I november legaliserades dödshjälp i England och Wales. En lobbygrupp hade tapetserat vägen till parlamentet med affischer och använt kändisar som dragplåster. Få vet att lobbygruppens grundare var rasbiologer, skriver Helena Brors.

Den 29 november 2024 röstade det brittiska underhuset ja till att legalisera assisterat självmord i England och Wales för personer över 18 år som bedöms ha mindre än sex månader kvar att leva på grund av en ”åkomma, sjukdom eller (ett) medicinskt tillstånd”. Under den andra behandlingen av den enskilda labourledamoten Kim Leadbeaters lagförslag Terminally Ill Adults (End of Life) Bill röstade 330 för och 275 mot i en fri omröstning, det vill säga där ledamöterna fick rösta utan hänsyn till partilinjer.

Premiärminister Keir Starmer har uttryckt stolthet över Leadbeaters lagpaket och omröstningen därom. Under sin tid som oppositionsledare lovade han nämligen den lungcancersjuka TV-personligheten Esther Rantzen, mest känd för att ha lett underhållningsprogrammet That’s Life! 1973-1994, en underhusdebatt och omröstning om att införa dödshjälp.¹ I maj 2023 bedömdes Rantzen ha mindre än sex månader kvar att leva. 21 månader senare lever hon ännu.² Hade dödshjälp för personer som bedöms ha mindre än sex månader kvar varit lagligt för ett år sedan vore inte Esther Rantzen vid liv nu.

Hade dödshjälp för personer som bedöms ha mindre än sex månader kvar varit lagligt för ett år sedan vore inte Esther Rantzen vid liv nu.

Veckorna före den påskyndade omröstningen uttalade sig personer från hela det politiska spektrumet mot den föreslagna lagen. Labours Diane Abbott och Tories Edward Leigh, underhusets husmor och husfar, skrev i ett gemensamt debattinlägg att legaliserad dödshjälp utgör ett hot mot fattigpensionärer och funktionsnedsatta som inte vill vara till besvär.³

En osignerad ledartext i den socialistiska dagstidningen Morning Star framhöll att ”assisterat självmord är omöjligt att legalisera på ett säkert sätt i ett kapitalistiskt samhälle”.⁴ Trots att Starmer hade beordrat sina ministrar att inte uttala sig i frågan före omröstningen gick hälso- och sjukvårdminister Wes Streeting ut med upplysningen att om assisterat självmord införs i det statliga sjukvårdssystemet NHS kan nedskärningar bli nödvändiga inom andra vårdområden.⁵

Den elvafaldiga paralympiska guldmedaljösen och överhusledamoten Tanni Grey-Thompson varnade för att laglig dödshjälp ger skrupelfria familjer möjlighet att ”doktorshoppa” runt efter läkare som är villiga att döda funktionsnedsatta släktingar.⁶ Åtskilliga funktionsrättsorganisationer, däribland Disability Rights UK, Disability Wales, Disabled People Against Cuts och Not Dead Yet UK, menade att för lite tid hade avsatts till att förstå de långtgående konsekvenserna av Leadbeaters lag.⁷

Onkologiprofessorn Mark Glaser påpekade i en intervju med Catholic Herald att ingen läkare kan bedöma med säkerhet hur långt en patient har kvar.

Onkologiprofessorn Mark Glaser påpekade i en intervju med Catholic Herald att ingen läkare kan bedöma med säkerhet hur långt en patient har kvar. 1996 började han behandla Storbritanniens dåvarande minister för Nordirland, Marjorie ”Mo” Mowlam, för en hjärntumör. Glasers prognos var att Mowlam skulle dö inom mindre än sex månader. Två år senare rodde hon iland Långfredagsavtalet. ”Det visar så tydligt att symptomen på en sjukdom kan hanteras”, sa Glaser. ”Smärta, upprördhet, depression, att inte vara rörlig – allt kan lindras.”⁸ Mo Mowlam dog först 2005.

