Med Persbrandt i huvudrollen är den nya filmen Hammarskjöld ett renodlat idolporträtt. Men bara för att han mördades var han ingen självklar hjälte. I verkligheten bevittnade han mordet på landets första demokratiskt valda ledare, Patrice Lumumba, skriver Dino Knudsen.

Dog Dag Hammarskjöld för våra synders skull när hans plan kraschade (troligen efter att ha blivit beskjuten) under hans medling i Kongokrisen? Kan hans exempel rädda världen? Per Flys hagiografiska film om FN:s idealistiske generalsekreterare verkar hävda just det. Men historien om Hammarskjölds inblandning i Kongokrisen, och vilka lärdomar vi kan dra av den, är mer komplicerad än så.

Men historien om Hammarskjölds inblandning i Kongokrisen, och vilka lärdomar vi kan dra av den, är mer komplicerad än så.

Flys film är visuellt vacker, välspelad och tar sig an ett relevant och sympatiskt uppdrag. I centrum står inte bara en stoisk man, Hammarskjöld, utan den kanske mest avgörande transformativa processen i sentida historia, nämligen avkoloniseringen. Världen styrs inte längre av några få europeiska imperier. Från att FN bildades 1945 och fram till idag har antalet stater i världen nästan tredubblats och ett allt starkare globalt söder kräver sin rättmätiga plats vid bordet.

Flys film utmanar därmed också danska politiska långfilmers ofta snäva nationella fokus med den tyska ockupationen i centrum. Och det är nödvändigt att skandinavisk film ger sin åsikt, istället för att överlåta spridningen av de stora samtidshistorierna till Hollywood.

Ändå är det något skrämmande med filmens grundläggande berättelse om att Hammarskjöld medvetet gick i döden för att rädda världen – som vi vet sköts Hammarskjölds plan troligen ner under hans försök att medla i Kongokrisen. Inte bara för att det är en reproduktion av ett slitet och problematiskt tropiskt, vitt frälsarkomplex, på modern svenska, utan för att Hammarskjölds insatser förmodligen var lika mycket en del av problemet som de var en del av lösningen.

Vårt gemensamma historiska medvetande är resultatet av många faktorer, men långfilmer och tv-serier har ett starkt inflytande på vårt kollektiva minne. Därför är det inte oväsentligt vad vi projicerar på den vita duken och på våra många skärmar. Berättelserna spelar roll.

Kampen om Kongo

Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare från 1953 till 1961, då avkoloniseringen tog fart. Han stödde processen och försökte ställa FN i fokus för förloppet, inklusive att stärka FN:s förmåga att driva igenom användning av våld i fredens namn.

Stormakterna var dock inte beredda att ge upp sin internationella ställning eller resurstillgångarna i det globala Syd. De gamla europeiska kolonialmakterna utkämpade därför blodiga konflikter emot kampen för frihet. Och även om de nya supermakterna, USA och Sovjetunionen, retoriskt stödde avkoloniseringen, var deras internationella agerande ofta kopplade till uppbyggnaden av egna, mer informella imperier. Samtidigt hamnade de i ett ömsesidigt kallt krig om världsherraväldet, öst-västkonflikten.

Det är mot denna bakgrund som Kongokrisen utspelade sig. Kongo var inte bara Afrikas näst största land, utan också det rikaste på naturresurser, inklusive uran för tillverkning av vapen som garanterade supermakternas särställning – deras omfattande kärnvapenarsenal.

Kongo var inte bara Afrikas näst största land, utan också det rikaste på naturresurser, inklusive uran för tillverkning av vapen som garanterade supermakternas särställning – deras omfattande kärnvapenarsenal.

Sedan 1885 hade Kongo först varit kung Leopolds personliga koloni, för att sedan övergå till att bli Belgiens. 1960 blev landet självständigt som ett av de första bland länderna söder om Sahara. Patrice Lumumba blev Kongos första demokratiskt valda premiärminister. Men knappt hade den unge och karismatiske ledaren tillträtt förrän de interna spänningarna eskalerade, till stor del på grund av de internationella konflikter som nämnts.

Lumumba mördades, och även om allt inte är klarlagt, bekräftar historisk forskning i västerländska arkiv att Hammarskjöld verkligen inte spelade någon strålande roll i detta sorgliga kapitel i Kongos historia. Händelsen och dess konsekvenser gav den nyligen oberoende staten ett destabiliserande födelsemärke som landet aldrig har återhämtat sig från.

