Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Varje fredag har ungdomar börjat komma till sluttningen öster om Jabalya som slutar vid separationsstängslet och rullarna med skärtråd mot Israel för att demonstrera. Det började i mindre skala för några månader sedan för att växa sig allt större, och under det senaste sex veckorna har det också blivit allt våldsammare. Så också det israeliska våldet.

Fredagen den 7/2 2014 samlades uppemot hundra ungdomar, flera av dem började kasta sten på ett avstånd av hundra meter eller mer medan några tog sig närmare. Ett par hade med sig hemmagjorda stenslungor. Någon hade med sig en palestinsk flagga med avsikt att försöka nå stängslet för att fästa den där. Men inga fanor eller banderoller, inga slagord eller ledare.

Allt tycktes mycket ostrukturerat.

På andra sidan tog fullt utrustade soldater betäckning bakom sanddyner, allt fler militärjeepar anlände, och snart började tårgaspatronerna hagla över sluttningen. Men det slutade inte där. Varningsskott ljöd. Sedan var det inga varningsskott längre.

På Kamal Odwan sjukhuset träffar jag Nizar Mohey El Dein Zaqout, 23. Han lyckades komma så nära stängslet att han fick hängt upp en flagga. För det fick han en kula genom knät. Men han kommer att överleva, och han tänker återkomma till sluttningen och fredagsdemonstrationerna, påstår han.

Mer ovisst är det med Ali Abu Dan, 19, som ligger på Shifasjukhuset. Han blev skjuten i bröstet när han kröp ihop för att ta skydd, och kulan skadade levern innan den gick ut ytterst nära ryggraden. Han skulle ha förts över till ett sjukhus i Israel, men hans tillstånd bedömdes så allvarligt att han inte skulle överleva resan. Han opererades omedelbart, kommer att behöva ytterligare en operation, och han andas endast tack vare en respirator. Tillståndet bedöms som fortsatt kritiskt, och jag möter hans orolige far i väntsalen.

Till skillnad från Nizars föräldrar visste inte Alis far att hans son skulle bege sig till demonstrationen. Han skulle aldrig tillåta det, ser det som kontraproduktivt och mycket farligt. Förvisso är det palestinsk mark, säger han, och vi har rätt att vara där, men till vilket pris? Det var troligtvis första gången som hans son deltog i en fredagsdemonstration, säkerligen den sista.

Jag frågar Nizar vad som driver dem att utsätta sig för faran att bli dödad av israeliska kulor och vad meningen är med att kasta sten över stängslet, vad de hoppas uppnå med det. Han svävar på svaret, säger att det finns flera skäl, lite beroende på vem man frågar. Först och främst är det för att befästa deras mark som han säger. Sedan är det hopplösheten som genomsyrar allt, att där inte finns någon framtidstro, arbetslösheten. En protest mot ockupationen och vad den orsakar. Det tycks vara mer känslor än förnuft som får dem att demonstrera på det sätt de gör, vilket understryks av att han påstår sig vara beredd att dö där på sluttningen.

Den kommande fredagen är också alla hjärtans dag. Det återstår att se om det kommer bli mindre våldsamt för det. Det är inte den sortens känslor som alla hjärtans dag förknippas med som ockupationen skapar. Inte så som det uttrycks där längs sluttningen.

Mer information om fredsdemonstrationen och dess konsekvenser kan fås i denna rapport. Parabol har försökt få information om ungdomarna som förekommer i artikeln. Nizar Mohey El Dein Zaqout utbildade sig till FrontEnd Developer inom cloud technology och arbetade på Gaza Sky Geeks. Han gjorde sedan ett internship i Schweiz och återvände till Gaza, där han blev tvungen att fly bombningarna i Gaza City och hamnade i Khan Younis. Ali Abu Dan, 29 år, fick sitt hus sönderbombat av Israel hösten 2023 och intervjuades av en tidning. Efter det har vi inte några uppgifter om honom.