Den 29 november 2024 skulle även Children’s Hospices (Funding) Bill ha gått vidare till en andra behandling, men det blockerades av Labours vice inpiskare Christian Wakeford. Motionen, som lades fram av den politiska vilden Ian Byrne, går ut på att regeringen ska bli skyldig att granska finansieringen av barnhospis i England och offentliggöra förslag till åtgärder för att säkerställa tillgång till hospis för barn med palliativt vårdbehov. I sin valkrets i Liverpool har Ian Byrne kampanjat mot den hotade nedläggningen av Zoe’s Place, Storbritanniens enda spädbarnshospis. I oktober och november 2024 nödgades hospiset hålla en insamling för att dra in 6,4 miljoner pund i privata donationer.⁹

Samma dag som Christian Wakeford blockerade Children’s Hospices (Funding) Bill röstade han ja till legalisering av dödshjälp. I ett officiellt utlåtande underströk den vice inpiskaren att ”assisterat döende bör inte bli ett alternativ till högkvalitativ palliativ vård och omsorg i livets slutskede.”¹⁰

Inom NHS bekostas endast en tredjedel av den palliativa vården av staten. Återstående två tredjedelar kommer från välgörenhet.¹¹ Nu lobbar hospissektorn för att klausuler om förbättrad palliativ vård ska infogas i Leadbeaters lagpaket.¹² För tillfället är cirka 300 hospisvårdplatser i England stängda eller tagna ur bruk på grund av brist på personal och finansiering. Stiftelsen Hospice UK, som driver över 200 hospis runtom i Storbritannien, har meddelat hälsoministeriet att 110 miljoner pund i ny finansiering tarvas för att förebygga ytterligare nedskärningar under 2025.¹³

Inom NHS bekostas endast en tredjedel av den palliativa vården av staten. Återstående två tredjedelar kommer från välgörenhet.

Sedan april 2022 har döende personer som bedöms ha 12 månader eller mindre kvar att leva laga rätt till påskyndad tillgång till bidrag såsom sjukersättning och merkostnadsersättning.¹⁴ Döende som antas ha mer än 12 månader kvar saknar den rätten. Det innebär att om man är arbetsoförmögen på grund av en dödlig sjukdom och inlämnar en bidragansökan hos arbets- och pensionsministeriet kan det dröja upp till fem månader innan beslut fattas.¹⁵

Kampanjen för att legalisera assisterat självmord har huvudsakligen letts av lobbyorganet Dignity in Dying (DiD). I nyhetsrapporteringen syns ofta dess medlemmar demonstrera utanför parlamentet i sina chockrosa munkjackor. DiD grundades 1935 som Voluntary Euthanasia Legalisation Society (VELS). ”Frivillig eutanasi” till skillnad från ”ofrivillig eutanasi”, det vill säga mord. Bland grundarna fanns läkaren Charles Killick Millard, kirurgen Charles John Bond och labour-pären Arthur Ponsonby; samtliga tongivande medlemmar i det rashygieniska Eugenics Society. Killick Millard gladdes åt den höga spädbarnsdödligheten bland ”sluminvånare”, då de döda spädbarnen inte längre hotade ”raskvaliteten”. Bond hade författat flera rasbiologiska böcker, bland annat en med titeln Causes of Racial Decay.

Bland grundarna fanns läkaren Charles Killick Millard, kirurgen Charles John Bond och labour-pären Arthur Ponsonby; samtliga tongivande medlemmar i det rashygieniska Eugenics Society.

1936 presenterade Ponsonby Voluntary Euthanasia (Legalisation) Bill i överhuset. Han förklarade att det var en ”felaktig uppfattning” att motionen gällde ”folk som besparar sig själva lidande” och insisterade på att den handlade om sådana som ”ligger andra till last” och ”inte längre är till någon nytta”. Under sina första år finansierades VELS av stiftelsen GW Cadbury Trust, stiftad av chokladarvtagarna George Cadbury Junior och Edward Cadbury. Släkten Cadbury var medlemmar i Eugenics Society i flera generationer. 1960 bytte Voluntary Euthanasia Legalisation Society namn till Voluntary Euthanasia Society och först 2006 bytte man namn till Dignity in Dying.¹⁶

2023 redovisade DiD över 2,6 miljoner pund i inkomster. Bland de nutida finansiärerna finns ”Church Street Trustees”, en ljusskygg trust som förekommer i Panamadokumenten eftersom den förvaltar medel åt hundratals företag baserade i diverse skatteparadis.¹⁷

Två veckor före dödshjälpsomröstningen lät DiD tapetsera Londons tunnelbana med påkostade blanka affischer föreställande till synes friska personer som dansar i pyjamas och spelar gitarr med påslag om valfrihet vid livets slut.

Två veckor före dödshjälpsomröstningen lät DiD tapetsera Londons tunnelbana med påkostade blanka affischer föreställande friska personer som dansar i pyjamas och spelar gitarr med påslag om valfrihet vid livets slut.

