Musikjournalistik kan kallas den lägsta formen av journalistik. Klyschiga formuleringar, överdrivet fokus på säljsiffror och bråk på bekostnad av musiken, ständiga upprepningar av myter om rockband. Nu behövs en förändring, menar Parabols nye musikredaktör Nils Hidemark.

Som musikälskare har jag ofta haft ett komplicerat förhållande till musikjournalistiken. Det finns flera skäl till det, och det är inte ämnet i sig.

”Writing about music is like dancing about architecture” är ett citat med okänd avsändare, som tillskrivits alla från Frank Zappa och Elvis Costello till komikern Martin Mull. Det har dock inte hindrat orden till att bli ett typ av mantra för kritiska röster mot musikjournalistiken.

Jag håller inte med. Det går alldeles utmärkt att skriva om musik, i den mån det handlar om fans, subkulturer och låttexter. Problemet dyker upp när musiken i sig ska beskrivas i ord.

Ofta läser jag om ”klingande gitarrer” och ”mjuka tongångar” – begrepp som för mig inte säger mer än att det är någonting som låter. Att beskriva musik på ett tillfredställande sätt utan att göra det alltför teoretiskt är förstås svårt, men ofta upplevs försöken till gestaltning som både luddiga och o-originella. ¹

Ofta läser jag om ”klingande gitarrer” och ”mjuka tongångar” – begrepp som för mig inte säger mer än att det är någonting som låter.

I en recension av bandet Dina Ögons spelning i Malmö förra sommaren beskrivs basgångar som ”böljande”. Arrangemang kan vara sparsmakade, låtar kan vara långa, men jag vill inte läsa att basgångar är böljande. Det vill jag höra själv. Framför allt vill jag inte få det berättat för mig hur jag ska uppleva det jag hör.²

Fokus på framgång och gamla berättelser.
Dessutom tenderar musikjournalister idag att närma sig sitt ämne på ett alltför prestationsfokuserat vis. Det är sällan läsaren tar med sig något annat än årtal och skivsläpp, när det finns så mycket annat att skriva om. Detta fokus på listettor och försäljningssiffror gör att kvalitet och meningsskapande förväxlas med kommersiella framgångar. Framför allt borde mer tid läggas på att förklara vad som får människor att knyta an till personen på scenen, och inte bara hur artister fått folk att gilla dem. Kritikern och musiksociologen Simon Frith beskriver det talande:

”Madonnas och Bruce Springsteens ofantliga succéer under 1985 förklaras till exempel genom försäljningsstrategier, användandet av video och ny publik. Men musikens kvalitet i sig, det vill säga anledningen till att Madonnas och Springsteens fans tycker om dem, förklaras av någon anledning inte.”³

Ett exempel på det är Taylor Swifts världsturné. När den nådde Sverige i våras var det inte musiken som stod i fokus i tidningarna, utan försäljningssiffror och BNP-påverkan. Sammantaget var det mer intressant att hon sålt ut konserterna än varför hon har kunnat göra det.

När Taylor Swift kom till Sverige i våras var det inte musiken som stod i fokus i tidningarna, utan försäljningssiffror och BNP-påverkan. Sammantaget var det mer intressant att hon sålt ut konserterna än varför hon har kunnat göra det.

Det verkar även råda brist på nya vinklar, och historier upprepas gång på gång. Milstolpar räknas upp, och biografier tycks nästan mallanpassade i sin dramaturgi. För ett par veckor sedan publicerades en artikel i DN vid namn ”Här är Oasis stökiga historia”. Artiklar av den typen har förmodligen ett stort läsvärde efter att bandet har återförenats.

