att Indien deltar i samarbetet eftersom historiskt har det funnits en friktion mellan Indien och Kina. Det finns en ekonomisk konkurrens mellan länderna. Exempelvis i Sydasien med det kinesiska Belt and Road Initiative, där flera länder som ingår i Indiens inflytelseområde är involverade i. Så jag tror att Indien används mer som en politisk hävstång snarare än för sin militära roll.

Kina som stormakt i regionen har också rustat upp och agerar aggressivt gentemot andra länder i regionen?
– Kina är förstås en stor diskussion i den filippinska vänstern. Vi tror att det som pågår i Kina är en kapitalistisk upprustning och att det är en kapitalistklass som styr landet. Ledarna för det kinesiska kommunistpartiet är en del av denna kapitalistklass. De företräder inte den kinesiska arbetarklassen eller den kinesiska massans intressen. Vi är också kritiska till Kinas aggressiva nationalism i regionen. I PLM sätter vi dock inte likhetstecken mellan USA och Kina som två lika starka imperialistiska makter i regionen. Vi tror inte att Kina är en fullfjädrad imperialistisk makt. Det är USA som intervenerar regionen.

– Vi kritiserar Kinas aggressiva nationalism jämtemot andra länder i regionen. Kina vidtar ensidiga åtgärder för att som de säger skydda sitt industriella kärnområde i södra och sydöstra Kina från en potentiell attack från amerikanska baser och fartyg som befinner sig inom ett rimligt avstånd från den kinesiska kusten. Tyvärr vägrar Kina förhandla och komma överens med länderna i regionen. Exempelvis om de delar i det Sydkinesiska havet³ som Filippinerna gör anspråk på och som vi hävdar bör kallas Västfilippinska havet efter ett beslut som fattades i juli 2016 av den permanenta skiljedomstolen i Haag. Domstolen dömde till Filippinernas fördel men våra fiskebåtar i det Västfilippinska havet blir nu trakasserade av kinesiska militärer, de skjuter på dem. Från vänstern fördömer vi Kinas aggressiva mobbningstaktiker.

I din text “10 strategier för att förhindra ett nytt krig i Stillahavsasien nämner du bland annat att det är viktigt att avveckla baserna och infrastrukturen för underrättelseavlyssning som kontrolleras av underrättelsealliansen Five Eyes och nätverket Echelon. Vad är Five Eyes?
– De 10 strategierna för att förhindra ett nytt krig i Stillahavsasien kommer från ett uttalande som gjordes av den sydostasiatiska vänstern.⁴ Vi menar att de nio USA-baser som finns i Filippinerna och underrättelseinfrastrukturen måste demonteras. Underrättelsealliansen Five Eyes består av Australien. Kanada, Nya Zeeland, Storbritannien och USA. Det är ett anglosaxiskt underrättelsenätverk som står nära USA:s militärindustriella komplex och som spionerar på Kina men också på alla andra länder i regionen och genomför olika typer av Black Ops-operationer. (Black Ops är dolda och hemliga operationer som utförs av en stat, en militär enhet eller en paramilitär organisation och vars viktigaste kännetecknen att den inte kan tillskrivas den organisation som utför den.)

Du säger också att en massrörelse, en massiv antikrigsrörelse, skulle kunna förhindra kriget. Vi försökte tidigare när USA invaderade i Irak. Vi hade en enorm antikrigsrörelse i världen, men vi kunde inte förhindra kriget och invasionen. Varför skulle en massrörelse kunna förhindra ett USA-krig i Stillahavsasien?
– Vi tror att nyckeln för att förhindra ett krig är att stärka fredsrörelsen i regionen och skapa opinion för fred och mot krig. Jag tror att den globala Palestinarörelsen som kräver ett stopp, ett slut, på folkmordet och den israeliska ockupationen i Gaza, är en återspegling av detta. Även om Israel och USA inte har backat nämnvärt. Massrörelser har varit framgångsrika för att tvinga länder att dra tillbaka sina trupper. Vietnamrörelsen är ett bra exempel på detta. I Filippinerna har vi också erfarenhet av den rörelse som stängde ned USA:s baser i landet. Detta hände naturligtvis efter att Marcos diktatur hade fallit. Det var under Cory Aquino som det blev möjligt för de progressiva krafterna att driva igenom detta och, även om Cory själv inte stödde kravet, tvinga senaten och kongressen att rösta för stängningen av USA-baserna.

