Premiärministern har lämnat landet. Staten är förlamad. Vad finns det för utväg för Haiti? Sabine Manigat, statsvetare från Quisqueyas universitet i Port-au-Prince, analyserar.

Extremt våld, gangsterkontroll, humanitära nödsituationer. Strålkastarljuset har åter riktats mot Haiti.

Sedan den andra veckan i februari har krisen och den internationella bevakningen av den accelererat. Den internationella pressen har varit snabb med att beskriva den haitiska katastrofen som ett hopplöst fall, bortom allt hopp.

De facto-presidenten Ariel Henry, som efterträdde Jovenel Moïse som mördades 2021, avgick slutligen den 11 mars och stannade tills vidare kvar i Puerto Rico. På kort sikt verkar externa ingripanden, väpnade och humanitära, oundvikliga, medan diskussionerna i Haiti äger rum med hjälp av Karibiska gemenskapen (CARICOM) och under påtryckningar från USA.

Men bortom sensationalism och exotism, för att förstå situationen i dess rätta dimensioner, föreslår vi ett analytiskt tillvägagångssätt i tre steg: 1. Dekonstruktion av de aktuella berättelserna. 2. Återupprättande av fakta och hur de formuleras. 3. Analys av vad som står på spel i dag.

Syftet är att belysa de bredare frågor och utmaningar som ligger bakom bilden av Haiti som ett exceptionellt land.

Dekonstruktion av berättelser

Vanan att behandla Haiti som en typ av saga; utan stringens, analys eller ens tillförlitlig information, är inte ny. Under de senaste veckorna har landet skapat rubriker i internationella medier som ett kaotiskt tillhåll för okontrollerad brottslighet som har lett till omkring 5 000 våldsamma dödsfall på ett år.

Medierna rapporterar i detalj och med chockerande bilder om de kriminella gängens övergrepp som “kontrollerar 80 procent av huvudstaden”. Attackernas sekvens och intensitet verkar inte vara slumpmässiga. Gängen har enligt ett systematiskt schema attackerat offentliga byggnader, fängelser, sjukhus, universitet och viktiga institutioner som hamnar och flygplatser. Som svar på detta har en del av den diplomatiska kåren, däribland företrädare för EU och USA, lämnat landet som evakuerade.

Under de senaste tre veckorna har gängen förklarat premiärminister Henry persona non grata och presenterat sig själva som arkitekterna bakom hans avgång, samtidigt som de hotar med “inbördeskrig” och “folkmord” om Henry inte avgår.

Konflikten framställs i huvudsak som en konfrontation mellan dessa kriminella gäng, ansvariga för flera massakrer, tolererade av de facto-regeringen och som drar nytta av sina utpressningar mot befolkningen, som kontrollerar huvudstaden och andra regioner, och en regering som alla hade förklarat som avsatt sedan den 7 februari. I rättan tid har spektakulära uttalanden från en av deras ledare, den före detta polisen Jimmy Cherisier, alias “Barbecue”, antytt att målen för deras grupper nu är “revolutionära” och att de avser att försvara Haiti mot varje utländsk intervention. De har ersatt den nedlagda staten! Ungefär så lyder narrativet.

Det skulle inte vara svårt att motbevisa denna förvrängda framställning av fakta, även om det skulle riskera att minimera omfattningen av det drama som landet upplever. Till exempel har ingen av de attacker som nämns ovan lett till förstörelse eller varaktig ockupation av offentliga byggnader eller institutioner. Vissa diplomater och anställda vid internationella organisationer är förmodligen kvar i Haiti utan större rädsla.

Dessutom är Haiti inte bara Port-au-Prince. De mer än sju miljoner som inte är från huvudstaden fortsätter att producera, skapa och ställa krav trots de problem som orsakas av bristen på kommunikation med landets ekonomiska centrum.

Dessutom är Haiti inte bara Port-au-Prince. De mer än sju miljoner som inte är från huvudstaden fortsätter att producera, skapa och ställa krav trots de problem som orsakas av bristen på kommunikation med landets ekonomiska centrum. Men framför allt bör det noteras att de kriminella gängen, sedan de bildades i början av 2000-talet, har attackerat, massakrerat, utarmat och fördrivit från sina kvarter och hem nästan uteslutande de fattiga och den  behövande befolkningen. Det finns och kan inte finnas något inbördeskrig i ett sammanhang där endast våld och fördrivning motiverar gängen, som helt saknar någon annan ideologi än brott.

Dessutom är det en öppen hemlighet att mäktiga medlemmar från näringslivet, den politiska klassen och utländska maffior ligger bakom utvecklingen och leveransen av vapen till de kriminella gängen.

