Förra året beslutade regeringen att skära ner bidragen till folkbildningen med med 250 miljoner kronor första året, 350 miljoner nästa år, och ytterligare 500 miljoner året därpå. Det ser ut som om målet är att förstöra folkhögskolan. Detta skulle vara djupt olyckligt då vi är platsen där människor får en andra och tredje chans för att komma tillbaka in i samhället, skriver folkhögskollärarna Reband Raza och Guillermo Cavieses.

I dagens Sverige talas det ofta om vikten av att alla människor ska ha möjlighet att bidra till vårt samhälle och känna sig inkluderade. Men verkligheten visar en annan bild när man granskar de senaste åtgärderna inom folkbildningspolitiken och budgetnedskärningarna.

Som folkhögskollärare ser vi dagligen vilka möjligheter som folkhögskolan ger – möjligheter som riskerar att gå förlorade om beslutsfattarna inte ändrar kurs. Detta bekräftas av statens senaste utredning: “Bildning, utbildning och delaktighet – folkbildningspolitik i en ny tid.”¹ Den lyfter också många avgörande frågor om hur folkbildningen kan anpassas och utvecklas för att möta behoven i dagens samhälle. Samtidigt finns det en känsla av att utredningen inte fullt ut förstår folkhögskolans unika roll och den specifika typ av delaktighet som vi som arbetar på dessa skolor ser som en avgörande faktor i samhällsbygget.

Folkhögskolan – en tillflykt för dem som lämnas utanför
Det är ingen hemlighet att den traditionella skolan inte har kunnat möta alla elevers behov. Detta gäller särskilt för elever med diagnoser, sociala utmaningar eller andra typer av inlärningssvårigheter som har hamnat i utanförskap. Många av dessa elever lyckas inte avsluta sin utbildning, vilket leder till socialt utanförskap, långtidsarbetslöshet och en minskad chans att bidra till samhället. I många fall kan detta leda till fullständig uppgivenhet och misstro på samhället.

Här har folkhögskolan i många år fyllt en unik och viktig funktion för individen och närsamhället. Vi har varit platsen där de som hamnat utanför får en ny chans – en andra, eller ibland till och med en tredje, möjlighet att bygga upp självkänsla, få anpassad undervisning och, kanske viktigast av allt, känna sig som en del av ett sammanhang och ta makten över sitt liv. Folkhögskolan har gång på gång visat att vi ligger i framkant och fyller en funktion som skyddsnät för de mest utsatta när de söker en andra chans i livet.

Vi har varit platsen där de som hamnat utanför får en ny chans – en andra, eller ibland till och med en tredje.

En av de senaste utmaningarna där folkhögskolan fyllde en avgörande roll var efter flyktingvågen 2015 på grund av kriget i Syrien. När svenska staten inte kunde hantera situationen, fanns folkhögskolan där och tog emot de nyanlända, samverkade, bildade och skapade möjligheter.² Vi gjorde det vi är bäst på – att ställa upp för vårt samhälle och individen genom samverkan. Detta är en roll vi är stolta över att spela.

Nedskärningarna har redan börjat märkas
Men de nedskärningar som regeringen beslutade om 2023, som innebar att minska anslagen till folkbildningen med 250 miljoner kronor första året, 350 miljoner året därpå, och ytterligare 500 miljoner därefter, har haft skadliga konsekvenser för Sveriges folkhögskolor och hotar folkbildningens framtid.³

Effekterna av detta har redan börjat märkas på flera håll i form av uppsägningar, minskad lärartäthet och betydligt färre möjligheter för oss att ge extra stöd till de deltagare som behöver det allra mest. Våra möjligheter att möta människor i utsatthet begränsas kraftigt. Lärare är oroliga för sina jobb och arbetsmiljön försämras stadigt. I tidningen Vi Sveriges Lärare skriver läraren Mats Persson ett öppet brev till skolministern Lotta Edholm (L), detta illustrerar på ett tydligt sätt den oro som många av oss lärare känner över konsekvenserna av de ekonomiska nedskärningarna.⁴ Även om vi uppskattar att skolministern har uttryckt en vilja att
förändra situationen, är det en stor brist att folkhögskolan och folkbildningen överlag har lämnats utanför dessa resonemang.⁵

Denna undantagna roll för folkhögskolan är särskilt märklig eftersom vi i hög grad arbetar med människor i utanförskap. Det är på folkhögskolan vi har erfarenheten och kompetensen att skapa de förutsättningar som krävs för att hjälpa personer tillbaka in i samhället och närma sig arbetsmarknaden eller vidare utbildning. När det nu sparas in på våra möjligheter att genomföra detta arbete skickar regeringen ett tydligt budskap om att folkbildningens roll i samhället inte värdesätts på samma sätt längre.

Det är på folkhögskolan vi har erfarenheten och kompetensen att skapa de förutsättningar som krävs för att hjälpa personer tillbaka in i samhället och närma sig arbetsmarknaden.

Att folkhögskolan har en viktig roll i samhället handlar också om att skapa en välmående och kompetent arbetsstyrka som kan bidra till Sveriges framtida utveckling. Trots de ord som yttras om att “utbildning är en prioritet” ser vi att folkhögskolans potential inte får den uppmärksamhet den förtjänar i de politiska diskussionerna och ännu mindre i politiska beslut.

Därför vill vi att regeringen stoppar nedskärningarna, ser över och förändrar utbildningspolitiken så att folkbildningen får en tydligare roll i arbetet mot utanförskap och social inkludering. I denna process bör regeringen även ta tillvara på folkhögskollärares erfarenheter och expertis i utvecklingen av utbildningssystemet genom sin unika skolform. Det är vi som arbetar nära deltagarna, ser individen och behovet hos den enskilda, och därför behöver vi vara en del av samtalet när utbildningspolitik formas. Vi hoppas att beslutsfattarna vågar tänka långsiktigt och värnar om folkbildningen – inte för vår egen skull, utan för dem som behöver oss allra mest.