– Vi anser att massrörelserna är helt avgörande. Jag tror inte att vi kan stoppa ett krig utan att mobilisera människorna i regionen. Därför bygger vi upp den nationella fredsrörelsen i Filippinerna. Det finns olika sätt att bygga kraftfulla koalitioner och naturligtvis måste vi använda olika taktiker för att bygga allianser och få med olika krafter i detta. I Filippinerna deltar kyrkan, fackföreningarna och andra organisationer.

En del av den av oligarkin i Filippinerna har satsat sina förmögenheter på Kina, medan den gamla oligarkin är USA-vänlig.

– Det krävs också att man bygger allianser inom statsmakten. För att det finns splittringar inom den härskande klassen. En del av den härskande klassen i Filippinerna har satsat sina förmögenheter på Kina, medan den andra, den gamla oligarkin, är USA-vänlig. I Filippinerna måste massrörelsen kombineras med att tillsätta en progressiv regering. Det är en allomfattande strategi, att gå ut på gatorna och mobilisera, som är absolut avgörande, och samtidigt ifrågasätta regeringens politik och öppna vägen för en progressiv regering som verkligen står för landets suveränitet. Frågan om nationell suveränitet är något som nu lyfts och som har gett oss möjlighet att bilda mycket breda koalitioner, och till och med utmana regeringen i denna fråga.

Hur troligt är det att det bildas en progressiv regering i Filippinerna?
– Vårt mål är att få en progressiv regering i Filippinerna som vi kallar Gobyerno ng Masa, som företräder massornas intressen och som driver en äkta nationell suveränitet. Just nu bygger vi allianser kring motståndet till politiska dynastier. 80 procent av den filippinska kongressen består av politiska dynastier. Det är politiska maktpositioner som går i arv inom familjer. Vi har vad vi kallar feta dynastier där familjemedlemmar innehar flera politiska positioner och de tunna politiska dynastier när en politisk position går i arv i familjen. Den viktigaste kampanjen just nu är mot dessa politiska dynastier. Naturligtvis är de politiska dynastier starkt kopplade till oligarkin, både jordägaroligarkin och den kapitalistiska. Kampanjen för en Gobyerno ng Masa är mot detta system och för nationell suveränitet.

I Afrika och Latinamerika talas det om en allians Syd-Syd, inte i första hand med Väst och Nord. Är det möjligt att bygga en allians mellan Latinamerika, Afrika och Asien för en ny världsordning?
– Ja, det är diskussionen om multipolaritet och hur världens folk, länderna i Syd, kan spela en roll i denna nya världsordning. Vi följer utvecklingen till exempel angående BRICS med alla sina motsägelser. Indien och Kina är med i BRICS samtidigt som Indien är i allians med USA. Även Saudiarabien som är med i BRICS är starkt knutet till USA, även om kriget i Mellanöstern har börjat förändra läget en aning. Frågan är om BRICS kommer att utgöra en motpol till USA:s hegemoni.

– I det här skedet tror vi inte det. Det finns för många motsättningar inom BRICS för att det ska kunna agera som en konsekvent motvikt till imperiet i norr under ledning av USA. Ett annat perspektiv på detta är hur vi bygger upp en bred och långsiktig allians av rörelser i Syd. Vi för diskussioner med partier med politisk tyngd i Syd om hur vi kan utveckla en långsiktig allians. Till exempel med de nepalesiska partierna som sitter i regeringen och är en betydande kraft och partier i Sydostasien. Även partier i Australien och Stillahavsasien deltar.

Förstår den västerländska vänstern denna allians Syd-Syd?
– Jag tror inte att det finns någon större förståelse för vad som pågår, särskilt inte om Asien. De västerländska vänsterrörelserna har inte haft så mycket att göra med den asiatiska vänstern, med utvecklingen av nya partier som inte kommer från de gamla traditionerna. Men jag tror att de håller på att utveckla sin förståelse för denna asiatiska vänster. Nu handlar det mer om att dela med sig av information om vad vi gör, om solidaritetskampanjer, om att ge dem vår analys av USA:s roll i regionen. Men den europeiska vänstern är mycket upptagen med framväxten av extremhögern och Ukrainakriget och har mindre koll på vad Kina och USA gör i regionen.