Vi befinner oss i den teoretiska upplösningens tid. Västerländska teorier om biopolitik och horisontell mikromakt har avväpnat oss och gjort oss analytiskt maktlösa inför den förändrade världsordningen med krig och folkmord. Begrepp som kan hjälpa oss att förstå vår samtid är snarare imperialism, monopol och krig, menar den italienske sociologen Maurizio Lazzarato.

Såhär skrev Mao Xedong i sin legendariska text Om motsättningarna, 1937:

”Folk världen över diskuterar nu huruvida ett tredje världskrig kommer att bryta ut. Även i denna fråga måste vi vara andligen förberedda och företa en del analyser. Vi är bestämt för fred och mot krig. Men om imperialisterna prompt yrkar på att utlösa ännu ett krig, bör vi inte frukta det. Vår inställning till denna fråga är densamma som vår inställning till vilken störning som helst: för det första är vi emot den; för det andra är vi inte rädda för den. Första världskriget ledde till att Sovjetunionen, med en folkmängd på 200 miljoner, uppstod. Andra världskriget följdes av uppkomsten av det socialistiska lägret med dess sammanlagda folkmängd på 900 miljoner. Om imperialisterna skulle envisas med att driva fram ett tredje världskrig, skulle helt visst ytterligare flera hundra miljoner övergå till socialismen; därefter blir det inte mycket plats kvar på jorden för imperialisterna; det är också troligt att imperialismens hela system totalt störtar samman.”¹

Och Lenin, 1902:

“Av detta kan man se hur taktlös Rabotjeje Delo är, då den med triumferande min citerar Marx’ ord: ”Varje steg av en verklig rörelse är viktigare, än ett dussin program.” Att upprepa dessa ord under en epok av teoretiskt virrvarr är detsamma som att vid åsynen av en begravningsprocession ropa: ”Hugg i, måtte det aldrig ta slut!”²

Maos citat verkar vara skrivet för våra dagar. Men vi är psykologiskt absolut oförberedda för krigets verklighet och ännu mindre för att analytiskt överväga orsaker, skäl och möjligheter det öppnar. Vi saknar de känslor och begrepp som behövs för att göra det. Den västerländska kritiska tanken (Foucault, Negri-Hardt, Agamben, Esposito, Ranciere, Deleuze och Guattari, Badiou, för att bara nämna de mest betydande tänkarna) har avväpnat oss, lämnat oss försvarslösa inför klasskonflikter och krig mellan stater, som den inte har kunnat förutse, eftersom den varken har byggt upp begrepp eller känslor som behövs för att analysera dem och ingripa i dem. Den teoretiska desorienteringen som har producerats under de senaste femtio åren är stor. Det handlar inte om att överskatta teorin, men utan teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse.

Foucault, Hardt och Negri, Agamben, Esposito, Rancière, Deleuze och Guattari, Badiou, för att bara nämna de mest betydande tänkarna, har avväpnat oss, lämnat oss försvarslösa inför klasskonflikter och krig mellan stater.

Det är mycket svårt att i en artikel utveckla en uttömmande kritik av misslyckandet av ett projekt som syftade till att övervinna marxismens gränser. Vi kommer att begränsa oss till att analysera de djupa skador som orsakats av frånvaron av tre nyckelord: imperialism, monopol och krig, vars utradering hindrar oss från att förstå vad kapitalet, staten, förhållandet mellan dem och den politiska handlingen har blivit i nuet.

Imperialism
Begreppet imperialism har praktiskt taget utraderats från dessa teorier på ett mer eller mindre explicit sätt. Hardt och Negri ansåg vid millennieskiftet att det var lämpligt att ge detta raderande teoretisk konsistens genom att förklara: “Imperialismen är slut. Ingen nation kommer att bli världsledare på det sätt som de moderna europeiska nationerna var det” och ”USA utgör inte, och ingen nationalstat kan idag utgöra, centrat för ett imperialistiskt projekt.”³

Imperiet framträder hos Hardt och Negri som ett alternativ till den moderna suveräniteten och skapar en ny världsordning som spränger relationen mellan centrum och periferi, där kapitalismen uppstod och utvecklades. Om det inte längre finns något centrum, menar Hardt och Negri, finns inte heller någon periferi, “uppdelningarna mellan Första, Andra och Tredje världen suddas ut”.

