Efter dådet i Örebro har mediernas skildring av offren följt ett mönster. De framställs som goda, arbetsamma och osjälviska, och om de som är muslimer sägs inget om deras tro, medan de kristnas tro framhävs. Förtjänar inte arbetslösa, bidragstagande och sura människor också att leva, frågar sig Valley Ghanem.

Det har nu snart gått två månader sedan terrorattacken i Örebro, där tio människor brutalt berövades sina liv och ytterligare sex skottskadades allvarligt. Under de första dagarna efter dådet låg en tung och påtaglig tystnad över rapporteringen – en tystnad som kändes oändlig för de sörjande och för oss alla som sökte svar. När medierna väl började skriva om offren, väcktes en rad frågor hos mig: Hur skildrades de? Vilka av offren lyftes fram tidigt, och på vilka grunder? Vilka egenskaper framhävdes, och vilka fick passera obemärkta? Och framför allt – vad avslöjar detta om hur vi som samhälle värderar människoliv?

Utöver den uppenbara politiska oviljan att erkänna terroristens ideologiska drivkrafter – en tystnad som många har kritiserat – har det funnits en tendens att från offentlighetens håll: medier, politiker och polis, att istället reducera honom till en ensam, psykiskt instabil vit man, en tragisk enstöring snarare än en extremist. Denna ovilja att konfrontera motiv som kan rucka på den rådande samhällsbilden är inte ny, men den får konsekvenser.

Det blir tydligt att även berättelsen om offren följer en viss mall. Vissa liv skildras som självklart värdefulla, medan andra måste kvalificera sig för att få sörjas.

För samtidigt som majoritetssamhället skyddas från obekväma insikter om högerextremism och rasism, blir det tydligt att även berättelsen om offren följer en viss mall. Här, i de stora mediernas skildring av de liv som släcktes, träder subtilare former av rasism fram – en selektiv empati som skapar en hierarki av sorg, där vissa liv skildras som självklart värdefulla, medan andra måste kvalificera sig för att få sörjas.

Salim: En inramad bild av värdighet
Salim Iskef, till exempel, framställs i medierna som en hängiven och ambitiös sjukvårdselev – en ung man som ägnade sitt liv åt att hjälpa andra. I Expressen beskriver familjen Salim som en “ovanligt hjälpsam person som jobbade hårt för att skaffa sig en bra framtid.¹ Hans kristna tro lyfts fram på ett anmärkningsvärt sätt, särskilt med tanke på att religion i allmänhet sällan ges en central plats i svenska nyhetsberättelser. Det är svårt att inte se detta som en medveten markering, en subtil strategi för att distansera honom från islam och därigenom göra honom mer “accepterad” i majoritetssamhällets ögon. Ju närmare han kan placeras den svenska normen, desto enklare blir det att sälja idén om hans värde.²

Hans kristna tro lyfts fram på ett anmärkningsvärt sätt, särskilt med tanke på att religion i allmänhet sällan ges en central plats i svenska nyhetsberättelser.

Salims bakgrund, hans tro, hans mål och hans yrkesval används för att forma en berättelse där han framställs som en person som “passar in” – en del av den önskvärda samhällsstrukturen, en individ som svenskar kan identifiera sig med och känna sorg för. Det som borde vara en hyllning av hans liv blir därmed också en påminnelse om de underliggande mekanismer som avgör vem som anses värdig att sörjas. Vad är det egentligen som gör honom till ett legitimt offer i det offentliga samtalet? Är det hans religion? Hans yrkesambitioner? Hans altruism? Eller är det, som det så ofta verkar, en kombination av alla dessa faktorer som gör honom till en “acceptabel” martyr i samhällets ögon – någon vars död förtjänar uppmärksamhet, just för att han passar in i en berättelse som det svenska samhället är bekvämt med?

Adnan: Hjälten som inte kan vara som de andra
Adnan Imsirovic, vaktmästaren, skottskadades allvarligt i ett desperat försök att rädda ett annat liv. Hans berättelse passar perfekt in i en hjältesaga om altruism och självuppoffring – den osjälviska individen som, trots faran, sätter andras liv framför sitt eget.

“Adnan blev skjuten när han försökte rädda kvinna”, lyder rubriken på Omni, och denna framställning återkommer i de flesta artiklar som omnämner honom.³

Hans religion nämns dock inte, vilket genast fick mig att misstänka att han var muslim – en misstanke som senare visade sig vara korrekt.