Endast ett fåtal av dessa finansiärer har “sanktionerats” av myndigheterna i de länder där de har intressen eller investeringar som USA, Kanada och Dominikanska republiken. Följaktligen kan dessa horder, som fortfarande lyder under sina herrar, om än relativt frigjorda genom den relativa försvagningen av deras finansiärer, inte i något fall betraktas som en del av en lösning. 

Kanske ännu allvarligare är att det nationella kravet på en haitisk, nationell, lösning på krisen används och utnyttjas för egna politiska syften. Publiciteten av gängens diskurs om en sådan lösning är varken slentrianmässig eller oskyldig. Den struntar fullständigt i historien om dem som har ställt sig positiva till en haitisk lösning på krisen och vad som står på spel i dag i de pågående förhandlingarna om utländsk intervention i landet.

Den andra sidan av myntet är de ihärdiga uppmaningarna att ta itu med de växande humanitära behoven, som har nått en kritisk nivå och som FN uppskattar till nära 700 miljoner dollar. En summa som nästan motsvarar vad den multinationella säkerhetsstyrkan skulle kosta.

Den andra sidan av myntet är de ihärdiga uppmaningarna att ta itu med de växande humanitära behoven, som har nått en kritisk nivå och som FN uppskattar till nära 700 miljoner dollar. En summa som nästan motsvarar vad den multinationella säkerhetsstyrkan skulle kosta.

En del av den humanitära nödsituationen som listas omfattar livsmedel, dricksvatten och läkemedel. Bristen på dessa drabbar de fattiga i städerna, särskilt i storstadsområdena.

Haiti verkar vara ett av de prioriterade områdena för en internationell humanitär och säkerhetsmässig räddningsoffensiv. FN och säkerhetsrådet, Amerikanska samarbetsorganisationen (OAS), CARICOM och till och med G20 har analyserat den haitiska krisen och uttryckt olika uppfattningar, men ingen har engagerat sig fullt ut i den haitiska frågan. Bakom den nuvarande diskursen om den haitiska krisen ligger en komplex process som involverar de flesta av dessa internationella aktörer.

Den nuvarande krisen: en påminnelse och några rättelser

För att förstå den nuvarande krisen är det nödvändigt att påminna om de olika stadierna i den haitiska statens kollaps, eftersom den verkligen har raserats. Ingen av dess centrala institutioner fungerar, inte ens den regering som just har avgått hade någon laglighet eller legitimitet. Denna verklighet är dock resultatet av en historia. Det räcker med att nämna några viktiga fakta.

För att förstå den nuvarande krisen är det nödvändigt att påminna om de olika stadierna i den haitiska statens kollaps, eftersom den verkligen har raserats. Ingen av dess centrala institutioner fungerar, inte ens den regering som just har avgått hade någon laglighet eller legitimitet.

Det har blivit vanligt att datera början på den öppna krisen som skakar Haiti till den 7 juli 2021. Dagen för det brutala mordet på president Moïse. I själva verket började förstörelseprocessen av statsbyggnaden år 2011, med ett internationellt diktat som förde sångaren Michel Martelly till presidentposten i landet. Det var OAS, USA:s ambassad och FN som ingrep för att ändra resultaten av två valomgångarna till förmån för Martelly.

Likgiltigheten inför statens skyldigheter, tidsramar och rutiner i förvaltningen, och allt som har med den offentliga makten att göra, blev praxis och allmängiltig. I slutet av Martellys mandatperiod fanns det inga förutsättningar för att fullfölja valkalendern. Detta ledde till den andra krisen, två efterföljande val 2015-2016 där Jovenel Moïse valdes till president. Dessa var också de sista valen som genomförts fram till nu. Varken de parlaments- och lokalval som planerats till 2019 och 2020 eller det presidentval som skulle äga rum i slutet av 2020 hölls.

Mordet på Moïse inledde ett nytt skede i statens kollaps. Först försvinner den sista valda ledaren som fortfarande satt vid makten trots att mandatet löpt ut. Därefter utlöser mordet en “tronföljdskamp” där Haitis internationella mentor, den självutnämnda Core Group, visar sin makt genom att utse Moïses efterträdare i en tweet. Denna grupp består av Tyskland, Brasilien, Kanada, Spanien, USA, Frankrike, EU, OAS och FN-organisationen i Haiti.

Mordet på Moïse inledde ett nytt skede i statens kollaps. Först försvinner den sista valda ledaren som fortfarande satt vid makten trots att mandatet löpt ut. Därefter utlöser mordet en tronföljdskamp där Haitis internationella mentor, den självutnämnda Core Group, visar sin makt genom att utse Moïses efterträdare i en tweet.

