Hur kommer det sig att SVT och Tillväxtverket finansierar en tv-serie om Jan Stenbeck, mannen som hatade myndigheter? Är det självspäkning, eller handlar det om en parodi? Jeff Werner har sett tv-serien Stenbeck och undrar om lite statligt ingripande kanske hade räddat Jan Stenbecks liv?

Jan Stenbeck, mannen som hatade myndigheter och byråkrati. Han som underminerade det statliga tevemonopolet och Televerkets ensamrätt på telefoni är nu föremål för en tv-serie, delfinansierad av SVT och Tillväxtverket. Låter det som en parodi?

Det går att göra sig lustig över att Stenbeck bokstavligen frossar sig igenom seriens fem avsnitt, ofta i sällskap av en fet hund som han delar läckerheter med. Det börjar med att han vid återkomsten till Stockholm från New York upptäcker att det inte går att beställa mat på krogen efter klockan 20 – ett hot, kan tyckas, mot individens rätt att kunna äta när som helst, var som helst och vad som helst (potatismos med vispgrädde och rysk kaviar). Ätandet fortsätter i avsnitt efter avsnitt, filmat med en estetik som för tankarna till Marco Ferreris klassiker Brakfesten (1973) eller Mr Creosote i Monty Pythons Meningen med livet (1983). Kanske är det tänkt som en metafor över kapitalismens obönhörliga hunger?

Det finns få scener där Stenbeck inte trycker i sig föda och häller i sig alkohol. Mer statlig kontroll hade kanske räddat hans liv?

För varje avsnitt blir Stenbeck allt tjockare. Oron för att han ska dö som följd av undermålig kost tilltar och eftersom han i tv-serien är rätt porträttlik Trump (förmodligen helt oplanerat) är det svårt att inte dra paralleller till den amerikanska presidentens omvittnade kärlek till snabbmat. Det finns få scener där Stenbeck inte trycker i sig föda och häller i sig alkohol. Mer statlig kontroll hade kanske räddat hans liv?

För varje avsnitt har skådespelaren Jakob Oftebro fått klä på sig allt större ”fat suits” och blivit alltmer voluminöst sminkad. Det är skickligt gjort och lite skojigt i kontrast mot hans roll som den stenhårde och välbyggde agenten i tv-serien Hamilton för några år sedan. Men Stenbeck är förstås hård på ett annat sätt än Hamilton: mot arbetarna på fabrikerna han väljer att lägga ner och mot sina underlydande. Hans förakt för folket (”vi ger Svensson vad Svensson vill ha”, dvs sex, sport, såpor & soffprogram) präglar också tv-seriens gestaltning. Aldrig har väl protesterande arbetare framställts som så fåniga och mesiga som här. Som ”losers” för att använda Trumps vokabulär. Förlorare på framstegens altare. Men – och detta är kanske subversivt – också Stenbeck själv och hans stab av lismare framstår efterhand alltmer som losers.

Tidigt i serien hävdar Stenbeck att de statliga företagen och myndigheterna är chanslösa. Det är teknikutvecklingen som bestämmer samhällsutvecklingen. ”Teknik slår alltid politik” hävdar han vid flera tillfällen. Det kan tyckas som marxistisk vulgärmaterialism: att produktionskrafternas utveckling direkt avspeglas i samhällets överbyggnad. Men så ska nog inte seriens budskap förstås (den bygger på en bok av Per Andersson, som fått manus av Alex Haridi och regi av Goran Kapetanović). För Stenbeck som person framstår som central. Utan en stark ledare händer ingenting. Men, det där om att politiken är chanslös mot tekniken motsägs av Stenbecks eget handlande. Han ser till att vinna över den ledande socialdemokraten Lars Engqvist, då chefredaktör för tidningen Arbetet, på sin sida och på den vägen få sändningsrättigheter för marknätet. Även flera av 68-vänsterns konvertiter rekryteras: Göran Skytte, Robert Aschberg och Göran Rosenberg för att nämna några.

