SLUTREPLIK “Att ansvara för att gränsen till kränkande beteenden inte klivs över behöver vara en självklar del” i teaterarbetet, skrev Scen och Films registyrelse i ett svar till Parabols Frida Röhl, som menade att en rädsla för att något ska göra ont hemsöker våra teatrar. I en slutreplik skriver Röhl att hon inte väjer för samtal.

Den som varit inbegripen i en konstnärlig process vet att den ofta är känslomässigt komplicerad. Berättelserna om det är otaliga. Om nervositet, om skaparkriser, om scenskräck, om smärtsamma barriärer som klivs över och ibland leder till något befriande.

Idag upplever jag att många vill hoppa över det smärtsamma. Samtidigt slår rapporter om psykisk ohälsa i taket och mediciner mot detta finns i nästan varje hem. Kanske finns ett samband. Den där rädslan för det som gör ont blir till en kramp, som blir till ångest. 

Och just här tycker jag att scenkonsten får en av sina många meningar. Att vara en förlösande kraft, en spegling som befriar. Både för dess utövare och dess publik.

Teatrar har de senaste åren haft en ökad byråkrati som tar stora resurser i anspråk. Scenkonstnärerna är på många ställen den minsta avdelningen på teatern och frågorna kring arbetsmiljö hanteras av den administrativa staben, som oftast inte arbetar praktiskt i de konstnärliga processerna. Det gör något med vår sceniska praktik och i förlängningen vår konstform. Den frustration jag upplever kring detta försökte jag beskriva i min essä i Parabol. 

Att de här resonemangen skulle leda till “kränkningar i modiga teaterrum”, som rubriken till Scen och Films replik på min text antyder, är absurt. Men kanske snavar registyrelsen på resonemanget om att kreativitet ibland gör ont och likställer det med en kränkning.

Då medlemmarna i Scen och Film är en brokig bukett borde deras företrädare välkomna en essä som söker efter fördjupning och erkännande av komplexitet i svåra frågor. 

Mina kritiker avslutade sin replik med att det jag argumenterar för är “att fly skeppet”. Ni kan vara lugna. Jag sitter kvar på skeppet och jag väjer inte för samtal. Kanske är det registyrelsen själva som väjer för den enorma komplexitet som samtalet om en bra arbetsmiljö rymmer.