Det är under de 32 månader som har förflutit sedan juli 2021 som förutsättningarna för dagens scenario tagit form. Den haitiska staten har förlorat all auktoritet i och med att dess enda formella talesperson, de facto premiärminister Ariel Henry, har avgått; brottsligheten, som redan antyddes under Martelly, svämmar över inför polisens och den offentliga förvaltningens systematiska passivitet; den politiska klassen bryts ned i interna strider eller strider mellan partier, ofta för småaktiga och personliga intressen.

Men från 2020 och framåt började en front av civilsamhällesorganisationer ta form i ett försök att driva på den politiska scenen och ta plats i sökandet efter en nationell lösning. I mars 2021 inrättades således kommissionen för sökandet efter en haitisk lösning på krisen (på franska CRSHC) och som några månader senare, den 30 augusti, resulterade i ett avtal känt som Montanaavtalet (överenskommelsen skrevs under av folkrörelser, näringslivet, kyrkliga organisationer och politiska partier). Denna gruppering, utan tvekan en stark samhällsröst, har utarbetat flera förslag till förhandlingsbordet. Och faktiskt har det för ungefär tio dagar sedan, med hjälp av CARICOM som i månader arbetat med detta, ett nytt försök till förhandling tagit ny fart. Montanaavtalet driver som ett av sina förslag ett kollektivt presidentämbete för att ta över den vakanta verkställande makten.

Det är uppenbart att det är utmattningen av modellen för maktutövning och dess strukturer som ligger till grund för den nuvarande krisen. Faktum är att, i en miljö av samhällelig nedbrytning och organisatorisk svaghet, är det Core Group och framför allt USA:s kontroll  över makten som förklarar att man i mer än två och ett halvt år har upprätthållit en pseudo-verkställande makt som är olaglig, förbisedd och nationellt förkastad.

Vad står på spel i dag?

Den nuvarande situationen började med en begäran av premiärminister Henry till FN den 2 oktober 2022. Den ledde ett år senare till säkerhetsrådets resolution 2699 (2023) som godkände en organisation av ett multinationellt uppdrag för att stödja Haitis säkerhet. Detta initiativ utlöste två dynamiker som i slutändan underminerade de facto-regeringens redan svaga stödbas.

Den första är majoritetens motstånd mot en intervention av utländska styrkor. Något som redan lyfts av Montanaavtalet och som även förkastas av allierade till regeringen. Det andra problemet med en utländsk intervention är att externa organ nu direkt blandar sig i beslut som rör landet. Problemet med vem som skall ansvara för genomförandet av FN:s resolution uppstår omedelbart.

USA, den verkliga initiativtagaren till resolutionen, kontaktade Kanada först innan man vände sig till Karibien, Latinamerika och slutligen till Kenya. När interna diskussioner uppstod om den kenyanska polisens inblandning, tog säkerhetsläget och våldet en plötslig och till synes ostoppbar fart samtidigt som staten förtvinade alltmer.

När interna diskussioner uppstod om den kenyanska polisens inblandning, tog säkerhetsläget och våldet en plötslig och till synes ostoppbar fart samtidigt som staten förtvinade alltmer.

I och med attentaten, kidnappningarna och massakrerna i fattigkvarteren (Bel Air, Carrefour-Feuille, La Plaine, Torcel är mål för särskilt blodiga attacker, med massutdrivning av hundratals familjer som tagit sin tillflykt till offentliga byggnader som inte är utrustade för att ta emot dem) och de kriminella gängens mångfaldigande och expansion runt Port-au-Prince, upplever huvudstaden en förlamning som gradvis isolerar den från resten av landet. Gangstrarna förfogar över enorma mängder vapen och ammunition. Inför denna nedbrytningsprocess framträder oligarkins och näringslivets totala och misstänkta inflexibilitet, trots att de påverkas av situationen.

Huvudstaden upplever en förlamning som gradvis isolerar den från resten av landet. Gangstrarna förfogar över enorma mängder vapen och ammunition.

Det som är mest anmärkningsvärt är den politiska klassens mångfaldiga svagheter, som idag, splittrad, står inför en övergång efter att premiärministern har lämnat landet.

”Övergången” har varit ett återkommande tema sedan slutet på Duvaliers diktatur 1986. Trots att Haiti tillhör en region och en politisk kultur som präglas av övergångar och kompromissande har landet, till skillnad från andra samhällen med liknande problem, inte lyckats bygga upp och stabilisera ett politiskt system med konkurrens och skifte mellan politiska makthavare. I dag är detta problem centralt för de länder som intervenerar i Haiti: de hegemoniska makterna, men också Dominikanska republiken, Mexiko, Brasilien och de karibiska länderna.