Men för en yngre generation är bröderna i princip lika kända för sina kängor mot varandra som för sin musik, och äldre läsare var ju där då det hände. Så varför behövs denna trip down memory lane?⁴

Delar av artikeln bygger på referat till den franska dokumentären Oasis: Supersonic, som jag av en händelse också sett på SVT-play. Jag hade klarat mig på att bara läsa artikeln, eftersom i princip samma information gavs i båda medier. Det är först när artikeln tar upp frågor om toxisk maskulinitet och bandets klassbakgrund som det tänder till. Tyvärr får dessa frågor mindre utrymme än jag hade velat, till förmån för en sedvanlig ”best of”-uppräkning.

För den som inte tidigare känner till en artist eller ett band finns det förstås ett värde i att få den informationen serverad till sig. Men journalistikens roll borde inte vara att agera uppslagsverk. Till skillnad från dem har ju journalistiken en möjlighet att röra sig utanför historieskrivningen och fånga de omätbara värden som förklarar dessa framgångar.

Listor som meningsskapande praktiker.
Det kanske tydligaste exemplet på prestationsfokus och tillbakablickande är också det som alla musikpublikationer har gemensamt – nämligen topplistor.

I mitten av september publicerade P3:s expertpanel en lista över tidernas 300 bästa låtar. Den stora nyheten var att Robyns Dancing on My Own hamnade på förstaplats. Samma låt hamnade för ett antal år sedan också på förstaplatsen på Rolling Stone Magazines lista över 2010-talets bästa låtar. Skillnaden är att det i Rolling Stones fall faktiskt var överraskande.

Det kanske tydligaste exemplet på prestationsfokus och tillbakablickande är också det som alla musikpublikationer har gemensamt – nämligen topplistor.

Att public service främjar svensk musikexport är inte nytt – till exempel ligger serien Det svenska musikundret på SVT-play – och på P3:s topplista är det förutom tre låtar av Robyn även en del Kent, Håkan Hellström, Broder Daniel och ABBA. Och så sägs det att det inte finns en kulturkanon.

Flera medier har kritiserat låtvalet – inte bara för att det är tråkigt, utan också för att valet av en svensk låt tolkas som en patriotisk klapp på axeln. Tyvärr är det valet av låt som folk reagerar på och inte det faktum att det är listorna i sig som är problemet.

För frågan är vad listorna fyller för funktion inom musikjournalistiken? Och varför är listor så vanligt just inom musik- och andra kulturmedier? Jag vet inte om jag någonsin läst en artikel vid namn ”Skattefiffel vi minns” i en dagstidning. Det enda listorna bidrar till är att skapa debatt om något så subjektivt som musiksmak. Den typen av diskussion gör sig bättre under en längre bilresa.

Frågan är vad listorna fyller för funktion inom musikjournalistiken. Och varför är listor så vanligt just inom musik- och andra kulturmedier? Jag vet inte om jag någonsin läst en artikel vid namn ”Skattefiffel vi minns” i en dagstidning.

Det har pratats en del om musikjournalistikens död, och hur sociala medier har gjort det svårare för etablerade medier att nå ut med sin musikrapportering. Jag tror att det finns det gott om utrymme för intressant musikjournalistik. Däremot kan man lämna över listskapandet till content-kreatörerna. De gör för övrigt också ett bra jobb med att introducera nya artister – jag har genom sociala medier hittat konton som tipsat mig om allt från spirituell jazz till Tropicália, japansk city-pop och DIY-noise. I samma veva klargör public service att Dancing on my own är tidernas bästa låt. Många gånger har jag varit beredd att hålla med – men musikjournalistik ska väl ändå göra mer än att få svenskar att känna sig stolta?

Jag frågar mig om musikjournalistikens roll ska vara att ena befolkningen, eller varför den har ett så stort behov av att vara underhållande. Problemet idag är att den är för lättsam, till den grad att svåra ämnen inte tas upp. Därför behövs det mer musikjournalistik som faktiskt vågar utmana läsaren med nya berättelser och perspektiv, och som vill granska i stället för att förmedla kultur. Det i stället för kreativa språkbruk, fokus på prestation och återberättande av samma gamla historier.