För Hardt och Negri har i den nya överstatliga suveräniteten konflikt och konkurrens mellan flera imperialistiska makter i många avseenden ersatts av en “idé om en enda kraft som styr över dem alla, strukturerar dem på ett enhetligt sätt” i en gemensam postimperialistisk och postkolonial rättsordning. Denna “definitiva nedgången för nationalstaten” spår Hardt och Negri skulle sätta punkt för de stora konflikternas tid: “Historien om de imperialistiska, mellanimperialistiska och anti-imperialistiska krigen är överspelad”. Den globala och överstatliga styrningen medför fred, så att krigen reduceras till rena polisoperationer.

Vi hittar en liknande idé hos Deleuze och Guattari som menar att världskriget mellan stater skulle ha frambringat en global maskin som lagt nu staterna under sig. Även i detta fall är resultatet den absoluta överlevnadsfreden. Varken för Negri och Hardt eller för Deleuze och Guattari är fred motsatsen till krig, utan tvärtom en fruktansvärd fred, en säkerhetsfred påtvingad av den globala maskinen. Schmitts och Arendts världsomfattande inbördeskrig är dock inte längre aktuellt.

Vi hittar en liknande idé hos Deleuze och Guattari som menar att världskriget mellan stater skulle ha frambringat en global maskin som lagt nu staterna under sig.

“Den imperialistiska expansionen har varken att göra med imperialism eller med statsorganismer som är utformade för erövring, plundring, folkmord, kolonisering eller slaveri. Det är mot sådana imperialismer som imperiet utvidgar och befäster nätverksmaktens modell”, skriver Hardt och Negri. Denna modell beskrivs, i sin horisontella mångfald (platt ontologi, för att använda ett populärt begrepp för några år sedan), genom teorin om biomakt och kontrollsamhället. Hardt och Negri menar att USA varken är den globala hegemoniska makten på världsmarknaden eller en gammal imperialistisk kraft. Tvärtom ska USA ha till uppgift att leda världen mot detta nya system av stater, som integrerar skillnader istället för att utesluta dem, eftersom den amerikanska konstitutionen redan är ett imperium i sig, “grundad på en exodus, på bejakande och icke dialektiska värden, på pluralism och frihet”.

Världsmarknaden byggdes enligt Hardt och Negri på ett universellt monetärt system där alla nationella monetära strukturer skulle förlora all sin suveränitet. Pengar är imperiets domare, men har ingen bestämd plats eller en transcendent status, vilket innebär att imperiet därmed skulle upphäva dollarns makt som internationell valuta. Multituden, sammansättningen av det samtida proletariatet, som har blivit autonom och oberoende, är imperiets andra sida. Hardt och Negri skriver att kapitalet inte längre styr världen, utan det gör multitudens autonoma kraft: “Vi är världens herrar, eftersom när multituden är i arbete, producerar och reproducerar den autonomt hela livsvärlden”. Hardt och Negri ställer Machiavielli mot Spinoza: ”Medan Machiavelli hävdar att projektet att konstruera ett nytt samhälle underifrån kräver ‘vapen’ och ‘pengar’, svarar Spinoza: Äger vi dem inte redan? Finns inte de nödvändiga vapnen just i den skapande och profetiska kraften hos mängden?”

Hardt och Negri skriver att de som styrde världen inte längre var kapitalet, utan multitudens autonoma kraft: Vi är världens herrar, eftersom när multituden är i arbete, producerar och reproducerar den autonomt hela livsvärlden.