Hans religion nämns dock inte, vilket genast fick mig att misstänka att han var muslim – en misstanke som senare visade sig vara korrekt. Inte ens i den nyligen publicerade djupintervjun med Adnan i hans hem, nämns hans tro.⁴ Ovanför soffan där han sitter anar man den nedre delen av en tavla med illustrerade moskéer – en symbol för hans religiösa tillhörighet, men denna detalj förbigås helt i berättelsen. Kontrasten blir slående när man jämför med hur medierna framhävde Salims kristna tro – där det kors han bar runt halsen uppmärksammades och minnesceremonier i kyrkan återgavs med stor omsorg.¹ Varför ansågs dessa detaljer relevanta i Salims fall, men inte i Adnans? Varför lyftes den ena trons symboler fram, medan den andras doldes?

Detta är inte en tillfällighet utan ett mönster. När en persons tro kan kopplas till majoritetssamhällets värderingar, får den synas och stärka narrativet om vem den avlidne var. Men när den inte passar in i den bekväma berättelsen om vilka vi förväntas sörja, suddas den ut. Adnan får vara hjälten, men han får inte vara muslim. Hans handlingar beskrivs som beundransvärda, men hans identitet filtreras – som om den vore en detalj som riskerade att komplicera eller skymma bilden av honom som ett “acceptabelt” offer. Är det lättare att sörja någon om vi får redigera bort de delar av deras identitet som inte passar in i majoritetssamhällets mall?

Adnans liv blir därmed värt att hyllas, men inte för att han är en människa med ett unikt och värdefullt liv i sig självt, utan för att han agerade som en hjälte. Han upphöjs för att han, genom sitt offer, uppfyller det svenska idealet av en god medborgare – en som räddar andra (helst svenska liv?), en som bidrar, en som i döden blir en symbol för självuppoffring. Det är inte hans vardag, hans personlighet eller hans egenvärde som lyfts fram, utan hans heroiska handling som gjorde honom användbar i det svenska narrativet.

Bassam: Bekräftelsen på invandrarens duglighet
Bassam Al Sheleh beskrivs som en glädjespridare, en bagare som från sin första dag i Sverige arbetade hårt och försörjde sig själv. En arabisk man som i berättelsen blir en motbild till den stereotypa föreställningen om invandrare som bidragsberoende. I Expressen citeras hans arbetskollega som intygar att “han kämpade verkligen för att lära sig språket och hade planer för framtiden” – en sorts bekräftelse på hans duglighet, hans strävan och hans anpassningsförmåga.⁵

I mediernas skildringar framhävs hans arbete, hans humor och hans aktivitet på sociala medier, som om dessa faktorer utgjorde bevis för hans värde. Enligt denna logik förtjänade Bassam att leva för att han var en hårt arbetande och välanpassad invandrare. Hade hans liv varit mindre sörjbart om han inte arbetat, om han inte var så munter och tiktokade sig in i det svenska samhället?

I mediernas skildringar framhävs hans arbete, hans humor och hans aktivitet på sociala medier, som om dessa faktorer utgjorde bevis för hans värde.

Är det Bassams existens i sig som gör honom värdig att minnas, eller blir han en del av den nationella sorgeprocessen först när han uppfyller idealen om produktivitet och integration? Bassams liv lyfts fram och sörjs – men på villkor som tydligt definieras av majoritetssamhället.

Svensk självgodhet har länge skapat en hierarki av människovärde, där vissa alltid måste prestera för att räknas, medan andra aldrig ifrågasätts. Allt tyder på att invandrares liv, särskilt de som har rötter i Mellanöstern och som kopplas till islam, inte värderas på samma sätt som svenska, vita liv vars värde är oantastligt och inte beroende av prestation. Vi måste fråga oss om någon av offren i Örebro hade varit sjukskriven, saknat tydlig framtidsvision och tillbringat mycket tid i moskén – hade den personen då förtjänat samma sorg, samma värdighet i det offentliga samtalet?

Värdighet i livet och värdighet i döden
För att delvis motsäga mig själv, måste jag erkänna att det i allmänhet är en vanlig företeelse att döda människor skildras i goda ordalag – både för att visa respekt för deras minne och för att lindra sorgen hos de efterlevande. Men när det gäller invandrare och muslimer verkar denna grundläggande värdighet och respekt för deras liv vara något som måste förtjänas, genom prestation, anpassning eller genom att följa de ideal som samhället anser vara “rätt”.

För att delvis motsäga mig själv, måste jag erkänna att det i allmänhet är en vanlig företeelse att döda människor skildras i goda ordalag.

Dessutom blir det först efter deras död som deras liv offentligt erkänns som “värda” på samma sätt som de vita livens värde alltid anses vara givet, även under deras levnad. För invandrare och muslimer gäller det alltså att när de inte längre är här för att utmana denna norm, får de tillgång till den värdighet och respekt som de kanske aldrig riktigt tillerkändes medan de var i livet.

Måste vi invandrare och muslimer dö innan vi får beskrivas i goda ordalag? Är det först i döden som våra liv får det erkännande som borde ha varit självklart från början?