“Skådespeleri är ett hantverk, så det är på sin plats att ifrågasätta om universiteten verkligen är platsen för att utveckla skådespelarkonsten”, skriver Parabols kulturredaktör Aleksa Lundberg som undrar om scenskolorna bör flyttas över till yrkeshögskolorna istället.

Skådespelarutbildningen i Stockholm, mer känd som ”scenskolan”, har sina rötter i Gustav den tredjes skådespelarskola från 1787. Den var länge knuten till Dramaten i Stockholm och antog i sin linda elever så unga som nio år. Därför kallades skolan i folkmun för ”barnteatern”.

Tanken var att de blivande skådespelarna skulle ”vinna en övning, som är nödvändig” genom att praktisera yrket, alltså genom att spela pjäser och vara statister i de professionella föreställningarna. Övningen började därför ”ifrån de spädaste åren”.

Med tiden utvecklades utbildningen och på 1940-talet tillkom elevskolor vid stadsteatrarna i Göteborg, Malmö och vid teatrarna i Norrköping respektive Linköping. 

Man arbetade utefter en ”mästare, lärling” tradition, som gick ut på att teaterns storheter genom sin erfarenhet skolade eleverna, innan de engagerades vid teatern dit elevskolan hörde, eller på andra scenkonsthus. Närheten till teatern och dess utövare var förutsättningen för att gå från novis till att så småningom själv bli mästare.

1964 skiljdes skådespelarutbildningarna från sina teatrar. På Dramaten rådde lokalbrist och över lag ville man ge eleverna möjlighet till en koncentrerad utbildning, utan krav på att de skulle vara figuranter eller fylla ut mindre roller.

Elevskolorna i Göteborg och Malmö knöts till universiteten i respektive städer, medan Stockholmsskolan blev självständig och fick namnet Statens skola för scenisk utbildning. I Norrköping och Linköping lade man ned helt och hållet.

Efter en tid ansågs skilsmässan ha skapat ett alltför stort avstånd mellan utbildningen och arbetslivet, vilket gjorde att man förlängde med en yrkespraktik 1981.

Idag är samtliga skolor knutna till ett universitet eller högskola och är, som alla kandidatutbildningar, treåriga. 30 poäng ägnas åt yrkespraktik, förutom i Stockholm där praktiken helt har slopats.

Studenterna får allt svagare kontakt med branschen och ett växande antal möts av arbetslöshet efter examen. Skolorna gör sitt bästa för att möta de snabbt ändrade villkoren på arbetsmarknaden och tar in nya studenter vartannat år, i stället för varje. 

Studenterna får allt svagare kontakt med branschen och ett växande antal möts av arbetslöshet efter examen.

Det är dock en långt ifrån tillfredställande åtgärd för att komma till bukt med problemen. Det måste till en medvetet utformad infrastruktur från det att studenterna blir antagna till att de senare ska ta plats på landets scener. 

Skådespeleri är ett hantverk, med den egna kroppen och känslolivet som verktyg, så det är på sin plats att ifrågasätta om universitet och högskolor verkligen är platsen för att utveckla skådespelarkonsten.

Akademin är, som bekant, mer teoretiskt lagd och syftar i högre utsträckning till vidare forskning, än vad exempelvis yrkeshögskolor gör. I likhet med andra hantverksyrken, guldsmed eller glasmästare låt säga, är det svårt att teoretisera kunskapen som ska läras ut, den är så kallat procedural. 

Den främsta skillnaden mellan högskola och yrkeshögskola är också den senares täta koppling till arbetslivet, vilket en skådespelarutbildning i högsta grad är förtjänt av.

Ställt i relation till den osäkrade mark som studenterna redan befinner sig på, där stängda dörrar till arbetsmarknaden blir allt vanligare, är det legitimt att undra om scenskolorna håller på att spelas ut till förmån för en nyckfull kommersiell marknad, där helt andra värden härskar än yrkesskicklighet och drillning i skådespelarkonsten.

Då är det dags att slå vakt om konstformen, hedra den procedurala kunskapen och återinföra ”mästare, lärling”-modellen på nytt, om än i uppdaterad tappning.

Det må låta snobbigt, elitistiskt rent av, men skådespelaryrket har en lång, stolt tradition som förtjänar att värnas och kåren behöver ett erkännande för sin kunskap. Det är dags att sluta låtsas som om skådespelarens arbete utgår ifrån knoppen, när den styrs av intuition och en osynlig kunskap där livserfarenheten har en stor roll.

Det är dags att sluta låtsas som om skådespelarens arbete utgår ifrån knoppen, när den styrs av intuition och en osynlig kunskap där livserfarenheten har en stor roll.

Dessutom, i marknadskrafternas snålblåst, när teaterhusen tvingas bära sina egna kostnader, blir konsekvensen att kändisar -som kanske aldrig har gått en skådespelarutbildning- engageras vid teatrarna för att locka publik. Hantverksskickliga utövare ersätts med stjärnskott från nätet eller av folkkära artister som är bra på annat. Den som kämpat sig in på en konstnärlig utbildning och i flera år slipat på sitt hantverk, möts av stängda dörrar, istället för nyfikna arbetsgivare, och ersätts med amatörer.

Teatrarnas aktiva roll i drillningen av kommande stjärnor kan vara motgiftet. En känsla av ett vi, en stolthet över att tillhöra skådespelarskrået och att veta att man faktiskt kan någonting, praktiskt, som skådespelare, även om det inte alltid går att sätta ord på. En styrka i branschen som gör att det blir lättare att stå emot snålblåsten.

Yrkesstolthet, tror jag det kallas.