I öst segrade marxisterna – i väst förlorade de och har för evigt fastnat i ett slickande av såren, som med tiden stelnat till ett hyllande av förloraren. Det menar den italienske framlidne filosofen Domenico Losurdo i en bok som först nu översatts till engelska. David Elgindy-Johnsson har läst den.

I den relativt nyutgivna engelska utgåvan av Western Marxism: How It Was Born, How It Died, How It Can Be Reborn, som först publicerades 2018 men nu översatts av Gabriel Rockhill, presenterar Domenico Losurdo en skoningslös och träffsäker kritik av den västerländska marxismen. Losurdo (1941–2018) var en italiensk marxistisk filosof och historiker, känd för sin kompromisslösa hållning och historiska noggrannhet. Han särskiljer i denna bok västerländsk från österländsk marxism, där den avgörande skiljelinjen går vid Oktoberrevolutionens efterdyningar. Men han spårar också djupare historiska rötter, särskilt till augusti 1914, då socialdemokratin svek den internationella arbetarklassen genom att stödja sina egna borgarklasser i det första världskriget.

Självömkan kontra socialistiskt samhällsbygge
Denna historiska spricka gav upphov till en rad efterverkningar vi ännu ser idag. Losurdo menar att den grundläggande skillnaden mellan österländsk och västerländsk marxism är att den förra tvingades praktiskt svara på frågor som: “Nu när vi har segrat, hur bygger vi socialismen?”, medan den senare fastnade i introspektiva och filosofiska frågor kring varför man led nederlag.

Losurdo menar att den grundläggande skillnaden mellan österländsk och västerländsk marxism är att den förra tvingades svara på: “Nu när vi har segrat, hur bygger vi socialismen?”, medan den senare fastnade i introspektiva och filosofiska frågor kring varför man led nederlag.

Med tiden utvecklades den västerländska marxismen till en akademisk idétradition, alltmer avlägsen från klasskampens konkreta verklighet. Medan Antonio Gramsci och marxister av hans generation hade ambitionen att analysera nederlaget för att bygga en vinnande strategi, fastnade resten av den västerländska marxismen i en sorts evig självömkan. Till skillnad från senare generationer hade Gramsci också faktiska kopplingar till ett politiskt parti, något senare generationer aktivt undvek, särskilt inom Frankfurt-skolan.

Åskådarens arrogans
Att betrakta något från åskådarplats har sina begränsningar. Losurdo liknar den västerländska marxismens kritik av socialistiska projekt i öst vid självutnämnda fotbollsexperter som gärna ger råd från sidlinjen. Lika irrelevant är kritiken från västerländska marxister som dömer ut varje faktisk socialistisk praktik som otillräcklig, eftersom den inte matchar deras abstrakta idealbild av socialism.

Eurocentrismens begränsningar
Eurocentrismen är onekligen en röd tråd genom västerländsk marxism och medför stora begränsningar. Losurdo visar hur detta varit ett återkommande tema från Adorno till Žižek. Eurocentrismen gör dem också blinda inför den antikoloniala och antiimperialistiska kampen, en ideologisk hörnsten redan för bolsjevikerna som såg sig som arvtagare inte bara till de franska Jakobinerna, utan även till Toussaint Louverture och de svarta jakobinerna på Haiti.

Losurdo kritiserar också hur förlorarmentaliteten inom västerländsk marxism innebär att även sympati för antikoloniala rörelser villkoras av att dessa förblir offer. Så fort rörelserna segrar och påbörjar det praktiska bygget av egna stater och samhällen ses de inte längre som progressiva. Denna inställning avslöjar hur västerländska marxister älskar idén om revolution men ogillar dess verkliga, ofta komplicerade uttryck.

Trots att Losurdo kritiserar andra marxister för att vara för akademiska och världsfrånvända så förlorar han sig själv, stundtals, i filosofiska resonemang som kan kännas svårbegripliga och något akademiska, vilket kan skapa hinder för en bredare publik.

Losurdo manar till handling
Trots denna mindre invändning är Losurdos centrala poäng fortfarande oerhört relevant idag, i en värld där BRICS-länderna utmanar USA-imperialismen, där Thomas Sankaras arv lever vidare i Sahel-regionen och där Palestina-frågan tydligt visar att hoppet står till det globala syd snarare än den europeiska vänstern. Ändå misslyckas den svenska vänstern gång på gång med att förstå vikten av dessa processer, vilket Losurdo skulle ha sett som ett symptom på just den västerländska marxismens förfall han beskriver.

Losurdo uppmanar oss att erkänna våra nederlag, överge eurocentrismen och med ödmjukhet börja lära av rörelser och stater som faktiskt har tagit makten och utmanat imperialismen -oavsett om de passar våra ideala föreställningar eller inte. Den marxism vi behöver måste vara universell, ödmjuk och beredd att lära från verklighetens exempel snarare än teoretiska fantasier.

Kort sagt: det är dags för den västerländska marxismen att släppa eurocentrismen, kliva ut ur den akademiska bubblan och börja kämpa på riktigt igen.