Mordet på Lumumba

Trots att Lumumba inte var kommunist utan nationalist av panafrikansk typ, kom USA att ensidigt betrakta honom, i ljuset av det kalla krigets binära logik, som ett hot mot västerländskt inflytande i regionen. Deras farhåga var att Lumumba skulle bli ett sovjetiskt verktyg och Kongo en utpost med sovjetiskt inflytande i Afrika.

Från arkiv i Washington och London vet vi att Dag Hammarskjöld och hans personal i New York diskret lät amerikanerna veta att de höll helt med om bedömningen. Inför den brittiske FN-representanten kallade Hammarskjöld Lumumba för “en kommunistisk marionett”. Istället för att säkra den demokratiskt valda Lumumba, som formellt stod under FN-styrkornas skydd, lämnades Lumumba i praktiken åt sitt öde.

Dag Hammarskjöld och hans personal i New York diskret lät amerikanerna veta att de höll helt med om bedömningen. Inför den brittiske FN-representanten kallade Hammarskjöld Lumumba för en kommunistisk marionett.

I Washington hade president Eisenhower inte motsatt sig den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s planer på att, liksom mordförsöken på Kubas Fidel Castro, få Lumumba ur vägen. De praktiska åtgärderna omfattade bland annat försändelser av giftampuller och en lönnmördare.

Kongos arméchef Joseph Mobuto iscensatte snart en militärkupp och ordnade sedan så att Lumumba tillfångatogs och överlämnades till styrkor i den resursrika provinsen Katanga, vars uppror mot centralregeringen stöddes av den tidigare kolonialmakten Belgien. Ghananska FN-trupper i Kongo begärde tillstånd från FN:s högkvarter i New York om rätten att få ingripa och evakuera Lumumba, men FN behöll sin formella neutralitet. Med hjälp av belgiska polisstyrkor torterades och mördades Lumumba innan hans kropp dumpades i ett bad med syra.

Under de kommande fem åren belönades Mobuto personligen av CIA med vad som idag motsvarar 100 miljoner dollar, utöver de ännu större summor han fick som diktator fram till 1997. Samtidigt blev Kongo det land i regionen som fick den största mängden amerikanskt ekonomiskt stöd.

Under tiden levde den amerikanska kommunistskräcken vidare i Afrika. I Durban gav en lokal CIA-agent ett tips som 1962 ledde till att Nelson Mandela anhölls.

Under tiden levde den amerikanska kommunistskräcken vidare i Afrika. I Durban gav en lokal CIA-agent ett tips som 1962 ledde till att Nelson Mandela anhölls. Först mer än 30 år senare kunde Mandela lämna sin fängelsecell, och den sydafrikanska befolkningen begravde den rasistiska apartheidpolitiken.

Nyanser av ondska

Hammarskjöld tillhörde en gren av kristendomen som i ett svenskt sammanhang anslöt sig till det moderna samhället, inklusive demokratisering och utveckling av välfärdsstaten. Internationellt sett var dessa ekumeniskt sinnade kristna redan under mellankrigstiden kritiska till kolonialismen, men det berodde främst på den omfattande sekulariseringen av Europa. Förnekelsen av Gud skulle helst inte exporteras globalt.

Vidare var Hammarskjöld diplomat. I internationell storpolitik står valet sällan mellan gott och ont, utan olika varianter av det senare.

Hade Flys film fångat sådana nyanser, skulle den med rätta kunna applådera Hammarskjöld för hans modiga försvar av Kongos territoriella suveränitet och stöd för avkolonisering samtidigt som han bibehöll sin problematiska roll i mordet på Kongos första demokratiskt valda ledare.

Och kanske är det dags att fokusera på helt andra gestalter och nyanser i det kollektiva berättandet om vi ska främja en större global mångfald, jämlikhet och frihet. Vem vet, kanske kan det till och med kan vara en svart person, en Lumumba eller en Mandela, som världen låter sig inspireras av.

Översättning från danska: Charlotte Brandin.

Mikael Persbrandt har hyllats för sin gestaltning av Dag Hammarskjölds sista månader i livet i filmen Hammarskjöld. Men vad som orsakade Hammarskjölds död är fortfarande höljt i dunkel. I vilken utsträckning kan den nedtystade konflikten i Västpapua ha kostat FN:s generalsekreterare livet? Var CIA och amerikanska affärsintressen inblandade? Thomas Peterson har åkt till Västpapua.