Med övergångsproblematiken uppstår två frågor som påverkar förståelsen av det haitiska fallet. För det första, hur de inblandade krafterna ska organiseras för att man ska kunna nå minimiöverenskommelser som kan leda till en övergång. Den haitiska situationen präglas av en mängd små politiska grupperingar, mer eller mindre ideologiserade, men framför allt mycket svagt organiserade. Resultatet är en atomisering av den politiska scenen som har gynnat status quo till förmån för den traditionella oligarkin och gjort det lättare för extern kontroll av det politiska systemet, och särskilt av valmyndigheten.

Sedan 2000 har missnöjet bland väljarna blivit tydligt, och sedan 2011 har det inte funnits något val som inte har utlöst protestvågor. Detta leder till fortsatt politisk instabilitet och därmed förlamning när det gäller att genomföra projekt, kontinuitet i den offentliga politiken och, följaktligen, konsolidering av det politiska systemet.

Det som är nytt i detta scenario är civilsamhällets politiska utveckling mellan 2018 och 2024. Människorätts- bonde- och yrkesorganisationer leder debatter och samordnar sociala och politiska krav.

Det som är nytt i detta scenario är civilsamhällets politiska utveckling mellan 2018 och 2024. Människorätts- bonde- och yrkesorganisationer leder debatter och samordnar sociala och politiska krav. Men bristen på legitima politiska och statliga samtalspartner i kombination med deras egna begränsningar, i synnerhet svag organisatorisk förankring bland befolkningen, har delvis minskat deras inflytande och utsatt vissa av deras organisationer för risken att instrumentaliseras av traditionella politiska grupper. Men trots att de ignoreras eller marginaliseras av både politiker och externa rådgivare har deras politiska tyngd ökat, vilket framgår av deras framträdande roll i aktuella politiska diskussioner.

Återuppbyggnad av regeringens grundvalar

Den diskussionsrunda som inleddes den 11 mars inom ramen för CARICOM, och förslaget som detta organ presenterade den 12 mars om en väg ut ur de många kriser som överväldigar Haiti, återspeglar den sammanflätning av intressen och synpunkter som diskuteras bland landets “gudfäder”, stora och små.

För närvarande ger den inga lösningar, utan syftar till att uppnå vapenvila mellan politiska ledare, i en situation där prioriteringarna är att återupprätta den fysiska, sociala och ekonomiska säkerheten för en befolkning som terroriseras av kriminella gäng och att återupprätta de kollapsade institutionerna i statens hjärta: kommuner, parlamentet, presidentämbetet och rättsväsendet.

Resultatet av detta arbete bör vara att lägga grunden för att, med mer eller mindre nära stöd av externa partner, påbörja uppgiften att återuppbygga staten. Detta innebär inget mindre än att återupprätta presidentskapet (som har varit försvunnet i nästan tre år), ersätta en regering och premiärminister som har varit olagliga sedan de utsågs, och stärka säkerhets- och rättsinstitutionerna för en snabb återgång till lugn och ro och skydd av människors liv.

De flesta aktörer har dock kritiserat vad de kallar “CARICOM-formeln”. Diskussionerna har dock fortsatt bland de haitiska aktörerna och man har enats om en lösning. Denna består i att det inrättas ett kollektivt presidentskap, ett presidentråd, med deltagande av det civila samhället, de viktigaste politiska strömningarna och näringslivet (de slutliga namnen skulle bli kända den 19 mars). De avtal som ska garantera att de genomförs återstår att se.

Slutligen är det bråttom i dag, brottsligheten försöker med väpnade hot garantera sin straffrihet och befolkningen är utmattad. Även ett medelmåttigt avtal, så länge det återspeglar tydliga värderingar som inte medger samröre med brottslighet och korruption, kommer tillfälligt att bli en utväg.

Återigen lurar de gamla demonerna av ideologisk rivalitet och personliga intressen som har hindrat alla överenskommelser i årtionden. Men å andra sidan verkar vi ha nått botten när det gäller den politiska och sociala krisen. Landet väntar på framtidsutsikter och konkreta framsteg och de politiska aktörerna, inklusive en viss representation av näringslivet, är fortfarande engagerade i ett gemensamt sökande.

Slutligen är det bråttom i dag, brottsligheten försöker med väpnade hot garantera sin straffrihet och befolkningen är utmattad. Även ett medelmåttigt avtal, så länge det återspeglar tydliga värderingar som inte medger samröre med brottslighet och korruption, kommer tillfälligt att bli en utväg. Å andra sidan står fortfarande den militära och humanitära interventionen på dagordningen. Men att återuppbygga staten är också på sätt och vis att (om)definiera projektet att skapa en nation. Ett mål som otvivelaktigt är utom räckhåll på kort sikt, men vars konturer är avgörande för Haitis framtid.

Översättning: Francisco Contreras. Artikeln har tidigare publicerats i Nueva Sociedad.