Kritiken mot dessa begrepp har redan gjorts av verkligheten själv, med imperialism, folkmord, finansiella monopol, krig och inbördeskrig. Liksom av de nya rörelsernas maktlöshet, som utan “vapen”, “pengar” eller “autonomi” förlorar en efter en, alla, verkligen alla, de sociala och politiska rättigheter som erövrats under två århundraden av kamp och revolutioner. Mångfalden av rörelserna har resulterat i en stroke, och nu framstår rörelserna som osammanhängande och vilsna inför krigets utbrott, något som inte beaktats varken i deras teorier eller program.

Kanske är det mer intressant att överväga en ståndpunkt från en marxist från det globala Syd som menar att imperialism är ett permanent stadium av kapitalismen. Samir Amin förutspådde så tidigt som 1978, på ett överraskande sätt och utifrån den sekulära kontinuiteten av centrums förlust av periferierna, den aktuella utvecklingen.

Liksom de nya rörelsernas maktlöshet, som utan vapen, pengar eller autonomi förlorar alla, verkligen alla, de sociala och politiska rättigheter som erövrats under två århundraden av kamp och revolutioner.

Efter 1945 förändras imperialismens organisering i grunden. En kollektiv imperialism byggdes upp, bestående av en triad: USA, Europa och Japan, uppbyggd av ett hierarkiskt samarbete/konkurrens där USA är i centrum. Den kollektiva imperialismen utvecklar inte längre mellanimperialistiska konflikter i det globala Nord, utan befinner sig istället ständigt i krig med det globala Syd, eftersom utvecklingen av underutveckling, lumpenutveckling, påtvingad länderna i Syd, nu och alltid är en av förutsättningarna för ackumuleringen i det globala Nord. I den globala kapitalismen kan jorden aldrig vara slät, utan är alltid nödvändigtvis polariserad.

Teorin om kollektiv imperialism förutspådde att den amerikanska imperialismen skulle peka ut Ryssland, Kina och Europa som sina fiender.

Teorin om kollektiv imperialism förfinas i takt med händelsernas gång och efter Berlinmurens fall, förutspår dess företrädare (vilket också bekräftas) att den amerikanska imperialismen pekat ut Ryssland, sedan Kina och därefter Europa, som sina främsta fiender. Medan Europa ännu inte bedriver någon självständig strategi, har det globala Syd stärkts tack vare den USA-ledda globaliseringen och utökat sin ekonomiska makt (Kina) och politiska/territoriella makt (Turkiet, Ryssland) och blivit konkurrenter till den kollektiva imperialismen.

Kriget har inte bara i det globala Syd blivit verklighet, utan Europa och Japan har också blivit fullvärdiga kolonier och deras ekonomier har pressats ner på knä av USA. USA:s konkurs har undvikits genom plundring, understödd av dollarhegemonin och de privata monopolen på investeringsfonder, som finansierar the American way of life.

Hypotesen: ekonomisk-politisk konfrontation mellan G7 och BRICS och militär konfrontation mot proletariatet i det globala Syd, som i folkmordet på palestinier.

Teorin om kollektiv imperialism bygger på en annan problematisk strategisk hypotes, men som förtjänar att diskuteras: den huvudsakliga motsättningen är mellan ett centrum och en periferi som blir allt mindre perifer. Den imperialistiska hierarkin, istället för att försvinna i förvirringen mellan Första, Andra och Tredje världen, polariseras radikalt på initiativ av centrum. Denna hypotes verkar också bekräftas: ekonomisk-politisk konfrontation mellan G7 och BRICS och militär konfrontation mot proletariatet i det globala Syd, exemplifierat i folkmordet på palestinier. Konfrontationen står mellan å ena sidan NATO, USA och Israel och vad centrum, helt vansinnigt, skapat som sin fiende (Ryssland, det muslimska proletariatet, Kina). Detta åtminstone fram till det nu aktuella skiftet i presidentämbetet i USA.

Samir Amin menar att begreppet imperiet leder till en beklaglig sammanblandning mellan imperialism och kolonialism, vilket vilseleder Negri och Hardt, för vilka slutet på det senare skulle avgöra slutet på det förra. Den fransk-egyptiske ekonomen Amin hävdar provocerande att Schweiz är ett imperialistiskt land, eftersom det deltar i utvecklingen av underutveckling – utan att ha en enda koloni.

