Vi är trötta på dejtingapparnas och längtar efter den livslånga relationen. Med SVTs Gift Vid Första Ögonkastet har dokusåpan flyttat in värmen och de svenska tv-tittarnas hjärtan. Men kan man förlita sig mer på experter än på känslor? Svante Welin ser ett program som omförhandlar både kärleken och deltagarnas gränser.

”Det svåra med det här experimentet är att väcka attraktion”, förklarar Fredric Bohm, psykolog och expert i TV-succén Gift vid första ögonkastet, för tittarna. Kanske pratar han om Ninni (hundälskaren som letar efter någon som är snäll), Andreas (norrlänningen som alltid är i tid) eller Hector (dansaren som längtar efter kärlek), för att nämna ett urval av karaktärerna, eller deltagarna, i den senaste säsongen. Men det spelar mindre roll; ett antal hundra tusen svenskar lyssnar – noga. De är, som det heter, investerade i hur det ska gå för de helt vanliga personer som parats ihop och gifts bort med en främling inför rullande kameror. Vi lockas naturligtvis inte bara av den simpla, snaskiga fluga-på-väggen-känslan av att få följa ett förhållande från sekund ett, med all nervositet, alla hångel och bråk om disken noga uppfångade. Nej, här finns också, kanske primärt, en önskan och ett löfte om lärdomar om oss själva och de relationer vi själva har eller drömmer om.

Här finns en önskan och ett löfte om lärdomar om oss själva och de relationer vi själva har eller drömmer om.

GVFÖ eller Gift, som fansen kallar det, går i skrivande stund mot – och detta kan vi med säkerhet fastslå redan i förväg – ännu en bejublad och, än viktigare, omdebatterad säsong. Efter en inledande tillvaro i TV-tablåernas trashigare regioner och med abonnemang på löpsedelsrubriker om järnrör, självmord och alkoholindränkta fester har dokusåpan fått det nya och fräscha genrenamnet ”reality” och med GVFÖ hittat en form som tilltalar också den vakna, yngre medelålders tittargruppen i storstäderna. Den tilltagande upplösningen av dikotomin highbrow/lowbrow har också gjort sitt; ett uttalande som ”Jag tittar inte på dokusåpor” känns runt 2025 ungefär lika modernt som någon av Harald Treutigers safariutstyrslar från den första säsongen av Expedition Robinson 1997.

Det är med public service-linsens betryggande fokus på tvättid i Jönköping, snarare än jelloshots och night vision-filmat sex i Mexiko, som dokusåpan till sist hittat sin plats bland stringhyllor och monsterakrukor. Kvällstidningarnas och skvallerpoddarnas mer eller mindre fabricerade avslöjanden förblir visserligen en omistlig krydda i den eggande cocktail som utgör en GVFÖ-säsong, men utan den politiskt korrekta inramningen av ett egentligen mycket radikalt programupplägg hade den mer aptitliga blandning där också tyckarspalter, nyhetsbrev, diskussionsgrupper, kulturdebatter med Roland Paulsen eller essäer i Parabol kan ingå, inte kunnat uppstå.

Vi vantrivs i appkulturen och längtar efter att befrias från valfriheten.

Vi vantrivs i appkulturen och längtar efter att befrias från valfriheten. Det gäller i allra högsta grad våra kärleksliv, och det tar GVFÖ fasta på. Som alternativ ställs relationer, rentav äktenskap, som arrangeras av andra – och även om det sällan av uppenbara skäl, används i programmet finns det ett begrepp för detta skick: arrangerade äktenskap, vanligt i många delar av världen. När sådana, eller deras något mindre polerade släkting tvångsäktenskap, är den rådande formen för tvåsamhet motiveras det ofta med att äktenskap är något man ingår inte enbart för sin egen skull, utan för ett större sammanhang; Gud, familjen, samhället, egendomen osv. Sådana resonemang framstår gärna som lätt främmande för, säg, en sekulär civilekonom från Örebro. I programmet faller man därför istället tillbaka på kvantifierbar analys och – förment – expertis, vilket kanske kan stå som en samtida religion.

I programmet faller man därför istället tillbaka på kvantifierbar analys och – förment – expertis, vilket kanske kan stå som en samtida religion.

Problemet med detta är att processen egentligen bara replikerar exakt den metod som används i dejtingapparna, om än i individanpassat premiumformat. Personlighetsdrag, erfarenheter, humör och känslor ordnas upp i matriser och jämförs med potentiella kandidater. Därmed sker också samma reducering av allt det mystiska, motsägelsefulla och obeskrivbara som utgör en person, och som väl är vad som får någon att bli kär. När säsongen, och relationen, så sätter igång får vi sedan inte sällan se deltagarna övertala sig själva, med argument lånade från experterna, om varför ”matchningen” teoretiskt är så bra, på papperet. Alla kategorier stämmer ju, så varför infinner sig inte känslorna?