Vi befinner oss i den nya staden Kuala Kencana. Året är 1997. Ljudet från den omgivande djungeln tränger sig på, det råder en vardaglig stämning. Ett par kvinnor i färgglada kläder gestikulerar och konverserar glatt på amerikansk engelska utanför det välfyllda köpcentrumet. Männen arbetar i gruvan uppe i bergen. Kanske ingen annanstans blir rasismen i Västpapua så tydlig som här. Som vit tillfällig besökare slinker jag utan problem förbi säkerhetsvakterna, in i den välfyllda gallerian. Om du är svart får du kallt räkna med att legitimera dig, även om du tillhör den papuanska minoritet som är bosatt i staden.

Kuala Kencana uppfördes av det amerikanska gruvbolaget Freeport i låglandsdjungeln i södra Västpapua och invigdes 1995 av den blodbesudlade indonesiske diktatorn Suharto. Planer på exploatering av guldfyndigheten i bergen hade funnits länge, och 1967 skrev Freeport ett avtal med Suhartodiktaturen (1967–1998) om att bedriva utvinning i området. 1972 kunde utvinningen starta och sedan dess har exploateringen pågått oförtrutet i det som i väst har beskrivits som det mest avlägsna, primitiva och otillgängliga området i världen.¹

Dag efter dag forslas guldet och kopparn ned till kusten. Miljöförstörelsen har varit stor och brotten mot de mänskliga rättigheterna omfattande. Av det som tidigare var amungmefolkets heliga berg återstår sedan länge bara en uttömd krater, men Freeports exploatering av omkringliggande fyndigheter fortgår. Byggandet av Kuala Kencana var ett resultat av det amerikanska gruvbolagets och Suhartodiktaturens expansionsplaner i världens kanske mest guldrika område.

Byggandet av Kuala Kencana var ett resultat av det amerikanska gruvbolagets och Suhartodiktaturens expansionsplaner i världens kanske mest guldrika område.

USA gav under alla år Suhartodiktaturen sitt stöd och en nyckelfigur i supermaktens förhållande till den regionala stormakten Indonesien var Henry Kissinger (1923–2023). Som nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister hade Kissinger stort inflytande över relationen mellan USA och Suhartodiktaturen på 1960- och 1970-talet. På 1980- och 1990-talet hade Kissinger lämnat tiden som utrikesminister bakom sig och verkade då både som styrelseledamot och fristående rådgivare åt Freeport.²

Suhartos fall 1998 gav hopp åt den under årtionden – med våld – kvästa självständighetsrörelsen i Västpapua. Rörelsen växte sig snabbt starkare, men ett stort bakslag kom när den främsta civila ledaren inom självständighetsrörelsen, Theys Eluay, mördades i november 2001. Senare dömdes sju militärer inom den ökända indonesiska militära elitstyrkan Kopassus för att ha vållat Eluays död. ³

Den papuanska självständighetsrörelsen tappade kraft och den indonesiska regimen har under 2000-talet försökt splittra Västpapua genom att dela upp området i olika provinser. ⁴ Under senare år har förtrycket från den indonesiska centralmakten snarare hårdnat i Västpapua.⁵ Liksom på andra håll i världen är auktoritära krafter på frammarsch i Indonesien.

När världens fjärde folkrikaste land gick till valurnorna den 14 februari för att välja president, låg den 72-årige högernationalisten och nuvarande försvarsministern Prabowo Subianto klart bäst till. Den tidigare affärsmannen och generalen Subianto stod Suharto nära och tjänstgjorde under många år på höga positioner inom Kopassus under Suhartodiktaturen. En första inofficiell rösträkning ger den tidigare generalen närmare 60 procent av rösterna.⁶ Det slutliga valresultatet offentliggörs i mars och allt talar för att den tidigare Suhartogeneralen får över femtio procent av rösterna redan i den första valomgången – och därmed blir Indonesiens nästa president.

När Indonesien blev självständigt från kolonialmakten Nederländerna 1949 blev ett område kvar under nederländsk överhöghet – Västpapua, den västra delen av ön Nya Guinea vars svarta papuanska befolkning och historia särskiljer sig från övriga Indonesien. Dagens situation i Västpapua cementerades på 1960-talet och styrdes av det inflytande de båda supermakterna Sovjetunionen och USA eftersträvade i regionen. Samtidigt som Nederländerna förberedde självständighet för Västpapua, blev de indonesiska kraven att inlemma området i Indonesien allt starkare. Skärmytslingar förekom i Västpapua i början av 1961 och ett storkrig föreföll fullt möjligt. Ett starkt USA och ett svagt FN fällde till slut avgörandet.