Monopol
Deleuze och Guattari avvisar inte bara begreppet imperialism, utan eliminerar också en annan grundläggande kategori i Samir Amins verk, nämligen monopolet. De verkar ignorera Fernand Braudels lärdom, för vilken kapitalismen alltid har dominerats av monopol sedan den var ett handelsmonopol. Sedan dess har centraliseringsprocessen bara intensifierats, accelererat igen sedan 1970-talet och nått en oväntad topp vad gäller dess dimensioner (finansiella och inte längre industriella) i nutid.

När man läser Foucault, Deleuze och Guattari, Negri, etc., verkar det som om centraliseringsprocessen skulle ha stannat upp och till och med vänt efter 1968. Deras fokus ligger istället på maktens horisontalitet, dess spridning och lokala diffusion, mikropolitik: enligt Deleuze förordar 1800-talets kapitalism koncentration, medan den nuvarande kapitalism är utspridd överallt. Skolans, sjukhusets och fabrikens anordningar har slutat vara slutna och har öppnats, vilket skapar en slät plats, som är den nationella motsvarigheten till världsmarknadens släta plats. Dessa anordningar strålar samman inte längre mot en ägare, stat eller privat makt. Maktens kännetecken är dess immanenta fält, utan en transcendent enhet eller en global centralisering.

När man läser Foucault, Deleuze och Guattari, Negri etc, verkar det som om centraliseringsprocessen skulle ha stannat upp och till och med vänt efter 1968.

Foucault menade i sin föreläsning vid Collège de France publicerad under titeln Naissance de la biopolitique (1978-1979) att det var dags att avskaffa tron på de kapitalistiska centraliseringsprocesserna, den transcendentala enheten och den globala centraliseringen, genom att hugga huvudet av ormen. Därigenom skapade han en radikal och olycksbådande politisk missuppfattning. Med begreppen biomakt och kontrollsamhälle sökte han introducera en ny förståelse av makt, som ifrågasatte alla former av suveränitet och “överdriven makt” över subjektiviteten. Biopolitikens governmentalitet har som vetandeform för sitt utövande den politiska ekonomin, som Foucault definierar som en ateistisk disciplin, utan Gud, utan totalitet, utan ledare, vilket framhäver inte bara det meningslösa, utan omöjligheten av en oberoende synvinkel, samtidigt som den förutsätter existensen av en icke-totaliserbar mångfald. Den suveräna makten elimineras av marknadens organisation, som formar priserna utan ingripande från en auktoritet, utan endast genom konkurrensens opersonlighet.

Det hör inte hit om Foucault kände sympati för liberalismen eller inte. Det viktiga är insikten om att tanken på marknaden som en opersonlig mekanism som kan bestämma priser utan inblandning av någon stat eller monopol, ligger helt i linje med hans syn på makt.

Det hör inte hit om Foucault kände sympati för liberalismen eller inte. Det viktiga är insikten om att tanken på marknaden som en opersonlig mekanism som kan bestämma priser utan inblandning av någon stat eller monopol, ligger helt i linje med hans syn på makt.

Teorin om biopolitik och kontrollsamhälle (kategorier som helt anammats av Negri och Hardt) ser endast den horisontella, mikropolitiska spridningen av ackumulationen men fångar inte den andra dynamiken, den centraliserande makten som ordnar, beslutar och organiserar den horisontella spridningen av dominans- och exploateringsrelationer. Spridningen är en funktion av monopolet. De två rörelserna har alltid existerat tillsammans och Marx beskriver dem redan i Louis Bonapartes 18 Brumaire. Men det är centraliseringen som utövar makt och kontroll över decentraliseringen. Kriget är ett kraftfullt instrument för sanning, eftersom det avslöjar dynamiken i monopol som den kritiska tanken har eliminerat.