Anslagen var särskilt framträdande vid Westminsters station i gången som parlamentsledamöter och deras personal går genom på väg till och från jobbet.¹⁸ Någon eller några klistrade över delar av dödsaffischerna med numret till Samaritans självmordslinje.¹⁹

I underhusdebatter om Leadbeaters lagförslag har motståndarsidan använt samväldeslandet Kanada som ett exempel på hur legalisering av assisterat självmord ofrånkomligen medför ett sluttande plan. Oförmögna att försvara det kanadensiska eutanasisystemet har den andra sidan gjort gällande att engelsk dödshjälp inte kommer att vara av kanadensisk modell, utan av oregonsk dito.

Oregonmodellen är internationellt populär bland dödshjälpsförespråkare. Man gör gällande att sedan dödshjälpslagstiftningen Dying with Dignity Act trädde i kraft i delstaten 1997 har kriterierna för att bli avlivad förblivit desamma och antalet dödsfall i assisterat självmord har legat stabilt på 0,6 procent per år.²⁰ Sanningen är den att Oregons definition av ”dödlig sjukdom” har utvidgats påtagligt sedan 1997. Den innefattar numera anorexia, bråck, ischias och ledinflammation. Antalet dödliga doser medicin som har skrivits ut till dödshjälpssökande har vanligtvis ökat med 13 procent varje år.²¹ 2022 rapporterades 304 assisterade självmord i Oregon. 2023 var samma siffra 367. Det är en ökning med 21 procent.²²

Oregonmodellen är internationellt populär bland dödshjälpsförespråkare.

I alla amerikanska delstater som har infört Oregonmodellen har ätstörningar omsider klassats som behörighet för dödshjälp.²³ Bland dem som dog i assisterat självmord i Colorado 2023 hade nio det underliggande tillståndet ”allvarlig protein- och kaloriundernäring”. I Kalifornien samma år beviljades 11 personer dödshjälp för ”endokrina, näringsrelaterade och metabola sjukdomar”.²⁴

Kvinnor löper större risk än män att bli funktionsnedsatta, utveckla autoimmuna åkommor, leva i fattigdom, bli övergivna av sin partner vid sjukdom och ha svaga stödsystem i livets slutskede.²⁵ Enligt en rapport utgiven av den feministiska tankesmedjan The Other Half innebär legaliserad dödshjälp att oproportionerligt många kvinnor bringas om livet. I sagda rapport konstateras att ända sedan 1970-talet har brittiska dödshjälpsaktivister lobbat för milda eller inga straff för kvinnomord de anser vara barmhärtighetsmord eller självmordspakter där den manliga parten råkade överleva.

Rapporten innehåller hårresande exempel på hustrumördare som har försvarats av DiD trots tidigare dokumenterad hustrumisshandel. I maj 2010 kvävde George Webb sin 75-åriga fru Beryl med en plastpåse och en handduk. Tidigt i äktenskapet hade han slagit henne. Beryl hade självmordsförsök bakom sig, men när hennes make tryckte plastpåsen och handduken mot hennes ansikte kämpade hon emot med all sin kraft.

Webb friades för mord och dömdes till endast två års fängelse för dråp. DiD gjorde gällande att fallet visade ”varför både lagen gällande barmhärtighetsmord och lagen om assisterat döende måste ändras”. Enligt The Other Halfs siffror mördar minst fem brittiska män om året kvinnor som är funktionsnedsatta, åldersstigna eller invalidiserade under förespegling av barmhärtighetsmord.²⁶

Utskottet har beskrivits som ett lappverk. 14 av dess medlemmar röstade för lagförslaget och nio röstade mot.

Terminally Ill Adults (End of Life) Bill ligger nu hos ett lagförslagsutskott bestående av Kim Leadbeater och 22 parlamentariker som har valts av Kim Leadbeater. Utskottet har beskrivits som ett lappverk. 14 av dess medlemmar röstade för lagförslaget och nio röstade mot. Bland de förra finns biträdande minister för vård och stöd Stephen Kinnock och justitieminister Sarah Sackman. Bland de senare finns ledamöter som aldrig uttalade sig i debatten.

De medicinskt utbildade labourledamöterna Ben Spencer och Rachael Maskell, som röstade nej, ansökte till utskottet, men fick avslag.²⁷ Bara en funktionsnedsatt parlamentsledamot, Labours Marie Tidball, ingår i lagförslagsutskottet och hon röstade för lagförslaget.²⁸ Sagda lagförslag förväntas tas upp till tredje behandling i april.