Torbjörn Tännsjö argumenterar i sin nya bok för en världsregering som kan rädda oss från klimatkris och kärnvapenkrig. Men om vi inte hinner införa en sådan? Gör det något om det blir kärnvapenkrig? Om ingen är kvar är det ingen som kan klaga, menar vissa filosofer.

Vid ett anförande vid Saradagarna den 22 mars Umeå följde jag ett spår i min aktuella bok, From Despotism to Democracy (Springer, 2023), vilken också finns i svensk översättning som Från despoti till demokrati Hur en världsregering kan rädda mänskligheten (Fri Tanke Förlag 2024). Med utgångspunkt i ett särskilt kapitel i boken koncentrerade jag mitt resonemang till Immanuel Kants tankar om hur mänskligheten skulle kunna uppnå evig fred.

Det blev en dyster betraktelse. Jag underkände Kants plan för evig fred, liksom idéer i vår egen tid på samma tema. De påstår att vi först måste demokratisera världen, för att i nästa steg kollektivt hantera olika existentiella hot (kärnvapenkrig och global upphettning). Tiden räcker inte till, menar jag. Jag hävdade, liksom före mig Bertrand Russell och Albert Einstein gjort, att endast en världsregering med ett globalt våldsmonopol kan rädda mänskligheten undan krigen. Sak samma gäller också nu den globala upphettningen.

När nu kärnvapen och terrorbalans i kombination med en accelererade global upphettning är ett faktum har frågan blivit omedelbart existentiell. Antingen lyckas vi etablera en världsregering tämligen omgående (låt vara till en början i form av ett despotiskt styre men förhoppningsvis med demokratisk utvecklingspotential) eller också så dukar vi under tillsammans.

Antingen lyckas vi etablera en världsregering tämligen omgående eller också så dukar vi under tillsammans.

Som sagt, ett dystert budskap. Jag noterade emellertid att även en pessimist har rätt att hysa hopp. Det är när allt kommer omkring möjligt att hoppas till och med på det omöjliga. Står tillräckligt mycket på spel — mänsklighetens överlevnad — är det förnuftigt att också skrida till handling i förhoppning om att ”göra skillnad”. Den lilla sannolikheten för att lyckas måste multiplicera med de gigantiska värden som står på spel. Pessimism och hoppfullhet går bra ihop. Den som vågar se en dyster sanning i vitögat behöver inte vara hänvisad till passivitet. Hon kan på goda grunder försöka dra sitt strå till stacken för att avvärja faran.

Med denna betraktelse om hoppets betingelser lämnade jag Sara-dagarna och en publik, som skulle mötas av lika dystra budskap från andra talare: Kajsa Ekis Ekman om folkmordet i Gaza och Mikael Nyberg om Sara Lidman och den vite mannens börda. Här vill jag nu ta tillfället i akt att diskutera en möjlighet som jag i mitt föredrag av tidsskäl tvingades lämna därhän.

Tänk om vi misslyckas.

Jag höll i mitt föredrag möjligheten öppen för att ingen världsregering etableras i tid för att rädda mänskligheten. Jag höll till och med möjligheten öppen för att just försöket att etablera en världsregering skulle kunna vara det som störtar oss i avgrunden. Hur ska vi se på ett sådant möjligt misslyckande?

Här kommer tänkaren Garrett Hardin, som skapade termen ”allmänningens tragedi”, in i bilden. Han myntade denna term för att fånga in situationer där rationella egoister, t.ex. nationalstater, genom att var och en befrämja det egna nationella intresset, tillsammans störtar sig i avgrunden. Avgrunden kan öppnas på grund av global upphettning eller kärnvapenkrig eller en kombination av de båda. Jag lutar mig tungt mot tanken på allmänningens tragedi i min bok. Misslyckas försöket att rädda världen med en världsregering blir samme Hardin aktuell med en annan av sina berömda metaforer: ”livbåtsetik”.¹

Garrett Hardin drog slutsatsen att rika länder bör förbli liknöjda när svält drabbar fattiga delar av världen. De bör inse att varje försök att hjälpa de fattiga mycket väl kan förvärra situationen eller i bästa fall vara lönlöst.

Garrett Hardin introducerade termen och drog slutsatsen att rika länder bör förbli liknöjda när svält drabbar fattiga delar av världen. De bör inse att varje försök att hjälpa de fattiga mycket väl kan förvärra situationen eller i bästa fall vara lönlöst. Om rika människor försöker hjälpa fattiga människor upp i livbåten kan de också komma att äventyra sin egen rikedom. Hans argument är i linje med Albert O. Hirschmans karikatyr av en vanlig konservativ typ av resonemang, som presenteras i The Rhetoric of Reaction. Perversity, Futility, Jeopardy.