Han ser till att vinna över den ledande socialdemokraten Lars Engqvist, då chefredaktör för tidningen Arbetet, på sin sida och på den vägen få sändningsrättigheter för marknätet.

I tv-seriernas värld (tänk Succession) är superrika familjer alltid upptagna av att slåss inbördes. Så också i denna. Konflikten med de elaka systrarna är ett bärande tema. Familjefejder blir viktigare än profit, om vi ska tro serien. Systern Margaretha af Ugglas engagemang i Moderaterna blir en förklaring till att Jan istället väljer att samarbeta med sossarna. Hon är också ingift i familjen Wallenberg – ett annat av Stenbecks hatobjekt. Konflikten med Wallenberg blir i dubbel bemärkelse en familjehistoria.

Både Stenbeck och Wallenberg tillhör vad C -H Hermansson benämnde de femton familjerna 1965. Det vill säga det lilla fåtal som styr Sverige. Jan Stenbeck var alltså inte den uppkomling som han ofta beskrevs som. Pappa Hugo såg till att han fick läsa på Harvard Business School och att han fick jobb på den mäktiga investmentbanken Morgan Stanley & Co.

Stenbeckimperiet styrs som ett familjeföretag även de delar som drivs som aktiebolag. Det handlar om vem som är vän och vem som är fiende. Vänner förväntas alltid vara lojala och inte säga emot. Styrelsemöten tar ofta formen av familjemiddagar i tv-serien – och i verkligheten. En med åren alltmer oberäknelig Stenbeck (tänk Trump) får alla att sitta som på nålar under tillställningarna.

Tidsandan förstärks av inklippta scener från tiden det begav sig, i det 3:4 format som dåtidens tv-apparater hade. Samma format ges tillbakablickarna. Det är snyggt och effektivt berättat. De många upprepningarna (som ovan nämnda matscener) tycks vara anpassade efter streamingformatet, men också tänkta att understryka symboliken. Den gäller exempelvis den trofasta hunden (en basset) som följer husse likt medarbetarna följer chefens minsta vink.

Är serien subversiv? Om det gick att entydigt svara på den frågan vore den förstås inte det. Men likt en grekisk tragedi undergräver den effektivt föreställningar om framgång och lycka.

Är serien subversiv? Om det gick att entydigt svara på den frågan vore den förstås inte det. Men likt en grekisk tragedi undergräver den effektivt föreställningar om framgång och lycka. Eller liknas den bättre vid ett moraliskt drama av bibliska dimensioner? Vältrandet i mat förebådar inte bara Stenbecks fysiska förfall utan bär också på en djupare symbolik. Frosseri är ju som bekant en av de sju dödssynderna. De flesta av de övriga passar också väl in på seriens huvudkaraktär (högmod, girighet, vällust, avund, vrede). Däremot inte lättja. För arbetet offrade Stenbeck sin familj. Barnen skickar den frånvarande pappan teckningar med fax. Alltför sentimentalt? Nja, serien tycks säga att modern teknik inte för oss närmare varandra.

Så Stenbeck hade kanske fel? Det var statliga tv-bolag som utgjorde framtiden, om än till förvirring lika de kommersiella kanalerna.

Att SVT valt att medverka till en serie om sin främsta motståndare är måhända ett utslag av den självspäkning som präglar bolaget i den marknadsliberala anpassningens tidevarv. Nu är ju public service med på tåget och ger Svensson vad (de tror att) Svensson vill ha. Tillväxtverket motiverar sitt bidrag med att det har till uppgift att administrera den nya produktionsrabatten för utländska filmproduktioner – inte med att de ser Stenbeck som en förebild för annat än kroppslig tillväxt. Den utländska medverkan utgörs, förutom av seriens norske huvudrollsinnehavare, av att serien samproducerad med samtliga de nordiska ländernas statliga tv-bolag DR, NRK, RÚV och YLE. Så Stenbeck hade kanske fel? Det var statliga tv-bolag som utgjorde framtiden, om än till förvirring lika de kommersiella kanalerna.