Karen, boomer eller kärring – föraktet för äldre kvinnor genomsyrar vår kultur. Medan en äldre man kan anses vara både vis och snygg, är den äldre kvinnan bara i vägen. Det är som om samhället ansåg det vara en enorm fräckhet av kvinnan att fortsätta existera efter klimakteriet, menar Victoria Smith i sin bok Haggor. Fanny Åström har läst den.

Det finns en stor palett av nidbilder att ta av när man av någon anledning stör sig på en äldre kvinna. Det är lätt att dra till med att någon är en grälsjuk kärring, en ragata, en hagga eller en Karen. I boken Haggor ställer sig den brittiska författaren Victoria Smith på sagoskurkarnas sida och fördjupar sig i varför äldre kvinnor, särskilt de i medelåldern, är så tacksamma att utmåla som fiender.

Det är uppenbart att världen har problem med äldre kvinnor – se bara på hur suspekt åldersskillnaden mellan Camilla Läckberg och hennes 13 år yngre pojkvän anses vara, medan det motsatta förhållandet sällan får någon att rynka på ögonbrynen. Kvinnor lyckas liksom inte tillgodogöra sig någon ökad status som ett resultat av ökad livserfarenhet, om någonting ligger den oss i fatet.

Jag kommer inte bli gammal – åtminstone inte på det viset
Föraktet för medelålders kvinnor är inte bara en angelägenhet för de medelålders kvinnorna, utan för hela kvinnokollektivet. Genom att svartmåla äldre kvinnor vaggas yngre kvinnor in i illusionen att de aldrig kommer bli gamla, eller åtminstone att deras ålderdom kommer vara annorlunda. De kommer minsann inte att acceptera någon ojämlik fördelning av hushållsarbete eller hamna i något ekonomiskt underläge. De kommer att fatta rätt beslut, de kommer att vara den första generationen som uppnår jämställdhet. De äldre kvinnorna får symbolisera det som blivit fel tidigare i historien och de får skylla sig själva för att de gjorde dåliga val och accepterade orättvisor. Detta gör det svårt för kvinnor att mötas över generationsgränser, lära sig av varandra och visa solidaritet.

Kvinnor lyckas liksom inte tillgodogöra sig någon ökad status som ett resultat av ökad livserfarenhet, om någonting ligger den oss i fatet.

Om begreppet Karen skriver Smith träffande att det är bekvämt att lägga skulden på äldre kvinnor för sådant som vi i vår ”upplysta” tid inte vill kännas vid, som rasism och otrevligt bemötande av servicepersonal. Även begreppet TERF vänds ut och in, och Smith visar övertygande hur detta används för att berättiga grov misogyni mot äldre kvinnor.

Föraktet för gamla kvinnor har även en roll i kvinnofrågans evolutionsteori. Det finns nämligen en utbredd föreställning om att kvinnofrågor rör sig stadigt framåt per automatik. Genom att markera avstånd från äldre kvinnor markerar samhället också avstånd från det förflutna och skapar illusionen att vi liksom automatiskt kommer hamna någon annanstans, om vi bara fortsätter som vi gör nu. De äldre kvinnorna är bara bromsklossar, om vi röjer dem ur vägen kommer vi nå målet mycket snabbare.

Det som i själva verket kommer hända är att dagens unga kvinnor kommer ackumulera mer och mer av ojämställdhetens konsekvenser i sina kroppar och på sina bankkonton tills de själva är lika mycket offer för patriarkatet som de äldre kvinnor de lovade sig att de aldrig skulle bli. Smith betonar att patriarkatets konsekvenser bör betraktas ur ett livsloppsperspektiv. När kvinnor i medelåldern står med resultatet av allt det innebär att leva ett halvt liv som kvinna möts de av förakt av yngre kvinnor – kvinnor som minsann aldrig ska bli som dem.

Dagens unga kvinnor kommer ackumulera mer och mer av ojämställdhetens konsekvenser i sina kroppar och på sina bankkonton tills de själva är lika mycket offer för patriarkatet som de äldre kvinnor de lovade sig att de aldrig skulle bli.

Haggor har många poänger och roliga betraktelser. Smith skriver till exempel om hur äldre män gärna använder sig av föraktet mot kvinnor i sin egen generation för att själv ställa sig på ”rätt sida av historien”, och därmed kletar sin egen sexism på just de kvinnor som fallit offer för den. Extra trevligt att läsa var kapitlet Ful Hagga som handlar om hur liten acceptansen är för åldrandets effekter på kvinnors utseende. Det oerhörda pris kvinnor betalar för att se unga ut, alla dessa krämer och sprutor och operationer, framstår i sin fulla tyngd.

Lesbiska drabbas tidigare av hagg-stämpeln
Smith är dock lite väl pigg på att pressa in allt hon inte tycker om i sitt narrativ. Är det verkligen en fråga om ålderism att feminister som yttrar sig kritiskt kring pornografi och strypsex avskrivs som pryda och tråkiga, som Smith hävdar i kapitlet Frigid Hagga? Min uppfattning är att man tar till det man har för att misstänkliggöra kvinnor som uttrycker åsikter som inte faller den patriarkala ordningen i smaken. Det kan lika gärna handla om att någon är ful eller lesbisk. Smith själv nosar på detta när hon skriver att lesbiska kvinnor tidigare i livet får känna av den exkludering som drabbar medelålders kvinnor men verkar ändå anse att den åldrande kvinnan är originalet, den gestalt alla exkluderade kvinnor ska beskrivas utifrån.

Äldre kvinnor är inte alltid feminister
Det är lätt att tro att radikalfeministiskt tänkande är norm bland äldre kvinnor när man läser Haggor. Jag tänker dock på alla de kvinnor i min mammas ålder som förklarat för mig att männen i min generation minsann är mycket mer jämställda än männen de varit hänvisade till. Många medelålders kvinnor är alltför förtjusta i iden om att deras egna söner minsann inte är sådana män, för att kunna ta till sig yngre kvinnors lidande.

Fiendskap mellan generationer av kvinnor gör inte bara att de äldre kvinnornas problem framstår som kvarlevor från en svunnen tid, det gör också att de yngre kvinnor som pratar om vad ett liv i patriarkatet gör med dem framstår som bortskämda. ”Vad har du att klaga över? Samhället är ju mer jämställt än någonsin”. Ja, nog har man som feminist fått höra hur bra man har det i jämförelse med kvinnorna som kommit innan.

Föraktet går åt båda håll
Solidariteten kvinnor emellan slås inte bara sönder från ena hållet, äldre kvinnor får också lära sig att frukta och förminska de yngre. Smith visar själv exempel på det när hon i gör sig lustig över t-shirts med feministiska slogans som hon valt ut för att representera yngre kvinnors feminism. Man tycker att någon som är så kritisk mot fördomar om äldre kvinnor inte själv borde hemfalla så enkelt åt karikatyrer över ”dagens feminism”.

Lika lite som det är de äldre kvinnornas fel att de samlat på sig konsekvenserna av årtionden är ojämställdhet är det yngre kvinnors fel att vi lever i en tid då feminismen är på tillbakagång och där fast fashion-industrin bestämt sig för att pressa ihop det som finns kvar av den till en t-shirtslogan. Den solidaritet över generationsgränser som Smith efterlyser måste komma från båda håll.