Samir Amin insisterar på förändringen i kontinuiteten. På samma sätt som imperialismen uppstår i en ny form från 1973-1975 har också monopolet, beskrivet av Baran och Sweezy, det. I detta avseende talar Amin om ett generaliserat monopol, eftersom alla produktiva element över hela jorden är dominerade och fångade av monopol. Det finns inte längre plats för någon autonom och oberoende enhet. Låt oss ta jordbruket som exempel: de oberoende jordbrukarna är i själva verket beroende av de monopol som föregår och följer deras strikta produktionsprocess. Före detta är de beroende av frömonopol, kredit, produktionstyper, etc. Efter detta är försäljningen av produkten i händerna på de stora distributionsmonopolen, som bestämmer priserna.

Tvärtemot vad biopolitiken tror, producerar marknaden inte priser på ett immanent sätt. I varje sektor – energi, livsmedel, finansiella tillgångar, etc. – fastställs dessa av ett litet antal företag, som omedelbart utlöser inflationen av vinster globalt. Priserna fastställs inte utifrån utbud och efterfrågan, utan från spekulation för att få avkastning (se gasmarknaden i Amsterdam, där spekulation genom användning av derivatprodukter bestämmer priserna, vilket leder till att deras värde tiodubblas, så som hände den 26 augusti 2022 trots en minimal förändring i den verkliga efterfrågan).

En ny monopolistisk centralisering är de pensions- och investeringsfonder som äger astronomiska 55 biljoner dollar i portföljtillgångar.

Samir Amin rekonstruerar därmed en ny etapp i utvecklingen av centraliseringen av produktionen. Sedan krisen 2008 har dock en ny monopolistisk centralisering, otänkbar för det industriella monopolet, konstaterats. Ett mycket litet antal pensionsfonder och investeringsfonder, som samlar amerikanska, europeiska och globala besparingar och investerar dem i amerikansk skuld eller finansiella tillgångar (också amerikanska), äger den astronomiska summan av 55 biljoner dollar i portföljtillgångar, vars betydelse och funktion vi snart ska se.

Medan den suveräna makten utövar rätten att döda och låta leva, möjliggör avlägsnandet av suveränen, enligt Foucault, en positiv förvaltning av makten, som utövar den nya rätten att leva och låta dö, en teknik för livsförvaltning som kan få livet att föröka sig.

Denna nya dimension av makten får oss, på ett visst sätt, att glömma kapitalismen, åtminstone de konsekvenser den hade på 1800-talet och under första halvan av 1900-talet. Vårt problem skulle inte längre vara vinstdriven produktion, som skapar rikedom för några få och misär för många. Idag är problemet, enligt Foucaults teori, snarare makten över kroppen. Till exempel är kritiken mot läkaryrket inte i första hand att det är en lukrativ verksamhet, utan att det utövar makt över människors kroppar, deras hälsa, deras liv och deras död.

Det är just genom att analysera sjukvården, den biopolitiska makten par excellence, som vi kan se otillräckligheten i den franske filosofens nya kategorier. Nyligen sköt och dödade Luigi Mangione United Healthcare:s vd Brian Thompson, vilket återigen satte privata sjukförsäkringar på dagordningen. Privata sjukförsäkringar hade ju varit en stridsfråga för de som kämpade mot välfärdsstaten (i Frankrike uppmuntrad av en nära medarbetare till Foucault, François Ewald). Enligt dem skulle biomakt vara att själv ta makten över livets krafter, få dem att växa istället för att ägna sig åt att blockera deras utveckling, kuva dem eller förstöra dem.

Men tvärtom har sjukförsäkringsbolagen i USA som enda och exklusiva mål att uppnå avkastning som de bokstavligen extraherar från huden (livet) hos de försäkrade som de faktiskt nekar nödvändig vård. År 2023 genererade United Healthcare vinster på 22 miljarder dollar, som hämtades från patienter, läkare och sjuksköterskor, och överfördes till aktieägarnas fickor.

Mangione är en nationalhjälte för den som betalar mycket för en dålig tjänst och för den som inte kan betala och inte kan bli botad.