Till det kommer det faktum att matchningen ofta görs utifrån deltagarnas uttryckta önskan om förändring. Person A är lite fyrkantig och torr, men säger sig vilja vara mer spontan. Person B är en utåtriktad festprisse som behöver mer ordning. Perfekt, menar experterna, gång på gång – vi sätter ihop dem, och så blir båda lite mer av vad de vill vara. Det kan säkert funka så – i verkliga, icke-expertmatchade relationer (som ju ofta börjar med att personerna på egen hand blir kära i varandra, en faktor som är till hjälp med mycket) – men det kan lika gärna resultera i att båda parter snarare känner sig isolerade och missförstådda.

En ärligare förklaring till varför matchningen ska ske utan deltagarnas medverkan hade, också med tanke på det inte helt lyckade facit över par som faktiskt valt att fortsätta relationen även efter programmets slut, varit att det helt enkelt är bra tv. Och trots programtiteln verkar programmakarna själva känna på sig att giftermål vid första ögonkastet kanske inte är en helt igenom god idé. För varje säsong blir deltagarna nämligen lite mindre främlingar innan det där första ögonkastet – det skickas presenter innan vigseln, sedan röstmeddelanden, klädesplagg ska luktas på. “Tanken är att kittla deras fantasi”, står en av experterna redo att ekivokt förklara. Men egentligen är det som antyds helt enkelt att relationer blir bättre om man lär känna varandra först. Det vill säga, vore det inte i så fall ännu bättre med en videofilm, eller, i nästa steg, att parterna fick träffas innan bröllopet? Det blir en slipperly slope som förtar bröllopsdagseffekten, och logiken är ofrånkomlig: det är nästan som att en relation har större chans att lyckas ju mer de som ingår den vet om varandra innan ringen sätts på fingret.

Trots programtiteln verkar programmakarna själva känna på sig att giftermål vid första ögonkastet kanske inte är en helt igenom god idé.

Det trumfkort expertmatchningen faktiskt har, jämfört med dejtingapparna, är löftet om att den här matchningen är uttänkt av någon som vet bättre än deltagarna själva. De befinner sig redan i underläge (kan vi åtminstone föreställa oss, om vi bortser från andra motiv till att medverka i tv-serien, som drömmen om kändisskap), de kommer med mössan i hand och ett mönster av misslyckade relationer bakom sig. En del har rentav, hemska tanke, efter 25 långa år på jorden varken fru eller barn att visa opp. Så kanske är det här den faktiska pressen infinner sig, en psykologisk sådan, förmedlad genom experternas och hela produktionens interventioner: Du vill att det här ska funka. Vi vill att det här ska funka. Hela Sverige vill att det här ska funka. Säg bara ja. Slut ögonen och tänk på tittarsiffrorna.

Du vill att det här ska funka. Vi vill att det här ska funka. Hela Sverige vill att det här ska funka.

Men det knakar alltså betänkligt i fogarna ibland. Man kanske inser att man trots allt gillar att vara en fyrkantig torrboll, och inte vill hänga med sin nya make på ännu ett mingel. Man kanske visar sig ha helt olika uppfattning om frågor som familjebildning eller alkoholintag, eller man kanske helt enkelt finner att man inte är attraherad av den person man, objektivt sett, är helt rätt för. Vad göra? Problem av den här sorten har i GVFÖ bemötts med två strategier, i växelverkan, från experternas håll: en relativisering av hur viktig grundläggande kompatibilitet i en relation är och ett allt mer intensivt tjat på att paret ska ha överseende med motsättningar och forcera en fördjupning av relationen ändå. Mycket talande är uppmaningen, som i en eller annan form riktas till deltagarna då, om att ”jobba med att vilja det”. Om ett par inte vill ha sex eller ens hångla, kan de ändå öva på att vara nära varandra? Kan de prova att sova i samma säng? Kanske en rolig semester med go-kart kan göra susen? Sluta krångla och bli kära, bara.

Om ett par inte vill ha sex eller ens hångla, kan de ändå öva på att vara nära varandra?

Det är vid dessa tillfällen som det arrangerade äktenskapets glåmiga blemmor framträder som tydligast under den tjocka tv-sminkningen. Den stilla fråga som väcks varje gång ett par i programmet uppenbart inte fungerar ihop och experterna på olika sätt ”uppmuntrar” dem att försöka bli attraherade av varandra blir: Varför? Varför måste attraktion uppstå mellan dem? ”För att expertmatchningen är så bra, även om deltagarna själva inte förstår det”, skulle kanske både produktion, deltagare och tittare svara, i en vändning mot en mer avancerad förståelse av falskt medvetande. Men även om man köper den officiella varudeklarationen kräver pratet om att deltagarna ”måste ta den här chansen” (och, för den delen, antydningarna om att paren måste välja mellan att fortsätta vara gifta eller aldrig mera träffas) en suspension of disbelief avseende att det faktiskt går alldeles utmärkt att bara dumpa den person man har gift sig med och prova igen, eller att skilja sig och fortsätta dejta ett tag – det är helt lagligt! Nej, det enda giltiga svar på ”varför”-frågan jag kan komma på är: för annars fungerar inte konceptet för produktionen.

