Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Gaza, 2014.

De sitter där, sju kvinnor sida vid sida, och broderar med flinka fingrar. Nålarna far upp och ner genom tygen i en rasande fart, och hade det inte varit för den uppenbara koncentrationen för det de har framför sig, hyllorna med broderade produkter, klänningar, väskor och kuddar, hade en besökare kunnat tro vara sig förflyttad till ett symöte i 1800- talets England.

Men det här är 2014 och ett av de mer fattigare områdena i Gaza, och det är i PADHP:s lokaler, en krånglig förkortning av det ännu krångligare namnet The Palestinian Association for Development and Heritage Protection. Centret etablerades av Tysklands regering tillsammans med FN år 2002 med det uttalade målet att stödja samhällsgrupper i marginaliserade områden genom att utveckla deras kunskaper och stödja den palestinska kulturen.

Eller för att förklara det lite enklare, att förvandla denna del av samhället från ett konsumentsamhälle till ett producentområde, speciellt bland kvinnor. Centret fungerar som en skola där kvinnor lärs upp inom denna yrkesgren, får en chans att förfina sina kunskaper för att kunna starta eget. Och som den icke vinstdrivande förening det är tillfaller vinsten av de produkter som säljs till dem som tillverkat produkterna.

Jag ser snart hur kvinnorna kastar nyfikna blickar mot mig och viskar sinsemellan – palestinier är ett kontaktsökande folk – och det räcker med att jag ställer en fråga för att överösas av motfrågor. Medan jag svarar bäst jag kan studerar jag det broderi en av kvinnorna arbetar med, undrar för mig själv om arbetet är ett av dem som vi skall frakta med Gazas Ark och försöker minnas namnet på åtminstone en av beställarna. Så möter jag hennes ögon, en kvinna som visar sig heta Sameera Karmoof, och berättar att det finns en kvinna i Halmstad, Kerstin, som beställt broderade sjalar, och jag frågar Sameera om hon vill framföra någon hälsning till henne.

”Åh, jag skulle vilja träffa henne”, utbrister hon genast, ”jag skulle vilja lära henne att brodera.” Orden visar hur högt Sameera och de andra kvinnorna värderar den kunskap de har, hur viktig den är för dem för att kunna försörja sig och sina familjer i ett område där arbete är en sällsynthet, och hon fortsätter efter någon sekunds tystnad med att hon skulle vilja resa till landet där Kerstin bor och öppna en ateljé där. Maysa Asfour, föreståndaren, tar mig till sitt kontor för att diskutera verksamheten och dess historia.

Jag får veta att det är ett fyrtiotal kvinnor som kommer och går; ibland arbetar de hemifrån, ibland i centret, och att de med sina produkter vänder sig till de mer välbeställda. Det finns ingen möjlighet att konkurrera med billigare produkter från framför allt Kina, det är kvalité som är deras vapen. Men ett större problem än att sälja produkterna är att köpa in råmaterial. Maysa förklarar det med att ockupationsmakten inte vill låta den palestinska kulturen leva vidare – det är kulturen som ger identitet – och en palestinsk identitet vill de inte höra talas om.

Det är inte en konflikt mellan israeler och palestinier, fortsätter hon, utan mellan israeliska beslutsfattare och idén om ett Palestina. Det är därför de vill förstöra den palestinska kulturen, deras sinnen, förhindra dem från att utvecklas. Och det är därför det är så viktigt att få ut dessa produkter, att skapa broar till omvärlden. Och mina tankar går till Kerstin i Halmstad och sjalarna hon beställt, att det är kvinnor som hon som erbjuder en livlina för den palestinska kulturen, för deras identitet, för att hålla idén om ett Palestina vid liv.

Parabol har försökt kontakta PADHP för att veta hur det gått för dem under kriget. De svarar inte på mail eller telefon, och kontakter i Gaza säger att centret inte längre finns kvar. Vi har dock inte kunnat bekräfta detta eller fått veta hur personerna i artikeln har det.