Hardin hade fel. Efter att han skrev sin text har situationen för fattiga människor förbättrats avsevärt, åtminstone fram till idag, när de drabbas av pandemier och global upphettning. Men även om han hade fel då, kan hans idé vara rimlig under de omständigheter jag diskuterar här.

Anta att vi fortsätter med våra utsläpp. Inga förhandlingar mellan oberoende nationalstater når fram till bindande överenskommelser om att hålla kolet kvar i jorden. Här står allmänningens tragedi i vägen. Den militära upprustningen tar fart. Nya krig inleds och utkämpas även där vi trodde att demokratin var trygg. Politiska ledare ägnar föga tid åt klimatfrågor. I stället gör de stora satsningar på respektive krigsmakt. Vi ser inte skymten av någon upplyst despotisk världsregering, som räddar oss från utplåning. Det görs vissa försök att inleda ”gröna givar”, men i det stora hela fortsätter vi med betydande utsläpp av växthusgaser. Även gröna satsningar alstrar för övrigt inledningsvis växthusgaser.

Effekterna blir snart synliga. Vissa nationer försvinner under vattnet. Andra förvandlas till öknar. Regnskogar övergår i savanner. Savanner övergår i öknar.

Effekterna blir snart synliga. Vissa nationer försvinner under vattnet. Andra förvandlas till öknar. Regnskogar övergår i savanner. Savanner övergår i öknar. Många klimatflyktingar vandrar rastlöst på jorden. Till sist inser vi att vi har passerat viktiga brytpunkter. Nation efter nation förvandlas till kollapsade stater eller försvinner fysiskt. Andra nationer stänger sina gränser. Vi råkar leva i en av dessa nationer med stängda gränser, nära en av polerna.

Det är inte osannolikt att ett kärnvapenkrig kan bryta ut när den globala upphettningen redan har drivit oss nära stupet. Kan någon överleva ett kärnvapenkrig? Frågan är omstridd. Somliga ”optimister” tror att en spillra av mänskligheten kan finnas kvar då röken lagt sig. Låt oss anta att vi tillhör denna spillra. En situation har uppstått där vi finner att vår privilegierade nation har förvandlats till ett gated community. När flyktingar knackar på vår dörr och håller upp skyltar med ordet ”HJÄLP” blundar vi för dem. Av rent egoistiska skäl håller vi våra dörrar låsta. Vi inser att om vi släpper in dem så kommer vi bara att gå under tillsammans. Nu framstår de retoriska figurerna perversitet, fåfänglighet och risk som rimliga.

När vi stänger våra gränser är det följden av ett egoistiskt resonemang. Kan det också finnas ett moraliskt berättigande bakom det? Kanske. Det kan vara moraliskt berättigat att handla så om vi genom att stanna i vårt grindsamhälle lyckas upprätthålla livet på obestämd framtid för att till sist åstadkomma en återgång till civiliserat liv för vår art och ett anständigt liv för andra kännande arter på vårt klot.

En del av oss överlever, är tanken, vi håller mänskligheten i gång, och det kommer en tid när det är möjligt för människor att göra planeten beboelig igen. Då har tiden kommit för den mänskliga civilisationens renässans. Vi har räddat de få bibliotek som finns kvar. Detta kan visa sig särskilt viktigt om all elektroniskt lagrad kunskap är borta.

Skulle detta handlingssätt vara moraliskt tillåtet? Från vad som kallats en total utilitaristisk synvinkel skulle det vara det. Utilitarismen bjuder oss att maximera lyckan i universum, både genom att göra lyckliga individer lyckligare och genom att göra lyckliga individer.

Vi kan här påminna oss Derek Parfits berömda tankeexperiment: Vilket skulle vara värst?