Skärmytslingar förekom i Västpapua i början av 1961 och ett storkrig föreföll fullt möjligt. Ett starkt USA och ett svagt FN fällde till slut avgörandet.

Enligt den så kallade New York-överenskommelsen mellan Nederländerna och Indonesien 1962 skulle FN tillfälligt ta över förvaltningen av Västpapua och därefter skulle Indonesien ta över administrationen av området. Ett villkor för det indonesiska övertagandet var att papuanerna inom sex år skulle få avgöra sin egen framtid i en FN-övervakad omröstning. Redan när Indonesien övertog styret från FN den 1 maj 1963 tog regimen ett järngrepp om utvecklingen.⁷

Det hårdföra förtrycket av papuanerna har aldrig upphört och fortfarande är Västpapua förbjudet område för kritisk granskande journalister.⁸

Den utlovade omröstningen om Västpapuas framtid hölls i juli och augusti 1969, övervakades av FN och blev ett av världsorganisationens största svek mot sina egna principer om demokrati och människors lika värde.⁹

Strax före det papuanska valet skrev Henry Kissinger, då nationell säkerhetsrådgivare, följande i en promemoria till president Richard Nixon: ”Eftersom USA spelade en medlande roll i konflikten mellan Indonesien och Nederländerna över Västra Irians [Västpapua] framtid kan det finnas en benägenhet att sammankoppla USA med hur valet genomförs. Vi bör undvika varje form av förknippning med detta val.”¹⁰

Vid valet handplockade den indonesiska diktaturen 1 026 papuaner. Samtliga röstade – under vapenhot – för att Västpapua skulle bli en del av Indonesien. Inför den rapport FN:s generalsekreterare skulle skriva om valet skrev den svenska ambassaden i Indonesien följande i en rapport till UD i Stockholm: ”Indoneserna hoppas självfallet att denna skall godkännas utan debatt, och med den försiktighet som andra stater hittills iakttagit finns väl goda utsikter att så blir fallet.”¹¹

Svenska regeringar har efter ”valet” alltid ställt sig på Indonesiens sida och vänt dövörat till när det gäller papuansk självständighet. Handel och goda förbindelser med den regionala stormakten Indonesien har prioriterats.

Det papuanska ”valet” klubbades igenom i FN:s generalförsamling hösten 1969. Sverige var bara ett i raden av många länder som såg mellan fingrarna och infogade sig i den världsordning där mindre stater på grund av det nationella egenintresset ställer sig på stormakternas sida. Svenska regeringar har efter ”valet” alltid ställt sig på Indonesiens sida och vänt dövörat till när det gäller papuansk självständighet. Handel och goda förbindelser med den regionala stormakten Indonesien har prioriterats. De svenska AP-fonderna har investerat i det amerikanska bolaget Freeport som har gett avkastning till svenska pensionärer, som journalisten Klas Lundström visat.¹² Sandvik har levererat gruvutrustning till Freeport i flera decennier och har i dag flera hundra anställda på plats i gruvområdet.¹³

I den senaste FN-rapporten (2022) om den flygkrasch som i september 1961 orsakade Hammarskjölds död i Ndola (nuvarande Zambia), riktas uppmärksamhet mot att Västpapuas naturtillgångar och kampen om inflytande i regionen i början av 1960-talet kan ha varit ett motiv till sabotage mot det flygplan som FN:s generalsekreterare och femton andra personer färdades i.

Uppgifterna bygger på den australiensiske historikern Greg Poulgrains bok JFK vs. Allen Dulles: Battleground Indonesia (2020). I boken belyser Greg Poulgrain att amerikanska affärsintressen i Västpapua och CIA-chefen Allen Dulles (1893–1969) övergripande strategi för Indonesien kan ha legat bakom Hammarskjölds död.

Redan på 1930-talet var Allen Dulles som Europabaserad toppjurist med och öppnade upp Nederländska Nya Guinea för Rockefeller och den amerikanska oljeindustrin. Som CIA-chef 1953–1961 kom Dulles att genomföra hemliga och djupt kontroversiella operationer för att tillvarata amerikanska politiska och ekonomiska intressen runt om i världen.

