Hala, 14 år, lyckades rädda sig till säkerheten i Kairo tillsammans med sin familj. Men hennes bästa vän dödades i kriget och hennes hem är sönderbombat. Khulud Shaban har träffat henne.

Plats Kairo, Egypten, Al- Hariri-huset. tredje våningen. Drack: te (båda).

I Kairo i november träffar jag Hala, 14 år. Jag har kommit för att tala med hennes mamma, men Hala kan inte sova på natten utan sitter uppe och tittar på tv-nyheterna från Gaza. Hon går med på att tala med mig, så att en svensk läsekrets ska kunna veta vad hon gått igenom. Barns vittnesmål saknas ofta i rapporteringen om Gaza, trots att framför allt barn drabbas.

Hala Al-Hanjouri är 14 år gammal och går i högstadiet. Hon föddes i Gaza och bodde i den norra delen av staden, i området Al-Sudaniya med sina föräldrar, fem syskon och katt. Hennes mamma arbetade som grafisk designer och hennes pappa som mattelärare.

Berätta om den första dagen av kriget.

Det var lördag, den 7 oktober 2024. Vi sov lugnt i vårt hem när jag plötsligt hörde explosioner som skakade hela platsen. Jag sprang förskräckt från mitt rum för att se vad som hade hänt och såg mina syskon springa mot mina föräldrars rum, gråtandes av rädsla. Då förstod vi att kriget hade börjat. Vi började snabbt packa våra saker för att vara redo. Bara några ögonblick senare hörde vi en kraftig explosion nära vårt hus. Damm och glödande splitter fyllde luften. Den första dagen var fruktansvärd, men de följande dagarna blev ännu mer skrämmande och svåra.

Den 9 oktober 2024 bestämde vi oss för att lämna hemmet efter att bombningarna hade intensifierats. Vi samlade några av våra saker, tog våra väskor och gick ut. När vi kom till trädgården blev vi chockade över synen. Den var smutsig, full av splitter och stenar, och de närliggande odlingsfälten hade förvandlats till aska. Jag grät mycket, för jag mindes hur trädgården brukade vara ren och grön, och fälten fulla av tomater och gurkor.

Vi satte oss i bilen och åkte till min farfars hus. Där samlades vi med mina farbröder och deras barn: Raghad, Rahaf, Sara, Shahd, Maryam, Alaa, Rasha, Samira och Leila. Vi försökte lugna varandra, men alla var fyllda av oro.

Var ni tvungna att lämna din farfars hus också?

Ja, efter en kort tid intensifierades bombningarna, och min pappa kände att faran kom närmare. Han bad min farfar och farbröder att lämna, men de vägrade. Pappa bestämde sig för att vi skulle fly igen. När mina kusiner fick veta att vi skulle lämna gjorde de armband till mig som minne och sa att de kände att vi kanske inte skulle träffas igen. Jag behöll armbanden och lovade att alltid bära dem.

Vi sa adjö till min farfar, farmor, farbröder och deras barn och åkte till min pappas utbildningscenter. Den kvällen lagade mamma middag, och efter att vi hade ätit och bett gick vi och la oss. Mitt i natten väckte grannarnas skrik oss när de flydde från byggnaden. Min pappa packade bilen snabbt, och vi flydde också mitt bland barnens skrik och gråt.

Berätta om tiden i Deir al-Balah.

Livet där var mycket svårt eftersom många flyktingar hade samlats i huset. Vi var över 100 personer fördelade på tre våningar. Vi bakade bröd för hand eftersom gas var sällsynt och dyr. Männen byggde en lerugn för att baka bröd, och alla hjälptes åt för att få fram mat.

Hur fick ni veta att ert hus förstörts?

En av de mest smärtsamma stunderna var när pappa fick ett samtal från vår granne som berättade att vårt hem, som vi hade bott i i bara fyra månader, hade förstörts helt. Vi grät mycket, för det huset var vår dröm.

När lämnade ni Gaza?

Vi lyckades lämna Gaza och resa till Egypten den 20 april 2024. Jag, mamma och mina syskon reste, men pappa stannade kvar i Gaza. Jag sa adjö till honom med stor smärta och grät mycket.

Min kompis Tala dödades. Hon hade tagit på sig sina rosa rullskridskor för att gå ut och träna. Hon träffades av en israelisk bomb.

Hur lever din pappa nu i Gaza?

Min pappa tvingades också fly efter att hans område hotades av ockupationsmakten. Nu bor han i ett tält med några av våra släktingar. Han spelar in matematiklektioner för att hjälpa elever, men han lider av kylan, hungern och de svåra förhållandena.

Vad har du lärt dig av detta krig?

Kriget har lärt mig mycket och förändrat mig. Jag har träffat fantastiska människor som jag aldrig kommer att glömma. Jag hoppas att allt återgår till det normala, att vi snart återförenas med pappa och att kriget tar slut så att vi kan återvända till Gaza och bygga upp våra hem igen.

Hala har inte kunnat gå i skolan sedan kriget bröt ut. Hon har fått några skolböcker från den palestinska ambassaden i Kairo, men eftersom de inte har något uppehållstillstånd i Egypten kan de varken gå i skola, få sjukvård eller resa i landet. Tack vare Children’s Education Foundation har Hala blivit beviljad tre månaders skolgång, men efter det vet hon inte hur hon ska kunna komma tillbaka till skolan.