Och är det ett tillräckligt bra skäl att, genom förhandlingar, blomsterspråk, uppmuntran och tjat, försöka ”skapa attraktion” mellan och ”utmana” två personer? Den processen, som i någon form sker i nästan varje säsong, förtar också kärnan i de folkkära lärdomarna om vikten av att ”relationsarbeta” eller ”snälltolka sin partner”, för om en relation inte börjar med kärlek, eller åtminstone attraktion, kan man ju arbeta hur hårt som helst, men i vilket syfte? ”Tidigare har jag lämnat [en relation] om killen inte visar tillräckligt med intresse. Nu bryter jag mina mönster”, konstaterade en nycoachad deltagare i förra säsongen. Är det verkligen ett mönster man borde öva sig på att bryta?

“Jag har fullt förtroende för experterna i det här” är en replik som, i lite olika variationer, återfinns hos minst en deltagare per par i varje säsong. Frågan är återigen: Varför? Har de inte sett de tidigare säsongerna? Samtidigt är det nog, rent psykologiskt, en ganska bra strategi. Kanske rentav en förutsättning för att delta.

Vi kan för all del fastslå att de experter som medverkar i programmet, även om deras roll flera gånger har kritiserats på etiska grunder av yrkeskollegor, åtminstone verkar vara mestadels inkännande, sympatiska och välmenande figurer. Men det är lika sant att deras medverkan sker inom ramarna för ett projekt med ett tydligt mål: deltagarnas relationer, inte i största allmänhet utan just de specifika relationer som man valt att skapa, ska lyckas och hålla. Det är mot bakgrund av det uppdraget som en ”samtyckesexpert” kan råda två personer som efter ett par veckors relation inte vill ha fysisk kontakt att ändå fortsätta försöka.

Det arrangerade äktenskapet gör att kompatibilitet eller attraktion som fundament för en kärleksrelation måste tonas ned.

Det arrangerade äktenskapet gör att kompatibilitet eller attraktion som fundament för en kärleksrelation måste tonas ned, men erbjuder också en elegant lösning i de fall, och de är ganska många, där det ändå slutar i skilsmässa: det berodde på att deltagarna inte relationsarbetade på rätt sätt, eller inte vågade förändras. På så vis är ett misslyckande aldrig experternas, eller matchningens, ansvar.

Trots att skilsmässa sedan länge är fullkomligt tillåtet i Sverige ges ändå äktenskapet – och därför också GVFÖ – lite extra tyngd som institution av att alla åtminstone intalar sig att det är permanent. Tills, som det brukar heta, döden skiljer oss åt. Men om man lyssnar på vad både experter och deltagare i GVFÖ faktiskt säger framträder en snabbare och mer effektiv livscykel: ”processen” eller ”experimentet” anses börja vid vigseln och sluta med . . . programmets slut! Då deltagarna alltså får säga ja eller nej till fortsatt äktenskap. Gång på gång upprepas detta, särskilt när problem uppstår i relationen – nu gäller det bara att hålla ut den sista veckan. Nu är vi på upploppet, kan en expert förmedla till ett par som har det kämpigt med en vecka kvar till crescendot på beslutsdagen. De befinner sig tydligt inte i början av ett äktenskap, utan i slutet av ett tv-program.

De befinner sig tydligt inte i början av ett äktenskap, utan i slutet av ett tv-program.

Återigen uppstår här, om man tillåter sig att stanna upp och fundera ett slag, en besvärande diskrepans. Är inte tanken att ett giftermål ska klara sig lite längre än en månadslön brukar göra på kontot? Kämpar produktion och experter faktiskt för att lägga grunden för något livslångt, eller slocknar engagemanget med sändningslampan? Den officiella pitchen är ju, som programmets titel antyder, att par som aldrig sett varandra förut ska fatta ett livslångt beslut första gången de träffas. Men i verkligheten fattas det riktiga beslutet inte vid äktenskapets början, utan vid programmets slut.

Ett frapperande koncept i en betryggande PK-förpackning verkar vara en framgångssaga – om än mer för tittarsiffrorna än för flertalet medverkande eller för den som vill lära sig något om relationer. Än så länge verkar expertmatchade äktenskap inte vara bättre än förhatliga dejtingappar på att skapa varaktiga förhållanden. De porträtteras dessutom till priset av att grundläggande frågor om kompatibilitet i relationer eller rentav samtycke viftas undan med en hänvisning till ”relationsarbete”, råd som är svåra att ta på allvar, och som – instoppade mellan de avslöjande klippen på paren – dessutom ofta känns lite som att blanda havregryn i påsen med geléhallon för att göra lördagsgodiset nyttigare. Typ: Hyfsat i teorin, men med en märklig och inte helt tillfredsställande eftersmak.