Greg Poulgrain diskuterar utförligt och detaljerat Dulles ambitioner att stärka USA:s strategiska intressen i Indonesien och i Västpapua. Till skillnad från Hammarskjöld var Dulles, milt uttryckt, ingen vän av mänskliga rättigheter och avkolonisering – särskilt inte i ett område där befolkningen ansågs leva på stenåldersnivå.

Ett motiv för att CIA kan ha varit inblandat i flygkraschen i Ndola är, enligt Poulgrain, att Hammarsköljd planerade för papuansk självständighet; något som även USA:s president John F Kennedy i samtal med Hammarskjöld hade börjat se som den bästa lösningen.

Ett motiv för att CIA kan ha varit inblandat i flygkraschen i Ndola är, enligt Poulgrain, att Hammarsköljd planerade för papuansk självständighet; något som även USA:s president John F Kennedy i samtal med Hammarskjöld hade börjat se som den bästa lösningen. Enligt Poulgrain skulle Hammarskjöld omedelbart efter återkomsten från resan till Kongo i september 1961 offentliggöra FN-planerna på ett självständigt Västpapua, något som gick stick i stäv med Dulles strategi för Indonesien.

Ett annat argument för CIA:s inblandning som Poulgrain för fram är de dokument som dök upp i Sydafrika 1998 i samband med den sydafrikanska sanningskommission som skulle dokumentera de människorättsbrott som begicks under apartheid. Enligt dokumenten skulle det ha funnits en hemlig mordkomplott som gick under namnet Operation Celeste som skulle ha utförts av en specialavdelning inom African Institute of Maritime Research (SAIMR), eftersom Hammarsköljd ”börjat bli problematisk”. Operationen uppges ha blivit framgångsrik och av dokumenten framgår att CIA-chefen Allen Dulles gett sitt klartecken till operationen. I folkrättsexperten Ove Brings bok Gåtan Hammarskjöld (2020) ifrågasätts dokumentens äkthet. Även i FN-utredningen från 2022 finns uppgifter som pekar mot att de är förfalskade.

Till grund för att återuppta FN-utredningen kring Hammarskjölds död låg den brittiska historikern Susan Williams bok Who killed Hammarskjöld? (2011). Nya uppgifter om tänkbara angripare och deras resurser har kommit fram under senare år. Motiven finns där men var är de konkreta bevisen? I FN-rapporten från 2022 – två tidigare rapporter kom 2017 och 2019 – skriver FN:s utredare Mohamed Chande Othman att Sydafrika, Storbritannien och USA troligen har betydande information som inte har redovisats och föreslår att utredningen ska fortsätta. I en FN-resolution som presenterade av Sverige i december 2022 ställde sig ett rekordstort antal länder bakom att FN- utredningen kring flygkraschen ska fortsätta.

l en nyskriven essä i Yale Review (4/2023) riktar Susan William åter ljus mot det olösta fallet och ifrågasätter varför inte USA ställde sig bakom FN- resolutionen – trots att fyra av de 16 personer som omkom i flygkraschen var amerikanska medborgare.

Varför ställde sig USA inte bakom FN- resolutionen – trots att fyra av de 16 personer som omkom i flygkraschen var amerikanska medborgare?

Kanske kommer orsaken till Dag Hammarskjölds död aldrig att bli helt klarlagd. Klart är i alla fall att Hammarskjöld var en föregångare när det gäller papuansk självständighet och det ligger nära till hands att lyfta fram följande citat från hans postumt utgivna klassiker Vägmärken (1963): ”Att låta sig bindas av en plikt från det ögonblick den anas är en del av den integritet som ensam berättigar till ansvar.”

I historiens ljus går det att konstatera att den avkolonisering som tog fart i på den afrikanska kontinenten på 1960-talet, avstannade under samma period i Västpapua. Klart är att Hammarskjöld försökte tämja en del krafter som han inte rådde på. Den FN-sanktionerade ockupationen i Västpapua fortsätter att kosta papuanska liv och det internationella samfundet fortsätter att blunda.

I Vägmärken skriver Hammarskjöld: ”Brister och förirringar i det förgångna belastar dig i förhållande
till andra om nuet visar att de kan upprepas.” Ord och rätt vägval väger ofta lätt i realpolitikens ofta obevekliga skruvstäd. Tankarna och de välfunna orden fanns där, men i Västpapua blev verkligheten en annan.