Mangione har blivit en nationalhjälte (folk samlar in pengar för hans försvar, mobiliserar vid domstolarna, försvarar honom på sociala medier), eftersom den amerikanska medborgaren, om han har pengar, betalar mycket för en dålig tjänst; om han inte har det, blir han helt enkelt inte botad. USA ligger på fyrtiosjätte plats i livslängd med en sjukvårdskostnad som är dubbelt så hög som Europas, vilket omvandlas till avkastning/vinster. Avgörande är den roll som spelas av investeringsfonderna, som äger mellan 20 och 25 procent av de tio största försäkringsbolagen. Den största aktieägaren i United Health är kapitalförvaltningsjätten Vanguard, med en andel på 9 procent, följt av Black Rock (8 procent) och Fidelity (5,2 procent).

Det är monopolen som fastställer priserna och inte marknaden, eftersom det är de som bestämmer försäkringspolicyn för de “försäkrade”. Deleuzes beskrivning av sjukhuset, som från att vara en sluten struktur öppnas och ändrar sitt sätt att ge vård (“sektorisering, dagssjukhus, hemsjukvård”), fångar inte den finansiella aspekten av problemet, vilket är det verkliga och enda problemet som intresserar kapitalisterna, som också underkastar sjukvården den välkända processen för kostnadsminskning för att maximera avkastningen. Medan Foucault beskrev sin biopolitik (1978-1979) och de nya formerna att utöva makt över subjektiviteten, hade kapitalismen och staten (angloamerikansk) omorganiserat sig i mer än ett decennium för att sätta de gamla vinsterna i centrum för sin politik, nu och alltid, säkrade, då och nu, verkligen inte av ordoliberalernas eller nyliberalernas marknad, utan av det ekonomiska monopolet, av det verkställande maktmonopolet och av monopolet på användningen av militär styrka.

Foucaults avskaffande av monopolens suveränitet, förnekandet av centraliseringen och maktens vertikalitet, har vådliga konsekvenser även för begreppet makt som blir radikalt pacificerat. Foucault sade: “I själva verket definieras en maktrelation av att det är ett sätt att agera som inte direkt och omedelbart påverkar andra. Istället påverkar det deras handlingar: en handling på en handling, på befintliga handlingar eller på de som kan uppstå i nuet eller framtiden. En våldsrelation påverkar en kropp eller saker; den tvingar, böjer, bryter på hjulet, förstör eller stänger dörren för alla möjligheter”.⁴

Monopolet på fysiskt våld finner i folkmordet det maximala uttrycket för rätten att låta dö.

Det är mycket farligt att reducera makt till affekt, dvs makt att producera affekt och bli påverkad (Deleuze). På detta sätt elimineras fysiskt våld, förstörelsen av saker och människor, som egentligen är vad som sprider sig idag som en metastas över hela planeten. Monopolet på fysiskt våld finner i det aktuella folkmordet det maximala uttrycket för makten “att låta dö”. Denna rätt har aldrig försvagats av biomaktens att “låta leva”. Foucault medger dock detta som en möjlighet, men inte av rätt skäl: “Om folkmord verkligen är de moderna makternas dröm, beror det inte på en nylig återkomst av den gamla rätten att döda; det beror på att makten är belägen och utövas på livets nivå, arten, rasen och de storskaliga fenomenen av befolkningen”.⁵

Grunden för krig, inbördeskrig, plundring, dominans och folkmord, samt de samtida rasistiska krigen, baseras, idag som igår, på vinstjakten och makthungern hos den kollektiva imperialismen. Krigsregimen slår sönder välfärdsstaten och dess omsorg om befolkningen, privatiserar den och kanaliserar dess resurser till vapenanskaffning för att gynna aktieägarna i rätten att låta dö, som idag är en genuin industri.

Artikeln publicerades i den spanska tidningen Diario Red. Översättning: Francisco Contreras. Nästa delen av Lazzaratos artikel publiceras i majnumret.