1. Fred.

2. Ett kärnvapenkrig som dödar 99% av världens existerande befolkning.

3. Ett kärnvapenkrig som dödar 100%.

(2) skulle vara sämre än (1), enligt Parfit, och (3) skulle vara sämre än (2). Vilken är den största av dessa två skillnader, frågor han sig och svarar:

De flesta människor anser att den större skillnaden är den mellan (1) och (2). Jag tror att skillnaden mellan (2) och (3) är väldigt mycket större… Jorden kommer att förbli beboelig åtminstone ytterligare en miljard år. Civilisationen började för bara några få tusen år sedan. Om vi inte förgör mänskligheten skulle dessa få tusen år bara vara en liten bråkdel av mänsklighetens hela civiliserade historia. Skillnaden mellan (2) och (3) kan alltså vara skillnaden mellan denna lilla bråkdel och hela den återstående delen av denna historia. Om vi jämför denna möjliga historia med en dag, är det som har inträffat hittills endast en bråkdel av en sekund.²

Ett antagande som görs i detta argument är att det finns ett sätt att återskapa civilisationen för de få människor som finns kvar på ett ställe där de överlevt kärnvapenkriget.

Ett antagande som görs i detta argument är att det finns ett sätt att återskapa civilisationen för de få människor som finns kvar på ett ställe där de överlevt kärnvapenkriget. Detta är inte platsen att bedöma hur sannolikt detta är, givet omfattningen av den katastrof som raderade ut den mänskliga civilisationen. Om vi har bevittnat en kombination av fullskaligt kärnvapenkrig och allvarliga konsekvenser av global upphettning, är det sannolikt att den spillra som överlevt ganska snart dukar under. Men möjligen kan den ändå repa sig. Och om detta är vad som faktiskt händer, kvarstår argumentet. I så fall är det verkligen mycket bättre om några få människor överlever än om ingen gör det. Men varför är det så?

Parfit ger ingen moralisk motivering för sitt intuitiva moraliska resonemang. Men resonemanget är giltigt, och det kan ges en solid moralisk motivering. Det som behövs är ett totalt utilitaristiskt synsätt. Vi har en plikt inte bara att göra existerande människor lyckliga utan också att göra lyckliga människor. Det gäller i så fall att avvisa Georg Henrik von Wrights uppfattning att det är en ”pipa snus” om mänskligheten dukar under.

Varför är detta enligt von Wright ingen stor sak om vi dukar under (i förtid)? Jo, när det inträffat finns ingen som kan klaga. Så menar han — och många filosofer med honom. Jag tror alltså att de har fel. Det är i själva verket det yttersta onda, om vi väljer att släppa taget i förtid.

Varför är detta enligt von Wright ingen stor sak om vi dukar under (i förtid)? Jo, när det inträffat finns ingen som kan klaga.

Vi bör acceptera Parfits argument. Men även om skillnaden mellan hela mänsklighetens undergång och nästan hela mänsklighetens utplåning är enorm och av överordnad moralisk betydelse, får vi inte glömma bort hur fruktansvärt det 99-procentiga scenariot är. Peter Singer har funnit det nödvändigt att påminna oss om detta:

Faran med att behandla risken för utplåning som mänsklighetens överordnade hänsyn borde vara uppenbar. Att se dagen problem genom linsen av existentiella risker för vår art kan få dessa problem att krympa till nästan ingenting, samtidigt som det rättfärdigar nästan vad som helst som ökar våra chanser att överleva tillräckligt länge för att sprida oss bortom jorden.³

Vad Singer uppmärksammar oss på är en sorts synvilla. Tänk på ett fruktansvärt lidande som drabbar en individ åt gången. Tänk på ett barn i Gaza som är på väg att dödas. Sedan får du veta att många andra har lidit lika mycket. Tänk på alla människor under mänsklighetens historia som mött sin död på liknande sätt. Din insikt i detta fruktansvärda faktum gör på intet sätt det lidande du först fokuserade på mindre allvarligt.

Tänk på ett barn i Gaza som är på väg att dödas. Sedan får du veta att många andra har lidit lika mycket. Tänk på alla människor under mänsklighetens historia som mött sin död på liknande sätt.

Likväl, utan att glömma risken för att falla offer för den moraliska synvillan, om vi accepterar att total undergång är det yttersta onda, så råder det inget tvivel om att existentiella risker bör ha en särskild plats i våra moraliska överväganden. Vi bör inte tillåta dem att förvränga våra moraliska uppfattningar, men i våra praktiska överväganden bör vi verkligen ta dem på fullt allvar.

Och ändå, även för att undvika att nästan utplånas, är det ett pris väl värt att betala att tvingas uthärda en global despotisk regering. Det gäller i än högre grad eftersom det också kan vara enda sättet att avvärja hotet om total utplåning.

Ty när allt kommer omkring, hur troligt är det att en liten del av mänskligheten, efter att ha överlevt en ekologisk och nukleär katastrof, kommer att kunna återuppliva den mänskliga civilisationen? Är det inte troligare att även de till sist kommer att gå under?